Nya bottensiffror för sossarna, än sen då?

Vem kunde vänta sig annat, än en trång krets partigängare möjligen? Ny bottennotering för Juholts s.
Varför skulle det ha vänt?

Mera märkligt är att det är fina siffror för moderaterna, detta självgoda och pösiga parti runt Reinfeldt. Ett trist förvaltarparti, som dessutom anser sig vara bäst och vackrast, bara för att det råkar vara störst. Och som ser oss medborgare som undersåtar, som ska övervakas, övervakas ini minsta söm.
Och de underdåniga lydpartierna fp, c och kd, vad motiverar att de får några opinionssiffror alls? Är det frånvaron av alternativ?

Man må tycka vad man vill om miljöpartiet, men det visar ändå lite liv emellanåt. Visar åsikter som ibland till och med hänger ihop. Det rättvisa i att vänstern får en del sympatier, det får anstå att bedömas tills vi ser om Jonas Sjöstedt kan ge det en klar linje sedan han blivit vald.

Kd lär vara utom allt hopp, som det ser ut för närvarande.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Återställning som dör

Jag vet, jag har inte skrivit här på länge. Orsaken kan vi ta en annan gång, kanske. En av många delorsaker är denna.
Något slags virus eller trojan ... eller besläktat, som terroriserar våra datorer. Trots antivirusprogram etc.
Nå, för att få lite ordning så beslöt jag göra en s k återställare, dvs gå tillbaka till en tidpunkt då det funkade hyfsat.
Lyckades (hyfsat) på en dator, men vågar inte testa fullt ut om det ligger dolda filer på USB-minnen, som tar över och gör filer osynliga....
Men den andra datorn "dog" helt enkelt. Signalerar först att det är OK. Men så efter ett tag så dör den, kommer inte in i Windows (XP) utan får veta att det är ett oreparabelt fel!
Va? När man snällt klickat för en återställning tillk en fungerande tidpkt.

Någon som har några tröstens ord? Eller ännu hellre, tips på hur vi ska fixa det. Omformatera är uteslutet, då där ligger tusentals bilder som inte finns på andra ställen.
Säk-kop av en del av dem har sabbats av den "trojan" som vägrar låta oss öppna minnet där de (oxå) sparats.....

Kristdemokraterna vid vägskälet.

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Pressfriheten hotad

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika


För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.


En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/


Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Att svenska journalister vill granska Lundin Petroleum, det gillar inte Carl Bildt

Carl Bildt är en skicklig politiker, på sitt sätt. Han är kunnig i utrikespolitiska frågor. Skickligheten och självständigheten i förhållande till andra länders intressen kan dock diskuteras. Och hans ageranden och icke-ageranden väcker allt oftare förundran och frågor. Under senare år har också hans intressen i olika bolag, främst då i Lundin Petroleum, ifrågasatts då det kan innebära en intressekonflikt.

Ett exempel är hans ovillighet att försvara svenska journalister, som råkar illa ut när de fullgör sin journalistiska skyldighet - och demokratiska rättighet - att granska förhållanden i andra länder. Den tysta diplomatin betr Dawit Isaak i Eritreanskt fängelse är mer än lovligt tyst. Så tyst att det verkar som om den inte ens finns, i vart fall vad gäller Bildts agerande.

I somras fängslades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson när de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum. Bildts UD var väldigt tystlåtet, och Bildt fräste något om att åker man till länder som dessa så får man skylla sig själv. Från etiopiskt håll anklagades de två för terrorism, en oerhörd men alltför vanlig anklagelse numera emot de som inte till fullo delar maktens åsikter. När det nu kommit fram att det var Lundin Petroleums agerande som journalisterna ville granska, då kan vi se hur vitt och godtyckligt begreppet "terrorism" kan användas när så ses lämpligt.

Jag anser nog att Bildt genom sitt ägande i Lundin Petroleum (vilket finns kvar vad jag vet, även om han mot sin vilja tvangs avgå från styrelsen i bolaget) försatt sig i det som brukar kallas delikatessjäv. Han sitter på två stolar, och därmed finns all anledning att misstänka att han sätter privatekonomiska intressen före sin uppgift som utrikesminister. Bara misstanken är nog. Att han inte inser det själv visar dåligt omdöme. Därtill uppträder Bildt ofta mycket arrogant emot de som inte delar hans åsikter.

