Världen under vatten, vart tar vi vägen?

När detta skrivs vet jag inte om det blir något resultat av klimatkonferensen i Köpenhamn, eller vad en ev överenskommelse där slutligen kommer att innebära. Klart är dock, syns det mig, att det måste tas rätt så drastiska steg för att stoppa klimatförsämringarna för att förhindra att havet stiger och dränker stora landytor.

Jag kan förstå om i-länderna tvekar att släppa iväg enorma pengasummor till u-länder, som i flera fall faktiskt är rika som länder betraktat (Kina t ex) utan att det ges garantier för att det leder till mätbara resultat. Slänga pengar i sjön (förlåt vitsen) vill ingen göra. DN har bevakat frågan och mötet utförligt och länken är bara ett exempel. I brådskan hittar jag inte den länk jag sökt till den artikel som med utförlig grafik/kartor visar vilka områden som skulle drabbas vid en 2-gradig temperaturhöjning, som leder till att havet stiger sju meter.

Att Maldiverna snabbt skulle försvinna under havet är ju känt, även att delar av Bangladesh råkar illa ut. Men de är bara exempel. I Europa skulle (givetvis) Holland råka än värre ut än det är idag, men även delar av England, norra Ryssland och Danmark! Även Rysslands asiatiska del drabbas, liksom t ex Kina, Vietnam, Singapore och Indonesien. I Sydamerika råkar områden i Brasilien och Argentina illa ut. Ja, inte ens Nordamerika undgår att drabbas av höjd havsnivå. Det gäller både Grönland och Canada, men även USA och delstater som Louisiana (New Orleans, igen!) och Florida. Detta bara sagt som några ytterligare exempel.

Det innebär alltså att hundratals miljoner människor får sina hem och odlingsmarker dränkta!

Tror någon att detta kan ske utan stora konvulsioner? Oavsett om Köpenhamnskonferensen når resultat eller inte så måste helt enkelt frågan tas på allvar. Blir det bara ett tuppfjät nu, måste rejäla tag tas omgående efter nyår, för att minimera de mänskliga och ekonomiska/politiska konsekvenser som annars kommer att drabbas hela världen.

Det sprack för Saab, uppdat.

Jodå, jag har haft en Saab en gång i tiden, en Saab V4. Den tjänade bra under några år, men fick till slut bytas ut mot en Volvo. Nu är sagan slut för Saab, och Volvos framtid är också osäker.

I dag kom beskedet att GM inte tycker att Spyker var den köpare de önskat. Det blir nedläggning i stället. Visst hade det varit glädjande om Saab hade kunnar fortsätta. Men när bilarna inte säljs så måste något extra till. Nog kände jag viss tvekan redan med Koenigsegg, en sportbilstillverkare med något oklar uppbackning. När de så drog sig ur har det nog mest varit önsketänkare från inblandade parter. Holländska Spiker, ännu en liten sportbilstillverkare med ännu mera oklara finansiärer. Eller rättare sagt, de kända bakgrundsfigurerna ingav i vart fall mig inget förtroende. Gissningsvis hade EIB liknande tvivel. Det har ju också spekulerats i att de faktiska ägarna till Spyker, dvs främst den ryska bankiren, främst var ute efter lånet från EIB. Vad vet jag.

Visst är det sorgligt. Men att staten skulle gå in som bilfabrikör ser jag som uteslutet. Nu gäller det att räddas vad som räddas kan, för de anställda och betr den tekniska kompetens som Saab har.

Uppdatering. Läser div kommentarer i DN. Blir helt förbluffad att Lars Ohly där uttrycker sig på ett balanserat och rent ut sagt förnuftigt sätt. Det var inte precis igår som jag kunnat instämma med hr Ohly. Detta medan Peter Eriksson (mp) svamlar på om att staten missat att få en långsiktig ägare till Saab. Koenigsegg, Spyker och deras finansiärer-ägare? Hoppsan, Peter!

Lite lästips

Tid är en begränsad resurs. Vilket bl a leder till att kommentarer blir oskrivna. Så t ex prioriterar jag oftast att börja min online-stund med att kolla några favoritbloggar och finner att det jag tänkt skriva om, det har de redan kommenterat. Ibland har jag invändningar, gör en kommentar hos bloggaren, ibland instämmer jag, ibland leder det till att det blir en egen utläggning.

Idag läste jag Olle Wästbergs månadsbrev, med mängder av intressanta och koncentrerade kommentarer. Denna gång bland annat om de låga lönernar i Sverige. Men Scaber nestor har redan observerat det, så vad mera att säga? Olle har sina tidigare månadsbrev även på sin hemsida, dock ännu ej det senaste, det kommer väl så småningon även där, men han har skrivit en artikel i SvD om ett annat intressant ämne, behovet av arbetskraftsinvandring, för den som vill fördjupa sig i det.

Johan Westerholm har på sin blogg kommenterat förslaget om grundlagsändringar, och han har i grunden samma uppfattning som jag har. Möjligen skulle jag gärna se en något snabbare takt i den mån förslagen går i rätt riktning, om ni förstår vad jag menar. Johan noterar även att moderaterna i vart fall verkar markera en något öppnare attityd i upphovsrättsfrågor, och ger piratpartiet god credit för detta. Han konstaterar också att Jan Björklund för en gångs skull kommit med en bunt hyfsade förslag betr skolan. Instämmer. Varken han eller jag är annars speciellt positiva betr Björklunds förslag, för att inte tala om dennes sätt att presentera tämligen goda förslag på ett så kantigt sätt att presentationen förtar det positiva innehållet.

Avslutar med att notera att FarmorGun har kloka ord att säga om hur demokratins gränser förskjuts, detta med avstamp i hur polisen behandlar fredliga demonstranter i Köpenhamn. Hon har även skrivit av sig kloka tankar om hur mycket man (som bloggare eller riksdagskandidat) ska engagera sig i och kommer då bl a in på psykisk sjukdom och kommentarer till bloggar.

Där slutar jag just nu, och övergår till att läsa tidningar och fler bloggar, göra div annat och försöka få upp värmen i händerna i detta kyliga klimat.

J M Keynes håller än.

Massor att kommentera idag, men jag väljer att slå ett slag för en liten artikel i DN idag, rubrik: "Keynes håller än idag". I hast hittar jag den inte i internetupplagan.
Kontentan är dock den att ekonomprofessorn Robert Skidelsky påpekar att ekonomilegenden J M Keynes, som ifrågasatts under några decennier, nu får nytt erkännande. Under högkonjunkturår har andra ekonomiteoretiker hyllats, men nu dominerar Keynes idéer över det renodlade marknadstänkandet.
Under 30-talet lyssnade politikerna inte på Keynes, och så gick det åt skogen också med depression och massarbetslöshet. Nu denna gång har politikerna i hög grad anammat hans idéer och satt in kraftiga stimulanser för att stötta ekonomin. Med resultatet att kollaps undvikits.

Keynes var under lång tid en förebild för socialliberala och socialdemokratiska politiker, innan de neoliberala ekonomerna för en tid tog över. Men han har också missförståtts och övertolkats så att många politiker frestats att detaljstyra efterfrågan.
För min del känns det skönt att Keynes nu erkänns igen, samtidigt som man ska vara försiktig med att övertolka honom. Hans tilltro till marknadsekonomin är sund, eftersom han samtidgt gör förbehållet att staten faktiskt måste ingripa i konjunkturreglerande syfte. För att inte marknaden ska ta död på sig själv.

Kommentarsregler

På förekommen anledning har jag skrivit en liten "programförklaring" i vänsterkolumnen om vilka regler jag har för publicering av kommentarer på denna blogg.

Eftersom detta är min blogg förbehåller jag mig rätten att avgöra om kommentarer ska publiceras. Jag gillar debatt, men ser helst att den dels håller sig till ämnet och inte öser ur sig personangrepp, dels håller en hyfsad ton i övrigt. Anonyma kommentarer tillåts (även om jag helst ser att kommentarer skrivs under ett namn eller en signatur) om de håller sig inom ramen för god ton samt håller sig till ämnet i den post som kommentaren gäller. Det är givetvis upp till var och en att diskutera på det sätt den vill, men här på min blogg prioriterar jag en saklig debatt - högröstade megafoner som inte vill diskutera utan bara propagera får finna andra fora, t ex en egen blogg.

Detta är en blogg som till största delen omfattar politiska kommentarer, i övrigt smärre personliga (men sällan utpräglat privata) funderingar. Diskussion ser jag som en viktig ingrediens i ett gott samhälle. Jag skiljer dock på meningsfull diskussion och på propaganda.

Jag har avvisat ytterst få kommentarer hittills, men det finns en gräns. Rena dumheter, osakligheter, personangrepp (på mig eller andra) eller ett oförskämt språkbruk, det är sådant som får hållas på andra platser. Det kan i undantagsfall innebära att en i övrigt hyfsad kommentar avvisas om den även brister ut i personangrepp och otidigheter.

Kaffe, te och diabetes

Är detta dagens största nyhet för många? Eller i vart fall bästa?

Detta att ny forskning visar att några koppar kaffe eller te minskar risken för diabetes. I pappers-DN toppar den nyheten, men i internetupplagan hamnar den en långt ner i listan.
Helt nytt är det dock inte att kaffe är bra emot diabetes. Dock är det inte bra med kaffepimplande för de med högt blodtryck, koffeinet är inte bra. Dessutom noteras att det inte är koffeinet som motverkar diabetes. Koffeinfritt kaffe funkar lika bra.

Det roliga för mig, som inte dricker kaffe, är att te nu också lyfts fram som lika nyttigt och verksamt emot diabetes. Möjligen dricker jag lite för lite te per dag.

Taktik eller ideologi, eller ideologisk taktik. Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?

Traditionella media har ett starkt fäste (i vart fall hos politiskt intresserade) påpekar Mary Jensen i sina Lördagstankar, som en delförklaring till att provvalsresultatet inte blev så lysande för henne. Det har hon nog rätt i. Mary är en ovanligt sympatisk moderat med starkt engagemang i de viktiga integritetsfrågorna. Att debatterande på internet inte når traditionella partimedlemmar är nog också en förklaring till att en del andra goda internetdebattörer inte heller de hamnat på så bra placeringar i sina provval.

Det viktigaste av traditionella media, vid sidan av SVT, är nog DN, vad man än tycker om det. Såväl nyheter som ledarartiklar och debattartiklar som publiceras i DN får stort genomslag även i andra "gammelmedia" - och i bloggarvärlden. Idag (12 dec) har Björn Johnson, statsvetare i Malmö, en debattartikel i DN som diskuterar sverigedemokraternas höga opinionssiffror. Det är en läsvärd och intressant artikel, läs den. I korthet går den ut på att påvisa att politikerna i riksdagspartierna har en naiv syn på sverigedemokraterna. Frågan ställs vad sd´s framgångar beror på, vad som är en opinion och hur den bildas, vem som sätter den politiska dagordningen och (gammel)medias roll. Han säger att "ta debatten med sd" är en naiv strategi. Att sd inte söker vinna en majoritet utan i st satsar på att mobilisera tillräckligt av de invandringskritiska att rösta så att sd kommer in i riksdagen. Och medelsvenssons bild av Rosengård är inte självupplevd utan den som förmedlas av media.

