Piratpartiet och Liberati, sakfrågor eller organisation

Hittade via Anna Trobergs blogg en intressant text hos Jerry Silfwer som handlade om piratpartiets framtid och utveckling liksom likheter mellan pp och Alexander Bards nätverk Liberati. Jag finner det vara en intressant analys som dessutom har en kommentar av Bard och att Anna Troberg rubricerar sin bloggpost om detta med att man inte dör av samarbete, det är lika intressant. Jag rekommenderar allt detta till läsning.

Som gammal socialliberal (och därför inte längre folkpartist, som jag brukar skriva) och stark sympatisör till pp så ser jag också likheter och samarbetsmöjligheter. Både nu och framöver. Jag har varit lite skeptisk till Alexander Bard även jag, men när jag kollat upp Liberati mera noga på senare tid känner jag att det kan komma något positivt ut ur det hela.

Nu ska ju först detta val klaras av, och jag hoppas att pp kommer in. Samtidigt har jag upprepade gånger sökt stimulera pp till en vidgning av sitt program, givetvis i (social-)liberal riktning, i fler frågor. Detta då det är det liberala inslaget som är tydligast i pps politik, även om medlemmarna kan ha högst varierande bakgrund. Jag har ju också funnit att det kan finnas samstämmighet med och intressanta människor oavsett vilka partietiketter de kan ha. Det är, eller borde vara, lätt att samarbeta i frågor där man i sak är helt överens, trots olika bakgrund.
Det är olyckligt om samarbete ses som något negativt. Jag blir olycklig när jag ser partiegoistiska inlägg från piratpartister. Att isolera sig lär inte föra piratpartiets frågor framåt. Och jag minns mycket väl hur piratpartiet sade att det var sakfrågorna som var det viktiga, inte organisationen.
I de frågor man inte är överens, eller klar över vad man anser, bör och kan man diskutera sig fram för att se om det finns möjlighet att finna gemensamma ståndpunkter och framgångsvägar.
För en tid sedan lade jag in Liberati i min bloggroll (se vänsterspalten). Nu kommer jag att lägga dit Jerry Silfwers blogg också.

Partier utan medlemmar men med spindoktorer gör oss villrådiga

Peter Andersson har upptäckt att Anna Dahlberg i Expressen tyckt till om hur allianspartierna bytt politik. I långa stycken har hon rätt. Men både hon och Peter Andersson "glömmer bort"
att problemet med "omstylade" partier finns inte bara inom alliansen, utan i lika hög grad inom oppositionen.
En del aspekter kring detta har jag diskuterat bl a här. Jag konstaterar där att partiernas medlemstal är en spillra jämfört med för några årtionden sedan, vilket givetvis ger konsekvenser. Man kan också tillägga att det faktum att flera partier (läs, främst s) därtill behållit sin urgamla föreningsstruktur, trots så glesa medlemssiffror att de till och med har svårt att besätta sina styrelseposter, den konservatismen gör frågan än mera komplicerad.

Jag konstaterade också att förhållandet väljare och partiledning förändrats i hög grad de senaste 30-40 åren. Från att då låg partierna/ledningarna till vänster om sina väljare medan idag ligger partierna till höger om sina väljare. Generellt sett.

Nu är ju höger-vänster ett mycket grovt mått och kan väl i huvudsak ses som ett ekonomiskt perspektiv på politiken. Trots detta och trots moderaternas försök till omstylning till att se ut som ett mittenparti så menar jag nog att partiet ändå i stort befinner sig till höger om sina väljare. Eller kanske pga det. M:s nya fasad har lockat väljare med något slag av vänstersympatier, men "ända dit" har inte moderaterna förflyttat sig, inte de facto.

Bara detta att de olika "blocken" har bytt plats är ju en stor omställning i sig, som gör att många måste ruska om sig och se var de är!!!! Jag upplever att många gamla sossar har svårt att inse att inte det är sossarna som är regeringspartiet, de betraktar det som naturens ordning att så ska det vara. Likaså känns det nog ofta för konstigt för många "allmänborgerliga" väljare att beteckna sossarna som opposition... Man är så van att själv befinna sig i en hjälplös oppositionsposition att det är svårt att tänka om. Att partiledningarna tämligen snabbt anpassat sig är en annan sak. Och möjligen en orsak till deras försök till omstyling...

Jag minns den tid då moderaterna hette högern och var ett säkert konservativt parti för rika direktörer och godsägare, sedan kom Gösta Bohman och kallade sig och sina moderater för liberaler. Så småningom blev det i viss mån riktigt, i vart fall om man preciserar det till neo/ny-liberaler. På senare år har Reinfeldt låtit de konservativa återta utrymmet och kallar de kultur- och socialkonservativa inslagen för "arbetarvänligt"... Och allt finns där i den mix som idag är "nya moderaterna".

Jag minns också den tid då folkpartiet var ett säkert socialliberalt parti med förankring bland lägre tjänstemän, hantverkare, småbönder, folkrörelseskolade arbetare, nykterister och frikyrkliga och såväl folkskollärare som högre akademiker och socialt engagerade storföretagare (det här var ju före den tid då dessas främsta intresse inte var bonusar). Den typiska fp-väljaren var en kvinnlig kontorist strax under 30 år, en nyfiken och radikal kvinna som ville utveckling och jämställdhet.

Centern hette bondeförbundet och bestod av storbönder som ville ha 5 öre mer för mjölken. Sossarna hade kvar sin socialiseringsiver och ansåg att makten var deras monopol och med den skulle de planera och bestämma i detalj varje människas liv. Och kommunisterna var kommunister, som troget lydde Moskva.

Idag stämmer inte mycket av detta längre. I vart fall de flesta väljare har dock ännu kvar en dimmig föreställning om att partierna står för en ideologi liknande den de en gång haft. Men nu finns dessutom ett s.k. miljöparti i riksdagen. Ett parti som mognat och i mycket blivit ett mera vanligt parti. Kristdemokraterna kom in i riksdagen och tappade sin kristna pingstvänsprofil och blev ett blekt kulturkonservativt och småpopulistiskt parti, med få väljare. Sossarna började en nedmontering av trygghetssystemen sjukförsäkring och A-kass. De gamla partierna tappade alla sin liberala syn på frihetsbegrepp som integritet och rättssäkerhet, och öppnar fältet fritt för ett nytt parti, piratpartiet. Och Alliansens alla partier fortsatte att skära ner på tryggheten för sjuka och arbetslösa, till många av deras väljares förfäran.

Partistödet gjorde partierna oberoende av de allt färre medlemmarna och gav partiledningarna medel att anställa "experter", s.k. spindoktorer och anlitade PR-byråer i allt högre grad, som ersatte den debatt inom partierna som de hade medan de ännu hade medlemmar.
Numera är det taktik som präglar partierna. En taktik som ska vinna väljare. På vägen dit ska man bli "moderna", dvs "anpassa" sig till vad spindoktorerna tror att folk vill ha och förväntar sig. Resultatet har blivit att grundidéerna kommit i skymundan, eller helt förkastats annat än som honnörsord i högtidliga sammanhang. Dvs i de sammanhang man vill apellera till de gamla kärnväljarna. I övrig söker man nya väljare. Inte ens kommunistledaren får kalla sig kommunist längre för sitt parti, vänsterpartiet.

Men - väljarna har rätt att få veta vad de röstar på!!! Och vad de inte vill rösta på. Alltfler blir förvirrade och tveksamma.
Har de olika partierna något slags kompasser? Att de lägger om kursen, det är ju uppenbart för de insatta. Men var stannar nålen?
I många fall tycks de inte ens använda någon kompass. Om man nu inte ska räkna den allt överskuggande strävan efter MAKT dit... De vill ha makt, ger några disparata exempel, men vi vet inte grunden. Alla svajar fram och tillbaka.

Det är olika saker som driver vårt intresse...

Den senaste tidens aktuella debatter har varit deprimerande. Inte minst tänker jag på de olika debatter som orsakats av sådana politiker som justitieminister (!) Beatrice Ask och fp:s (!) rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Mitt intryck är att deras agerande drivs av mycket destruktiva krafter, jag vet inte vilka. Men, hur ska man karaktärisera förslag och åtgärder som så klart syftar till att skada människor, genom skuldbeläggning, våldsamt överdriven kontroll, hot om straff och uthängning till och med av misstänkta (dvs de som ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte bara genom att någon påstått något), ihärdiga förslag om hårda tag och integritetskränkningar på löpande band?

Jag är rädd att denna slags attityd uppmuntrar till pöbelartat beteende, detta som en skarp kontrast till rättssäkerhet och omdöme. Ett exempel på det är händelserna i Bjästa. Jag försvarar givetvis på intet sätt den dömde våldtäktsmannen (pojken). Men jag reagerar både på de som förtalat flickan och den undfallande vuxenreaktion som därigenom tvingat henne att byta skola och de tydligen lika grova reaktionerna till flickans försvar. Skuldfrågan är, såvitt jag kan se, helt klar. Flickan är ett brottsoffer, och pojken förövaren. Men det är domstolens sak att utdöma straff, inte självutnämnda lynchningsbenägna, som vill agera utan hänsyn till rättssäkerhet.

Självfallet bör både föräldrar, skola och omgivning reagera med förnuft och förstånd och till stöd för ett brottsoffer. Samtidigt måste vi känna oss säkra på att vi har polis som klarar av att utreda brott på ett rättvist och effektivt sätt. Likaså att domstolarna fungerar som de ska och att de har stöd av ett rimligt lagsystem.

Risken med fall som detta är att "hårda-tag"-politiker tar chansen att ytterligare öka kontrollen av oss alla, att ytterligare kränka vår integritet med detta som förevändning. Att fokus sätt på hämnd i stället för att återföra lagbrytaren till ett lagligt liv. Öga-för-öga, tand-för-tand är för mig en primitiv princip som oftast leder till än mera brott, s.k. blodshämnd, och i vilket fall som helst inte till minskad brottslighet, eftersom man inte försöker återanpassa brottslingen till ett normalt samhälleligt liv.

Jag noterar att Emma på Opassande resonerar engagerat men lugnt och med eftertanke kring dessa problem. Samtidigt blir jag förfärad, och undrar över de bakomliggande motiven, när en person som den nyliberale Dick Erixon, i Ask-Pehrsons efterföljd, ropar på hårdare straff och uppenbarligen inte ser så noga på bevis och faktiskt uppmuntrar pöbelfasoner. Jag ger inte länken till hans blogg, eftersom han inte har någon kommentarfunktion så man kan diskutera med honom. Den mail-debatt jag haft med honom bekräftar tyvärr i hög grad min slutsats att Bea Ask är en riktig mjukis jämfört med Erixon.
När ledande politiker och opinionsbildare som Erixon direkt eller indirekt agerar så att de stimulerar ett pöbelbeteende vid sidan om lagen, då lever vi i ett farligt samhälle!