Som Åsa Linderborg skriver i AB så använde Bildt i KU-förhören 2007 sina "insatser" i Balkan för att höja upp sig själv till skyarna. Vad han de facto gjorde kan diskuteras, men han har lyckat att i Sverige bli en världskändis pga detta, en person som inte får ifrågasättas. Han tillåts blanda ihop korten. Och som Per Ahlmark, fd fp-ledare som minst av allt kan anklagas för några kommunistiska sympatier, så uppvisar Carl Bildt ”likgiltighet inför massmord” (Dagens Nyheter 27 feb -07).

I tidskriften Etc, 12 sept, redovisas kort men sakligt bakgrunden till hela affären.

Det enda anständiga vore att UD och utrikesminister Carl Bildt med all kraft protesterar emot fängslandet av journalisterna, och på alla sätt ser till att de omedelbart friges. Detta med hänvisning till demokratiska rättigheter och journalisters rätt att granska olika företags förehavanden, när det finns misstankar om att de kränker mänskliga rättigheter.

Gör inte Carl Bildt detta bör han avgå. För att andra ska kunna rätta till det som han inte förmått, och för att förhindra fler situationer där han kan misstänkas för dubbla intressen.

Bloggaren Scaber Nestor har också skrivit bra och skarpt om detta.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Teknisk upplysning för de som vill följa min blogg

En teknisk upplysning till mina bloggläsare. Har på begäran lagt in länkadressen till mitt RSS-flöde i min Geocounterruta, en bit ner i vänsterkanten på bloggen. För de som händelsevis skulle vilja ha den för att på sin blogg se vad som händer hos mig.

För de som använder Blogger finns ju andra vägar att genom en blogglista se rubrikerna för olika bloggares senaste texter. Men det finns ju både wordpress och andra bloggar.

För er info lägger jag in adressen här också.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/feeds/posts/default

Genom RSS-flöden och blogglistor så hittar vi varandras alster bättre och snabbare. Det får väl kallas bloggkärlek. Ett begrepp som inte använts mycket den sista tiden, men desto mera för något år sedan.

11 September. 2001. 2003. 2005.

Vi påminns i dessa dagar om det som hände den 11 sept 2001, terrorattacken i New York. Jag fick nog nyheten ungefär samtidigt via radion och internet, trodde knappt det kunde vara sant. Men det var det. En förfärande massa människor fick sätta livet till, och inte bara i USA utan även i andra länder jorden runt gick det chockvågor. Tveklöst förändrade angreppet vår omvärldsuppfattning. På gott och ont. På gott då vi i väst definitivt måste inse att världen är större och mera komplex än vi velat tro. På ont mest ändå, eftersom rädslan gav politiker och andra opinionsbildare chansen att snäva in oss. Att vilja avskärma oss från främst då den muslimska världen. Att stifta lagar och regler som, i avsikt att skydda oss från terror, har begränsat vår frihet i flera avseenden. Kontrollen över oss alla har ökat helt sanslöst, inte bara på flygplatser världen runt. Alla kontroll-ivars i maktställning har haft julafton.
Bara någon dag efter 11/9 2001 fann jag mig föranlåten att varna för riskerna att ta terrorattackerna som ursäkt för onyanserade och överdrivna aktioner emot muslimer, liksom en övervakning som drabbar oss alla. Dvs att i demokratins namn kväva demokratins fundamenta. Det är sorgligt att jag blev sannspådd.

Två år senare, samma dag, mördades utrikesminister Anna Lindh (s) i Stockholm. Respekterad över partigränserna. Visst blev vi chockade över morder på Olof Palme, men att ännu en minister skulle mördas i lilla Sverige, det var liksom för mycket.
Rent privat kan jag konstatera att UD verkade bli helt förlamat och hade svårt att ta tag i problem av annat slag den dagen.