Slutsatsen är att riksdagspartierna inte vinner på att "ta debatten" med sd, för det gör bara att sd får publicitet för det som är deras profilfråga. Oavsett vem som vinner debatten så vinner då sd att deras presumtiva väljare mobiliseras.
Vad som är mera oklart är vad Johnson anser är en bättre taktik, frånsett att gammelpartierna ska ställa sd´s lokala företrädare till svars för vad de gjort och vill.

"Preliminärt" är jag benägen att hålla med Johnson om att debatter om invandringspolitik mellan t ex Reinfeldt eller Sahlin mot Jimmie Åkesson är kontraproduktiva. Däremot kan man inte helt lämna åt sidan att för väljarna göra klart vart sd´s politik för och hur odemokratisk och omänsklig, för att inte säga integritetskränkande, som sd´s politik är.
Dessutom bör de lyfta fram och söka sätta på dagordningen andra frågor, som viktiga för väljarna. Frågan är då bara vilka matcher som partierna klarar av att föra...

Exempelvis ekonomi, sysselsättning, sjukförsäkring är ju viktiga saker. Men i en debatt som ska övertyga ev sd-sympatisörer är de inte speciellt profilerade... Och drar man fram äldreomsorg och pensioner så ligger i vart fall allianspartierna risigt till visavi sd.

Integritet och rättssäkerhet då? Mja, då skulle ju piratpartiet komma i debattens fokus, och det vill ju inte riksdagspartierna... FRA-lagen vill de helst glömma och gömma över valet.

Fastän detta sätter fokus på aspekten vad partiernas taktik är contra deras (påstådda) ideologi.

Som jag vill se det är (bör) den övergripande ideologiska grunden för riksdagspartierna vara ett demokratiskt styressätt med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet, humanitet.

Det borde innebära att en ideologiskt grundad taktik borde vara att bekämpa odemokratiska krafter, sådana som sverigedemokraterna. När man drar in sd i debatten är det alltså demokratiaspekten som ska diskuteras, inte invandringspolitiken!

Det borde också innebära att riksdagspartierna inte ska vara rädda för (ur demokratisk synpunkt) att debattera och ta upp frågor som främst förknippas med piratpartiet, dvs integritet, rättssäkerhet etc. Trots att de (flesta) torde förlora den debatten till förmån just för demokratin.

En taktisk, partiell "tystnad" betr invandringspolitiken för att i stället fokusera på demokratin, det skulle försvåra för sd, men möjligen gynna pp.

Är det ett svårt ställningstagande för våra riksdagspartier?
Vilket av de nya partierna vill de helst se i riksdagen, det odemokratiska sverigedemokratiska partier eller det för demokratiska fundamenta så brinnande piratpartiet?
Är partiegoismen viktigare än demokratins överlevnad?

Och vad vill de traditionella massmedia?

Rawls, LO och klyftorna

Mark Klamberg har en liten bloggpost den 9 dec med rubriken "Sverige blir mer rättvist" där han i vanligt försynt stil undrar (i påstående ton) om inte en av socialliberalismens teoretiker, John Rawls, skulle ha varit mycket belåten med en utveckling där de sjuka etc fått en inkomstförbättring på +0,86% samtidigt som förvärvsarbetande fått +3,3% per år under perioden 1991-2007. Detta med anledning av en DN-artikel den 8 dec av ett par LO-ekonomer där de påvisar att skillnaderna mellan fattiga (+15%) och rika (+88%) ökat dramatiskt, såväl under sosseregering som under "borgerlig"regering.

Nja, jag menar att där drar Mark för långtgående slutsatser. Att den som har lyckan att vara frisk och ha jobb har högre inkomst än den som drabbats av sjukdom och arbetslöshet är något som de flesta accepterar, om skillnaden inte är för stor. Men att det är bra med ökande skillnader i välfärd för lyckliga och olyckliga, det är en annan sak. Socialliberalismen innebär socialt ansvarstagande, utan det blir det ingen välfärdsstat. Att förvärvsarbetandes redan högre inkomster ökat ungefär fyra ggr så mycket som de sjukas, det urholkar den välfärd som karatäriserar ett rättvist samhälle.
Än mera iögonfallande är den våldsamma ökningen av skillnaderna mellan de 10% sämst resp 10% bäst ställda. Inte bara av rättviseskäl. Iögonfallande skillnader av denna storlek blir en psykologisk faktor som driver på lönekrav och därmed ökar prisnivån för alla, vilket givetvis främst drabbar de med låga inkomster.

Jag vill nog mena att det är främmande för John Rawls att förespråka ett samhälle med djupa och ökande klyftor mellan de fattigaste och de övriga, vare sig de övriga definieras som den stora majoritet som har fasta, goda jobb, eller de rikaste 10 %-en.

Jag kan inte svara för vad LO anser. Men för mig är det mera naturligt och eftersträvansvärt med en jämnare fördelad välfärd, än med det som Mark insinuerar - jämnare fördelad fattigdom. (En jämnt fördelad fattigdom är snudd på kommunism, vilket ändå inte LO kan beskyllas för att förespråka.)

Rawls differensprincip säger att skillnader i inkomst och andra grundläggande nyttigheter ska ordnas så att tillgångarna för de sämst ställda maximeras. Visserligen accepterar han en lönedifferentiering för att motivera människor att utbilda sig eller arbeta hårdare. Det är ju OK. Men, utifrån detta kan man inte dra slutsatsen att de som är sjuka eller inte har jobb (dvs de som inte kan arbeta hårdare!) skulle ha en succesivt sjunkande inkomst i förhållande till andra.
Tvärtom anser han ju att ett samhälles ökande inkomster (t ex genom att de som arbetar får högre inkomster) används till att fördela till dem som har det allra sämst ställt.

Så ser jag, som socialliberal, det också.

(OBS, av för mig oförklarlig anledning så fungerar stundtals inte länkningsfunktionen för mig.)

Det är inte synd om regeringen!

I riksdagsdebatten igår, om den senaste turneringen om sjukförsäkringen och dess brister, så pucklade m resp s-förespråkarna på varandra väldeliga. Debatten om självmordsbenägna sjuka var direkt pinsam. Jag tycker i vart fall att det var pinsamt att höra Veronica Palm (s) hur hon skrämde med just självmordsrisken. För det är just att skrämma. MEN, lika illa var det att höra m-företrädare, t ex Gunnar Axén, förringa denna risk. För vad jag förstår har det faktiskt förekommit självmord.

Svaret på hur folk uppfattar regeringen kom i dagens SCB-partisympatiundersökning. De rödgröna får 50%, alliansen får 42,1% och sverigedemokraterna får 5,1% . Förlusterna för alliansen kan till stor del skyllas på sjukförsäkringsschabblet. Däremot kan jag inte se någon anledning till att s går fram pga av egen aktivitet i den frågan, de bara drar fördel av regeringens straffbart dåliga politik. S och v har inga bra ledarpersoner, vilket även gör deras politik suddig och osäker. Däremot så har mp Maria Wetterstrand, och som det ser ut idag skulle jag inte bli förvånad om mp klarar hem 10% i valet.

Alla partier måste ta sd på allvar nu, inte bara tycka att de är illa, utan ta debatten med dem. Klargöra skillnaderna. Det gäller även piratpartiet, som hamnat i skymundan nu pga vilka frågor som dominerar debatten. Borde inte pp hitta en integritetsaspekt i sjukförsäkringsproblematiken? Och i invandringspolitiken! För att göra klar skillnaden till sd i sista fallet och gentemot alliansen (främst?) betr sjukförsäkringspolitiken. FRA-lagen är viktig, men integriteten rör fler områden!

Christina Husmark-Persson är nog en av de värsta olyckorna som drabbat alliansregeringen. Vissa delar av det hon säger låter bra, men utformningen av hennes förslag och hur hon motiverar dem... då tar man sig för pannan.
Ändå har hon ett sätt att tala och modulera sin röst så att den låter snäll och välmenande som påminner om det förre utvisningsministern Barbro Holmberg (s) hade.

Jag måste erkänna att jag har oerhört svårt för människor som uttrycker omänskliga åsikter på detta "väloljade" sätt.
Då känns klarspråk betydligt bättre, då vet man var man har dem. Ex-vis uppskattade jag Lars Ohly bättre när han sa att han var kommunist. Nu glider han undan och smörar betr sin kommunistiska ideologi (pga att det krävs för att han ska få vara med s+mp) på ett sätt som inte känns ärligt.

Summa, det är inte synd om regeringen! Den har själv bäddat för sina dåliga opinionssiffror. Oppositionen seglar i medvind inte av egen kraft, utan pga alliansens dålighet. Sd´s medvind beror på försumlighet hos alla övriga partier. Piratpartiets motvind beror på att de inte hittills lyckats förklara att personlig integritet och rättssäkerhet innebär att de måste ta ställning i betydligt fler frågor än FRA-lagen och IPRED.

Har Fk dödlig cancer?

Mycket har skrivit de senaste dagarna om regeringen klantande (snällt sagt) betr ersättningsreglerna för långtidssjuka, och då speciellt cancersjuka. De flesta är, givetvis, mycket negativa.

Negativ är även kommentaren på Sagor från livbåten, med en annorlunda vinkel. Den koncentrerar sig på försäkringskassans byråkratiska inställning och dokumenterade förmåga att inte se avsikten med olika regler, att göra så att människan ofta råkar i kläm. För att avhjälpa detta lämnas ett stort antal konstruktiva förslag, läs själv på länken.
Det är så man undrar om försäkringskassan själv drabbats av en dödlig byråkratisk cancer.

Den enda bristen i inlägget är att det tar bort lite av ansvaret för att faktiskt regeringen har ansvaret för de regler de sätter upp.

Minareter och demokrati

Sagor från livbåten uppmanar till att delta i en "minaretomröstning" som finns i bloggvärlden. Gå gärna in och kolla där, och rösta. Kom bara ihåg att Ja är lika med förbud, Nej betyder att man tillåter minaretbyggen.

Jag menar att man ska få bygga de religiösa byggnader man vill, inklusive minareter. Nej till förbud alltså. Det är en del av religionsfriheten. I Sverige har vi lagfäst religionsfrihet, och har sett det som en viktig del av demokratin!
Böneutropande, klockringning och liknande buller måste följa lokala bestämmelser för att minimera olägenheter, spec då på obekväma tider, t ex tidiga morgnar och sena kvällar.

Jag har vistats i Filippinerna i några omgångar, det är troligen världens mest kristna (katolska) land. Ett land där snart sagt alla religioner finns på plats, och där muslimerna är en märkbar minoritet i de södra delarna (Mindanao). Självfallet finns där massvis med moskéer och minareter. Oftast vackra byggnader. Dock ska erkännas att det är lite störande med de eviga böneutropen på hög volym. Men, som sagt, det är ngt som man rimligen i god sämja borde komma överens om hur man ska reglera för att minimera det störande bullret.