Em sansad person som däremot verkar ha helt andra drivkrafter för sitt samhällsengagemang är Jan Rejdnell. Han skriver om de sämst ställda, de hemlösa, betonar att risken för många av oss kan vara stor i vissa lägen och att vi inte ska tro att vi i grunden är så olika de som är hemlösa. Jan vill självfallet inte framhäva sig själv, utan fokuser på ett anständigt och realistiskt beteende från oss alla och från samhällets sida. Rekommenderas till läsning. Samtidigt får det mig att reflektera över hur olika många ser på politik och samhälle. En del ser makt, karriär och en chans att "ge igen" för mer eller mindre imbillade oförrätter. Andra vill göra samhället bättre, och då inte minst för andra. Att ta socialt ansvar. Att se människan.
Det jag sett av Dick Erixons åsikter är närmast en parodi på begreppet nyliberal. Jan Rejdnells engagemang visar däremot vikten av prefixet "social" i ordet social-liberal. Att frihet förenas med socialt ansvar.
Oavsett vad människor kallar sig, är det senare en attityd som jag tror skulle göra världen bättre.

(Tillägg. Ser just nu att Isobel Hadley-Kamptz är inne på liknande tongångar i Expressen.)

Brott, straff och inspiration till lynchningsbeteende.

FarmorGun tar, som vanligt, upp ett intressant ämne under rubriken: Studio Etts dom - Internet är boven. Hon inleder med att, mycket svalt och utan djupare övertygelse, notera Beatrice Asks s.k. pudel i skampålefrågan (färgglada kuvert till misstänkta). Hon går sedan snabbt över till frågan om vilket ansvar för samhällsklimatet, som ligger hos olika makthavares närmaste omgivning.

Ask visade i sina famösa uttalanden att hon står långt ifrån den moderna synen på brott och straff som under årtionden faktiskt dominerat svensk rätts- och kriminalpolitik, i vart fall i teorin. I praktiken har det måhända varit si och så med tillämpningen, det tillstås.

Ask ser, vilket hon inte på något sätt förnekar i sin "dvärgpudel", straff som samhällets hämnd på brottslingen. Hon bortser helt från strävan att återföra en brottsling till ett lagligt liv. Och straff kan gärna vara medeltida i form av skampåle, att utsättas för omgivningens fördömanden, att spottas på, att få familjeliv ödelagt etc. Men inte bara det, de facto, trots de manus hon ålagts att följa så här i efterhand, syns det som att hon inte kan skilja på misstänkt och dömd. Blotta misstanken, hur svag den än är, ska kunna leda till straff i en eller annan form, på ett sätt som gör livet svårt att uthärda för den som en gång fått en - även avvisad - misstanke på sig.

Därmed är hon inte bara eftergiven för de tendenser till mobbning, förtal och lynchingsbeteende som finns latent, ännu i dessa dagar och inte minst i mindre samhällen. Till och från underblåst av kvällspressen. Och som till och med internet beskylldes för, i SR:s Studio Ett. Nu är detta som sagt inget nytt, och det verkar närmast löjligt att beskylla internet för något som i grunden beror på den allmänna attityden till brott och straff.

Det är lätt för politiker, som inte har en gedigen grund att stå på vad gäller rättssäkerhet, att spela på en lynchbenägen opinion. Än värre är att ge inspiration till sådant rättsvidrigt beteende. En politikers uppgift, inte minst för de som sysslar med rättsfrågor, medborgarrätt, rättssäkerhet etc, borde vara att arbeta för och bilda opinion för rättssäkerhet, för allas rätt att inte dömas utan bevis, och rätten till lagar som skyddar individens integritet!

Där har Beatrice Ask nu en trist "meritlista" av negativt slag. Något som för länge sedan borde ha föranlett hennes avgång.

Tyvärr är hon inte ensam, det förefaller som att hennes främste inspiratör är folkpartiets rättspolitiske (!) talesman Johan Pehrson. Om honom som person vet jag föga. Men hans inställning är i långa stycken hämnarens, övervakarens, kontrollörens, förespråkaren för hårda tag ("batonger") gärna i kombination med krav på lägre (!) bevisföring, att inte skilja på barn och vuxna etc etc.
För den som vill se Johan Batongs meritlista så rekommenderar jag Svensk Myndighetskontrolls genomgång av Johans egen blogg, vilken visar vad denne man står för! Skrämmande, och glöm inte att det är Johan Pehrsons egna ord som citeras! Dock saknas nog i den genomgången några av hr Pehrsons senaste klavertramp.
Allt typiskt för en lychningsmentalitet, som är så långt från en liberal och rättssäker rättspolitik som man kan komma. Däremot är den (f.n.) i allt väsentligt folkpartiets... Om inte t ex Jan Björklund omgående tar avstånd från Pehrsons ställningstaganden!!!

Låt oss därför inte förtröttas i kraven på Bea Asks avgång. Men låt oss inte heller glömma inspiratören som lurar i buskarna, Johan Pehrson! Han är inte bara en olycka för folkpartiet eller för Alliansen.
Pehrson är en fara för hela det svenska rättssamhället, hans tankar leder tillbaka till medeltiden. Eller än värre.

PS. Ser nu att Liberati också uppmärksammar detta. DS.

Om piskor, samvete och kommunalt veto

Riksdagen beslöt igår om att det inte ska finnas något kommunalt veto emot att leta efter uran.

Det anser jag var ett beslut, som visar på ett par olyckliga omständigheter i hur riksdagen fungerar.

Som vi vet så var det osäkert in i det sista hur beslutet skulle bli. Oppositionen var samlad för att kunna utnyttja chansen till att ge regeringen ett tjuvnyp, ett nederlag. Vi vet att rätt många av allianspartiernas ledamöter var tveksamma och egentligen ville rösta emot regeringen.

Men de vågade inte. Inte i tillräckligt antal. Piskorna ven.
Nu kan man diskutera om bevekelsegrunderna för både de som var emot och för förslaget.
En del såg frågan om kommunalt veto som viktig. Ska en kommun ha rätt att säga veto eller inte? Ska riksintresse eller kommunalt självstyre ha högsta prioritet?
Andra såg det nog som en fråga om uranbrytning i sig - och kärnkraft - är något bra eller dåligt.

Jag menar att båda dessa aspekter är av den arten att varje ledamot måste ha en självklar rätt att ta ställning efter egen uppfattning (eventuell ideologi) eller samvete!

Men nu är min invändning emot partidisciplinens försteg sannerligen inte bara riktad emot allianspartierna. Piskorna var minst lika effektiva inom oppositionen. För, ingen ska inbilla mig att det inte finns ett antal riksdagsledamöter inom oppositonen som gärna vill se att riksintresset ska gå före en lokal opinion, och/eller som gärna ser uranbrytning och kärnkraft. Oppositionens partipiskares främsta syfte var att försöka få till ett nederlag för regeringen!

Jag kan tänka mig att med ökat utrymme för samvetsröstning skulle resultatet kunna bli detsamma - men med fler ledamöter på vardera sidan som vågat följa sina egna uppfattningar i stället för partipiskans! Det hade haft ett demokratiskt värde i sig!

Fram för personval!

Nej, det räcker inte, Ask!

Så har då Bea Ask, som av någon oförklarlig anledning av Reinfeldt utsett till justitieminister, kommit med något slags ursäkt för sin dunderblamage om att utsätta misstänkta för skamstraff.
Men läser man det korta "uttalandet" ser man snabbt att hon inte ber om ursäkt, det är ingen pudel. Nej, hon försöker förklara att hon inte (längre?) menar det hon sade så klart och tydligt. Det tog sex dagar för henne att komma på att en misstänkt inte är skyldig förrän han/Hon med övertygande bevisning dömts för brottet. Intill dess är varje person oskyldig.

I uttalandet är hon så uppenbart okunnig om rättsprinciper, som är ett måste för varje jurist - och justitieminister. Hon har tvingats att skrivan något som mildrar den opinionsstorm som rasar emot henne. Hon lyckades inte så bra, tvärtom. Hon tar egentligen inte tillbaka kärnpunkterna i det hon sa. Hon talar om kuvertfärger och missförstånd. Hon tar inte avstånd från tanken att utsätta misstänkta för skamstraff av medeltida slag. Över huvud taget har hon inte förstått något av kritiken. Hon fullföljer bara den linje hon drivit under hela sin tid som justitieminister, dvs att misstänkta är skyldiga, att polisen (och andra!) ska få fria händer, och för att urholka mänskliga rättigheter och personlig integritet.

Hon säger inte ett ord om att t ex dra tillbaka förslaget om att låta poliser tvinga ungdomar till kisstester. Undra på att det kokar på nätet, och inte bara där. Läs gärna Expressen-artikeln där Liberati och Nätverket Svart Måndag går till storms emot Ask och hennes politik, som ju är den samma som Johan Pehrson (fp) står för.

Nej, Ask har inget förstått. Uttalandet hon gjort räcker inte, Reinfeld måste avskeda henne, nu! Gör han inte det nu får han avsked själv i september.

Några av de många andra som redan kommenterat detta är Liberti och Svensk Myndighetskontroll.

Dåligt, uselt, Politometern!

Politometern säger sig vilja spegla den politiska debatten.

Men hoppsan då, det gör den ju inte alls! Den exkluderar alla oberoende politiska bloggare!

Alla vi som inte vill ha en partistämpel på oss, vi får inte vara med. Hur mycket vi än diskuterar och analyserar det politiska skeendet. Hur mycket vi diskuterar med bloggare som har partistämpel. Nej, vi sorteras bort, som om vi inte fanns!

Politometern visar bara partiernas bloggare, oj, så inskränkt och oliberalt! (Fy skäms Martina Lind, men du är ju folkpartist, och en sådan behöver ju inte vara liberal och för en fri och öppen debatt, tydligen.)

En inkonsekvens är också att pappersmedia, de får vara med, trots att det förekommer olika märkliga beteckningar på pressen idag, där de i vart fall försöker påskina att de är "oberoende" på ett eller annat sätt.

Märkligt är också att det finns en lista på liberala bloggar, men uppenbarligen måste man vara partimedlem (eller låtsas vara det) för att komma med i den listan. Jag ser åtminstone en där som själv sagt att han gått ur partiet.

Jag har försökt registrera mig, men nej det går inte, jag måste ange parti. I dagens läge finns ingen partifålla som passar mig. Och jag vill inte utge mig för att vara t ex folkpartist eller piratpartist när jag inte är det.
Men liberal är jag, stolt liberal rebell. Oberoende av parti, böjer mig inte för någon partipiska och är inte beredd att vara en propagandamaskin för åsikter jag inte delar.

