Finns riktiga tanter idag?

Nja, rubrikens fråga är förstås retorisk. Samtidigt som rubriken är ett försök att få er att läsa nedanstående gamla artikel. Se den gärna som en dagen-efter-skrift till kvinnodagen. Jag skrev den redan för femton år sedan, och den var bl a publicerad i Barnen och vi, som Rädda barnens tidskrift hette då. Jag vet inte om de tanter jag skrev om där på något sätt brydde sig om den internationella kvinnodagen. Däremot var de kvinnor som inte skämdes för att vara kvinnor och inte för att vara människor heller. Så se det som en hyllning till dem. Artikeln har fått en endast varsam uppdatering.
---
Vår svenska tant.
Den svenska tanten. Så ofta förlöjligad, eller åtminstone sedd på med viss överseende ringaktning. Men den riktiga svenska tanten bär ingen skuld till den finansiella krisen. Hon skuldsatte sig aldrig. Hon levde aldrig över sina tillgångar. Hon hade lärt sig, både av sina föräldrar och av livet, att inte göra sig av med pengar förrän hon hade dem i sin hand. Eller i portmonnän i den fula men praktiska, bruna handväskan. Det här med kreditkort har hon aldrig förstått vitsen med.

Den svenska tanten är sparsam. Hon klagar inte på sin pension trots att den ofta är så blygsam att hon har all rätt att klaga. Den räcker ändå, och det blir alltid över. Sparsam men inte snål. Tvärtom. Hon har lärt sig både att hushålla och ge bort. Att man inte blir fattigare av att dela med sig till de som behöver.

Den svenska tanten är som regel sjuttio fyllda. Oftast sjuttiofem eller betydligt mer. Och hon fortsätter att göra sin insats. Sedan familjen, maken är oftast död och barnen har egna familjer, inte tar samma tid längre så sprider hon sina omsorger i allt vidare kretsar. Som hennes mor gjorde.

Hon roar sig inte, förstår inte vad det är. Det som fyller henne med glädje är att glädja andra.

Som flicka var hon glad och rejäl. Som vuxen gjorde hon alltid rätt för sig. Skötte familjen med kärlek om än ekonomin var knapp. Hon fick inte någon längre utbildning, men tog ett jobb, ofta på deltid och av ”enklare” slag för att dryga ut kassan. Inte för att förverkliga sig enligt några fina teorier, utan för att det inte gick att leva på en lön. Och för att hederligt arbete alltid var värt att göras. Även om det gällde att ta bort skiten efter andra.
Samtidigt tog hon sig tid att hälsa på gamla och sjuka. Inte bara inom släkten. Hon gick till äldre tanter, innan hon själv var tant. Gick, cyklade eller åkte buss. Om familjen hade bil så använde ju maken den för att ta sig till sitt jobb.

Knytblus och karriär hör inte ihop med den svenska tanten. För kvinnosakskvinna var hon aldrig. Inte till namnet. Feminist – vad är det? Är vi inte alla människor? Men hon tyckte och tycker att rätt ska vara rätt. En kvinna är lika mycket värd som en karl. Basta. Fattig men stolt, och aldrig undergiven.

Den svenska tanten är inte högljudd. Hon har inga större åthävor för sig. Men när jag ser henne tveka för trafiken vid rödljusen, då blir jag varm om hjärtat. Med hatt och ett stadigt grepp om handväskan är hon på väg. På väg för att besöka och sköta om någon ännu äldre tant. Eller så är hon på väg till banken eller något av postens serviceställen för att skicka några sedlar till en behjärtansvärd insamling.

Hon fnyser indignerat åt dem som vägrar släppa ifrån sig en krona till behövande och svältande med motiveringen att de hört att så mycket går till administration, eller har försnillats. Hon vet att de flesta insamlingar sköts av sådana som hon. Som ser till att hjälpen kommer fram. Som är praktiska. Hon vet att den som inte vill hjälpa, den som inte ser medmänniskan, den finner alltid på ursäkter.

Men visst är hon bekymrad över att det numera finns högavlönade chefer i en del hjälporganisatoner, hon förstår inte att man ska ha betalt för att hjälpa.