Så vad skulle då hända den 11 sept när ännu två år gått, 2005? Ja, något hände privat. Av nära nog lika oförutsägbar art. Dock enormt positivt! Vår son, Erik, föddes! Och det skulle verkligen inte alls ske den dagen. Tvärtom, han kom nära sju veckor för tidigt, hade bråttom den lille krabaten. Trots att han var liten och vägde dryga kilot mindre än barn som föds vid "rätt" tidpunkt så har han i alla avseenden utvecklats väl och normalt.

En riktig glädjekälla för oss föräldrar. Går i skolan (F-klass) och blir sex år på söndag.

Erik, nu nära sex år, men på bilden inte mer än tre och ett halvt år.

En återblick på 2006 års valaffischer

Jag har varit med om åtskilliga valrörelser och sett många valaffischer. Dock är det ett fåtal jag minns speciellt länge sedan de tagits ner. En del av de jag minns är dessutom klassiska affischer tillkomna före min tid, som "kosackvalet", de frisinnade som gick den raka vägen där höger och vänster låg i dikena, och fp´s frihetsaffisch där sopkvasten gick mot kommunister och nazister.
Råkade av en händelse se några av 2006 års affischer. En del av dem minns jag inte att jag såg ens när de var aktuella. Hur aktuella är de idag? Vad säger de om partierna, och dagens politik 2011?

Sossarna först då. "Alla ska med". Men även om valresultat visade att s fortfarande var största parti, så tappade det rejält. Göran Persson hade tankarna på annat håll. Varken han eller de två andra affischnamnen, Mona Sahlin och Thomas Bodström, är längre med... Och 2011 är det än färre som är med, i s-partiet eller som "innanför" samhället. Utanförskapet har ökat.

Vänsterpartiet. Det är ingen konst att hålla med om att 5 arbetslösa är fler är 4 direktörer. Även om de fyra direktörerna säkert har högre inkomst än 50 arbetslösa tillsammans. Att rättvisan kommer från vänster kan jag instämma i. Dvs enligt den klassiska definitionen för vänster vs höger. Alltså att vänster är liberal, höger är konservativ. Dagens vänsterparti är ju ett lite bleknat kommunistparti, som inte ens vågar erkänna att det är kommunistiskt. Kommunism i praktiken har inget med rättvisa att göra. Tyvärr.

Miljöpartiet sa: Rösta långsiktigt. Det lät och låter bra. Det antyder att det finns en vision, en ideologi, att det inte bara är röstfiske. Det gillar jag.
Att asylsökande inte ska behöva gömma sig i Sverige, det skriver jag under på. Trots att mp nog har något slags vision är den suddig, och har under åren efter 2006 delvis dolts av strävan efter makt. Vilket jag i och för sig känner igen från alla partier.

Kristdemokraternas tema var mera valfrihet. Utomordentligt bra! Men hur har de levt upp till det? Självklart är det bra med trygg äldrevård. Men valfrihet? Den innefattar alternativ, den innefattar respekt för individens integritet. Aj, aj, där ser vi kd som FRA-kramaren nummer ett. Ivrigt omfamnande både Reinfeldts moderater, Johan Pehrsons fp och hela FRA-etablissemanget.

Centerns "Mauderna tider" och Maud Olofsson som "åstadkommare" var rent pinsamma. Även där sjumilasteg bort från den socialliberalism som centern påstod sig stå för 2006 och istället ivrigt kramande av integritetskränkande FRA-lagar och andra slag både mot frihet och socialt ansvar.

Reinfeldts "nya" moderater påstod att Sverige behövde ett nytt arbetarparti. Det känns inte helt fel, med tanke på hur sossarna misslyckats. Men att det skulle vara moderaterna som skulle vara det nya arbetarpartiet. Det är ju ren parodi. En och annan lurades uppenbarligen av detta. Och nog står både socialdemokrati som konservatism för kollektivanslutning, men någon måtta får det ändå vara. Inser de inte att dagens väljare, oavsett om det är "arbetare" i någon bemärkelse eller inte, är individer. Individer, som ofta tänker själva. Vilket inte behöver betyda att de är själviska.