Jag är inte ensam, flera kända och skarpa bloggare har inte partibeteckning, har lämnat sitt gamla parti eller skriver oberoende. Vad sägs om Scaber Nestor? Svensk Myndighetskontroll?
Är inte de politiska bloggare?

(Jag vill nämna att jag försökt få med en kommentar om detta på Politometern, men den förefaller inte komma in. Jag har också redan för några månader mailat Martina Lind, men inte fått något svar. Utan partibok är jag ointressant... )

Riksdag och regering ogiltigförklarar sig själva genom att inte tillämpa grundlagen!

Jag vill helt enkelt bara kopiera in Svensk Myndighetskontroll enl följande.

"Diskussionen kring drogtester av unga pågår fortsatt för fullt även om den fått stå tillbaka en del för frågan om Asks avgång är nödvändig eller ej.
Efter att ha hört argument i olika sammanhang och i tidningarnas olika forum så tycker jag att det hela kan sammanfattas med att frågan om vart breven skickas inte är vad den här diskussionen handlar om. Många har hängt upp sig på att man tydligen kunnat få posten skickad t.ex till sin arbetsplats.
Den handlar om att justitieministern högt och tydligt proklamerat att hon vill att icke dömda ska hängas ut. Eftersom det är kärnfrågan så innebär det att vi har en justitieminister som inte förstår de allra enklaste rättssäkerhetsprinciper och därför måste hon avgå.
För att då återgå till det lagförslag som lagts så har det av många ifrågasatts om inte detta även är grundlagsstridigt. Den diskussionen är intressant och visar på ett tydligt sätt varför vi borde ha en författningsdomstol som kan avgöra om ett förslag är grundlagsstridigt eller ej.

Sedan 1995 så finns även ytterligare skäl för detta.
Regeringsformen 2 kap. 23 § säger att "Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna."
Det är ju bra men vem avgör det?

Europadomstolen förstås i slutänden men ett sådant avgörande tar ca. sju år att få.....
Under FRA debatten argumenterade många för att lagen stred mot konventionen och efter Liberty vs. Storbritannien så blev det ju ännu tydligare att risken åtminstone var uppenbar.
I samband med detta så ställde jag en fråga till professor Joakim Nergelius som är något av orakel på grundlagsfrågor ifall inte detta var tillräcklig grund för att talmannen skulle kunna vägra att ställa proposition på förslaget i riksdagen, något som grundlagen ger talmannen rätt att göra. (regeringsformen 2 kap. 23 § och riksdagsordningen 2 kap. 9 § första stycket.)

Det fantastiska är att professorn gav mig svaret att jag förmodligen hade rätt men att det inte skulle komma att ske av, som han uttryckte det, teknisk-juridiska skäl vilket jag då i övrig kontext tolkade som politiska skäl.

Oavsett vilket så innebär detta att om min grundtes stämmer så har vi plötsligt flera grundlagsbrott.
1. Förslaget till FRA-lag strider mot konventionen och får därför inte antas av riksdagen som ändå gör det.
2. Talmannen ska enligt grundlagen inte lägga fram ett sådant förslag men gör det av politiska skäl.
3. Själva innehållet i lagen, som om det strider mot konventionen, även strider mot svensk lag eftersom konventionen i sig också är svensk lag med någon sorts mellanställning som grundlag och även inskriven i densamma.

Hur det förhåller sig med detta lär vi inte få veta förrän FRA-lagen prövats i Europadomstolen som en följd av Centrum för rättvisas och Norges inlämnade klagomål.
En svensk författningsdomstol hade kunnat avgöra detta långt tidigare och det är bl.a just därför en sådan domstol behövs.
Den här alliansregeringen med Beatrice Ask som högste ansvarige för lagstiftningsfrågor har genom sin inkompetens på området ändå haft det goda med sig att man tydliggjort varför en författningsdomstol är nödvändig!"

---
Detta betyder att vi de facto har en i smyg införd diktatur, en statskupp har ägt rum - genom medvetna (?) åtgärder, genom underlåtenhet och politiskt mygel har grundlagen satts ur spel.
Och vi kommer inte åt det, inte så länge vi inte har en författningsdomstol. Vilket vi inte lär få med nuvarande riksdag.

Kommer öht ett valutslag som avsätter regeringen att kunna godkännas?

Hårda ord? Tja, hur ska det beskrivas då?

Har en enskild ledamot något ansvar?

Jag ska försöka låta bli att skriva om Ask och Pehrson idag, jag mår så illa av att bara tänka på dem.
I stället vill jag lyfta fram en sak som Camilla Lindberg (fp) skriver om ansvar på sin blogg.

Jag tror, ja jag är övertygad om att vi väljare vill ha politiker som vågar stå upp för sin övertygelse. Även när de blivit invalda i riksdagen. Även när partipiskorna viner. En som verkligen förstår och förmår detta är Camilla. Det betyder inte att jag håller med henne på varje punkt, däremot är det en viktig princip. Att inte låta "regeringsduglighet" bli en ursäkt för att kröka rygg och springa ifrån sitt samvete.
Camilla skriver bl a: "Självklart kan vi inte ha en polsk riksdag, men lite mer utrymme för den enskilda ledamoten måste till, annars behövs inte alla dessa 349 ledamöter. Jag tror att vi är på rätt väg, dels på grund av vi har börjat fokusera på den enskilda ledamotens ansvar för de beslut man fattar men också för att personvalet blir alltmer viktigt."
"Media har även börjat debattera ledamöternas roll, mycket pga förra veckans votering då oppositionen vann vid voteringen om ett erkännande av folkmordet 1915. Även i vår egen riksdagsgrupp har vi haft denna diskussion, då också med anledning av att jag tryckte avstod i voteringen om uttagsskatt på vindkraft förra veckan. Jag kan väl lugnt konstatera att vår riksdagsgrupp inte är lika positiv till ledamöter som avviker från partilinjen. Är det verkligen viktigare att hålla ihop och bibehålla en enighet utåt än att då och då låta ledamöter rösta efter förnuft och känsla? Jag tror inte det, jag tror dessutom att partipiskor och totalitarism leder till än mer politikerförakt."

Ett väljarkontrakt är en väg att gå för att visa väljarna var enskilda kandidater står.

Därför noterar jag att Camilla och Mathias Sundin inte längre är ensamma fp-are på Nej till datalagring! I skrivande stund ser det ut såhär, förutom Camilla och Mathias:
Tobias Josefsson (FP), Östergötland.
Marcus Grundén (FP), Skåne Norr och Öster.

Följande piratpartister har skrivit på:
Hela landet, Anna Troberg
Hela landet, Mikael Nilsson
Hela landet, Rick Falkvinge
Lista Mitt*, Curt Jonsson
Lista Mitt*, Lars-Erik Jonsson
Lista Mitt*, Rickard Olsson
Lista Mitt*, Urban Sundström
Lista Väst*, Olof Bjarnason.

Men övriga partier då?
Var är centerns integritetsivrare?
Vänsterpartiets?
Miljöpartiets?
Finns ingen modig sosse eller moderat?
Och ingen enda kristdemokrat som vågar skriva på?

Jag förväntar mig en ström av underskrifter från ALLA partier.
Annars finns bara två orsaker. De vågar inte, eller så är de övertygade om att integritet inte är det minsta intressant eller viktigt för svenska medborgare. I och för sig en intressant upplysning...

Demo crazy!

Nätet är så segt, så segt. Är det FRA och Säpo som är ute och drar ned hastigheten med sitt kollande?
Dock, jag hörde i radion i morse: Frihet och mänskliga rättigheter - efter lång tids framgång är dessa begrepp nu på tillbakagång sedan några år.

Programmet var "Konflikt", ett alltid intressant program, som fokuserar på internationella kriser. Även detta program hade koncentration på det internationella läget. Sudan, Iran, Irak, Afghanistan etc.
Ett uttalande som jag minns; det handlar alltför ofta inte om att införa demokrati (i krisländerna) utan det är frågan om democrazy, dvs en tillställning för att vilseleda (lura, invagga i trygghet) den västerländska opinionen.
Det handlar således ofta om skendemokrati, riggade val. Något annat är inte möjligt, av olika skäl...

Ty, "det måste finnas institutioner som kontrollerar regeringen". Annars blir det maktmissbruk och annan korruption. Kontrollorgan saknas nämligen oftas.

Det är ju det jag säger, makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut (även den med bästa avsikter). Därför måste den kontrolleras, delas. Exempelvis genom en författningsdomstol - och en kritiskt granskande och fri press.

Jag vill nog mena att beskrivningen av det försämrade läget för frihet och mänskliga rättigheter, det känns som en bra beskrivning på dagens Sverige också.

Exempel? FRA-lagen, Ipredlagen, Acta, datalagringsdirektivet, drogtestning av barn utan föräldrars godkännande eller ens vetskap, "skampålebrev" till misstänkta men ej dömda. Etc.

Askgrå eller gredelin - lika illa!

Det är ingen tvekan om att justitieminister (!) Beatrice Ask tillhör de riktigt gamla moderaterna, de där som inte bara är högerpartister utan i grunden så konservativa att de vill tillbaka till gångna tider. Riktigt gamla tider. Helst medeltiden, den med skampåle! Eller ännu hellre kanske, öga-för-öga, tand-för-tand.

Att människan utvecklas, och att sådant som humanism kommit in i tänkande, att det numera anses som ett demokratiskt värde med rättssäkerhet som inkluderar att man inte ska dömas utan rättvis rättegång, det har hon inte minsta förståelse för.

Nej, skambelägg bara. Det behövs inga bevis. Det räcker att någon vill sätta dit någon av ett eller annat suspekt skäl, att "misstänka" någon.

Om en polis vill se en 13-årig tjej kissa inför honom, visst ska det ske, det räcker att han "misstänker" något. Om någon har ett horn i sidan till någon granne eller så, uttryck en misstanke om "sexköp" så nog tycker Ask att det ska skickas ut ett färgat (helst gredelint, men nu vacklar hon om färgen) kuvert till personen i fråga, så denne får skämmas inför posten, grannarna och familjen. "Skäms, du är misstänkt."

Bevis eller domstol behövs inte. Visst känns det gediget konservativt!

Men vad säga om att folkpartiet, som kallar sig liberalt, har en rättspolitisk (!) talesman vid namn Johan Pehrson, som har samma åsikter som Beatrice Ask i det mesta. De hetsar upp varandra i oövertänkta förslag som så klart strider emot rättsmedvetandet att man kvamnar. Att Pehrson har en något avvikande åsikt betr kurvertets färg ändrar föga i detta fall. Att inte folkpartiet, fd liberalerna, skäms!

