Stockholm Swing All Stars -fräscht utan nostalgi

Jag ska försöka koppla av från dagens deprimerande dagsfrågor kring främlingsfientlighet och rasism och i stället notera något från tisdagskvällens jazzkonsert i Black Box, Acusticum vid Musikhögskolan här i Piteå.

Kvällen var kylig, men när musiken kom igång blev det genast varmare. Jag har aldrig hört orkestern tidigare, men flera av medlemmarna är ganska kända och på kontrabas ("ståbas") var en verklig veteran, nestorn Göran Lind, känd från bl a medverkan i Kustbandet och andra band i trad/swingstil.

Det var en rätt stor och förväntansfull publik, som givetvis väntade sig svängig swingmusik från detta åttamannaband. Och svängigt blev det - och varierat, både lugnare ballader och snabbare låtar. Men inte bara stycken som man förknippar med swingstilen, dock svängigt framförda.  Första set började med ett knippe Ellingtonmelodier, omisskänligt Ellington, men i luriga arrangemang som gav en modern touch. Så noterade jag en version av Such Sweet Thunder ur Ellingtons Shakespearesvit, alltså inte 30-tal precis, som hade klara inslag av hans junglestil med growtrumpet och dito trombon.  Andra exempel på Ellingtonia var Sophisticated Lady, Kinda Dukish (med Göran Linds basspel i förgrunden)  och slutnumret (före extranumret Undecided) It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing.
 Mera vanliga swingnummer var bl a I Found a New Baby (med en närmast free-form-intro) , On the Sunny side of the street, Honeysuckle Rose i snabbt tempo (och personligt arr). Över huvud taget var arrangemangen fräscha och långt ifrån bara orkestreringar av de gamla kända arrangemangen. Men med bibehållen swingkänsla.

Men det var icke-swing även i repertoaren. Four Brothers kan möjligen karaktäriseras som storbandsswing av sent datum (Woody Herman), på gränsen till bop. Men Horace Silvers Doodlin´ är definitivt 50-tal med hardbopkänsla, och Dizzy Gillespies Salt Peanuts är ju en av de klassiska bop-låtarna. Båda framförda med stilkänsla, respekt och "swing". Salt Peanuts även med "sång" a la Dizzys. Limbo jazz är inte heller något traditionellt swingnummer, men passade bra även det, och svängde givetvis och inkluderade en aning show av Fredrik Lindborg (ts, cl).

Den fine trumpetaren Karl Olandersson, som hanterade olika sordiner med den äran, sjöng även i några nummer, bl a Bluer than Blue, i en stil som inte låg så långt ifrån Chat Bakers, om än lite mera kraftfull. Trombonisten Magnus Wiklund var också hemma i konsten att hantera sordin, främst då för growleffekter.

Orkestern fungerade utmärkt som helhet, men jag måste också konstatera att alla var goda eller mycket goda individuellt också och samtliga hade flera solon. Jag ska därför nämna allas namn. Förutom de redan nämnda var det Klas Lindquist as, cl, Gustav Lundgren guitar, Daniel Tilling piano, Mattias Puttonen på trummor. Bidrog till det goda intrycket gjorde också att varje nummer presenterades, oftast med någon liten kommentar också, liksom att det var strikt klädsel a la den klassiska swingorkestrarna, med mörk kostym, vita skjortor och fluga. Inte jeans och tröja-stuket alltså.

En kväll där swing och sväng var i fokus, men med en fräschör som effektivt tog bort det kvalmiga kopierandet som ibland kan dränka lyssnaren i nostalgi.

Lärare och jazzmusiker emot rasism och för en human flyktingpolitik

Lärarnas tidning kom idag till min fru, och själv hade jag Orkester-Journalen i posten.

Lärare mot rasism är en devis, och apropå morden i skolan i Trollhättan så konstaterar tidningen torrt att ingen metalldetektor i världen kan stoppa hat och rasism. Och inga vakter heller. Det krävs att förebygga hatet och tryggheten måste öka, och det sker genom att öka toleransen i samhället. Och då måste skolan och lärarna jobba med, förmedla den värdegrund som ligger i människors lika värde. Alla människors lika värde är grundläggande för skolan och samhället. 

Och jag vill mena att det just innebär att varje lärare är emot rasism och flyktingfientlighet, måste vara det. Hur ska de annars kunna fungera som lärare?

Orkester-Journalens ledare har rubriken: Jazzen tar ställning! Förmedlar alltså samma budskap. Att flyktingkatastrofen aktualiserar ställningstagandet emot rasism och för ett humanistisk flyktingmottagande.
Denna öppenhet är rätt så självklar, menar jag, med tanke på jazzens historia och vilka som spelat jazz och hur jazzen hade starka kopplingar till medborgarrättsrörelsen i USA och emot rassegregeringen. Därför är det naturligt att Jazzhjälpen den 29 sept på Fasching och t ex 2-dagarsfestivalen Tape Fest och flera andra arrangemang gjordes för att stödja UNHCR och flyktinghjälp på andra sätt. Refugees Welcome-festen i Piteå och andra liknande arrangemang kan också ses i detta sammanhang; musiker och artister av olika genrer står för öppenhet och tolerans och emot rasism.