En kritisk kommentar på "Sagor-bloggen" menar att kristna kyrkor inte får byggas i muslimska länder. Vilket visar hur litet en del människor vet om hur det är utanför Sverige. Visst kan det förekomma att kristna inte alltid ses med blida ögon, men även motsatsen finns, och kyrkor, visst finns de! (Se gärna denna länk)
En annan kritiker menar att det inte är demokratiskt att inte följa "folkviljan", apropå den schweiziska folkomröstningen.
För enkelhetens skull citerar jag Marcus Fridholms svar: "Även om man respekterar folkviljan innebär det inte att man måste tycka likadant, propagera för det eller låta bli att reagera och skapa opinion.
I demokrati ingår för övrigt även att respektera minoriteter och mänskliga rättigheter. Eller för att ställa det på sin spets, så innebär inte ett majoritetsbeslut att gasa alla Judar att det är fritt fram för brunskjortorna. Så Gudmundsson på SvD har en poäng när han påpekar att mänskliga rättigheter inte är föremål för majoritetsbeslut. Religionsfrihet är en av de mänskliga rättigheter vi räknar som centrala för en modern demokrati, schweizarna är farlig nära att förgripa sig på den principen."

Jag stryker under; i demokrati ingår att respektera minoriteter och mänskliga rättigheter.

Tillägg. Har kollat runt lite mer hos andra bloggar i detta ämne. Ex-vis hos Amanda Brihed och Lilla O m fl. Blir chockad över de ytterst negativa (ofta anonyma) kommentarerna, vilken rädsla och hat som där visas emot muslimer som grupp. Det verkar som att sd-anhängarna satt fart på hela sitt nätverk. Vidriga, människoföraktande kommentarer.
Jag vet inte på rak arm hur det är i Schweiz, rent grundlagsmässigt, men hörde en kommentar från det landet där just det grundlagsmässiga ifrågasattes betr folkomröstningar av detta slag, dvs som ifrågasätter demokratin.
Vill betona, än en gång, att en svensk (s.k. rådgivande) omröstning som den in Schweiz bryta mot grundlagens bestämmelser om religionsfrihet. Och dessutom innebära en odemokratisk diskriminering av en minoritet. Grundlagar avskaffas inte genom tillfälliga och uppiskade opinoners krav på folkomröstningar.

Låt oss inte glömma hur nazismen genomförde ett avskaffande av demokratin inom ramen för demokratiska spelregler. Demokratins grund är faktiskt respekt för individen, för minoriteter, för mänskliga rättigheter.

Att försöka använda demokratisk fernissa för att avskaffa de demokratiska grunderna för ett civiliserat samhälle, det är sjukt, perverst.

Reinfeldt och bidragen

Bloggen "Ett hjärta rött" finns på min blogglista. Inte för att jag är socialist, utan för att jag gillar debatt, och blir hjärtligt trött på enkelspårig propaganda. OK, visst förekommer sådant på den bloggen - också. Men då och då tas upp frågor som analyseras bra, sedan kan man förstås inte alltid hålla med om slutsatserna. Men det är en annan sak.
Nu senast hittar vi där ett inlägg om bidragspolitiken med rubriken: Bidrag och nådegåvor ersätter socialförsäkringarna.
Läsvärt, anser jag. Och skrev en kommentar i stort enl följande.

Bidrag och allmosor. Tja, det är ju den gamla patronens syn på samhället. Välvillig men otillräcklig. Och en attityd som är förnedrande. Jag menar att det är precis samma attityd som moderaterna har numera som sossarna hade under de senaste tio åren. Det brukar betecknas som socialkonservatism. Om sedan "patron" heter F Reinfeldt eller G Persson har ingen betydelse.

Den politiska klassen har kommit så långt från vanligt folks vardag att de inte har inlevelseförmåga.

Självklart ska det inte fuskas, men i ivern att komma åt fusket har man stegvis skapat ett samhälle där syftet snarast verkar vara att komma åt (de verkligt) sjuka och arbetslösa, så att de förblir i den situationen, men med lägre ersättningar.

Varför tala om bidrag föresten? När blev sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen bidrag? De är ju försäkringar.
Jag är sannerligen inte socialist. Men jag ogillar i högsta grad denna politik vars syfte verkar vara att skapa skarpa klyftor mellan de som har jobb o är friska och de andra.

Att skapa en stor förödmjukad "underklass" kan inte föra något gott med sig. Varken för den enskilde eller samhället.
---
Reinfeldt har ju ambitionen att bli landsfader. Det blir man inte genom att vara "patron". Inte heller genom att alltid övervaka varje människas steg, som med FRA-lagen. Men kanske han och andra politikertoppar känner att det behövs på grund av den oro deras politik skapar?

Sverige är så litet...

Sverige är så litet. Har t ex bara runt en promille av jordens befolkning. Visst, vi ska vara stolta över vad vi har och har åstadkommit. Men samtidigt vara ödmjuka och inse att vi inte är världens centrum. Liksom att det välstånd vi uppnått i hög grad beror på de som invandrat till Sverige. Samt att i Sverige funnits ett tillåtande klimat för uppfinnare och innovatörer.

Intill nu. Sveriges alltmer hårdnande attityd till flyktingar och invandrare är ett hot emot välfärden. Låser vi in oss lär utvecklingen framåt stanna av. Inte heller är ex-vis sådant som FRA-lagen och IPRED-lagen saker som precis främjar det fria tänkandet och utvecklingen.

Här väljer jag att citera lite ur Olle Wästbergs nyhetsbrev av idag (30 nov). Wästberg är f.n. vd för Svenska institutet, är bl a f.d. riksdagsman (fp) och är ingen vän av vare sig FRA-lagen eller IPRED.
Han skriver bl a: Sverige har nackdelen att 98,9 promille av världens befolkning inte bor här. Antalet svenskar är en så försvinnande liten del av världsbefolkningen – det är därför vi måste vända oss utåt och ta till oss globaliseringen.
Välfärd är inget för evigt givet, utan handlar om hur vi klarar den internationella konkurrensen om att vara bäst utbildade, mest innovativa, mest attraktiva för nyckelinvandring och mycket annat. En bra erinran om detta gav Dagens Nyheters Natan Sachar i en läsvärd krönika i somras. ”För 85 år sedan var argentinska arbetare bättre klädda och åt bättre än sina svenska kolleger. Sedan började Argentina göra saker fel medan Sverige gjorde saker rätt”:http://www.dn.se/nyheter/varlden/ingen-abonnerar-pa-goda-tider-1.895785

Han påpekar också att: Kulturpersoner centrala för bilden av Sverige.
Elisabeth Söderström, svensk operasångerska, avled för några dagar sedan. Det satte New York Times på sin förstasida och hon gavs mer uppmärksamhet än i de flesta svenska tidningar. Vi fattar ofta inte i Sverige vad stora kulturpersoner betyder för bilden av vårt land i andra länder.<http://www.nytimes.com/2009/11/22/arts/music/22soderstrom.html?_r=1&scp=1&sq=soderstrom&st=cse>

Som sagt Sverige är litet. Men en del svenskar är större utomlands än vad vi förstår i Sverige.
Det är ännu en anledning till att vi inte ska stänga in oss.

En vidsyntare inställning, öppenhet och generositet - det är viktiga faktorer för utveckling!

Massmord på journalister och djurplågeri

Ibland känns det inte helt angeläget att skriva av sig alla tankar man har i nya bloggposter. Det kan vara lika bra att bara kommentera på andras bloggar.

Den senaste tiden har djurplågeriet (vanskötseln av grisar), med rätta, upprört många bloggare.

Vikten att bekämpa sverigedemokraterna (och deras idéer) har också, glädjande nog, fått allt bredare anslutning. Och Sveriges kristna protesterar helt rätt i den inkränkta syn som MIV (och andra svenska myndigheter) har på vilken roll religionen har i andra länder.

Folkpartiets landsmöte föredrar jag att inte ytterligare kommentera, det skulle bara göra mig deprimerad (trots enstaka ljuspunkter).

Situationen för SAAB och Vattenfall (såväl bolagets som regeringens och tidigare regerings (van-)skötsel upprör många bloggare och kommentatorer i gammelmedia.

Lite vid sidan av detta kan ett par andra inlägg ses. Ex-vis Sagor från livbåten, som väcker frågan om bekantskapstest, med en ironisk släng. Vilket får mig att tänka på Sociogram...

Och en av piratpartiets förträffliga riksdagskandidater, Olof Bjarnason, har en intressant bloggpost om det enkla och komplicerade, vilken rekommenderas till läsning inklusive den livliga kommentarsdebatten!

Allt detta är viktiga saker, men förefaller dock som något småttigt när man tar del av nyheterna från Filippinerna, om det makabra massmord som skedde där häromdagen. Dvs där ett femtiotal människor grymt mördades i en massaker när hustrun till en kandidat var på väg att registrera maken till nästa års val (enl uppgift för det liberala partiet) ledsagad av bl a ett stort uppbåd journalister. De flesta dödade var journalister. Det förefaller uppenbart att de skyldiga var hejdukar till den lokale politikerpampen, lierad med president Gloria M Arroyo, som inte vill ha konkurrens om sin position. Om den filippinska reaktionen kan t ex läsas här. Till och med svensk press reagerade! T ex här och här.

Politiska mord är vanliga i Filippinerna, men detta var en ovanligt grov och omfattande kränkning av den sköra filippinska demokratin. Antalet offer är ovanligt stort, det förefaller planerat och genomfört av framstående lokala politiker som har (haft) stöd på det nationella planet. Massakern var förberedd, med gravar grävda i förväg, först skedde en kidnappning och sedan avrättning.
Att vara politiker, speciellt då i opposition, är farligt i Filippinerna. Samtidigt kan konstateras att landet är ett av de absolut mest farliga för journalister! Formellt är pressen mycket fri i landet, men de överhängande hoten om att mördas är en stark anledning till självcensur.

Ett hot mot rättssäkerheten är givetvis att i kampen mot terrorister (som muslims gerilla) så har lokala politiker privata arméer (milis), vars främsta syfte verkar vara att säkra makten för politikern och dennes klan. Nu har president Gloria förklarat undantagstillstånd och sagt att de skyldiga ska straffas, vilka de än är.

Nu är det upp till bevis för presidenten.

Folkpartiet, ett parti man älskar att hata?

När jag kollar runt en aning på bloggarna så finner jag att intresset för folkpartiets landsmöte är förvånansvärt stort, i synnerhet bland s-märkta bloggar. Förvånansvärt, eftersom jag för min del i stort sett förlorat hoppet om att fp ska återvända till den socialliberala kurs, som länge, länge var folkpartiets. I vart fall inom överskådlig tid.

Förvånansvärt även eftersom fp numera är ett litet parti, som knappt ens minns att det en gång hade ca 20-25% av väljarna bakom sig. Men det var förstås på Bertil Ohlins tid.
Förvånansvärt också att så många sosse-bloggare visar sig ha, eller rättare sagt har haft, vissa sympatier för fp (i socialliberal tappning), men då min erfarenhet av många decenniers aktivt partiarbete är att socialdemokratin ständigt sett folkpartiet som sin huvudfiende. Åtminstone den socialdemokrati som befinner sig i områden med egen styrka och utanför storstäderna.