De "nya moderaterna" borde rimligen ha en justitieminister som kommit lite längre än till medeltidens skampålespolitik. Avgå Ask, borde statsministern och moderatledaren säga till Ask. Den överslätande attityden Reinfeldt visar (SR P1 lördag kl 13) luktar illa.

Detsamma borde fp-ledaren Jan Björklund säga till Johan Pehrson, ett liberalt parti kan inte ha en rättspolitisk talesman som lever på medeltiden.

Fler sidor på bloggen

Den här bloggen har alltid haft som huvudsak just bloggandet, att lyfta upp och diskutera mer eller mindre aktuella frågor. Gärna med direkta kommentarer från läsarna.

I dagarna har jag börjat känna för en viss utvidgning. Den består i att jag tänker succesivt bygga upp några sidor till, utöver bloggen vilken ligger här på startsidan. Till en början har jag lagt upp sidor för "liberalism" och "socialliberalism", se blogghuvudet. De är förstås ännu under uppbyggnad, och vi får se i vilken takt och hur jag utvecklar dem. Känns det riktigt kan jag komma med fler sidor så småningom. Tanken är att det ska handla om tidlösa ämnen, debatten skall även i fortsättningen ligga på bloggen.

Piratpartiet vinner inget på att ligga still i hamnen.

Det duggar tätt av frågor i den politiska debatten som borde vara mumma för piratpartiet att hänga på och använda som murbräckor för att komma in. Men det sker inte - varför?

Svensk myndighetskontroll ställer frågan, med hänvisning till det starkt integritetskränkande drogtestningsförslaget. Jag har också skrivit åtskilligt om detta, bl a här.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/03/med-bocken-som-tradgardsmastare.html

* Johan Pehrsons och Beatrice Asks bärsärkagång för att klämma åt barn och ungdom är ändå bara ett, om än viktigt, debattämne som borde trigga upp piratpartiet till att kasta sig in i debatten, och då inte bara på interna bloggar utan i alla media.

* Rättssäkerhetsdebatten, med kopplingen till bl a Författningsdomstol, Tomas Qvick, drogtestning (igen) och massor annat. Debatten finns, men var är (pp)? Här finns givetvis kopplingen till frågan om grundlagen, om den ska negligeras eller stå över vanlig lag. Kräver (pp) att grundlagen följs?

* Folkmordet i Armenien. Jag ser det som en integritetsfråga i dess högsta potens, men har inte sett att någon ledande i (pp) haft någon åsikt. Integritetskränkningar fanns före FRA och internet, det är en fråga om konsekvens. Man kan givetvis ha funderingar om vad som är en del gammelpartiers bevekelsegrund, men det borde inte förhindra (pp) att ha en åsikt. Säg nu inte bara att folkmordet hände för så länge sedan, det är en viktig princip, som också ett ungt parti måste förhålla sig till. Folkmord är inte värdeneutralt, som Lars Gustafsson framhåller.

* Väljarinflytande och partiernas representativitet. De gamla partierna krymper, men (pp) växer. Koppla gärna till personvalsfrågan, allt oftare aktuell.

* FRA-shoppens öppnande. En praktgrej för (pp) att verkligen ta tag i igen. Små grymtningar räcker inte. Vill man något, måste man som parti verkligen säga ifrån, så det hörs! Om och om igen.

* Det har också koppling till frågan om myndigheter ska köpa sig plats för opinionsbildning. Är det rätt att myndigheter ska driva opinion för ett politiskt beslut om att öppna FRA-shoppen?

* Nya partiers möjlighet att presentera sig på skolorna. Om nu sd ska få komma in och presentera sin politik, var står (pp) i debatten och betr deltagande på skolorna? Delta. Haka på!

* Det har varit rätt svalt i massmedia om datalagringsdirektivet också (frånsett bloggarna), kanske är något ändå på gång där. De två folkpartisterna Camilla Lindberg och Mathias Sundins upprop för ett Väljarkontrakt har ändå observerats av ett par piratkandidater, och de torde bli fler. Använd detta för att lyfta frågan!

Detta bara som ett litet plock bland aktuella viktiga frågor. Jag begär som synes inte att (pp) ska ta ställning till sjukförsäkringsreglerna. Om de inte kommer på någon fin infallsvinkel utifrån sitt perspektiv. Men det finns så mycket annat att kommentera på ett sätt som gör att (pp) kommer in i debatten!

Här serveras stekta sparvar i munnen på piratpartiet hela tiden, men partiet förmår inte göra något av dem!
Den absurda drogtestningen är ju "bara" en av dem. Man behöver sannerligen inte vara "drogliberal" för att ogilla denna ytterligare integritetskränkning och inskränkning av den personliga friheten. PP måste ut, ta upp alla korkade förslag från både regering och opposition. Vara med i leken!
Det räcker inte att sitta och trycka vid datorn och möjligen skicka små meddelanden internt. Samla ihop er till offensiv, låt inte växtvärken förkväva styrkan. Goda ledare behöver inte peka med hela handen, och ska givetvis lyssna på kritik. Men, ledarskap som goda förebilder och inspiratörer måste finnas. Därför, hela ledargarnityret måste ut! Ut i hetluften! Och inte bara i pressmeddelanden, som få läser.
Klaga inte på Bonniers, ligg i, tjata! Och det finns andra tidningar, massor!!!
Gå på radio, teve. Om inte rixkanalerna tar upp er, gå på de lokala nyhetssändningarna. Visa att ni finns!
Använd varje chans!

Det är synd att piratpartiet behövs, men som situationen är så behövs ni.
Kapa förtöjningarna och ge er ut på det stormande valkampanjshavet!

Ett kontrakt om att följa sina löften!

Två folkpartister, Camilla Lindberg och Mathias Sundin redovisar i SvD idag ett väljarkontrakt där de lovar att rösta emot datalagringsdirektivet, även i eventuellt nedtonad form.
De skriver: Visserligen kräver Folkpartiet en minimal tillämpning – t.ex. den kortaste lagringstiden om sex månader – men vi anser att det inte räcker.
Hela uppropet, som det redovisas i SvD är en utmärkt genomgång av argumenten emot direktivet och de tankar som ligger bakom det, liksom hur partierna vacklar fram och tillbaka om det.

Jag anser att det är ett bra initiativ! Det torde väl bara vara ett parti där samtliga kandidater är beredda att skriva på till 100% (menar givetvis pp). Men det är öppet för alla riksdagskandidater att skriva på detta väljarkontrakt, se länk, Nej till datalagring.
Fritt fram oavsett parti att skriva på.

Nu kan en och annan invända att även om flera partier vacklar fram och tillbaka så verkar moderaterna och sossarna som partier stå bakom direktivets vilja att registrera allt om oss. Och hur säker kan man vara var piratpartiet hamnar i en vågmästarställning och ska förhandla...

MEN, det intressanta är att om det finns kandidater från alla partier som skriver på direktivet så ökar chanserna till att få ett nej i riksdagen. Finns det kandidater i varje valkrets med för varje väljare "lämplig ideologi" (ett något svårdefinierat begrepp dock), så kan fler integritetsvänner väljas in.

Om kandidaterna vågar - och står för sitt löfte. För, även om det är ett bra initiativ så är det onekligen märkligt att det känns nödvändigt att kandidaterna ska behöva lova att stå för sin ideologi... Med tanke på vad som hänt under senare år, inte minst i FRA-frågan, så är det dock en viktig markering.

Jag vill uppmana alla att kontakta sina kandidater att skriva på - och hålla löftet.

Jag skulle dock vilja se ett tillägg i "kontraktet". Ett tillägg som säger att den som blir invald inte heller låter sig bli utkvittad vid aktuella omröstningar och kommer att offentligt redovisa alla påtryckningar från partiledningen att böja sig.

Man kan aldrig vara nog försiktig i dessa tider.

Camillas resp Mathias bloggar kan du hitta här.

Ömma tår och barnslig logik

Det är en avspänningsprocess på gång mellan Turkiet och Armenien, sa någon (Carl Bildt ?) när riksdagen ville att Turkiet ska erkänna folkmordet. Vi har inget att skämmas för i vår historia, sa turkiske premiärministern Erdogan argt som kommentar till beslutet. Nänä, i Turkiet får ju inte ens fakta nämnas. Snacka om ömma tår.

Med så ömma tår är det helt uppenbart att det inte finns minsta vilja att varken erkänna folkmordet eller försöka nå vettiga förbindelser med Armenien. Lite märkligt är det ändå att när USA och Sverige snuddar vid tårna (ledsagat av ett ömkligt beklagande från Reinfeldt över riksdagens beslut!) så är det tydligen det allra värsta som kan hända. Att andra länder sagt samma sak, och med än starkare stämma, det har Turkiet svalt betydligt lättare. Kanske ska vi vara stolta att uttalandet ändå uppmärksammats så mycket i Ankara.

Ömma tår är en sak, och tyder på att något inte är som det ska. Men nog tillåter jag mig tycka att det är en mycket barnslig och bakvänd logik som Erdogan visar när han hotar etthundra tusen armenier i Turkiet med utvisning på grund av den svenska riksdagens uttalande (DN 17 mars). Armenierna ska alltså straffas för ett svenskt uttalanden!

Förnekelsen av historien tar sig märkliga uttryck. Jag förmodar att Erdogans hot nu av Bildt kommer att användas som "bevis" för att Bildts undfallenhetslinje var den rätta.

Jag vill nog påstå motsatsen. Bildts och Reinfeldts överslätande attityd gentemot makthot och historieförnekande visar hur viktigt det är att vara rakryggad. Turkiet måste göra upp med sitt förflutna. Hot om etnisk rensning än en gång, i syfte att förneka tidigare missgärningar, det får inte tigas ihjäl!

Turkiets politik under Erdogan har släktskap med Vellingemoderaternas. "Vackra ord" för att slippa ta ansvar, men när de pressas så kommer det fram vad de står för.

Etnisk rensning och utvisning kan ses som den yttersta konsekvensen av rasism. Därför är det befriande att det finns de som inser att rasism tar död på kunskapssamhället. Men rasism i alla former är ett förnekande av kunskap.

Med bocken som trädgårdsmästare

Vill man vinna röster i ett val måste man, anser jag, ha en ideologi som visar vad man vill och vad man står för. Ett partiprogram kan inte säga allt, därför måste det finnas något som visar vilken kompass partiet använder. Flitiga läsare av denna blogg vet att jag anser att kompass som visar färdriktning, det saknas i princip hos alla partier idag. I en del fall anger man en ideologi, men då visar det sig att det är fel på kompassen eller att den i vart fall har en grav missvisning.

Nå, när man insett det så får man övergå till att se vilka som företräder partiet och deras meritlista. Antingen gå igenom den i detalj, eller så kolla upp hur de agerat i frågor som är viktiga i det aktuella läget.

