Ja, de finns ännu. Människor som lever ”primitivt” djupt inne i djungeln eller i halvöken, och utan större kontakt med civilisationen.
Svt´s tisdagssatsning ”Den stora resan” under åtta veckor i september-oktober var oväntat bra. Det hela föregicks ju av negativ publicitet där producentbolaget fick på pälsen för snål arvodering av de medverkande i Namibia. Jag gissar att det möjligen gjorde att tittarsiffrorna blev något lägre än de annars kunde ha blivit.
För de som missat programmen kan sägas att de handlade om tre svenska familjer som under tre veckor följde och levde med i ”primitivt stamliv” (SVTs ord) på var sitt håll, långt ifrån Sverige. En familj for till Namibias torka i södra Afrika, en familj levde med en stam på ön Siberut i Indonesien och den tredje hamnade i Vanuatu i Melanesien i Stilla havet.
Det glädjande var att det var program fyllda av respekt. Från alla sidor. Upplägget visade visserligen hur primitivt stamliv fortfarande levs på flera håll i världen, liv utan (vanliga) kläder, utan el, utan duschar, utan kylskåp och el-spis, och utan pengar. Men det var inte turism, där vita turister såg ner på de stackars infödingarna. De deltog i vardagslivet och lärde sig uppskatta framför allt människorna och även det liv de för. Ett liv utan klockor, med kamp för födan men i eget tempo och med omsorg om varandra. Trots att både de tre familjerna var mycket olika, liksom deras värdfamiljer hade allt den gemensamma nämnaren av förståelse och kärlek. Ja, människokärlek. En djup vänskap som växer fram genom att lära känna varandra. Trots alla olikheter.
Jag fick en känsla av att alla som möttes saknade varandra när de skildes efter tre omtumlande veckor. Visst var det skönt att duscha vid hotellövernattningen före hemresan, inte minst för de som levat utan vatten i öknen. Men alla fick minnen, positiva minnen, som följer dem hela livet. Minnen av en gemenskap som troligen kommer att prägla dem i deras fortsatta liv.
Det gäller både de ”primitiva stamfolken” och de svenska familjerna. Programmen visade att trots olika kultur och vanor så är vi i grunden mycket lika. Lika värda. Och att vad som är lycka, det kan diskuteras. Är det tillgång till kyl och dusch, eller är det att leva i en gemenskap där alla tar hand om varandra?
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Jag måste erkänna att jag var en av dem som valde bort programmet efter all den negativa publiciteten.
SvaraRaderaDärför är jag tacksam för ditt tips. Jag kunde inte slita mig, utan såg alla åtta programmen i två svep.
Bortsett från de irriterande bortskämda två döttrarna i den ena familjen, så var det en verkligt omtumlande serie.
Tack för tipset!
Björn. Så bra att jag kunde locka dig att se programmen! Jag var oxå skeptisk först, men redan första programmet var nog för att jag skulle se resten.
SvaraRaderaJag önskar bara att ännu fler hade sett programmen, kanske de till och med kan få ngn presumtiv sv-demokrat att tänka om! Trots att det annonserades som underhållning!
Jag gissar att du menar döttrarna i Ludvika-familjen. Men du såg nog att även de var rörda och tårögda när de skulle återvända till "civilisationen" (och sina datorer).
Det är klart att vi alla nog är bortskämda, att det är svårt att inte sova i lagom mjuk säng och utan dusch. Men de levde med i det, och de kom nära varandra! Och det visade även att de s.k. infödingarna var kloka och goda människor med förståelse för vad som är viktigt i livet.
Ja, det var bra program!!!