Nu tycks nuvarande fp-ledaren Jan Björklunds tal på landsmötet ha retat upp en del socialliberaler, som visserligen inte är folkpartister, men som ändå intill nu hoppats... Exempelvis Johan Westerholm, som kallar sig socialliberal socialdemokrat. Läser man referatet i SvD så domineras det av Björklunds kraftfulla försvar för att Sverige ska ta emot ensamma flyktingbarn, i polemik emot Vellinge (och sd). Att han klantade till det betr Zlatans ursprung måste rimligen ändå ses som att han försvarar ett mångfaldens samhälle, att invandring berikar Sverige! Nej, det man reagerar emot är att Björklund, i sann Johan Batong Phersson-anda, säger att samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst. Detta som en kommentar till oroligheterna i Rosengård.

Visst är kompromisslöst ett starkt ord. Men det förvånar inte, Björklund brukar använda ord som visar handlingskraft, som pekar med hela handen, men som inte alltid har täckning bakåt i det han reellt föreslår. Nu försvarar jag inte Björklund, de som läser min blogg vet att han inte är min favorit, men jag försöker förklara varför jag inte reagerar lika starkt på just detta, som andra gör. Jag är luttrad.

Med några smärre undantag verkar också landsmötet innebära ännu ett steg bort från den socialliberala linjen. Däremot är det tveksamt om man kan säga att steget är i neoliberal riktning. Jag ser det lika mycket som ett fiskande i vad man tror är populära ståndpunkter för dagen, utan speciell ideologisk grund. Ett fiskande som de flesta partier idag håller på med. Ett fiskande som både kan ses som en smula i grumliga vatten och som appellerande till de stora väljargrupperna (varvid mindre, ofta av politiken drabbade, grupper "glöms" bort), och som man hoppas ska leda till fortsatt resp återtaget maktinnehav.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

VABBA eller inte VABBA

Möjligheterna att stanna hemma från sitt arbete utan större inkomstförlust när ens barn är sjukt är något som först (?) fanns för statligt anställda, men som succesivt byggdes ut för alla anställda. Det torde vara naturligt och bra om en förälder kan vara hemma för att ta hand om ett sjukt barn. Med tiden uppstod, ansågs det, ett visst missbruk av denna möjlighet. Det lär ha varit så att under älgjakten var det anmärkningsvärt många sjuka barn. Dvs många VABBande föräldrar. En möjlig förklaring kan också vara att under hösten drabbas många, barn som föräldrar av en förkylning eller influensa. Även före svininfluensans tid.

Så införde regeringen krav om att förskola och dagis skulle skriva ut intyg att barnen varit hemma och inte på förskolan, för att föräldern skulle få rätt att ta ut VAB-ledighet, dvs ersättning från försäkringskassan. Ett beslut som mötte stark opposition främst från de anställda i förskolan, som skulle tvingar bli kontrollanter av föräldrarna samtidigt som det skapade en administrativ apparat som kändes främmande för berörd personal. Och som tar tid.

Nu visar det sig att kraven på VAB-ersättning sjunkit kraftigt. Ministern säger att det torde bero på de nya intygsreglerna. Och det är ju rimligt att anta att det är en faktor. När hon dock formulerar sig som att det skulle bero på att det tidigare fuskats men att fusket nu minskat radikalt, då är hon för snabb att dra slutsatser.

Till och med Fk säger att sjukdomsläget ofta varierar av naturliga orsaker mellan åren. Självfallet ska det inte fuskas, men frågan är om ett krångligt och tidskrävande intygssystem är det rationella sättet att komma åt eventuellt fusk. Information och enklare regler borde nog räcka en bra bit.

Däremot innebär det givetvis, vilket också omvittnats, ett sjunkande utnyttjande av VAB-dagar. Av det enkla skälet att det upplevs som väldigt krångligt med intygen, krångligt både för föräldrarna och personalen - och Fk. Barnen är nog sjuka, men systemet har krånglats till så att många föräldrar inte orkar att använda det som det ursprungligen var avsett. Därmed har familjer med sjuka barn fått det sämre. Och - indirekt - familjer med friska barn (och arbetande föräldrar) fått det bättre, relativt sett.

Den viktigaste frågan

Vilken är dagens viktigaste (politiska) (framtids-)fråga? Är det jobben? Nej, viktig, men sysselsättningen varierar med konjunkturer som marginellt kan påverkas politikerna. Delad föräldraledighet? Knappast, närmast ett lyxproblem. Är det några hack upp eller ner i trygghetssystemen i Sverige? Nja, inte det heller. Viktigt för de (oss) närmast berörda, men inte viktigast. Skatter etc då. Knappast. De kan skapa förutsättningar för välfärd, trygghet eller för klyftor i samhället, visst.. men... Friheten då? Kanske det, eftersom då kommer vi in på en demokratifråga. Utan sådant som frihet, integritet, rättssäkerhet etc har vi ingen demokrati, som vi ser den.

Men hur uppstår demokratiskt tänkande? Är inte det den viktigaste frågan? Demokratiska tankar uppkommer när vi respekterar varandra. När vi respekterar varandras integritet, när vi respekterar olikheter, när vi vill ha likhet inför lagen, när vi inser att hur "heliga" mål vi än kan ha så rättfärdigar de inte alltid medlen. Odemokratiska medel, tvång (proletariatets diktatur etc), kollektiva bestraffningar, när de styrande anser sig behöva övervaka medborgarnas tankar och yttranden - och inte bara brottsliga gärningar, fängslande, utvisande och dödande, då är vi inne på medel som är odemokratiska och leder oss i utförsbacken. Demokrati förutsätter respekt, inte att en knapp majoritet sätter sig på en minoritet, eller på flera minoriteter. Verklig demokrati förutsätter samarbete, inte att grupper utesluter andra från samhället.

Det demokratiska samtalet är öppet och diskuterande. Det är bra, kanske nödvändigt, att ideologierna visas öppet, att de får ifrågasättas, brytas och vägas emot varandra. Men i respekt. Och i vilja till att göra ett samhälle som är bra för alla. Inte bara för en del, inte bara för de som tycker som vi, inte ens bara för en majoritet. Utan för alla. Vägarna att nå dit må vi tycka olika om, men som jag ser det, bygger demokrati i grunden på det gemensamma målet om mänskligt samhälle för alla.

Alltså; medmänsklighet, respekt. Därför blir jag så bekymrad när jag ser hur sd får ökade opinionssiffror och erfar hur sverigedemokraternas sympatisörer resonerar och argumenterar. Oftast är de anomyma, när de kommenterar debattinlägg på internet. Någon enstaka försöker hålla en anständig ton, men oftast är det osammanhängande hopkok av fördomar och rädslor för det som är annorlunda. Rädslor som gör att man inte respekterar de som avviker ens en aning från hur man är själv.

Vad jag nu förstått har sd-sympatisörerna ett väl utvecklat nätverk, och de är snabba att kommentera bloggar med för dem olämpligt innehåll. Det är därför omöjligt att kommentera och bemöta ens en bråkdel av det som skrivs av dem.

Att orostider föder och göder extrema rörelser är möjligen riktigt, men som regel, har jag för mig, söker sig de flesta ändå till trygga, säkra partier. Eller har gjort. En orsak till att så inte sker idag kan möjligen bero på att de gamla partierna verkar ideologilösa, de strävar efter makt. OK, i valtider kan de klistra på sig de gamla ideologierna, men de sitter skevt och snett, om de sitter där alls.
Det kan vara en anledning till sd´s framgångar. Många sd-anhängare följer dock inte alls den officiella partilinjen utan vräker ur sig allehanda fördomar och motsägande påståenden om allt de inte gillar, dvs främst flyktingar och invandrare. Ett utmärkande drag är att man friskt blandar ihop dessa begrepp. En flykting flyr från något slags förtryck i sitt hemland. Oftast hamnar han i ett grannland. En invandrare söker sig till ett annat land för att hitta ett arbete, eller p g a att han/hon har en anknytning där - t ex en blivande make-make.

Ett annat argument bygger på att man ser alla som kollektiv. Man förutsätter, eller vill måla upp det så som att alla som kommer till Sverige är likadana, och dåliga. Men det finns både goda och dåliga individer i alla grupper, till och med bland svenskar. Alla är vi individer, och ska bedömas utifrån vad vi är. Inte utifrån en påklistrad etikett.

En tredje sak är att visst förekommer en ofta intensiv debatt om "invandringspolitiken", även bland de etablerade partierna, men sd upprepar ständigt att de är de enda som vågar prata om det. De frammanar att de är så oerhört modiga. Sanningen är en annan. Däremot tar sd-anhängare alltid upp endast upp sådant som kan ses som negativt och blåser under fördomar och främlingsrädsla.
Humanitet, respekt och medmänsklighet finns inte i begreppsvärlden när de propagerar (för som regel diskuterar de inte, de för bara ut sina åsikter). Man för fram ekonomiskt-egoistiska motiv för sin negativism. Eller som just nu, rädslan för islam.

En reflexion. Hur skulle världen se ut utan de ständiga folkvandringarna? Endast samer skulle ha bott i Sverige. Hur många stora folkomflyttningar har inte världen varit med om, allt sedan de första människorna föddes? Ja, faktiskt genom hela historien! Vad skulle Sverige ha varit utan finnar och valloner. Ryssland utan vikingarna. Etc.
Tänk till lite; och gå till tiden för 100-150 år sedan, svenskarna skulle inte fått utvandra till USA och Canada (= Sverige skulle varit överbefolkat och fattigt och USA utan den viktiga stimulans som svenskinvandringen var) etc etc.
Ett hopp in i framtiden. Med klimatförändringarna som kommer (och inte är ngt nytt, de är orsak till massor av folkomflyttningar) vart skall folk från översvämmade områden ta vägen? Ska de få drunkna?
Allt medan en krympande och åldrande folkspillra här uppe i norr ska sitta i ett lyxigt äldreboende. Utan någon vårdpersonal. Men med höga murar. Övervakade av FRA.

Alla folkomflyttningar har inte skett utan friktioner. Och resultaten har varit skiftande. De har skapat den värld vi idag känner.

Men är det inte rimligt att vi visar respekt och medmänsklighet? Det skulle göra tillvaron bättre för oss alla.
Och förhindra annars oundvikliga katastrofer.

FRA breder ut sig

FRA-lagen(-arna) verkar ha satt igång en lavin. Inte på något sätt oväntat, men lika ovälkommet för det.

Det handlar alltså om att FRA kan få nya uppgifter, shoppen får större sortiment. Om detta skrivet bl a Hax och Daniel Gustafsson på resp bloggar. Nyheten presenterades också i går kväll i Rapport.

Det handlar om två oansenliga men viktiga avdelningar på två svenska myndigheter; Sitic, som är en del av Post och Telestyrelsen och CSEC, som hör hemma på Försvarets Materielverk.. Enheterna sysslar med att upptäcka och varna för säkerhetsproblem i samhällets datasystem och datautrustning.
Enligt vad Rapport erfar vill regeringen flytta de här enheterna till Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap eller FRA. Detta ska nu utredas.