Till slut det parti som gick tillbaka mest och tappade ca 40% av sina väljare från 2002. Folkpartiet. Partiet med dataintrångsskandalen och den allmer krackelerade fasaden, där frihet i gemenskap alltmer ersatts av batonger, krav och pekpinnar. Temat för fp var affischer med rubriken Framtidens nyheter. Därmed förkunnande att om folkpartiet fick som de ville skulle det se ut som affischerna meddelade. Dvs stöket i skolan skulle minska, ordningsbetyg ger effekt, språkkrav infört. Etc.
Fromma (nåja) önskningar skulle jag säga. Men sättet att föra fram det, oj oj. Friheten försvinner i kraven från fp. Det man ser och hör i affischerna är inte socialliberalism, det är kravliberalism (ett motsägelsefullt ord), det är överhetens krav och pekpinnar till de små undersåtarna att hålla ordning och reda enligt maktens önskemål. Indirekt ger det en fingervisning om övervakning av alla och envar (FRA-lagar etc), att utsätta barn för "kissprov" etc, något man in sin vildaste fantasi inte kunde tro skulle komma från ett parti som ännu kallade sig liberalt!
Det som kunde läsas in i undertonen i budskapet var dock att liberalismen försvunnit och ersatts av en godtycklig konservatism, ett överhetsperspektiv. Att fp avlyssnade, snirklade sig in i sossarna interna valplanering var ett förebud.
Valresultatet visar att många kunde läsa in undertonen.

2006 års affischer kommer inte att gå till historien. Men visst ger de ändå intressanta upplysningar om partierna 2006, och deras kommande väg.

Vart tog fp vägen?

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?

Partipolitiska etiketter är svårt

Vad är höger och vad är vänster? I de senaste decenniernas svenska debatt har socialister och kommunister gjort sitt bästa för att annektera ordet vänster.

Som gammal liberal vänder det sig i magen när jag hör detta. För vänster och höger i politiken är något som härstammar från den franska nationalförsamlingen (slutet av 1700-talet). Där satt de liberala, dvs de radikala samhällsomstörtarna till vänster, och de konservativa, bevararna av kyrkans och adelns privilegier och rojalisterna till höger. Dvs bakåtsträvarna till höger, frihetsvännerna till vänster. Och det var inte ett snävt ekonomiskt begrepp.

Därför är det underligt att socialister och kommunister, som de facto idag är mycket konservativa och traditionsbundna vill kalla sig "vänster". Socialdemokraterna ser sig ju som de statsbärande partiet, och att så ska det vara.

Lika underligt är att en del, alltför många, av de som faktiskt kallar sig liberaler accepterar att socialisterna tagit vänsterbegreppet och så sväljer "liberalerna" att kalla sig höger, dvs de accepterar att kalla sig konservativa bakåtsträvare. Och denna nytolkning av orden gör att vänster-höger dessutom egentligen betraktar politiken som bara omfattande ekonomi. Så andefattigt!

Märkliga tider.

Jag kan känna att det var synd att inte den tidiga svenska liberalismen la beslag på ordet vänster för sina partinamn. Som skedde i Norge och Danmark. OK, idag är norska Venstre närmast utplånat, men om jag inte missat något så verkar det ändå i stort sett behållit sin socialliberala ideologi. Danska venstre, som var ett liberalt bondeparti är dock idag närmast ett neoconservativt/nyliberalt parti. Medan Radikale venstre är det parti i Danmark som närmast är ett socialliberalt parti.

Men det är klart. Tittar vi till dagens svenska partier, visst skulle det vara närmast komiskt om folkpartiet hetat Vänsterpartiet, så långt till höger som fp gått numera. Lika komiskt som att moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet.

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Har upphovsrättsmaffian tagit över ?

Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.

Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.

Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.

Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.

Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!

Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.

Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.

För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...

För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.

OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.

Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.

Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?

Kompromiss i frågan om republik eller monarki

Visst är det i ett demokratiskt samhälle mest naturligt att statschefsposten tillsätts genom demokratiska val! Inte genom arv.
Som framskymtat på FB (och med källhänvisning till Wikipedia, för den som inte minns sin historia) så har det ju faktiskt inte varit självklart att svenska kungar ärvt tronen.

Framför allt före Gustav Vasa så valdes många kungar. OK, inte enl nutida demokratiska principer, men ändå. Och ofta blev inte kungarna så förfärligt gamla heller, i vart fall inte som Bernadotterna.

