Ja, arvodet som ordförande i Röda korset är för högt. Nu ska medlemmarna tycka till om detta till maj. Bengt Westerberg tar inte ut något arvode fram till dess, och medlemmarnas beslut styr om det ska vara något arvode och dess storlek. Det verkar ju demokratiskt och bra. Men jag menar nog att Bengt kunde ha sagt att om han ska vara arbetande ordförande så räcker 15-20 000 kr/månad. Om han inte ska vara s.k. arbetande borde det räcka med ett symboliskt arvode på säg 10 000 kr per år. Högst.
Nu är höga arvoden inte unika för dessa hjälporganisationer, även om jag inte sett någon heltäckande kartläggning. Jag menar att flera av de andra borde sänka arvodena de också.
Ett annat stort trovärdighetsproblem är att deras chefstjänstemän även de ofta har mycket höga löner, vilket sticker i ögonen när det gäller denna typ av organisationer. Anställda ska givetvis ha lön, men det verkar inte rimligt att de flesta av de mera kända organisationernas chefer har strax under en miljon i årslön. Ungefär hälften så mycket borde räcka gott och väl, anser jag.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Varför behövs ens alla dessa anställda tjänstemän i våra "välgörenhetsorganisationer"? Är det kanske den svenska sjukan att institutionalisera och proffesionalisera precis allting som gör sig påmind? Är det en omöjlig tanke att RK sköttes helt av frivilliga krafter?
SvaraRaderaJag misstänker att det finns något unket bakom denna rädsla för frivillighet. Samma unkenhet som får vänsterfolk att klaga på att riksdagsmän skänker sovsäckar till uteliggare. Nämligen den att välgörenhet och gammaldags kristen solidaritet är fel, fult och "allmosor". Ska inte staten ta hand om sånt? Vi betalar väl skatt gu' bevars! Så ska det vara välgörenhet så ska den skötas av organisationer som närmast fungerar som rena utskott av statsapparaten. Som partierna ungefär.
Jaha, nu blev jag upprörd och började skriva raljanta tirader. Jag håller Bengt Westerberg personligt ansvarig för det förhöjda blodtryck detta åstakom.
Ja, egentligen håller jag med, i vart fall delvis.
SvaraRaderaMen nog "måste" stora organisationer som RK m fl har ngt slags proffsig skötsel.
Det man kan diskutera är hur stor denna administration ska vara, och hur den ska vara konstruerad.
RK, RB m fl har ju massor av "experter" anställda, som ofta uttalar sig i Rapport etc. En del av dem är kanske motiverade, men man kunde ju önska att det funnes folk som kunde komplettera en tunnare anställd stab med egna frivilliga tjänster.
Pensionerade läkare, psykologer, direktörer o likn, folk som har sin inkomst mer än tryggad och ägnar några år åt ideellt arbete. Helt utan lön.
Och så krävs förstås ordentliga och effektiva revisorer... Såg just att Hoppets Stjärna också hade en dirre som fått sparken, men med gyllene fallskärm. Illa, illa.
Kanske en apart tanke i detta sammanhang, men jag tror att det faktum att det finns många som lever knapert eller rent ut sagt illa, det kanske inte alltid ska eller kan avhjälpas med högre löner. Det driver bara på inflation och försämrar kostndasläget.
I st borde man försöka komma åt just kostnaderna. Och då menar jag inte bara för de som inte har nog inkomst. Utan rent allmänt. Genom bättre konkurrens, och genom att hålla tillbaka psykolgiskt inflationsdrivande höga löner i samhället.
DEt gamla ordspråket säger ju; det är inte höga inkomster som skapar välstånd, utan låga utgifter.
"Pensionerade läkare, psykologer, direktörer o likn, folk som har sin inkomst mer än tryggad och ägnar några år åt ideellt arbete. Helt utan lön."
SvaraRaderaPrecis min åsikt! Avdankade politiker som Westerberg kan läggas till listan, vilket bara gör hans girighet än mer motbjudande. Välgörenhetsorganisationerna borde befolkas av dessa människor. Ideelt arbete kallades det visst och ansågs som nåt så fint att folk t.o.m. ägnade sig åt det mitt i karriären i viss utsträckning. Numer anses man nog lite dum om man kan tänka sig att utföra ett arbete utan att det gagnar en själv. Men de unga då, de är ju gärna volontärer? Jo för det ser bra ut i CV:t. Nu blev jag visst cynisk även mot ungdomen.
Du inser väl att jag stämplar dig som socialkonservativ när du förespråkar att pensionerade direktörer ska idka välgörenhet? Bär det som en hederstitel.
Din aparta tanke håller jag bara delvis med om. Om kostnader sätts lika med skatter så är jag med på tankegången. De fattiga rånas av samhället idag. Men löneskillnaderna är ju bissart små i Sverige. Härom dagen läste jag att man tillhör de 10% med högst inkomst i landet om man har över 27000 kr/månaden kvar efter skatt. Mycket pengar? Det går helt enkelt inte att arbeta sig till rikedom i Sverige, och det ser folket och slutar försöka lyfta sig själva ur träsket.
Inte bara arvoden att irritera sig på hos RK visar det sig: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6576809.ab
SvaraRaderaHöga arvoden, en speciell kultur.
SvaraRaderaBejm jag känner mig inte socialkonservativ för att jag förespråkar att de som har det bättre ska ta sitt samhällsansvar. Frisinnet, som jag kommer från, byggde ju på folkrörelser som frikyrka, nykterhetsrörelse etc, och de arbetade frivilligt för andrda. En grundläggande solidarisk liberalism. Och jag är övertygad om att det är den tanken som driver alla "tanter" som är ryggraden i alla hjälporganisationer. Och det känner sig oerhört svikna av dagens ledningar.
Anser f.ö. inte att löneskillnaderna är bisarrt små i Sverige. Men det får jag utveckla en annan ggn.
Löneskillnaderna får vi ta någon annan gång och det där med socialkonservativ var bara en vänskaplig retsamhet.
SvaraRaderaAnledningen att jag skriver denna (avslutande för min del) kommentar var att ett samband slog mig då du pekade på röttena till det frisinne som du "bekänner" dig till. Socialkonservatismen stammar ju ur en högkyrklig (på kontinenten romersk-katolsk) fromhet, medans socialliberalismen istället stammar ur en frikyrkofromhet (i alla fall på våra breddgrader). I grunden finns då alltså en kristen solidaritet som borde kunna förena. Det är nog synd att den så sällan fått göra det utan att båda parter mer sökt sig till sina världsligt ideologiska bröder.