Jag ser det som en sammanblandning av uppgifter, en målkonflikt av farligt slag om man värnar integritet och rättssäkerhet. Men en full logisk tanke från de som manövrerat fram och trumfat igenom FRA-lagen. Integritet och rättssäkerhet är ju knappast något som de prioriterar.

Utförsbacken blir allt mera brant. När ska ansvariga politiker inse att det faktiskt bär utför?

Är mjölkpriset viktigt?

Så blev det klarlagt. När bönderna får mera för mjölken de levererar, då blir priset i handeln högre. Men när bönderna får mindre, då sjunker inte mjölkpriset. Då ringer folk till radions telefonprgram och säger att inte missunnar de bönderna betalt. Men det var ju inte det det var frågan om.
Frågan, som är svaret, är att det är mellanhänderna som alltid tar för sig. Sedan kan man tvista om, om det är handlarna eller mejeristorbolagen.
Och, ja, mjölkpriset är viktigt. I sig, eftersom det är en vara som många är storkonsumenter av, men också då den är något som symboliserar hur den allmänna prisnivån utvecklas. Ingen bra mätare, men ändå...

Två plus idag.

Ett par positiva nyheter idag. Förutom att Cecilia Malmström blir EU-kommissionär då.

Ett, en opinionsmätning visar att Vellingeborna inte alls är så negativa till transitboende för flyktingbarn som deras m-kommunalråd sagt. Över 60 % är positiva! Uppenbarligen är det de negativa som hittills varit mest högljudda. Hela 63% positiva, bara 18% emot.
Dags för kommunens moderater att tänka om alltså.

Två, regeringen ska, enl radio, föreslå de ändringar i grundlagen som en utredning tidigare föreslagit betr större genomslag för personval. Ett litet steg, men i rätt riktning.

Ny kommissionär, Cecilia M

Att utse Cecilia Malmström, nu EU-minister (fp), till Sveriges nya kommissionär är ett bra val. Hon kommer säkert att göra bra ifrån sig. Det brukar hon göra. Jag skulle gissa att hon blir klart effektivare än Margot Wallström.

Dock innebär det en försvagning av regeringen, trots att hon gentemot allmänheten trots allt är lite okänd, och i skuggan av Carl Bildt.

Även för fp är det en förlust. Hon är en av de som mer än väl skulle kunna ersätta Jan Björklund som partiledare. Nu placeras hon bort en bit från den svenska politiken. Även som folkpartist arbetar hon lite i skymundan, men skulle nog kunna växa som partiledare. Dessutom är hon faktiskt lite mera liberal, ja till och med socialliberala tendenser, än vad Jan Björklund är. Jag tror inte hon skulle kunna bli den som fick fp att återvända till liberalismen, men en bit på väg skulle hon nog orka med. Och kanske, med lite tydligare liberala signaler skulle måhända en del nedtryckta eller avsomnade liberaler inom fp vädra morgonluft.

Nu blir det inte så. Det blir i stället EU som får Cecilia. Frågan nu är vilken post hon får ta hand om.

Att tycka annorlunda

Hörde häromdagen något som bet sig fast i minnet.
Det var hur Stasi-chefen i dåvarande DDR (Östtyskland) uttryckte sig när han definierat vilka som var statens/kommunismens fiender.

"Det är de som tycker annorlunda än vi."

Dessa skulle alltså registreras, kartläggas, trakasseras och förföljas, ja, till och med dödas.

Jag får rysningar när jag ser dagens vilja hos politiker, och även deras byråkrater, att just registrera och övervaka oss vanliga medborgare. Eftersom det kan tänkas finnas någon som har andra åsikter än de makthavande.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp!

Sverigedemokraterna mm

Det har varit visst rabalder på senare tid om Vellingemoderaternas ohöljda fiskande i rasismens grumliga vatten. Och som lök på laxen nu då de senaste opinonssiffrorna som ger sverigedemokraterna (sd) mycket höga siffror.

Det finns mycket att säga om detta. Men jag har avstått främst pga krångel med dator och/eller internet (mycket irriterande), hoppas detta går in i alla fall.

Dock har HAX skrivit en text som i hög grad belyser även min inställning, jag hoppas att alla intresserade läst den. Om inte, så får ni här länken. Jag är, som bekant, inte nöjd med riksdagen och riksdagspartierna idag, men som Hax menar, Sd skulle göra saken än värre.

Vill, just nu, bara tillägga eller snarare stryka under detta att sd, vellingemoderater och liknande, de ser kollektivet, inte individerna. Och drar därav förhastade och farliga slutsatser.

Jag vill gärna tro att många av sd-sympatisörerna är ganska hyggliga människor. Men, de är så rädda för det nya, de känner förmodligen ingen eller ytterst få flyktingar eller invandrare och de blir helskärrade av hur media beskriver verkligheten. Nå, inte bara media då, även de politiska partierna har en olycklig tendens att tala om grupper och kollektiv på ett sätt som gör att den enskilda individen inte syns. Det finns både enstaka skurkar och mängder goda människor i alla kollektiv.

Därför behöver vi alla lära känna, på ett mera personligt plan, några personer med bakgrund i annat land och med annan kultur. Det skulle kunna förändra mycket.
Rädslan skulle försvinna i hög grad.

De enda förlorarna vore sd och de andra krafter som spelar på främlingsrädslan.

Uppdatering 18/11. Pga en kommentar från en sverigedemokrat har jag förtydligat och motiverat mitt resonemang mera i kommentarsfältet. Och jag noterar än en ggn att inte ens i Vellinge är främlingsrädslan så stor som media och den lokala m-ledningen sökt visa. 63% välkomnar flyktingungdomarna i Vellinge.

Murens fall, en symbol för folkets frihetslängtan.

För i dagarna tjugo år sedan revs Berlinmuren. Symbolen för Tysklands delning och det kommunistiska diktatursystemet. Ett system som redan börjat krakelera i ex-vis Polen och Tjeckoslovakien och i någon mån även i självaste Sovjetunionen.
De östeuropeiska staternas folk orkade inte längre med det kontrollsamhälle som kommunismen innebar – och innebär.

Murens fall är en symbol för att folk kräver frihet, att både få tänka och yttra sig fritt, att få resa och röra sig fritt, att inte i allt vara registrerade och kontrollerade. Att folk inte i längden finner sig i att vara satta under förmyndare av en självutnämnd ”elit”.

Vad gäller Tyskland hade ju folket redan plågats av nazismens förtryck. Det tragiska var att när segrarmakterna i andra världskriget gjorde upp, så försvann östra Tyskland in under ett nytt och än blodigare förtryck, kommunismen.
Det lyckliga var att återföreningen efter murens fall skedde utan blodsspillan, i motsats till förtrycket, och skett tämligen smärtfritt även om det forna Östtyskland ännu inte riktigt återhämtat sig och kommit ikapp den västra delen.

För övriga fd Sovjetiska lydstater har det varit en lite blandad utveckling, en del har kommit nära västlig standard medan andra släpar efter och där har stundtals funnits ett slags rosafärgad kommunistisk nostalgi, som dock inte lett till att de vill in under en kommunistisk diktatur igen.

Sovjet tog två år senare, under Jeltsins ledning, steget från kommunism till demokrati. En mödosam resa, som verkar ha avstannat med Putin och där finns en risk för något slags återgång till ett totalitärt system, nu med nationalistiska förtecken. Men inte ens Rysslands folk torde, trots avsaknaden av demokratisk tradition, acceptera att hamna under ofrihet och förtryck någon längre tid.

Murens fall i Berlin är ett bevis på att en stats ledare, kommunistiska eller ej, inte i längden kan undertrycka frihetslängtan, att det inte går att i längden regera genom övervakning och kontroll. Oavsett vilket syfte man säger sig vilja ha. Kommunistledarna sade sig ju vilja folkets bästa. Men de frågade aldrig folket.

Jag hoppas att detta är ett memento även för dagens ledare – i alla länder. De ”ledare” som inte litar på folket utan vill kontrollera det, de förlorar folkets förtroende. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.

Ledare som inför lagar som FRA-lagen och liknande lagar, de litar inte på folket. När folket upptäcker det så litar de inte på ledarna. FRA-lagen kan bli en Berlinmur, en mur som rivs av folkviljan.

Sverigedemokraterna oroar... valfebern stiger

Sverigedemokraternas opinionsframgångar oroar alltmer riksdagspartierna. Det är naturligt, det är ju de senares maktmonopol som hotas. Riksdagen är ju delad i två samarbetsblock, där skillnaderna inom blocken liksom mellan blocken alltmer arbetas bort.

Det som stör mig är att blockledarnas kommentarer lika mycket går ut på att ifrågasätta den andres uppriktighet i avståndstagande från sd, som att de förklarar och motiverar varför sd inte är lämpliga samarbetspartner. Därmed är det risk för att sd faktiskt vinner sympatisörer.

Huvudfrågan kommer bort, och väljarna ser bara att Reinfeldt och Sahlin träter om vem som är mest emot sd. Varvid sd framstår som det enda alternativet till dagens politik. Och det är en situation som sd älskar.
Och det andra alternativet utanför riksdagen, piratpartiet, hamnar i bakvatten.

På Marys blogg är det en debatt om detta, delvis föranledd av några frågor från Johan Westerholm, med anledning av den skånske m-riksdagsmannens utspel, som tolkats som en vilja att samarbeta med sd. Mary och Johan är två bloggare av olika färg, som kan debattera med respekt för den andres åsikter (vilka då och då inte är så olika, trots olika partival), något som jag uppskattar.

Att ta avstånd från sd borde givetvis vara självklart för alla partier som bryr sig om mänskliga rättigheter, människors lika värde och humanitet, grundvalarna för demokratin.

Men det räcker inte med att säga det, det kräver handling! Inte heller räcker det med att bemöta hotet från sd genom att gå dem tillmötes i deras profilfråga flyktingpolitiken.
Det är en motoffensiv som behövs, för att ta bort rädslan för det nya eller okända! I stället för att spela på den. Jag tycker det är ngt att tänka på vare sig det gäller flyktingpolitik eller internet (FRA-lagen mm).

Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå riksdagspartiernas oförmåga både att gemensamt ta ställning för en mera humanitär flyktingpolitik liksom oförmåga, ja ovilja att verka för en politik för integritet och emot övervakning på internet och i andra sammanhang av gemene man.

Vad betr flyktingfrågan spelar de sverigedemokraterna i händerna. Vad gäller integritet och rättssäkerhet spelar de piratpartiet i händerna.

Ett vägval: Vart går vi?

Egentligen visar många av de dagsaktuella diskussionsämnena att vi står inför ett vägval betr vårt samhälles utveckling.
Ska vi utvecklas i demokratisk riktning, med deltagande, humanitet och medkänsla, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och frihet. Eller dess motsats: övervakning, kontroll, avlyssning, stängda gränser, en liten härskande klick och en allmänhet utan inflytande.