Jag läste någonstans att den svenska tanten är kulturbäraren. Så rätt. I synnerhet om man ser det i en vidare mening. Inte sprang hon på bio eller teater i sin ungdom. Inte heller hade hon i ”sin krafts dagar” tid att tänka som så att nu skulle hon värna kulturen. Hon läste, möjligen, böcker. Men numera kan hon då och då unna sig att gå på en konsert ibland, eller se en pjäs, tillsammans med en dotter eller någon medelålders medsyster.

Den svenska tanten är ofta religiös, på ett jordnära och praktiskt sätt: hon var och är församlingens stöttepelare. Hon hjälper till både i kören och med kaffeserveringen. För att inte tala om vilka bullar och syföreningskakor hon åstadkommer.

Hennes största insats idag är dock ofta den som den trognaste bidragsgivaren. Den som ger mening åt uttrycket ”änkans skärv”.

Tanternas samfund har inte ”bara” predikat evangelium. Nej, de har drivit skolor och gett sjukvård – på det praktiska och handfasta sätt som i en större utsträckning borde ha varit en förebild för svenskt bistånd. Hjälp till självhjälp och utveckling.
Internationell solidaritet visade dessa tanter och deras mödrar i praktiken långt innan begreppet myntades.

Om tanten inte är religiös så har hon ändå ofta arbetat ideellt inom Rädda Barnen eller Röda korset. Ibland har hon hunnit med både det och församlingen. Och dessutom sänt pengar till Svenska Journalens Läkarmission. Hennes mera välartiga döttrar stöder Amnesty, Naturskyddsföreningen och Läkare utan gränser. Och något barnbarn protesterar mot FRA-lagen.

Partipolitik har hon däremot inte ägnat sig åt. Men visst har hon varit politiskt verksam, fastän hon inte alltid vetat om det. Genom sitt sätt att vara. Genom att stå upp för medmänsklighet och människokärlek i vardagens praktiska arbete.

I grunden är den riktiga svenska tanten tolerant, ”trots” ringa beresthet, ringa utbildning och kristna förankring. För hon har sett människan. Hon har en inre kompass som sagt henne att det är individen som är det viktiga. Och att individen, människan, för sin utveckling kräver både rättvisa och frihet, att hennes integritet inte får kränkas. Att mänsklig, praktisk solidaritet är viktig men att växande också kräver valfrihet. Den riktiga tanten har aldrig brytt sig så mycket om kollektivet. Det kan ibland vara bra att ha, men dess solidaritet har så ofta urartat till egoistiskt gruppintresse. Fastän så uttrycker hon sig inte. Hon vet bara att den enskilda människans väl och ve måste komma först. Den svenska tanten är pragmatisk, men inte principlös. Tvärtom.

Den svenska tanten är laglydig. Hon lyder auktoriteter, självklart. Men med förstånd! Med det goda förstånd som hon har så rikligt av. När lagar och myndigheter är omänskliga tvekar hon inte att föja hjärtats och förnuftets röst i stället. Då gömmer hon flyktingar undan polisen. Då tar hon människans parti mot den okänsliga byråkratin. Då räds hon varken invandrarministrar eller polischefer.

Då visar hon en civil olydnad och ett civilkurage som är ett hoppingivande samhällets och demokratins salt. Hon talar inte om moral, men hon har den moraliska resning som är grundvalen för ett mänskligt samhälle.

Tanten har fött oss, fostrat oss och gett oss de goda värderingarna. Det mest förbluffande är att världen ändå ser så illa ut som den gör. Men tyvärr, alla ”tanter” var inte tanter i den bästa bemärkelsen. En del var bara kärringar, andra blev aldrig annat än förvuxna själviska tonåringar. De har aldrig burit något åt någon.
Men det har den riktiga tanten.

Den rejäla svenska tanten får inte ta slut. Tanten är inget helgon, men hon gör vad hon kan för att jorden inte ska bli ett helvete.

Jag hoppas att många, många av dagens 30-, 40- och 50-åringar (av båda könen) också blir ”tanter” i denna fina mening. För den mänskliga överlevnadens skull. För toleransens och den goda viljans skull.