Överenskommelsen om flyktingpolitik, min analys

Ett försök till genomgång av den överenskommelse mellan regeringen och de fyra icke-socialistiska partierna i det som kallats "alliansen". Med mina kommentarer.
Texten in extenso finns på regeringens hemsida, men länken får ni leta fram om ni behöver. Jag numrerar punkterna. Syftet anges vara att skapa ordning och reda i mottagandet, en bättre etablering och att dämpa kostnadsökningarna.  Jag ser inte överenskommelsen som heltäckande eller som ett slutsteg. Det lär behövas mer, kompletteringar och justeringar.

1) Korta handläggningstiden för asylsökande. MIV ska göra en plan i det syftet, snabbt. Vad som behövs, t ex om man kan snabbehandla enklare och solklara ärenden. Det verkar ju vettigt. 

2) Skapa fler utrymmen på anläggningsboende för asylsökande. Den som inte fått asyl ska mista rätten till dagersättning, liksom rätten att bo kvar på boendet.  Och de som fått asyl ska ut från anläggningsboendet till ny bostad så fort det går (men det är just det ja).  Verkar rimligt.

3) Försörjningskrav vid anhöriginvandring. Ett svårtolkat krav som förfaller gälla nya relationer  där ena parten bor i "annan EES-stat" (än Sverige (?) eller Schweiz, att kravet tas bort efter 4 år.  Ingen åsikt tills jag orkat reda ut vad det egentligen avser och förstått ev relevans i flyktingsammanhang.

4) Tillf Uppehållstillstånd (TUT) som huvudregel under tre år. Som huvudregel alltså. Men undantag för kvotflyktingar, ensamkommande barn, och barnfamiljer, rätt brett alltså. Dessa ska som regel få PUT, permanent. Övriga TUT, om ej (speciellt ?) skyddsbehov.
När TUT upphör och personen har en hyfsad inkomst ska TUT bli PUT, även om det då inte finns skyddsskäl. Det ska alltså "löna" sig att snabbt skaffa jobb/inkomst. Det kan ju vara en morot.... kanske.
Lagen ska gälla i tre år och tillämpas så fort den har trätt i kraft. Liggande ansökningar ska behandlas efter de nya reglerna. Redan avgjorda följder hittillsvarande regler, ingen retroaktiv ändring av de besluten.
TUT som huvudregel är inte bra, men jag ser det ändå som en kompromiss som bör gå att leva med på grund av de redovisade undantagen främst framför allt för barn och barnfamiljer. 

5) Lagliga vägar. Sverige ska ta emot lite fler kvotflyktingar, upp till 5000 (per år?) och så ska det utredas om fler lagliga vägar att söka asyl i EU, se på humanitära visum.  Inga invändningar, bara det blir ngt av det.

6) Ensamkommande flyktingbarn.  Orsakerna till den stora ökningen ska analyseras. Ska ses över även betr placering o hantering av dessa barn, även ses över betr socialtjänster, MIV, gode män, tolkar etc och alternativa boenden.  Välmenande, och säkert viktigt. Den finns nog också en underliggande avsikt att hitta sätt att begränsa ökningen av antalet barn/ungdomar.  Möjligen också kostnaderna, men det är otydligt.
Jag saknar en uttalad vilja att göra det möjligt, i ordnade och trygga former, för privatpersoner ta emot ensamma flyktingbarn i sina hem, helt idéellt eller emot blygsam ersättning för faktiska merkostnader. 

7) Omfördelning av flyktingar inom EU. Det betyder att Sverige kräver att en del (kanske ca en dryg tredjedel) av de flyktingar som kan komma till Sverige omfördelas (hänvisas) till andra EU-länder. Dvs till länder som inte hittills tagit emot några eller mycket få. Men hänvisning att det blir en akut situation för Sverige om ökningstakten fortsätter. Självfallet rätt(vist) och riktigt, om man kan ordna det och att de andra ländernas mottagande kan ske i rättssäkra och hyfsade former.

8) Tidiga insatser för etablering. Snabbare beslut, svenskundervisning, och obligatorisk samhällsorientering ska göra att de nyanlända ska göra det lättare att komma in i samhället, bl a för att motverka sysslolöshet. Studieförbunden engageras.  Visst, en bra målsättning. 