Om jag ser tillbaka sådär ett tiotal år, och speciellt då de senaste 4-5 åren så har jag svårt att blunda för att de negativa tendenserna överväger. Makten koncentreras till en "elit" som inte släpper in nya och framför allt inte personer med nya idéer. Makten spelar på folks rädsla för terrorism och för det okända, spelar sverigedemokraterna i händerna. Det stiftas lagar som registrerar och övervakar oss, ofta med stora brister vad gäller rättssäkerhet, integriteten kränks. Jag kan nämna många exempel, men det räcker att nämna FRA-lagen, IPRED, utökad kamera- och annan allmän övervakning i st för inriktning på brottslighet. I makten ögon är vi alla presumtiva brottslingar.

Jag ser då två möjliga scenarios. Det ena är att den allmänna opinionen vaknar i tid, inser hur demokratin urvattnas och glider oss ur händerna och att vi röstar bort dagens makthavare, dvs inte bara regeringen utan de ledande i alla riksdagspartier och ersätter dem med nya, som återställer den ideologiska, demokratiska inriktningen, inklusive att nya partier med demokratiska rättigheter som frihet, integritet och medborgarinflytande kommer in i riksdagen.
Då blir det en normal demokratisk förnyelse.

Det andra alternativet är att opinionen vaknar för sent. Partierna styr Sverige än längre bort från demokratin, genom än mera övervakning, kontroll etc ända till den punkt då det inte längre går att med demokratiska medel återvinna demokratin. Åsikts- och yttrandefrihet har beskurits så att få vågar öppet vad de anser. Detta pågår tills dess det jäser så till den grad att friheten måste tas tillbaka. I värsta fall kan det då inte ske utan våld.

Jag hoppas verkligen att allmänna opinionen vaknar i tid.

För vem är föräldraledigheten till?

Sossarna föreslår en till pappamånad i föräldraledigheten. Inom fp är det skilda meningar, där en grupp vill ha en 3-delad ledighet, fördelat med obligatorisk tredjedel för fader och moder och en tredjedel som de kan resonera om.
Jag har också sett ett betydligt radikalare förslag, att föräldrarna delar lika, 50-50.

Nu tror jag att det inte har så stor betydelse för barnet om den ene eller andre av föräldrarna är hemma med det lite mer än den andre. Så i denna diskussion har man "glömt" barnen. Ytterst få torde ju mena att det vore bra om endera föräldern ska ta ut hela ledigheten.

Alltså. Ur liberal synpunkt borde faktiskt föräldrarna få dela ledigheten efter vad de finner lämpligt. Ytterst få skulle välja "fel". Och vore det så förskräckligt i så fall?

Ur jämställdhetssynpunkt kanske en tudelning vore det bästa. En tredelning verkar mera vara ett slags kompromiss med liberala ideal, att ge lite valfrihet i alla fall...

Eftersom det inte är fråga om barnet bästa, utan om valfrihet contra jämställdhet, så vill jag tillföra ytterligare en aspekt. Om man kvoterar utan möjlighet till att föra över den ena förälderns dagar till den andre, då riskerar vissa att förlora dagar (= färre föräldradagar med barnet och/eller sämre ekonomi). Föräldrar har ibland extremt olika inkomst. Och det finns faktiskt fäder som inte kan få föräldrapeng i "normalnivå" då de är pensionärer (sjuk- el ålders). I de fallen är det givetvis fördelaktigt om de kan lämna sina dagar till modern. Fadern torde ju då vara hemma ändå och delta i barnets skötsel och fostran.

Göm gärna flyktingar, men det borde inte behövas

Jag har länge hyst stark beundran för de personer med hjärtat på rätt ställe som ställer upp och gömmer flyktingar, som hotas av utvisning. Denna sunda och mänskliga attityd verkar i hög grad finnas hos äldre damer ("tanter") som annars inte är speciellt politiskt aktiva.

Flykting är den som flytt undan hot i sitt hemland. Att utvisa sådana som riskerar liv och lem vid ett återvändande är emot alla humanitära principer. Att det finns lagar som gör det möjligt (och vanligt!) att tolka detta så att de strider mot internationella konventioner (som t ex Barnkonventionen) som Sverige undertecknat är horribelt!

Det politiska klimatet har succesivt hårdnat under flera år nu, riksdag och regeringar har ansvaret för att de gett MIV-byråkrater och domstolar i uppdrag att t ex utvisa apatiska barn.

Jag är rädd att i många fall har denna hårdnande attityd emot flyktingar varit ett försök att blidka de personer som attraheras av sverigedemokraternas politik. Men att ge efter på det sättet gör bara ont värre, och visar också att det är alltför lätt för många att tumma på grundläggande mänskliga rättigheter när maktinnehavet kan råka i fara.

Jag menar att det enda riktiga och rätta vore att göra tvärtom. Att klart och tydligt och pedagogiskt deklarera att nu är det dags för en mera human attityd till flyktingar! Att det är inhumant att utvisa apatiska barn. Att flyktingar har rätt att leva. Att de inte ska behöva gömma sig. Att tala om att världen blir bättre genom att visa medmänsklighet rättfärdighet.

Det borde verkligen inte behövas att folk ska låta flyktingar gömma sig hos dem.

Mera övervakning, nej tack

Så har en utredare (med bakgrund i fp om jag fattade namnet rätt) föreslagit att övervakningskameror ska få sättas upp i butiker utan att det begärs tillstånd för det. Ännu ett steg in i övervakningssamhället. Ännu ett brott mot integriteten.

Jag menar nog att visst kan det vara befogat med övervakningskameror i vissa lägen, sparsamt använt, och inte uppsatta hur som helst. Frågan är om det inte redan gått för långt. Detta utredningsförslag verkar inte genomtänkt. Inte vad gäller integriteten i alla fall.

Sossekongressen

Jag ska erkänna att jag inte precis lusläst allt om sossekongressen. Min tilltro till sossarna är lika låg som till allianspartierna. Och det jag hört och läst har inte precis stärkt min tilltro.
Dock var ett par frågor av intresse uppe för den som utöver den dagliga grötpolitiken även är intresserad för principiella frågor med ideologisk infallsvinkel. Jag tänker givetvis på FRA-lagen och IPRED-lagen och kongressens ställningstaganden där. Tyvärr har de visserligen i någon mån noterats, men utan djupare analys.

Betr FRA-lagen så har Johan Westerholm en liten text om detta på sin blogg, tillsammans med kommentar till även andra frågor. Jag tolkar Johan, som var en av motionärerna, som i sak positiv till det bemötande som motionen fick, dvs som ett observandum betr offentlighets- och integritetsfrågorna. Hur mycket det är värt återstår att se. Indirekt kan det möjligen även ha någon bäring på Ipredfrågan.

Dock blir jag mycket skeptisk betr sosse-inställningen till Ipred när jag läser alltid vakne Mikael Elmlunds blogg om detta. Han påminner om att Ipred-lagen ju helt handlar om hur en part i egenintresse fått en lag, som gör att det inte behövs polisiär inblandning. Att då som sossarna säga "att utgångspunkten ska vara att det är polisen som utreder brott", ja det är ju ett Goddag, yxskaft. I så fall ska ju lagen helt avskaffas och eventuellt en ny, helt annorlunda lag stiftas.

Dock noterar jag tacksamt att det inom sossepartiet, liksom hos andra partier, finns goda krafter som strävar i rätt riktning. Men de är för få och motlutet är kraftigt. Det behövs en kraftigare allmän opinionsbildning för att öka trycket på riksdagspartierna.

Makten är en farlig drog

Det finns några droger som är värre än alla sådana som klassificerats som farliga droger. Javisst, knark, sprit, tobak, de är farliga droger och bör givetvis bekämpas på grund av de skadliga verkningar de har på såväl nyttjaren som dennes omgivning.

Jag vill ändå påstå att makt och rädsla/fruktan är två andra droger, och faktiskt än farligare.

För vad är det som ligger bakom sådant som främlingsfientlighet, hat, utanförskap etc. Jo, rädsla, fruktan. Rädsla för det okända, för att bli utan jobb (inkomst och ev gemenskap). Fruktan att bli av med tryggheten.

Mark Klamberg skrev en kort text där han pekar på hur politiker bygger på fruktan och övervakning i stället för brobyggande. Så sant. Tyvärr är det inte bara sverigedemokraterna som agerar så. Alliansregeringen fungerar på samma sätt. Vad är FRA-lagen annat än generell övervakning av alla människor, av fruktan för något slags diffus terrorism? Man spelar på en rädsla. En terrorism som också den bygger på rädsla och utanförskap.

Anders Widén skriver också om detta. Om hatet och kärleken. Ja, han ropar av förtvivlan över den värld vi lever i. Och startade med detta en intensiv kommentarsdebatt. Något lugnad uppmanar han mig (och andra) att arbeta för det goda i de politiska sammanhang som ligger oss nära. Jag har aldrig mött Anders, inte annat än på internet, men har i honom funnit en människa som brinner för det goda, för kärleken, för brobyggande. Det känns aningen märkligt att också internet kan föra samman människor i samma gemenskap som den fysiska och geografiska närhet som exempelvis tv-programmet "Den stora resan" nyligen visat. Men så är det.

I den vardagliga samvaron med andra människor kan man förebygga rädslan, man lär känna andra och se att de i grunden inte är annorlunda än vi, trots annan kultur eller religion. På samma sätt kan internet bygga broar mellan människor. Allt som minskar rädsla och ökar förståelse genom brobyggande måste vara rätt.

Det som är fel och farligt, mycket farligt, är hur politiker använder den makt de tillskansat sig, för att skapa klyftor, rädsla, fruktan. Att de spelar på rädsla för att ta makt och hålla sig kvar vid makten. Tyvärr gäller det, som sagt, inte bara sverigedemokraterna. Hur ska riksdagspartierna kunna stoppa sverigedemokraterna när de i mycket spelar på samma rädslor och genom att skapa klyftor?

Strängt taget bryr jag mig inte om partier längre. Det är idéerna som är viktiga, inställningen. Och rätt inställning hittar jag lite här och där, om än i för liten grad i partierna som sådana och i deras praktiska politik.
Hörde just om hur den allt hårdare flyktingpolitiken lett till fler avvisningar - och givetvis att fler söker gömma sig. Rädslan sprider sig. Av maktdrogen berusade politiker utnyttjar och spelar på detta.
Och poliser gör bara sitt jobb. Undviker att tänka och ta ställning.

Att skapa ett samhälle, ett system som bygger på fruktan, det är ett brott mot mänskligheten!

Den stora resan

Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.

Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.

För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.

Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?

Sommartid på vintern

En kvällstidning frågar i en av dessa otaliga webb-enkäter om vi ska slopa omställningen mellan vinter och sommartid. Dessa omställningar på senvintern till sommartid och på förvintern till vintertid lär orsaka olyckor.

Kanske det. Men för min del är det framför allt konstigt att vi har "sommartid" under cirka sju månader i detta land där sommaren är bara en-två månader max. Samt att "vintertid" är kortare tid än sommartid, märkligt.