Jag tycker därför det skulle vara en bra kompromiss att vi väljer kung enl republikanska regler. Dvs väljer "kungen" på tidsbegränsad period. Byter helt enkelt ut titeln "president" till "kung".

Folket väljer den det vill ha. Om foket väljer Victoria till första "kung" enl det nya systemet, så OK. Pga graviditeten blir hon väl än mera populär.
Men ungen ska inte behöva känna pressen att bli "kung". Och Vickan ska inte behöva sitta hela livet, enl de nya reglerna.

Ja, jösses, republik där presidenten kallas Kung, det vore väl något det! Vilken innovation! Förutom att rojalisterna får nöjet att kungatiteln blir kvar, så kan vi väl därigenom låta en del av den glans som följer med (?) titeln bli kvar också. Men det blir ändå en demokratisk republik.

PS. Nog känns det ändå märkligt att praktiskt taget alla kommentarer kommer på Facebook. Här kan man föra en grundligare diskussion.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Ett telefonsamtal

De flesta telefonsamtal är "rutin". Men visst kan de också vara väldigt intressanta, och sätta igång tankeverksamheten. Även minnet.
Nu är det väl så att telefonerandet, i vart fall via den s.k. fasta telefonin minskat kraftigt. I stället har mobilsamtalen ökat, men även e-mailandet har tagit över en del från telefonen, liksom mailen tagit över de gamla hederliga breven på papper, befordrade av Posten. Internet och sociala medier har tagit över. Och det gäller även sådant som tidigare stod att läsa i papperstidningarna.

Det som föranleder dessa reflexioner är ett samtal jag fick idag. Från en för mig okänd person, som tackade för ett antal konsertrecensioner jag skrev för sådär ett 20-tal år sedan. Just åren 1988-95 var jag väldigt aktiv som frilansskribent, främst i musik och andra kulturella ämnen. Både i (lokal/regional) dagspress, men även i annan press.

Personen som ringde var fadern till en då ung jazzmusiker, vid namn Jonaas Wall, som studerade vid Musikhögskolan i Piteå och som under sina studieår i Piteå även gjorde ett antal konserter, som jag recenserade. Det visade sig att både Jonas Wall och hans studie- och spelkamrater, vilkas namn jag i de flesta fall väl kommer ihåg, har fortsatt som musiker med god framgång musikaliskt.

Visst är det trevligt att få beröm för artiklar man skrev för ett par decennier sedan. Pappan ifråga hade först nu sett dem via sin son och gladde sig åt att de faktiskt behandlade ett ämne som jazzmusik, numera nästan utraderat i svensk press i vart för seriös behandling. Dessutom så gladde det honom att mina recensioner behandlande musiken. Dagens "musikskriverier", inte minst då popmusiken, handlar nästan uteslutande om kringaktiviteter och artisternas liv som "kändisar". Jag kunde bara instämma, för så är det ju.

Den seriösa - och därmed mest intressanta - journalistiken har fått ge vika för ett kändisskrivande av kvällstidningskaraktär. Skrivande som möjligen kan reta nyfikenheten på artisters liv i "kändis"-version, en inte ger en gnutta information om musiken i sig. Visst är det trist? Och varför är det så?

Sådana tankar väcktes av dagens oväntade telefonsamtal. Och jag minns även fler av de (tacksamma) samtal jag fick då och då under min mest aktiva som musik- och kulturskribent.

Socialliberal debattgrupp, uppdat

Har precis upptäckt en socialliberal debattgrupp på Facebook. Kolla gärna in länken.

Det har till och från funnits liknande grupper och debattplatser, men en del verkar ha självdött. Denna grupp förefaller dock bildad av personer med genuint intresse för socialliberalismen kombinerat med missnöje av hur dagens riksdagspartier (och även något utanför) hanterar det de anser vara sin ideologiska bas.


Den som inte kommer in i gruppen själv kan meddela mig eller någon annan deltagare så kan vi nog fixa det.

