Vad är bekymret med politiska vildar?

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.