Ska man nu skifta mellan olika tider så bort skiftet komma minst ett par-tre veckor senare på våren och ske minst 4-6 veckor tidigare på hösten. Det skulle kännas mera naturligt, mera i takt med kroppens anpassning till befintligt dagsljus.
Eller så behåller vi vintertideräkningen året om.

Vi behöver ju egentligen inga solstolar eller trädgårdsmöbler i detta land. Det räcker att "glömma" att sätta undan sparkstöttingen.

En tidning för frihets och integritetsvänner?

På Emmas blogg, Opassande, förekommer en debatt om att ge ut en tidning, ett magasin, med blandade texter, om piratpartiet och dess åsikter. Detta för att nå nya väljare.

Jag är ju en såndär som har stark sympati för pp (nej jag vill inte skriva ut hela partinamnet för ofta då det är så töntigt och blockerande för mogna människor), men som ser sakfrågorna viktigare än Ppartiet. Och som därför inte är medlem. Men snudd på...

Nå, det är en oerhört viktig och intressant tanke, som jag hoppas blir verklighet. Men, som både Emma och andra nog förstår, målgrupp och syfte måste vara helt glasklart innan "man" börjar skriva. Det avgör stil och omfång och upplägg.
Det är viktigt att pp faktiskt publicerar sig på papper också. Dels är det i många sammanhang mera praktiskt, dels för att nå fler presumtiva väljare, de som inte sitter 20tim/dygn vid datorn.
Men självfallet måste pp producera fler pappersprodukter än denna tidning/magazin! För olika målgrupper! Vilket måste beaktas vid planeringen av detta!

Och jag konstaterar att de namnförslag som kommit fram hittills verkar helt vansinniga! De är blockerande för vanliga väljare med alla (tidnings-)namn som har "pirat" (spegelvänt eller anagram) i sig. En tidning för en liten grupp frälsta datornördar utan erfarenhet av livet två meter bortom datorn, den når inga 4%!!!

Tänk alltså bortom den egna gruppen, tänk på de som kan/bör dela partiets (alltför snäva) ideologi, men som inte skriver eller läser bloggar!

Detta sagt i all välmening, jag vill att ni kommer in i riksdagen! För frihetsfrågorna, för integriteten, för rättssäkerheten.

Några ord till sverigedemokraternas sympatisörer

Sverigedemokraterna ligger bra till i opinionsmätningarna. Orsaken lär vara deras alltmer uttalade främlingsfientlighet. Deras motvilja mot flyktingar och invandrare. Samtidigt gick de fram även i valen till de olika kyrkliga organen i förra månaden. Märkligt.

Jag vill lägga dessa ord på hjärtat till sd:s sympatisörer.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig." (Matteus 25:35)

Den som instämmer i dessa ord kan inte ställa upp på sverigedemokraternas politik. Oavsett om man kallar sig kristen eller inte.

Svensk flyktingpolitik må vara misslyckad i många avseenden, men dess syfte ligger ändå i linje med dessa ord. Att göra politiken ännu mera avvisande och snål, det gör den inte bättre. Tvärtom.

Skilj kyrkan från staten - på riktigt!

Nu är det hög tid att skilja kyrkan från staten! Oavsett vad man anser om beslutet om Sv kyrkan ska få viga homosexuella, så var det ett beslut som fattades av fel personer. Kyrkomötet är - genom statens inblandning - formellt kyrkans högsta beslutande organ. MEN, Svenska kyrkan är lika lite som Baptisterna eller Katolska kyrkan en del av den svenska staten. Ett kyrkomöte som är som en kopia av riksdagen är inte något som hör hemma i ett fritt samfund. Eller i någon annan fristående organisation som helst.

En fri kyrka skall naturligtvis besluta själv vad den tror på, vad den vill arbeta för. En fri kyrka är inte ett samhällsorgan för verkställande av politiska beslut. Hur den interna demokratin skall utformas i fria organisationer skall inte de politiska partierna lägga sig i. Visst kan utomstående ha synpunkter på det, men det är medlemmarnas sak att bestämma det, inte partiernas.

Beträffande beslutet i sig har det uttryckts farhågor för att FRA-lagen ökar risken för registrering och förföljelse av homosexuella. Det är givetvis helt riktigt. Däremot har jag svårt att se den direkta kopplingen till kyrkomötets beslut eller om det var bra eller dåligt.

Andreas Holmberg beskriver beslutet som ett politikens phyrrusseger.

Däremot anser jag att hela hanteringen av frågan om homoäktenskap är helt oacceptabel. Vigseln, äktenskapet är en juridisk inrättning, som har koppling till en tung lagstiftning. Denna lagstiftning är inte något som något samfund kan göra, det är riksdagens sak.

Vigselrätten, att viga till äktenskap ska därför tas ifrån alla religiösa samfund, det bör lämpligen vara en sak för statliga organ att sköta om. Sedan är det upp till varje samfund att självt besluta om det vill ha egna ceremonier för att välsigna och bekräfta vigseln utifrån sin uppfattning.

Svenska kyrkan blir inte lika fri som andra samfund förrän den skakat av sig partistyrningen och sluppit ifrån vigselrätten.

Förvirrade väljare?

En av de kommentarer kring de senaste opinionssiffrorna jag läst (eller hört?) var den att sverigedemokraternas fina siffra nu - klart över spärren - inte innebär ett stöd till sd´s främlingsfientliga politik. Nej, den innebär att många väljare är missnöjda med både allianspartierna och med oppositionen. Vilket jag tror är en riktig analys.
Om de väljer sd i valet är en öppen fråga. Vars svar ligger i de etablerade partiernas händer.

Att piratpartiet inte passerar spärren i dagens undersökningar kan ha flera orsaker. En är att det verkar som att (pp) inte varit ett alternativ att välja på. Ett annat är att (pp) trots allt är ganska okänt utanför de internetaktiva ungdomarna. Liksom att det märkliga partinamnet skrämmer bort en del presumtiva väljare. Om man öht kopplar ihop partiet med något är det olaglig fildelning, i övrigt vet man inget. Vilket till stor del är partiets eget fel.

För mig förefaller det dock uppenbart att även många av de som anger sympatier för något av allianspartierna är missnöjda. Men de ser inte att (pp) är ett alternativ, och de vill inte ta i sverigedemokraterna med tång ens.

Jag skulle också tro att oppositionen drar fördel av missnöjet med alliansens integritetskränkande politik (FRA-lagen, Ipred mm) eftersom även där finns väljare som inte ser (pp) som ett allvarligt alternativ. Dessutom finns en hel del väljare där som är i ett gränsland mellan sossarna och sverigedemokraterna.

Det är klart att väljarna blir förvirrade, de traditionella partierna gör dem besvikna och alternativen upplevs som antingen oseriösa eller otänkbara av andra orsaker.

För oppositionen (s, v, mp) gäller det att göra klart dels skillnaderna mot sverigedemokraterna, dels att vara mera övertygande och klar i sin inställning till FRA-lagen etc.
Vill allianspartierna (m, kd, c, fp) att alla ska klara spärren och dessutom sitta kvar i regeringsställning så måste partierna visa sina skillnader - om de har några! - samt hitta tillbaka till sina grundideologier, dvs snabbt ändra kurs betr FRA-lagen och annat som är på gång i likartade frågor.

I annat fall lär valrörelsen och valresultatet bli en rysare, inte bara för väljarna, utan också för de flesta av dagens riksdagspartier.

Är politiker ondskefulla?

När politikerna syns fatta beslut som går stick i stäv med våra åsikter (eller vårt intresse), då är det lätt att tycka att politikerna är ondskefulla. Politikerföraktet göds. I dessa de yttersta dagar, efter FRA-lagsbeslutet, tänker en och annan i de banorna, politikerna vill oss illa. I vart fall de som inte tycker som vi tycker.

Vad är då en politiker? Vanligen när vi använder beteckningen tänker vi på "toppskiktet", dvs de (ofta välavlönade) heltidspolitikerna, sådana som ministrar, riksdagsmän, kommunalråd. Men det finns många andra politiker också. Mest inflytelserika är de politiska tjänstemännen, de runt ministrar och partiledningar. Men där finns också en krympande skara av fritidspolitiker i kommunfullmäktige och kommunala styrelser.

När man följer den politiska debatten i media är det lätt att få för sig att debattanterna tycker gediget illa om varandra, både vad avser åsikter och person. Den som har alltför färgade glasögon på sig anser dessutom att "den egna sidan" får för lite utrymme i snart sagt varje debatt och i media. Vi har ju t ex de två moderaterna som vill styra SR/SVT hårdare eftersom de anser att public-serviceföretagen är för "vänstervridna". Och så har vi de, som med sina mörkröda glasögon, anser att dagspressen (och då menar de de stora drakarna i Stockholm) är alliansvänlig, dvs har en odefinerbar blå färg. De vill därför vill reglera och kvotera mellan de två blocken, för att uppnå mera vänstervänliga texter. Om detta har jag skrivit bl a här, här och här.
Till det kan jag lägga att det vore förödande för en utvecklande debatt om det vore helt förutsägbart var man hittar texter man helt instämmer i, eller om man vet var det finns sådant man inte alls gillar och därmed helt väljer bort att läsa dessa!
Däremot vore det kanske skönt för enögda partigängare.

Åter till "ondskefullheten". Jag har själv varit politiskt verksam under flera decennier och på flera orter. Främst med kommunalpolitiska uppdrag, men även luktat lite på högre nivåer och diskuterat med åtskilliga "höjdare". Nu är det dock ett antal år sedan jag var aktiv inom partipolitiken.

Min erfarenhet är att absolut de flesta, ja snart sagt alla, som sysslar (sysslat) med politik på basnivå är hyggliga människor som vill väl. De är inte onda. De har olika åsikter, och på min tid var dessa dessutom oftast förankrade i en ideologi, men de vill göra samhället bättre för alla. Det som skilt är vägarna, hur man ska nå det bättre samhället. Inte i någon väsentlig mån målet.
En högerman/moderat har likaväl som en sosse trott att hans/hennes väg är den rätta.
Det må vara att jag, som socialliberal, anser att både den gamla och nya högern likaväl som socialdemokraterna ibland haft företrädare som har en lite nedlåtande syn på de undersåtar som de vill väl. De har en gammaldags patriarkal syn på samhället, inte en modern syn där de ser individen utan mera på kollektivet.

Jag tror faktiskt att till och med många företrädare för extremåsikter, som kommunister och nazister, i grunden vill väl. Och jag har mött flera kommunister (ja, de var äkta kommunister, inte något slags mera salongsfäiga vänsterpartister) som var gediget goda och ärliga människor. De trodde på sin sak. (OK, jag har inte mött någon aktiv nazist, men varför skulle de som människor vara annorlunda funtade än andra?)

Däremot så har och kommer jag intill döddagar att argumentera emot och bekämpa de åsikter som antidemokratiska ideologier som kommunism och nazism företräder. Man bör alltså skilja på sak och person. Än lättare borde det faktiskt vara - och är - när det gäller företrädare för demokratiska partier och deras ideologier.