För mig är till exempel demokratiskt inflytande, personlig integritet och rättssäkerhet viktiga frågor. Jag har detta i bakhuvudet när jag kollar runt på några bloggar och hittar Jan Rejdnell och Malin Nävelsö. Båda skriver nu om Johan Pehrsons drogtestningsförslag, vilket givetvis är en intressant testfråga när det gäller inställningen till både integritet och rättssäkerhet.

Det visar sig att jag kan nöja mig med att hänvisa till Jans och Malins respektive inlägg, med smärre citat och kommentarer.

Jans rubricerar sin utmärkta genomgång av problemet med hur barn ska skyddas för droger med en fråga till folkpartiets partiledning, ett öppet brev. Han frågar om fp:s partiledning väljer att följa partiets landsmötesbeslut att göra Barnkonventionen till svensk lag eller kravet på att minderåriga och barn kan utsättas för drogtester av polis utan föräldrar och social myndigheter s vetskap (vilket fp också kräver)?

Han påpekar att den personliga integriteten alltid varit ett starkt liberalt värde och frågar därför om motivet för drogtestning.
"Är det för att kunna bevisa inför förtvivlade föräldrar att deras barn knarkar (som med all sannolikhet redan vet att barnet knarkar)? Är det för att man tror sig rädda några själar från knark bara för att man leda i bevis att de knarkar? Är det för att man tror sig stoppa knarkanvändningen hos barn bara för att man kan bevisa med drogtester att barnet knarkar? Nej - säg som det är - Ursäkten för detta oerhörda intrång och tvång i ett barns liv är jakten på narkotika. Det leder knappast till att barnet får bättre vård eller avhåller barnet från nya intag av narkotika."

Har regeringen fattat att det är valår? Och Jan frågar Jan Björklund och Erik Ullenhag är om de är trötta på alla socialliberaler i Folkpartiet? Hur långt vill ni gå?

Malin är inne på samma tema, och sätter barnet i centrum och menar att vi måste bevara barnen från paniken. Hon säger att hon inte är naiv, "Jag vet att det finns barn som redan vid 12 års ålder skrämmer vuxna människor. Som lever i total gränslöshet och betraktar våld som ett naturligt tillstånd. Jag har mött dem själv och därför vet jag också att det där påtvingade drogtestet i årskurs åtta, om det är i skolan eller på polisstationen, gör absolut ingen nytta. Då är det för sent sedan länge att göra något."
Men, fortsätter hon, "det vi behöver är att någon gör något tidigare. Barnen som är kriminella innan de kommer i puberteten, som tar droger på klassfesten i sexan och slår ner sina lärare – de är väl kända."
Tänk själv: "Om du är ett barn på 12 vårar som röker hasch och dricker vin på helgerna, vad behöver du då? Behöver du poliser som tvingar med dig till stationen och tvingar dig att kissa medan en vuxen tittar på? Eller behöver du någonstans att ta vägen, en vuxen som lyssnar, någon som kan hjälpa dig ur den bedövande kärlekslösheten i ett hem där du är totalt oönskad?"

Vad Johan Pehrson och Beatrice Ask vill, det vet vi. Men är folkpartiet berett att gå in på deras katastrofala kurs?
Ett parti som vill hävda barnens intresse, integritet och rättssäkerhet kan inte föra en politik enligt Johan Pehrsons oliberala och omänskliga anda. Plocka bort Johan P som rättspolitisk talesman för fp och återgå till en human och rättssäker politik i rättsfrågor!

Det går inte att ha bocken till trädgårdsmästare.

Vad representerar partierna?

Enl Rapport i morse (kolla om det finns på Svtplay) så fortsätter partierna att tappa medlemmar. Det är i och för sig inte förvånande. Trenden har hållit i sig i decennier, med enstaka hack uppåt för enstaka partier då och då.

Det parti som positivt avviker något från regeln denna gång är miljöpartiet, som ändå bara har runt tio tusen medlemmar vilket inte är mer än vad folkpartiets ungdomsförbund hade på 60-talet, om jag minns rätt. De flesta partier har tappat en tredjedel av medlemmarna under 2000-talets första decennium. Sossepartiet, som fortfarande menar sig vara ett stort parti, har nu färre medlemmar än vad folkpartiet hade under sin storhetsperiod på 50-talet. Fp:s väljarandel var då 22-25%, sossarna idag ligger på ca 34%. Kd som snubblar runt 4% av väljarna har ändå något fler medlemmar än vad fp har idag.

Snacka om medlemsras. Utom då för piratpartiet, som har en medlemskader i samma storleksordning som regeringspartiet moderaternas...

(De politiska ungdomsförbundens medlemstal är idag löjligt låga, efter att registren rensats från pappersmedlemmar.)

Givetvis kan man fråga sig hur partierna ska kunnar rekrytera nya medlemmar. En orsak är måhända att de lever i gamla tider, med huvudsaklig aktivitet i form av fysiska medlemsmöten i form av kafferep, där det politiska innehållet ofta är väldigt tunt och med minimalt utrymme för diskussioner. Andra möten är genomgång av kommunala ärenden, med ofta än mindre attraktionskraft och utrymme för debatt. Den information som förmedlas är i hög utsträckning enkelriktad; dvs om vad partiledningen vill föra ut som partiets politik. Den faktiska politiken fastläggs uppifrån och ev diskussion förs i små kretsar, och i blygsam mån via internet.

De flesta partier, utom piratpartiet, ser internet som en propagandakanal där medlemmar och intresserade ska informeras om politiken, inte en plats för diskussion för att utforma den. Därigenom, och pga hur partistödet är utformat, så styrs de små (=alla) riksdagspartierna uppifrån. Medlemmarna behövs de facto bara som valarbetare. Personval är en tänkbar stimulans för ökat intresse, men där är de flesta partier föga entusiastiska... Rena personval kan ju minska partiledningarnas inflytande till förmån för självständiga politiker!

En konsekvens av dagens situation är att partierna inte är det minsta representativa för sina väljare, ja knappt ens för de krympande medlemsskarorna! Ex-vis så deltar ofta bara 20-30% av de få medlemmarna i de provval som ordnas. Sossarna har inte ens provval...
Huvuddelen av medlemmarna är äldre och deltar i liten utsträckning i någon verksamhet, de står kvar bara av något slags kvarvarande lojalitet med det parti de en gång gick med i.
Många andra har gått ur partierna eftersom de insett att deras inflytande är minimalt och att partierna i hög grad ändrat sin politik jämfört med för något/några decennier sedan.

Statsvetarna menade att under 70-talet låg alla partier (program/partiledningar) till vänster om sina väljare. Idag är förhållandet det motsatta. Partierna ligger till höger om sina väljare. - OK, höger-vänsterdimensionen är ett trubbigt instrument, men ändå.

Min slutsats är alltså att partierna idag, av flera skäl, inte är representativa för väljarna. Partier som styrs uppifrån och som inte förmår (eller vill) rekrytera fler medlemmar, som får inflytande, de kommer förr eller senare straffas rejält i valen. Medan däremot de som både vill och kan attrahera aktiva medlemmar, de kommer att belönas.

Visst kan väljare bli lurade, men inte hur många gånger som helst eller hur länge som helst.

Folkmordsfrågan upprör - varför?

Cirka 1915 pågick ett omfattande folkmord i Osmanska riket (vilkets arvtagare Turkiet är idag). Att det var ett folkmord har historiker och folkrättsexperter stor samstämmighet kring. Betr omfattningen råder aningen olika uppfattningar, men inte att det var ett folkmord. Sedan riksdagens beslut onsdag kväll (11 mars) har det rasat en livlig debatt kring detta. Jag har beskrivit och kommenterat detta i flera bloggposter de senaste dagarna.

Jag undrar varför upprördheten i debatten är så stor. Några aspekter har jag berört i tidigare inlägg, detta är några kompletterande frågor och reflexioner.

