När jag kollar runt en aning på bloggarna så finner jag att intresset för folkpartiets landsmöte är förvånansvärt stort, i synnerhet bland s-märkta bloggar. Förvånansvärt, eftersom jag för min del i stort sett förlorat hoppet om att fp ska återvända till den socialliberala kurs, som länge, länge var folkpartiets. I vart fall inom överskådlig tid.
Förvånansvärt även eftersom fp numera är ett litet parti, som knappt ens minns att det en gång hade ca 20-25% av väljarna bakom sig. Men det var förstås på Bertil Ohlins tid.
Förvånansvärt också att så många sosse-bloggare visar sig ha, eller rättare sagt har haft, vissa sympatier för fp (i socialliberal tappning), men då min erfarenhet av många decenniers aktivt partiarbete är att socialdemokratin ständigt sett folkpartiet som sin huvudfiende. Åtminstone den socialdemokrati som befinner sig i områden med egen styrka och utanför storstäderna.
Nu tycks nuvarande fp-ledaren Jan Björklunds tal på landsmötet ha retat upp en del socialliberaler, som visserligen inte är folkpartister, men som ändå intill nu hoppats... Exempelvis Johan Westerholm, som kallar sig socialliberal socialdemokrat. Läser man referatet i SvD så domineras det av Björklunds kraftfulla försvar för att Sverige ska ta emot ensamma flyktingbarn, i polemik emot Vellinge (och sd). Att han klantade till det betr Zlatans ursprung måste rimligen ändå ses som att han försvarar ett mångfaldens samhälle, att invandring berikar Sverige! Nej, det man reagerar emot är att Björklund, i sann Johan Batong Phersson-anda, säger att samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst. Detta som en kommentar till oroligheterna i Rosengård.
Visst är kompromisslöst ett starkt ord. Men det förvånar inte, Björklund brukar använda ord som visar handlingskraft, som pekar med hela handen, men som inte alltid har täckning bakåt i det han reellt föreslår. Nu försvarar jag inte Björklund, de som läser min blogg vet att han inte är min favorit, men jag försöker förklara varför jag inte reagerar lika starkt på just detta, som andra gör. Jag är luttrad.
Med några smärre undantag verkar också landsmötet innebära ännu ett steg bort från den socialliberala linjen. Däremot är det tveksamt om man kan säga att steget är i neoliberal riktning. Jag ser det lika mycket som ett fiskande i vad man tror är populära ståndpunkter för dagen, utan speciell ideologisk grund. Ett fiskande som de flesta partier idag håller på med. Ett fiskande som både kan ses som en smula i grumliga vatten och som appellerande till de stora väljargrupperna (varvid mindre, ofta av politiken drabbade, grupper "glöms" bort), och som man hoppas ska leda till fortsatt resp återtaget maktinnehav.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Jag vet inte hur väl du känner till den politiska historien i Göteborg, men här har FP alltid haft en särställning jämfört med övriga landet. Den så kallade göteborgsandan innebär till exempel att FP och S alltid (tidigare, men inte nu längre) kommit väl överens.
SvaraRaderaOch efter att vi i Göteborg, som "sedan tidernas begynnelse" klarat oss utan landsting (numera region), blev tvångsanslutna till Västra Götalandsregionen, så har denna göteborgsanda spridit sig även till regionen, där S + FP + C har styrt sedan tillblivelsen.
Slutsatsen man kan dra av detta är väl den gamla vanliga: det finns ingen skillnad mellan De Sju Systrarna, begäret efter makt är större än skillnaderna i en eventuell ideologi.
Och detta begär är särskilt stort på kommunal- och regionsnivå; där är det fråga om att komma med i de rätta nämnderna för att få sina högsta löner och ersättningar och då spelar det ingen roll vilka man går till sängs med -- inte ens SD är främmande sängpartners, som bekant.
Lars-Erick: Ditt inlägg är sansat och bra och jag önskar att jag kunde lugnas av det.
SvaraRaderaAtt Björklund inte är så 'ondsint' som han låter.
Men jag känner mig allt annat än lugn. Jag anser ju, som du vet, och så sosse jag är, att ett anständigt liberalt parti som FP behövs i kammaren, bland annat för att kämpa just för de liberala värdena i John Rawls anda.
Min analys är att (S) bättre kämpar för dessa värden, även om man nu har en lite annorlunda idébakrund så hamnar däromkring...
Att du inte kan gå över till (S) tror jag mig förstå, även om jag och säkert också Johan ser att det skulle kunna vara ett naturligt steg ur vår synvinkel.
Inom (S) finns utrymme att föra strid för väldigt liberala värden...
Märkligt nog. Sen får man köpa att LO och andra fack har stort inflytande och vill somt annat... (dessto bättre då att ha liberaler läs 'john Rawl-liberalism' inom leden...)
Men skulle inte miljöpartiet kunna bli en plattform för dig?
Allvarligt talat alltså!
Eftersom FP är helt rökt och kommer så att vara ett tag till!
PP är ju också ett alternativ, men jag har fått för mig att du som jag stöder deras ideologiska kamp mot FRA IPRED ACTA osv. men inte vill gå in där eftersom du vill belysa ett bredare politiskt spektra.
Björn F. Fp har "alltid" haft en starkare position i Gbg än enl rikssnittet. Jag har sett den som en slags friskare o mera verklighetsbetonad variant av den s.k. stadsliberalismen än den som funnits i Sthlm. Lite förenklat har ju fp i resten av landet varit frisinnad (dvs en folkligare, socialt medveten och folkröreselförankrad praktisk liberalism och som ofta kan likställas med socialliberalismen, som den utformades av Bertil Ohlin och praktiserades av Bengt Westerberg).
SvaraRaderaMen jag måste erkänna att jag blivit lite förundrad av hur dagens Gbg-liberaler förvaltat sitt arv.
Dock, jag ser inget fel i samarbete OM det sker i ideologisk medvetenhet och med full insyn för medborgarna, så att de kan korrigera "balansen" i nästa val.
Samarbete bara för maktens skull, det förkastar jag helt.
Anders! Jag försöker se sansat och analytiskt, så långt det går. Men det betyder inte att heller jag är lugnad!
SvaraRaderaF.ö. kan jag, om jag ska undvika att gå in en alltför lång utläggning, säga att jag i det väsentliga håller med dig. Det behövs ett anständigt socialliberalt parti i Sverige. Men som du vet är jag inte attraherad av s. Möjligen pga att jag varit med och sett dess historia under längre tid än de flesta bloggare.
Dock, ett uppstramat och mindre maktsuget-koncentrerat s, det skulle kanske vara bra för även andra partier, dvs vara en hjälp till ideologisk skärpning inom fp (m fl).
Och jo, mp har uppvisat en intressant vandring från att vara ett överflummigt och halvsocialistiskt överförmyndarparti med koncentration på "miljöfrågor" till att vara ett i vart fall i viss mening närmast socialliberalt parti. Men det fläckas av sin bundenhet till s+v samt vissa kvarvarande tokigheter i sin syn på miljön.
Och vänster-högerperspektivet är inte tillämpbart i alla dagens frågor. Däremot vill jag veta grunden för ett partis åskådning, och då på ett mer konkret sätt än bara just denna höger-vänster-etikett.
Trots Maria W:s beundransvärda klarhet många ggr är det svårt att få ett helhetsgrepp om mp. Och pp har ju ingen (deklarerad) helhetssyn, trots sina profilfrågor.
Jag kanske begär för mycket av dagens politiker?