Men då kom vi till knuten. Knuten är när målet blir så viktigt att det rättfärdigar vilka vägar som helst. Som idag när kampen emot terrorism blir så viktig att man med den kampen rättfärdigar att man inskränker demokratiska fundamenta som integritet och rättssäkerhet. Därmed har man låtit terrorismen vinna!

Hur kan man ha kommit dit? Jag tror att det i väsentlig mån beror, återigen, på att vi fått ett samhälle med "vi och de". En gammaldags syn på ett kluvet samhälle, där maktinnehavarna ser sig som bättre än oss andra. De ser själva makten som det viktiga. Viktigare än ideologin. Makten har blivit överideologin. De förespråkar en välvillig attityd till medborgarna, så länge medborgarna håller sig lugna och nöjda. Den politiska klassen ("Den nya klassen", som Milovan Djilas skrev om för bortåt femtio år sedan om den kommunistiska nomenklaturan) delar på makten och kontrollerar folket. I sin godhet.

Men när vi inte ser deras eventuella ideologi, vet vi inte heller vad de menar med sin "godhet", vilka vägar de anser leda till lyckoriket. Vi kan inte rösta bort dem, när de i praktisk politik är till förvillelse lika i sin strävan att behålla just makten.

Summa. Politiker är inte onda, inte om de vägleds av en ideologi, som vi känner till och som vi kan se hos dem. Gillar vi inte deraas ideologi kan vi rösta bort dem.
Men politiker som inte har en ideologi, utan bara vägleds av makten i sig, de kan vi inte veta om de är onda eller goda. Dock vet vi att makt korrumperar. Och av det kan vi dra slutsatser.

Varför baxades FRA-lagen igenom?

Med detta inlägg vill jag fästa uppmärksamhet på en välskriven och i flera avseenden klargörande analys av alliansregeringens sätt att regera och då i synnerhet hur de ser på politiken och hur de baxat igenom FRA-lagen.

Även om jag inte håller med om slutsatserna till 100% så närmar det sig nog 98%... Det är väl så nära man kan komma utan att lägga sig platt. Som liberal har jag svårt att göra det. Nå, det handlar om Sagor från livbåten, med underrubriken: liberala buckanjärer på flykt undan dumskallarna, och med bloggposten "Regeringsoduglighet".

Några smakprov: "FRA är en studie i hur svansen viftar på hunden, för lagen verkar vara skriven av samma tjänstemän som skall utföra spaningen. Den ser absolut inte ut som ett väl övervägt förslag, där behov och konsekvenser noggrant vägts mot varandra."
Det förefaller mig vara samma analys som Hans Lindblad gjorde för dryga året sedan, och som jag instämmer i.

"I det liberala idépaketet ingår att individens rätt måste skyddas gentemot staten. Det betyder i praktiken att varje inskränkning i individernas rättigheter måste vara väl motiverad, och att alternativet både partikulärt och sett som helhet skulle vara sämre.

När jag använder ordet liberal i det här sammanhanget så menar jag inte den politiska inriktningen liberalism eller någon ekonomisk liberalism. Jag menar liberal som i liberté: ett värnande om individens rätt och frihet gentemot alla former av auktoritet. Det kan omfattas av frihetliga socialister lika gärna som av libertarianer eller socialliberaler, även om de säkert använder olika ord."

Jag upplever att ordet liberal ofta misstolkas när man inte preciserar vad man avser med det. Dock förutsätter jag att de som läser min blogg insett att jag inte sätter likhetstecken mellan liberalism och folkpartiet (eller något annat parti i riksdagen). Inte heller ser jag liberalism som bara en ekonomisk teori. Samtidigt konstaterar jag att liberala värden, som jag ser dem, kan förfäktas även av personer som anser sig vara något annat, dock ej av något parti.

Att det skulle vara svårt förstå att just moderaterna drev igenom FRA-lagen ser jag inte. Moderaterna har sedan decennier varit ett parti med en märklig mix av neoliberaler och konservativa, och under senare år dessutom med klar avidéologisering i syfte att framför allt ta makten. Maktens enda ideologi är makten i sig självt, och maktens bevarande. Då är allt annat underordnat.

Ja, det finns mycket att instämma i, grunna över och även en del att ytterligare problematisera. Därför läs Marcus Fridholm på Sagor från livbåten.

Kan FRA-omröstningen bidra till en ny politisk situation?

Vad gör vi efter FRA och partiledardebatten?
Efter en tämligen trist partiledardebatt och omröstningen om FRA-lagen samma dag så börjar jag fundera över det framtida politiska landskapet i Sverige. Det allmänpolitiska läget har blivit allt tristare och är, ur min synpunkt, urspårat i flera år. Inte har det blivit bättre av det märkliga spelet kring FRA-lagarna, där de partier som traditionellt borde stått för integritet och skydd för medborgarnas rättigheter plötsligt och utan förvarning blivit integritetens och medborgarrättens motståndare.

Folkpartisten Camilla Lindberg var den enda på allianssidan som hade modet att inte stödja version 2.1 av FRA-lagen, hon avstod.

Att den röd-gröna röran säger sig vilja riva upp FRA-lagen vågar jag inte lita på, därtill är deras historia i frågan alltför tvivelaktig. Jag ser det mera som ett taktikspel för att fånga upp en bred opinion, och komma åt regeringen, än en vilja att verkligen göra om FRA-lagen (-lagarna) på ett vettigt sätt.

Piratpartiet (pp) säger då: rösta på oss. Kommer vi in i riksdagen, och då blir det troligen i en vågmästarställning, så lovar vi att stödja det alternativ som river upp FRA-lagarna och andra integritetskränkande lagar.

Men fullt så enkelt är det ju inte. Piratpartiet har inget tillnärmelsevis heltäckande program, även om integritetsfrågan och rättssäkerheten är viktiga frågor. Och jag vill inte rösta i blindo utan att veta vilka de kan stödja. Ja, ännu värre, jag vill inte att de stödjer något av dagens block! Alliansen är helt moderatdominerad, och präglas av en politik där maktetablissemanget står emot medborgarna, den för en extrem ”batongpolitik” och för ökade klyftor i samhället. OK, finanskrisen har hanterats hyfsat, men betr lågkonjunkturen finns en del att anmärka. Och så var det en massa annat.

Tyvärr litar jag inte en sekund på det röd-gröna alternativet heller. Deras ekonomiska politik är inte trovärdig, och jag ser mest taktik i deras motstånd mot de sociala nedskärningarna. Sossarnas förnyelse har kommit av sig och att gå i hand med vänsterpartiet gör inte saken bättre.

Idag finns bara två alternativ att välja på. Cementerade verkar det. Behöver det vara så? Tidigare var det en mera öppen situation och det fanns ett socialliberalt folkparti, som stod för ett anständigt alternativ. Numera är det ett lydparti till moderaterna, och ibland till höger om dessa. Socialdemokraterna och vänsterpartiet är allmänt opålitliga och för kollektivistiskt inriktade. Miljöpartiet har i viss mån utvecklats i rätt riktning som ett kvarts socialliberalt parti med grön färg, men är för hårt lierade med soss+vänstern.

Vad händer om (pp) kommer in i riksdagen? Kan det spela en roll? Tja, om det över huvud taget kommer in tror jag beror på om de breddar sitt program, och då i något slags liberal riktning, vilket skulle stämma med deras inställning till integritets- och frihetfrågor. Men hur många vill rösta på ett parti, som (som idag) säger sig kunna stödja vilka som helst av de ”blå” eller ”röda”? Men säg att de breddar sig och opinionssiffrorna i god tid före valet visar att de kan komma in. Vad händer då?
Är det tänkbart att de andra partierna positionerar sig på ett sätt som skulle underlätta en regeringssamverkan i vad som annars kunde bli ett jämviktsläge där (pp) kan utöva ”utpressning”?

Kan och vill miljöpartiet i det läget lösgöra sig från s+v och gå i mera socialliberal riktning?
Kan och vill fp och centern, och eventuellt kd, lösgöra sig från moderaterna och återgå till eller bli socialliberala?

Kan det ”tillåtas” att piratpartiet, till och med utan breddat program, ska få spela Fru Fortuna och bidra till en cementerad blockpolitik? Eller kan (pp) bredda sig och därmed indirekt få de icke-socialistiska småpartierna att gaska upp sig och bli mera självständiga till moderaterna?
I ett sådant läge borde det dessutom finnas en möjlighet att moderaterna och/eller socialdemokraterna gled i rätt riktning för att möjliggöra en anständig politik i folkflertalets intresse, för medborgarrätt, för social rättvisa och medkänsla, för integritet och rättssäkerhet!

Visst ligger det ett önsketänkande i detta scenario, men dagens politiska läge är så bedrövligt att man måste se om det kan finnas eller skapas alternativ!

FRA-lagen undergräver demokratin

Om FRA-lagen(-arna) tycker jag inte! Många har skrivit bra och analyserat de (marginellt) olika förslagen. För dagen vill jag bara hänvisa till Mary (Mina moderata karameller), som ger en kortfattad beskrivning av sin grundinställning och vad den grundas på. Jag instämmer i den.

Den som vill läsa mer om detta kan ju t ex kolla in alltid läsvärda Farmorgun.

FRA-lagen får underkänt vilket nummer man än ger den (dem). Att det (förmodligen) behövs viss signalspaning är en sak, men det är en fråga om metod, utformning och omfattning.
Här har de klåfingriga lagstiftarna, uppmuntrade och påhejade av maktlystna byråkrater gått inte bara för långt, de har gått fel vägar.

Det är en fråga om kränkning av integriteten, om yttrande- och kommunikationsfrihet utan risk för repressalier, om rättssäkerhet. Om demokratins fundamenta.

Målet helgar inte medlen.

Demokratin skyddas inte av lagar som kränker grundläggande demokratiska rättigheter.
Tvärtom.

Jag önskar att riksdagen betänker detta. Även om jag inte har så stort hopp om detta. Nästa vecka får vi veta.

Svårartad regleringslusta

Sedan jag skrev förra inlägget har jag uppmärksammat att ett par "tokmoderater" vill ytterligare reglera SVT och SR, då de anser dessa statsägda och reglerade organ är för mycket vänstervridna. Detta har bl a också uppmärksammats av Johan Westerholm. Även denna debatt kan ses som en illustration till mitt påpekande i ett tidigare inlägg om att regleringslustan finns hos såväl makt som vanmakt.

Noteras skall dock att de två moderaterna inte tycks ha partiet med sig. Lite kalla fötter tycks de också ha fått. En av dem säger till exempel att det är fri motionsrätt och att 99% av motionerna avslås...
I detta fall känns det bra att så sker.

Inget gott kan komma ur en ytterligare reglering av SVT-SR. Det viktiga är att det finns utrymme för debatt för allehanda åsikter och att även nya idéer får komma fram.
Inte bara de som är stöpta efter partiprogram eller eventuell blocktillhörighet.

Demokrati förutsätter fri opinionsbildning och mångfald, inte regleringar, censur, kvoteringar och annat som skapar enfald.

För övrigt, riv upp FRA-lagarna. Gör om. Gör rätt!

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!