Uppdatering. Efter några dagar redan måste jag erkänna en viss tveksamhet betr denna grupp. Den är inte bara rätt liten, men sammansättningen ger tvivel om inriktningen. Jag skulle gärna se att fler gedigna socialliberaler anslöt sig, och deltog i diskussionerna. Det skulle klarare visa om det finns några förutsättningar för en konstruktiv utveckling. För det behövs en socialliberalt forum, som kan bidra till att lyfta fram det socialliberala perspektivet i samhällsdebatten. Ett forum som antingen kan bli ett eget, seriöst alternativ till dagens ideologilösa maktsträvarpartier, eller som kan stärka de socialliberala krafterna inom något befintligt parti. Vilket också är ett hästjobb.

Det är lätt att bli extremist

I all enkelhet vill jag tipsa om en artikel på Newsmill, där skribenten, Maria Settergren, visar hur hon själv drogs in i en extremiströrelse på 70-talet. Hon försöker också analysera varför det skedde.
Det är en allvarlig varning till oss alla.

Och artikeln visar också att extremism har likheter, vilket förtecken den än har. Och borde vara en extra varning till de som i (berättigad) upprördhet över terroristdåden i Norge nu i enögd förblindning bara ser just en sorts extremism, samtidigt som de visar stark sympati för en annan sorts extremism. Den ena lika farlig för ett öppet demokratiskt samhälle som den andra.

Läs Maria Settergrens artikel: Jag vet hur lätt det är att dras in i extremistiska grupper.

Varför mördas sossar?

Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."

Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.

Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.

Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!

Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.

Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.

Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.

Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.

Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.

Terrorn har många ansikten

Nyheten om terrorbomben i Oslo kom chockartat. Genom FB, för uppenbarligen tog det tid för SVT att reagera vilket fick garvade journalister (inkl fd tv och radioreportrar) att undra vad SVT gjorde. Nå, till slut vaknade även den svenska statstelevisionen genom att direktsända vad NRK sände.

Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.

Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?

En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.

Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.

Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.

Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.

För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.

Är det rätt att locka utländska toppkrafter till Sverige

Häromdagen, i Almedalen, så lancerade fp förlaget om att göra det enklare för kvalificerade, högutbildade att ta jobb i Sverige. Jag har bara läst lite mediarapportering om det, men intrycket av det är bl a att det gäller att locka toppkrafter utifrån till Sverige. I denna form av arbetskraftsinvandring kan ligga ett moraliskt dilemma.

Jag har (hittills) inte sett att förslaget skulle innebära några förbättringar i den svenska byråkratins behandling av utlandsfödda med gedigna och kvalificerade studier och som redan befinner sig här, som flyktingar eller t ex som anhöriginvandrare.
Idag är det ju så att både AF, högskoleverket, lokala universitet och andra myndigheter med både regler och rigid handläggning (liksom en del arbetsgivare) sätter upp hinder efter hinder för att den utlandsfödde ska kunna använda sin utbildning och yrkesvana i hemlandet för att få jobb i Sverige.

Man kan ju tycka att den första uppgiften borde vara att undanröja dessa hinder och ta tillvara de resurser som redan finns här. Det skulle vara till nytta både för Sverige som nation - och för de redan invandrade som annars kan tvingas leva i ekonomisk misär helt utan anledning och dessutom sänka deras självförtroende.

Men, OK, visst kan det vara bra att få hit ytterligare toppkrafter, akademiker och forskare av olika slag. Då i första hand genom förenklat regelverk för ökad rörlighet. Jag är alltså skeptisk (i vart fall preliminärt) till ex-vis ekonomiska stimulanser.

Jag vill ändå peka på en sak, som i vart fall för mig syns vara ett moraliskt dilemma. Många av de högutbildade toppkrafter som skulle vara intresserade av att arbeta i Sverige, och som inte på något sätt har flyktingskäl el liknande, de kommer från s.k. utvecklingsländer. De länderna har behov av sina högutbildade för landets egen utveckling.

Är det självklart rätt att dränera utvecklingsländer på "deras" bästa krafter?

Reinfeldts svaga regering

På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.

Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.

Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.

Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.

"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.

Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.

Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.

Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.

Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."

Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.

Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.

Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.

Det är bra att KD är för tvångssteriliseringar

Är rubriken förbryllande? Jag ska förklara. KD verkar, jag vet inte om de beslutat sig än, men partistyrelsen verkar föreslå att kristdemokraterna ska stå kvar vid sin åsikt att vid könsbyte så ska man steriliseras. Även om man inte vill.

