På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.
Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.
Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.
Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.
"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.
Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.
Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.
Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.
Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."
Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.
Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.
Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Intressant om koalitions-/minoritets-regeringens dubbla svaghet! Även jag måste prata mer med Hans Lindblad medan vi ännu har denna fantastiska erfarenhetsbank ibland oss (därtill i geografisk närhet från Bollnäs).
SvaraRaderaYes! Att diskutera med Hans Lindblad är alltid intressant och givande. Som väl sett kan du hitta en specialsida här på min blogg, som ger ett antal länkar till Hans texter här. Dvs de flesta av dem. Främst sådana som han skrivit, men även några där han refereras el mer indirekt deltar.
SvaraRaderaJa, kontentan är väl att moderaterna måste inse att de är i minoritet och börja agera efter det dvs samarbeta. Det innebär även att se sin roll i Alliansen och även där börja samarbeta bättre.
SvaraRaderaHans. Tja, koalitionsregering i minoritet, det går inte. Inte i längden. Det är frustrerande för alla. Egentligen borde Reinfeldt bjuda in minst ett par röd-gröna till samarbete (inte bara m) eller avgå och bilda en egen m-regering. För att ha friare mandat att förhandla åt alla håll. Men det förmår han inte...
SvaraRaderaEtt alt är att t ex fp bildare en enpartiregering, "tolererad" av övriga partier. Som under Ullstens tid. Men jag tror inte att Björklund klarar det heller.
Det här är ett intressant resonemang.
SvaraRaderaNaturligtvis är det inte bara att ställa sig upp som partiledare och bilda en regering - först ska ju Riksdagen godkänna regeringsbildaren och hur Ullsten lyckades med det på sin tid har dessvärre förbigått mig.
Det är som företeelse helt unikt, annars har vi i huvudsak haft koalitationsregeringar, där regeringsbildaren utsetts genom just samverkan mellan flera parter för att nå en majoritet för regeringsbildaren, t ex (S)+(V) som förekommit tidvis liksom det borgerliga blockets koalitation med flera partier för att kunna utse en regeringsbildare.
Regeringen Ullsten satt mindre än ett år (historik på http://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Ullsten) och det hölls ordinarie riksdagsval 1979 - det har med stor sannolikhet inverkat i och med att en majoritet bestående av (S) och (V) inte ville ha extra val så nära inpå ordinarie val - det återstod ju mindre än ett år.
Så att kunna nå positionen som regeringsbildare utan att ha ett majoritetsstöd är inte lätt och det majoritetsstödet byggs ju upp genom koalitation med en eller flera andra partier. Man förlorar ju möjligheten att kunna bilda en minoritetsregering som inte bygger på en koalitationsuppgörelse just för att kunna utse regeringsbildaren.
Det var speciella och ovanliga förhållanden som möjliggjorde för Ullsten att träda fram som regeringsbildare 1978 och grunda den regeringen på (FP). Reinfelt skulle kanske kunna åstadkomma det, men troligtvis leder en avgång tätt inpå ett val till riksdagen bara till att regeringen förvandlas till en expeditionsministär den tid som är kvar.
Anonym. Visst, det var en speciell situation. Men klarades genom Ullstens skicklighet o det förtroende han fick från en majoritet i riksdagen. Dvs hans regering "tolererades" även av s (Palme).
SvaraRaderaEn poäng är, förutom att regeringsbildaren måste agera så att han inte får en majoritet emot sig vid bildandet, att det är lättare att nå breda majoriteter med skiftande innehåll om man inte belastas av att bilda en blockregering som dels inte har majoritet dels är oense inbördes. Som ju Fälldin I blev pga energifrågan och Bohmans koleriska humör.
Idag blockeras många frågor av att 1) regeringen inte har majoritet och 2) att regeringen inte är överens (plus underliggande spänningar). En "fri" regering kan, om den är skickligt ledd, söka majoriteter utan blocklåsning.