* Frågan har behandlats flera gånger i riksdagen, varför så stor upprördhet just nu?
* Som oppositionspolitiker var Fredrik Reinfeldt för ett erkännande, varför har han ändrat sig?
Statsminister Reinfeldt har beklagat beslutet nu till Turkiets preminärminister. Varför beklaga ett demokratiskt beslut i Sveriges riksdag? Det ger ju ett intryck av att han dels inte accepterar att riksdagen står över regeringen, dels att han inte anser att folkmordet var ett så allvarligt brott. Han beklagar politisering, men det är ju han (och Bildt) som genom sitt ifrågasättande av historiska fakta som politiserar historien.
* Ett stort antal länder har tidigare, senast USA, erkänt att det skedde ett folkmord, men i Sverige vill inte utrikesministern låta riksdagens beslut påverka hans ställningstagande. I de andra länder där parlamenten uttalat sig så har det lett till att berörd regering följt riksdagens vilja. Elva parlament har uttalat sitt erkännande men bara ett land av dessa har en regering och utrikesminister som vägrar följa beslutet, Sverige genom Carl Bildt.
* Jag har normalt inget till övers för vänsterpartiets Hans Linde, men när han säger att: "Vi politiker ska inte skriva historia, men vi har ett ansvar att förhålla oss till historiska fakta och kalla saker vid dess rätta namn", då har han rätt.
* Man kan, som FarmorGun, ifrågasätta olika politikers bevekelsegrunder för ställningstaganden (i detta fall ifrågasätter hon Mona Sahlins och socialdemokraternas), men det förändrar rimligen ändå inte sakfrågan, att ett folkmord begåtts.
* Att muslimer utsätts för ifrågasättanden och diskriminering i Sverige i vissa avseenden är ett känt faktum. Nu verkar det som att detta tas som ett försvar för att inte påtala när företrädesvis kristna minoriteter utsatts för massmord i ett muslimskt land. Jag kan inte förstå att ett brott ska ses som försvar för ett annat, ej heller att ett brott blir mindre därför att också förövarna (eller deras efterkommande) också utsätts för olika sorters förföljelse någon annan stans och i annan tid.
* Det är svårt att göra rättvisande jämförelser mellan olika sorters förföljelse och diskriminering. Men nog förefaller det mig märkligt jämställa ett folkmord som omfattar flera olika minoriteter till en omfattning av minst en miljon människor upp till två miljoner personer med de oförrätter som de svenska samerna utsatts för. Detta utan att rättfärdiga det som dessa drabbats av.
* Det var så länge sedan... Jaha, blir brottet mindre för det? Ska vi också glömma förintelsen av miljoner judar och romer under nazitiden, det var ju så länge sedan... För att förhindra kommande brott - liksom diskriminering av dagens minoriteter i Turkiet - måste brottet erkännas och helst följas av en försoningsprocess. Utan detta kommer folkmordet att finnas som ett öppet sår, hur mycket det är officiellt förnekas.
* Det var i en etniskt blandad region som massmorden skedde. Så, skulle det rättfärdiga att folkmordet skedde??? Etnisk rensning brukar vi inte se som godtagbart, när det sker eller skett på andra håll.
* Hur dagens politiska etablissemang i Turkiet ser på folkmordet framgår t ex av denna artikel i SvD, länk. " ”I Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över." Den inställningen är illavarslande. Hur ska då en försoning kunna ske?
* Av den anledningen anser jag det helt fel att påstå att ett erkännande skulle förhindra en "pågående försoningsprocess". Att förneka folkmordet tyder snarare på att det inte finns någon försoningsprocess. Förtigande är inte en god grund för försoning, tvärtom. Däremot är förtigandet en enkel "lösning" för inte uppröra hårda nationalister i Turkiet och för att inte kasta grus i förhandlingarna om Turkiet inträde i EU. För mig vore det märkligt att ta in Turkiet i EU, som skall stå för demokrati och mänskliga rättigheter, om inte landet tar itu med mörka skeden i sin historia.
* En del moståndare till beslutet menar att om Sverige uttalar sig om ett folkmord borde Sverige också ta ställning till olika krig, även där Sverige varit inblandat. Det är inte en logik jag köper. Krig mellan nationer är krig. Folkmord är när makten förföljer och mördar folkgrupper.
* Men det pågick krig, invänder då somliga. So what? Att saker pågår parallellt är inget bevis för att inte folkmord pågått. En stor del av Förintelsen skedde samtidigt som andra världskriget pågick, gör det att förintelsen inte var ett folkmord? Ska förintelsen därför inte ha ägt rum?
* Oklokt, menar regeringens företrädare och eftersägare, det stör vårt förhållande till Turkiet. Hm, har vi inget lärt av historien? Ska vi, Sverige, inte säga vår mening om olika former av förföljelse, förtryck, massmord utomlands, av rädsla för att det ska störa de diplomatiska förbindelserna? Skulle vi inget sagt om apartheit, om "diktaturens kreatur" i såväl de kommunistiska diktaturerna som i de fascistiska i Spanien och Portugal?
* Beslutet gynnar bara de extrema nationalisterna. Och sedan när blev det Sveriges uppfattning att vara överslätande och undflyende inför extrema nationalister och deras hot mot mänskliga rättigheter?
* Elisabet Özdalga ifrågasätter i viss mån dokumentationen om folkmordet, vilket få andra gör. Däremot menar hon "att Turkiet ända sedan den moderna republiken bildades 1923 med alla medel försökt förtiga det som hände har självklart bidragit till att det idag råder stor oklarhet i denna fråga."
Jag frågar mig varför Turkiet "med alla medel" sökt förtiga detta, och varför det är så farligt i Turkiet idag att ifrågasätta detta förtigande, om det inte är för att försöka dölja fakta. Det tyder på att det är ett mörkt kapitel för Turkiets makthavare. Özdalgas artikel kommenteras f.ö. utförligt av Jan Rejdnell.
* Det stora felet med riksdagens beslut var att det över huvud taget behövde fattas - dvs att regeringen inte redan för flera år sedan erkänt folkmordet, ett av de värsta och det bäst dokumenterade vid sida av Förintelsen.

* Slutligen. Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, underställt regeringen, har skrivit debattinlägget i SvD den 13 mars till regeringens försvar. Kommentarfunktionen till denna artikel stängdes av efter två ynka inlägg, varför? Där fanns åtskilligt att kommentera (en del har jag kommenterat här ovan). Vill SvD inte ha en öppen debatt om hennes artikel?

Bildt, historieskrivning och - piratpartiet

Debatten efter den något oväntande (?) utgången av riksdagens omröstning betr folkmordet i Armenien ca 1915 har varit intensiv och med olika intressanta principiella spår. Utan tvekan har det dessutom varit den hetaste politiska frågan den senaste veckan! Märkligt nog har jag inte hittills sett någon kommentar från någon ledande piratpartist.

En huvudlinje i kritiken mot beslutet, är att det inte är riksdagens sak att besluta eller ens uttala sig i detta slag av frågor. En del menar att det är regeringens sak, dvs Carl Bildts, att ha monopol på att tycka till i utrikespolitiken. En del menar att det (kanske) har varit ett folkmord, men det var ju så länge sedan, så låt och blunda för det och inte trassla till det för (Carl Bildt och) turkiska regeringen att ta itu med dagens problem.

Visserligen kan det vara riktigt att regeringen har ett slags uppdrag att driva utrikespolitiska ställningstaganden. MEN, det kan i ett demokratiskt land inte innebära att politiker i och utanför regeringen inte får uttrycka sig och ta ställning. Självfallet måste riksdagen få framföra åsikter, det är faktiskt så att riksdagen är utsedd av svenska folket i allmänna val och regeringen sitter endast på riksdagens mandat, regeringen har att rätta sig efter riksdagen. Vill den inte det ska den avgå.

Jag konstaterar, än en gång, att riksdagen inte skriver historien. Däremot utgår den från historiska erfarenheter, för att stärka mänskliga och demokratiska rättigheter i ett land som Sverige samarbetar nära med.

Att nonchalera ett riksdagsbeslut så övertydligt, som Carl Bildt deklarerat att han gör, är uppseendeväckande och upprörande. Bildts djupa irritation över riksdagens uttalande reser principiella frågor om hans agerande och lämplighet som utrikesminister.

Bildts envetna motstånd mot att Sverige som nation, i enlighet med vad många andra länder gjort, ska erkänna att det var ett folkmord, det ger intryck av att han personligen ställer sig tvivlande till det som historiker och jurister kommit fram till. Bildt vill själv skriva om historien, och som Jan Rejdnell beskriver det, så gör han också sådana försök. Bl a används en "historiker" i statlig tjänst för att trumma ut en falsk historiebild. Jag har också på en blogg sett uppgifter i denna anda, som antyder att det skulle vara kurdiska rövarband som genomförde morden. Det förefaller vara ren desinformation, "rövarband" kan inte genomföra massmord i denna skala (av en-två miljoner personer!) - om de inte gjorde det på (de turkiska/osmanska) myndigheternas uppdrag.

Att förneka folkmordet förefaller mig, av vad som framkommit, som ren historieförfalskning. Därigenom blir det något som kan legitimera kommande folkmord, liksom det blir ett hinder för i detta fall Turkiet att komma vidare i sin demokratiska utveckling. Hur skall mänskliga rättigheter kunna respekteras och behandling av minoriteter bli bättre om man inte erkännder begångna fel, och sätter igång en försoningsprocess?

I sammanhanget vill jag påpeka att det faktum att diskrimnering (även i Sverige) och folkmord förekommit på andra håll i världen inte förminskar betydelsen av folkmordet i det Osmanska riket för snart hundra år sedan. Man ska inte heller blanda ihop krig mellan olika nationer med när regeringar sanktionerar eller bedriver folkmord inom landet.

Diskriminering är alltid något som ska påtalas och motarbetas. I extrema lägen kan diskriminering som stöds av staten utvecklas till folkmord. Folkmord är något vedervärdigt och kan ses som den yttersta formen av kränkning av den personliga integriteten. Den pågående debatten är belysande som en illustration över hur olika partier, media och ledande politiker ser på viktiga mänskliga demokratiska rättigheter.
En röst jag hittills saknar i den debatten är piratpartiets. Detta parti ser sig ju självt som den personliga integritetens och de mänskliga rättigheternas främste försvarare idag i Sverige.

Får inte politiker ha moral och samvete? (Tillägg)

Riksdagens beslut att erkänna folkmordet i Armenien för ca 95 år sedan rörde upp starka känslor i förväg och än mera nu efteråt. Turkiet motsatte sig att frågan ens var uppe i riksdagen och kallade omedelbart hem sin ambassadör i Sverige. Sveriges regering gillar inte beslutet, speciellt Carl Bildt har reagerat mycket upprört och arrogant emot beslutet.

Hans upprördhet har alltså två dimensioner, dels ogillar han att riksdagen sätter sig upp emot regeringen, dels ogillar han att beslutet i sig gör hans uppdrag som diplomatins överhuvud svårare.

Vad gäller det första så ser jag det som utomordentligt uppfriskande att riksdagen visade att den för en gångs skull inte bara är ett transportkompani. Det innebar ju att några Alliansledamöter faktiskt inte böjde sig för partipiskan!

Vad gäller att riksdagens uttalande kanske inte är "lämpligt" ur diplomatisk synpunkt kan jag till en del hålla med om. Att riksdagen har moraliska synpunkter även på utrikespolitik, det får faktiskt regeringen stå ut med.
Om Tyskland skulle få för sig att förneka Förintelsen, ska vi då inte protetstera emot det, bara för att vi vill hålla oss väl med dem? Vi måste lära av historien, även om det kan kännas jobbigt på kort sikt. Ett förnekande bereder vägen för nutida och framtida förtryck.

När historiker och folkrättsjurister är överens om att det som hände i det Osmanska riket denna tid är ett folkmord, då måste riksdagsledamöter få uttala det också. Det är, som jag ser det, viktigt och riktigt att politiker får och kan ta ställning utifrån sina samveten i moraliska frågor.

Betr sakfrågan i sig vill jag påpeka att det handlar om ett folkmord som omfattade mer än en miljon armenier, 250.000 – 500.000 assyrier/syrianer/kaldéer och ca 350.000 pontiska greker som mördades eller försvann. Agneta Berliner har en utmärkt genomgång på sin blogg i frågan, där hon citerar vad hon sa i riksdagsdebatten.

Det finns en integritetsaspekt också. I någon mening kan man tycka att när Sveriges högsta representation uttalar sig om förhållanden i ett annat land så kan det innebära att vi lägger oss i det landets "inre angelägenheter" (kränker den nationella integriteten). Dock är det inte första gången så skett. Sverige brukar uttala sig till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter, t ex i Ryssland, i Kina etc.

Vilken kränkning av den personliga integriteten är för övrigt värre än att bli mördad? Dessutom för att man tillhör en grupp som ett lands styrande förföljer.

Tillägg. Ett par invändingar har kommit i kommentarerna. Jag besvarar dem direkt bland kommentarerna. Dessutom vill jag här ge en länk, som visar att det inte är första gången som frågan diskuteras i riksdagen. Av SvD-artikeln framgår också att det riksdagen sysslat med inte är något löst tyckande, utan väl underbyggt av historiker och folkrättsexperter.
Lördag 13 mars erfar jag, genom Alliansfritt Sverige, att för fyra år sedan så menade Fredrik Reinfeldt (då i opposition) att Sverige skulle erkänna folkmordet i Armenien 1915 som just ett folkmord. I förrgår blev regeringens linje - att inte erkänna folkmordet - överkörd av riksdagen.