Usch, så ruskigt. Jag är emot tvång i denna känsliga och för den personliga integriteten viktiga fråga. Och givetvis rasar debatten facebook och på bloggar, men även i någon mån i gammelmedia och man och man emellan. Det är bra.

Jag kan visserligen ogilla ställningstagandet i sig, men har svårt att bli upprörd över att ett parti tycker annorlunda. Tvärtom är det bra att det finns tydliga skillnader mellan partierna! Det är bra att det finns partier som anser olika, har olika grundsyn. KD står i grunden för ett (kultur)konservativt synsätt, trots att det har sökt modernisera sig till och från. Både för att locka väljare och i någon mån för att anpassa sig in i Alliansregeringen. Men, det finns en betydande grupp, säkert mer än 4%, som är konservativa i en eller annan mening. P g a olika skäl kommer alla dessa nog inte att rösta på ett klart konservativt parti, men möjligheten bör finnas!

Med klara alternativ är det upp till väljarna att välja efter egen åsikt. Det är bra. Ju fler alternativ desto bättre, dvs om de är verkliga alternativ. Det finns inget självändamål i att partierna ska likna varandra och locka samma väljare. Jag menar att det är sunt att partierna visar vad de vill, om de vill något, och att det helst är förankrat i en ideologi, så det går att "förutse" vart de hamnar i olika frågor! Det är inget som säger att allianspartierna ska vara samma ogenomträngliga gegga som de är idag. Nej, partier ska ha olika åsikter OCH kämpa för dem, försöka övertyga de väljare de vill ha.

Att det skulle bli problem i regeringar och med regeringsbildningar? So what? Varför ska det vara enkelt? Alla kan inte tycka lika. Det är demokrati. Sen får man söka gehör för vad man tycker och komma överens, det är också demokrati. I denna sakfråga får "man" väl söka en lösning i riksdagen. Det är ju riksdagens som ska besluta. I princip är regeringar bara verkställande organ.

Det finns inget som säger att partipiskan ska vara det som styr Sverige.

Borgs jobbskatteavdrag missgynnar pensionssparare

Jag har sagt/skrivit det förr, i en lång debatt med ekonominördar på HHS, men de förstod det inte. Nämligen att jobbskatteavdraget gör det olönsamt att pensionsspara privat, och missgynnar pensionärerna ur även den aspekten. Nej, jag orkar inte leta fram den debatten, lycka till...

Ser nu att Dagens Industri, minst ett halvår senare, tar upp detta. Nå, de har inte kommit på det själva utan uppmärksammar att Från riksdag & departement redovisar vad Skatteverket nu kommit fram till.

Så här "enkelt" är det alltså. Ligger man under brytpunkten, vilket ca 75 % av alla pensionsparare gör, då blir det ingen som helst vinst att spara. Man skattar lika mycket (i procent) som pensionär som man gjorde som inkomsttagare före pensioneringen. I bästa fall går det jämt ut, frånsett inflationseffekten. Dvs före jobbskatteavdraget måste man ligga strax över brytpunkten och som pensionär hamna strax under. Då "vann" man skillnaden, dvs förlorade i vart fall inte på att pensionspara.

Med jobbskatteavdraget är det däremot direkt olönsamt. Detta eftersom man som pensionär betalar MER i skatt än man gjorde som inkomsttagare. Värsta negativa effekten blir det givetvis för den som pensionsparat utan jobbskatteavdrag, men nu som pensionär skattar mera än löntagare i aktiv ålder!

Att alliansens propagandamakare helt tigit om denna effekt, det kan jag förstå. Inte vill de skriva folk på näsan att de som pensionssparat privat är lurade. Däremot är det obegripligt att inte oppositionen skrikit i högan sky om detta. Antingen beror det på att de ogillar privat sparande, eller så begrep de inte saken.

Massmedia tar inget ansvar

Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.

Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra

President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.

Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835

Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.

Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/

Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.

I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).

Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.

Valfläsket, en grekisk tragedi

Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.

Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?

Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.

Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.

Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.

Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.

Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.

Kommentar om demokratins brister i Sverige

I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.

Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.

Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.

Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.

Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.

Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.

Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.

Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.