Brott och straff, eller att återföra brottslingar till samhället.

Avstampen i detta inlägg är den diskussion som uppstått kring den oliberale fp-riksdagsmannen Johan Pehrsons sura reaktion över lagrådets yttrande över en föreslagen lag för drogtestning av barn och ungdomar. Se mina tidigare inlägg, här och här. På Pehrsons egen blogg, Rättare sagt (!) har uppstått en livlig diskussion kring detta, läs alltså även kommentarerna. Jag konstaterar att stödet för hans uppfattning är ytterst ringa, medan kritiken är desto mera handfast och övertygande. Av Pehrsons egna inlägg drar jag slutsatsen att han inte torde ändra sig. Det som däremot kan ske är att debatten leder till att de principer om straffens välgörande verkan, som Pehrson hävdar, diskuteras. Både i det aktuella fallet och rent generellt.

Ett sådant tecken på en mera vidsynt och öppen inställning har folkpartisten Jan Rejdnell, som kraftfullt argumenterar för ett skydd av den personliga integriteten, men som sagt även hos de flesta som kommenterat hos Pehrson själv.

Det är också intressant att se hur nätverket Liberati hyllar Lagrådet som hjältar. Och inte bara det, de går igenom de punkter hos Lagrådet, som Johan Pehrson riktat sin vrede emot. Resultatet blir en mördande kritik av hr Pehrsons ställningstagande i "drogtestfallet", men även i princip vad gäller ogenomtänkta och integritetskränkande lagar. Jag kunde citera hela Liberatis text, men ger er istället länken dit, så kan ni själva läsa den kraftiga pläderingen för integritetsaspekten.

Den för dagen förhärskande inställningen till brott och straff inom allianspartierna och speciellt då hos folkpartiet genom dess företrädare Johan Pehrson är att brott förhindras genom straff, ju hårdare straff desto bättre. Han vill säkert inte beskriva det så, men hans agerande i praktiken är just detta.

Som gammal socialliberal (och f.d. folkpartist) känns detta mycket antikvierat och oliberalt. Tillika ett grovt avsteg från fp:s tidigare politik. Dessutom finns, såvitt jag vet, ingen forskning som styrker teorin att straff är en effektiv medicin mot brott. Det som är fullt klart är dock att straff kan ses som samhällets hämnd mot brottslingen. För brottsoffret kan det möjligen ibland ha en viss psykologisk relevans. Men i övrigt?

Som av en händelse hittar jag då ett intelligent och resonerande inlägg av en jurist, Jakob Heidbrink, som diskuterar just relationen brott och straff, om vad som är straffets syfte. Även här rekommenderar jag en läsning av hela inlägget, varför ni här får länken. Jag ger några av hans punkter:
* Lagar skall inte vara ”signaler” från samhällets sida. Där säger han bl a: "Lagar skall kunna genomföras, vara något så när rationella och vila på principiella och genomtänkta ställningstaganden. ... Syftet med strafflag måste enligt min mening vara att motverka brott och att försöka få brottslingen på en icke-brottslig bana."
* Hårdare straff motverkar inte brottslighet. Det betyder inte att det inte kan behövas straff. Men: "Jag tvivlar dock på att en potentiell brottsling gör upp en räkning där hon skulle begå brottet om straffet är tio månaders fängelse, men inte om straffet är två års fängelse. Jag tror att risken för upptäckt är långt mera avskräckande..."
* Politiskt ledarskap är något annat än att blint följa en uppfattning. Dvs, hur en majoritet säger, det beror på hur man ställer frågan. Och vad en majoritet tycker ska inte förhindra en politiker att visa ledarskap och kunna tänka till själv.
*Kriminalpolitik kostar, den med, och detta är ett viktigt argument. "En fängelsevistelse kostar en miljon om året. Det skulle vara välinvesterade pengar om det ledde till att brottslingar avhålls från framtida brott. Det finns dock inget som tyder på det." Och han menar att eftersom det finns annat som också måste prioriteras emellan så måste de som kräver längre straff visa att det är effektivt att använda pengarna så, vilket dock inte skett.
*För att straffet skall vara ”proportionerligt”, måste vi veta hur vi översätter ett brott till straff. "Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen, jämfört med en attack med en kofot, jämfört med en attack med yxa, jämfört med en våldtäkt?" Och menar han: talar vi om proportioner, är det fel att diskutera ett brott i taget, utan då måste vi titta igenom hela brottsbalken och jämföra straffen, vilket vi aldrig kommer kunna göra.
* Ingen kan ange punkten där ett straff är hårt nog. (Som en konsekvens av föregående punkt.) "När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Är det någon som har ett svar på det? Jo, jag har faktiskt ett svar: aldrig. En våldtäkt (och flera andra brott) innebär en sådan förnedring för offret att inget straff framstår som hårt... nog". "Poängen med straffet måste vara att förhindra brott, och alltså måste vi försöka att hitta ett sätt som förhindrar så många brott som möjligt."

Detta var bara korta citat, läs hela inlägget. Och begrunda, vad är syftet med straff? Hur kan vi förebygga brott? Hur få den som begått ett brott att återgå till en laglig tillvaro? Fängelser är ju att se som lärdomsanstalter för kriminella, och där får de bara kriminella kontakter.

Är det vettigt att genom hårdare och längre straff öka och förlänga tiden för en brottslings skolning i kriminalitet? Vilket samhälle vill vi ha?

Pehrson kör rent-mjöl-i-påsen-argumentet betr drogtester också

Johan Pehrson återkommer betr Lagrådets motstånd mot drogtester av barn. Jag skrev tidigare om detta, och nu försöker han att både nyansera och precisera sig en aning i ett nytt inlägg. Jag tycker inte att det går så bra. Men läs själv och döm.

Han skriver: "Den som är för att tillåta eget bruk av narkotika tycker självklart att kontroll av om detta bruk sker är ett övergrepp varje gång. Det är inte så konstigt. Den som är för att tillåta eget bruk av narkotika tycker självklart att kontroll av om detta bruk sker är ett övergrepp varje gång. Det är inte så konstigt."

Jaha, ja. Vad är detta? Det är "rent-mjöl-i-påsen"-argumentet i en ny tappning bara. Jag har inte sett att någon, av de som underkänner Johans argument, som anser att narkotikabruk är bra. Och självfallet är jag, liksom de flesta andra, helt medvetna till det skadliga i bruket av narkotika och vill motverka sådant bruk. Att, som Johan Pehrson, företrädare för ett fd socialliberalt parti, då insinuera motsatsen är ett oerhört fult debattknep. Ett trick som säger mer om Johan Pehrson än om hans meningsmotståndare.

På något sätt gör det att man tappar respekten för allt i hans resonemang, när det är så han argumenterar och därmed så fullständigt klart visar hur han ser på de som har andra åsikter - och på juridik och rättssäkerhet.

Hr Pehrsons syn på lagstiftning leder till en rättosäkerhet av väldiga mått. Han avslöjar, omedvetet gissar jag, en syn på rättssystemet som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat. Jag ryser.

Nej Johan, att polisen drogtestar barn och ungdomar stoppar inget drogbruk. Däremot kränks deras integritet utan att det föreligger någon som helst proportionalitet (Johans uttryck) eller relevans för denna åtgärd. Det som behövs är sociala åtgärder av samhället och givetvis av föräldrarna.
Det Johan förespråkar är "hårda tag", att testa för att hitta bevis för att ett barn använt en drog! Att det skulle behövas en drogtest för att avgöra om det finns behov av socialtjänstens åtgärder är ju rent befängt!

Inte botas eller förhindras bruket av detta. Det är en övertro på att avskräckande lagar och metoder leder till faktiskt resultat. Det är en fullständig motsats till den socialliberala syn som tidigare var folkpartiets. Vart tog den humanitära liberala kriminalpolitiken vägen? Den som strävade efter att förebygga brott, den som insåg att det viktiga och effektiva var om den som gjort ett felsteg fördes in på rätt väg. Straff kan ses som samhällets hämnd på brottslingen, men hämnden hindrar inga brott.

Det tragiska är att Pehrsons bloggpost slutar med samma märkliga resonemang, där han insinuerar att de som har annan åsikt än han har, de är drogvänner. Och i den replik han ger mig sätter han upp ett oskyldigt ansikte betr detta. Beklämmande.

Betr hr Pehrson lilla svar om författningsdomstol framgår att han inte egentligen menar allvar.

Jag måste säga att så länge Johan Pehrson kandiderar till riksdagen kan jag inte rösta på folkpartiet. Han får tycka vad han vill, men jag vill verkligen inte ha hans oliberala åsikter i riksdagen. Allra minst som företrädare för folkpartiet.

Nej, Johan Pehrson får mothugg.(Uppdat.)

Johan Pehrson, fp:s talesman i juridiska frågor vill ha drogtestning av barn/ungdomar. Men det vill inte Lagrådet. Så nu rasar Johan P över att Lagrådet vågar ha skarpa invändningar emot det. Med kännedom om hur Johan P i mängder av frågor minst av allt representerar någon liberal inställning till vare sig kriminalvård, integritet etc är det knappast förvånande. För hr Pehrson är det hårda tag som gäller. Utan minsta eftertanke om det hjälper eller är lämpligt.

Johan Pehrsons blogginlägg får rejält med mothugg, inte minst från juridiska bloggare, t ex här och här. Redan med detta och andra juristers argument borde Pehrsons idé slängas i papperskorgen. Hans utbrott mot Lagrådet är knappast en seriös genomgång, utan just ett indignerat utbrott att jurister, till och med i Lagrådet, inte delar hans åsikter. Det känns varken liberalt eller genomtänkt.

Dessutom får Johan P en rejäl politisk salva från en annan folkpartist, en liberal sådan dessutom. Jag rekommenderar alla intresserade att läsa Jan Rejdnells genomgång av problematiken, av hur ett litet gäng folkpartister en natt tog ställnings enl Johans förslag, om hur viktigt det är att även se till Barnkonventionen och till barns och ungdomars integritet, om att föräldraansvaret inte kan försvinna genom att göra generella drogtester. Etc.

Jag behöver inte argumentera mera emot Johan P om detta, det gör andra så förnämligt. Jag vill dock dra fram ett par saker i hans inlägg i ljuset.

Johan P antyder att han vill ha en Författningsdomstol. Menar han allvar? Jag ställer mig mycket frågande, eftersom det han anför inte är argument men åsikter emot en sådan domstol. I vart fall torde en författningsdomstol i Pehrsons tappning inte kunna uttala sig emot Pehrsons åsikter, dvs den kommer att bli ännu mera tandlös än vad Lagrådet är idag.

Det andra är att Johan Pehrson uttrycket sig på ett sätt om juristerna i Lagrådet som tyder på att han vill ha något slags registrering av deras tidigare åsikter och ställningtaganden. I och för sig menar jag att en större öppenhet vid tillsättningar av detta slag vore välkommet, men Johans språkbruk tyder på något som skulle närma sig både yrkesförbud och bortsållande av personer med för honom misshagliga politiska åsikter.

Det vore synnerligen intressant att se om och hur Johan Pehrson vill utveckla dessa tankar. Hr Pehrson är ju en ledande politiker inom fp och Alliansen. En person som, antar jag, kommer att söka förnyat förtroende i höstens val för sitt sätt att styra våra liv, i direkt motsats till "Det öppna samhället".

Uppdatering. Vill ge tips om ett intressant inlägg som handlar om olika syn inom fp på kriminalpolitiken. Märkligt att Johan P är rättspolitisk talesman...
http://frihetlighet.blogspot.com/2010/03/kulturkonflikt-i-folkpartiet.html

Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.

16,4 miljarder fel för Fk, hörde jag rätt?

Visst är det en oerhörd summa. Hörde i radion att Försäkringskassan hade fel med 16,4 miljarder kr i fjolårets utbetalningar. Om man ställer det i relation till den totala summa som Fk hanterar så blir det lite mera blygsamt. Men ändå...

Nu kommer som ett brev på posten, gissar jag, insinuationerna om bidragsfusk.
Men stopp och belägg. Nu minns jag inte exakt, men tycker mig minnas att Fk själv slog upp det stort för någon månad sedan att de lyckats upptäcka och "beivra" fusk för några hundra miljoner. Det låter verkligen som småsummor det. Fast inte ens allt av det var riktigt fusk.

När jag sedan kollar det jag hörde i radion med vad pressen skriver, då blir jag förbluffad. De här 16,4 miljarderna som kommit ut på felaktiga grunder från Fk-administrationen, de är i allt väsentligt tydligen fel som försäkringskassan själv gjort.

Min slutsats blir att den stora fuskkampanj som pågår inom Fk, med stark politisk uppbackning, den är helt missriktad. Det resurserna ska satsas på det är att utbilda personalen så att den gör rätt. Möjligen skulle regelverken också förenklas, så att det inte blir så lätt att göra fel.

Visst är det fel med fusk. Men varför skjuta mygg med kanon???
Och varför är en del politiker så angelägna att skuldbelägga människor som är tvungna att leva på sjukkassa etc, som "bidragsfuskare", när det är politikernas regler och myndigheternas handläggare som är problemet?

Smutsig valkampanj? Vems fel?

Under några dagar har det varit en debatt både i pressen och bland bloggare om något som kallas risken för att den ökade användningen av sociala media skulle ge en smutsig valrörelse.

Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå denna plötsligt uppflammande debatt.

Det har alltid funnits smutsiga inslag i valrörelser. Ibland inspirerade av dumheter från högre ort, ofta pga övernitiska gräsrötters heta engagemang - och svårighet att inse betydelsen av fair play även i politiken.

Naturligtvis ska detta motverkas så långt det går. Vilket framför allt kräver partiledningar, som förmår hålla rent själva och att de uppmanar valarbetare att hålla en hyfsad nivå. Ändå måste vi inse att valrörelser engagerar många människor - som bara är människor. Alltför grova mänskliga övertramp får/ska givetvis bemötas.

Det enda nya i dagens debatt är att man synes vilja lägga skulden på de sociala media (dvs internet). Det är rent trams. Självfallet kan det inte vara teknikens fel, det är alltid människorna bakom som styr hur debatten blir.

Däremot har internet en annan fin egenskap, som gynnar demokratin. Internet med bloggar, mail, hemsidor etcetera ger fler människor möjlighet att delta i debatten, att inte bara sitta som åskådare. Att vara delaktiga i den demokratiska processen.

I mörka stunder undrar om det är det som internets belackare är rädda för. Att de är rädda för ett folkligt deltagande.

Vem ska slå vakt om grundlag och integritet? (Söndagsbetraktelse)

Jag gjorde nyss en uppdatering av mitt förra inlägg, p g a en kommentar som ville göra sig lustig och vända på mitt förslag till ny slogan för piratpartiet till att innebära att pp inte vill följa upphovsrättslagen. Den "lustigheten" visar att personen ifråga inte ser skillnaden på grundlag och underställda lagar.

Vem ska då slå vakt om grundlagen? Givetvis borde det vara riksdagen, som vald av folket (vilket idag innebär att de ska genom partiernas filter först, vilket ju kan diskuteras lämpligheten av). Det vi ser idag är att riksdagen inte gör det. Som Ann-Marie Pålsson (m) påpekat är riksdagen numera ett transportkompani till regeringen (alternativt till resp partiledningar). Fredrik Reinfeldt vill ju i första hand se regeringsduglighet, varvid avses att avvikande meningar i partierna inte får rubba ritningarna.

Ett tecken på riksdagens minskade inflytande är också att regeringsbildare i allt högre grad väljer ministrar som inte är riksdagsledamöter. Statsministrar vill ha lydiga underhuggare som ministrar, inte personer med en egen förtroendebas bland väljarna. Genom detta har också riksdagsuppdraget minskat i attraktivitet. Den som vill nå inflytande går andra vägar, t ex genom att bli byråkrat-ämbetsman. Då behöver man ju inte heller be om väljarnas förtroende...

Riksdagen, som vakthund och försvarare av våra grundlagar, författningen, har alltså kraftigt devalverats i betydelse. Som Hans Lindblad ofta påpekat så saknas i dag en folktribun i stil med Adolf Hedin i riksdagen. Det är den regering vi för tillfället har, som styr och ställer, inte riksdagen.

Därför anser jag det intressant, och viktigt, att piratpartiet, med ett namn som skulle kunna antyda motsatsen och som dessutom (ännu) står utanför riksdagen, så kraftigt betonar grundlagarnas betydelse. Detta i skarp kontrast till hur riksdagspartierna i praktiken agerar.

Många bloggare förespråkar, mot den bakgrunden, att Sverige får en författningsdomstol. Ett nytt maktcentrum till demokratins försvar. Jag har också den uppfattningen.

Men självfallet kan det finnas invändningar, självfallet är det också beroende på vilken status en författningsdomstol får och hur den tillsätts. Liksom att, som jag antytt, det i grunden ska vara folkets förtroendevalda som styr, inte ämbetsmän.

Jag mail-diskuterar frågan med vännen Hans Lindblad, som egentligen är/varit rätt sval till en författningsdomstol. Han anser, liksom jag, att primärt är det riksdagen som ska hävda grundlagen och försvara den. Men, efter en genomgång av olika argument och hur svag riksdagen är idag, så kommer han fram till slutsatsen att något slags mellanting av läget i USA och i Sverige vore eftersträvansvärt. Och han ställer frågan, lätt retoriskt, att kanske är det så att grundlagsskyddet idag kan vi söka på europeisk nivå, när det inte fungerar i Sverige.

Hans skriver: " den enskilde kan numera vända sig till domstol på europeisk nivå. För sossar på Erlanders tid hade det nog varit en otänkbar tanke att svenska medborgare skulle kunna få (sin) sak bedömd på en nivå ovanför nationalstaten. Egentligen är det en fantastisk utveckling, och tillkomsten av den eurpeiska nivån har väl också minskat behovet av en specifik svensk författningsdomstol." Han snuddar därvid vid samma tanke som Maziej Zaremba framfört. Zaremba är ju en av de få kvarvarande intressanta och självständiga skribenterna i DN.

Lindblad misstror i hög grad tanken att jurister ska ha politisk makt. Samtidigt så erkänner han viss sympati för den maktdelning som finns i USA med Högsta domstolens korrigerande inflytande över kongressens lagstiftning. Inte minst pga att konstitutionen är så levande och man ständigt går tillbaka till den i den politiska debatten i USA. Samtidigt påpekar han att det faktiskt finns ett ideologiskt inflytande över HD genom att det ju är presidenterna som så fort det uppstår vakanser ser till att få in ledamöter med "rätt" ideologi. På gott och ont. Men det blir inte en självklar ämbetsmannamakt. Intressant är också att det i USA finns många framstående jurister bland politikerna. Han påpekar också att felet med FRA var att politikerna svek.

Jag inser, i likhet med Lord Acton (se högst upp i vänstermarginalen) att makt korrumperar. Därför tror jag att maktdelning kan vara en väg för uppnå en demokratisk balans, för att korrigera tendenser till maktkorruption.

Givetvis vill inte den gruppering som för dagen har makten se sin makt kringskuren, tvärtom. Hans ger ett bra exempel på det (samtidigt som han misstror konservativa jurister) genom att nämna socialdemokratins motvilja till en författningsdomstol. "Sossarna har ju länge nedvärderat individuella rättigheter (ganska naturligt i ett parti som länge hade kollektivanslutning) och Lidbom (justitieminister s) kom att symbolisera tanken att regeringen ändrar lagar närhelst det anses politiskt önskvärt, och att det inte heller gjorde något om det blev hastverk."

Lindblad skriver att för lite gjorts för att få bra lagar i Sverige. Han exemplifierar hur ideologiskt medvetna jurister kan göra stora insatser genom att nämna rådmannen Lars Vilhelm Henschen (1805-1885) som var Sveriges särklassigt mest intensive religionsfrihetskämpe. Johan Gabriel Richert den kanske störste liberale juristen i Sverige. Karl Staaff, liberal statsminister, var ju jurist, och han ville använda juridik för att stärka kvinnors och arbetares ställning, och han skrev starkt om föreningsfrihet.

Min slutsats, som förstärks av Lindblads resonemang, blir att när riksdagen inte klarar sin uppgift som försvarare av grundlagarna och deras vaktslående av mänskliga rättigheter och den enskildes integritet, då måste vi hitta en demokratiskt grundad maktbalans där en författningsdomstol kan vara en väg. De jurister som ingår i denna domstol ska ha ett starkt mandat, men inte kunna bli en stat i staten. Det är en svår balansgång att hitta ett system som innebär att de inte blir vindflöjlar som viker sig för allehanda påtryckningar men samtidigt utses så att de står för demokratiska grundvärden och grundlagens överhöghet.

Jag har inget färdigt förslag för hur det exakt ska gå till, men menar att det förtjänar en allvarlig diskussion och att vi prövar hur rättssäkerheten och respekten för grundlagen förstärks.

Kanske kan det till och med i förlängningen innebära att folkets makt, genom att riksdagen blir mera självständig i förhållande till regering och partiledningar, förstärks?

Eller - måste våra förhoppningar om respekt för integritet och rättssäkerhet helt ställas till EU-nivån och Europadomstolen?