9) Alla kommuner ska ta emot flyktingar. Det är ett ansvar för alla. Fördelning efter hänsyn tas till arbetsmarknadsförutsättning, bef-storlek.  Rätt och riktig menar jag. Och det ska ske utan gnäll och gny från de som hittills dragit sig undan, vilket ofta är de som har goda förutsättningar ekonomiskt. Dessutom får ju kommunerna pengar från staten för att göra detta.

10) Snabbare och bättre etablering.  Avser regelförenklingar betr lagar o förordningar för ökad flexibilitet och etablering inom arbetsmarknaden. Bättre vägar för lågutbildade att få yrkesutbildning, pröva yrkesskolor, utbildningsplikt för även "äldre" som inte har grundskolekompetens. OK. 

11) Fler möjligheter till YA-jobb. Dvs att kunna kombinera utbildning med arbetslivserfarenhet (praktik), även för nyanlända.
Bör (ska) gälla även arbetsgivare som inte har kollektivavtal! Men villkoret då är att den anställdes villkor ska vara på kollektivavtalsnivå! Plus att denne ska få den utbildning och handledning som avses med YA-jobb.  Tja, det är väl OK, då avtal ska följas även om arbetsgivaren inte omfattas av kollektivavtal - och man hittar ett sätt att det inte missbrukas, utan följs.

12)  Fler praktikmöjligheter. Både i privat som offentlige verksamhet. Visst, kör igång.

13 ) Utvidgning av RUT. För att sänka trösklarna till (den vita, förutsätter jag) arbetsmarknaden. Mera av trädgårdsarbete, flyttjänster och IT-tjänster ska omfattas av RUT.
Visst, men även ROT bör kunna utvidgas en del för att underlätta att använda ROT för fler arbeten som kan, utöver jobb, underlätta att få fram fler och billiga bostäder. Likaså reglerna för Attefallshus.

14) Tydligare stöd för att få försörjningsstöd. Oklara skrivningar med krav om en proposition för nya bestämmelser, på en byråkratsvenska - avsett för AF? - eller?  Har inte ork och tid att söka genom genomskåda. Ingen åsikt, mer än önskemål om tydligare skrivningar ....

15) Begränsning av föräldrapeng.  Har tydligen två syften. Dels att begränsa möjligheten att kunna ta ut en "för stor" del av den totala tiden efter barnets 4-årsdag. Dels att inte man ska kunna få motsvarande förmån från sitt hemland (parallellt?).  Verkar rimligt. Överutnyttjande och sådant som ej avsetts ska ju stoppas.

16) Mer om boende. Avser t ex tillfälliga lättnader i plan- och byggregleringar. Ge tillfälliga bygglov, möjliggöra att bostäder (äldre?) eller andra lokaler görs beboeliga utan krångel.  Möjligt för kommunerna att hyra ut till MIV på långa avtal.  Visst, om man fixar att få till förenklingar, och inte binder fast vare sig kommuner eller MIV i  överkostnader... fixar man det? Möjligen om bostäderna också sedan kan användas och hyras ut på den reguljära hyresmarknaden. Eller säljas.

17 ) Fler skolplatser. Ska innebära att även friskolor ska kunna ta emot asylsökande och nyanlända elever på samma villkor som kommunala.  Distansstöd och samarbete över kommungränserna.  Självklart.

18 )  Använd befintlig kompetens i skolan. Dvs använd den lärarkompetens som finns bland de som kommer som flyktingar, såväl yrkes som ämneskompetens. Använd nyanlända lärare att undervisa nya flyktingbarn/ungdomar på sina egna språk i lämplig mån. Validera snabbt nya lärares utbildning och den ev kompletterande utbildning som behövs (ex-vis i språk/svenska). Pensionerade lärare och lärarstudenter kan också tas in i mån av tillgång och behov för olika uppgifter.  Ja, visst.  Ta alla chanser. Man måste givetvis se till den specifika situationen betr både behov och tillgång, men låt inte byråkratiska regler försvåra möjligheterna att ge undervisning.

19) Ansök om EU-medel, pga flyktingsituationen. Självklart ska det ske.

20 )  Engångspengar till kommuner och civilsamhälle. Dvs avses statliga extra-pengar till kommunerna redan 2015 för att lätta trycket på kommunala ekonomin. Möjligt det kan behövas, men jag är inte säker på att det behövs (för detta) i så väldigt stor utsträckning som SKL (och enskilda kommuner menar). Jag skulle gå igenom noga detta...
Däremot är det nog angeläget att "civilsamhället" (olika hjälporganisationer mm) behöver minst de 200 milj som anges.

21) Kommunstöd för bostadsbyggande. Avser den stimulans som regeringen föreslår för att öka bostadsbyggandet. Föreslås att de ska kunna riktas till kommuner som bygger bostäder och tar emot nyanlända flyktingar. Principiellt är det väl riktigt att de som tar sitt ansvar betr både betr byggandet i sig och för nyanlända flyktingar får lite plus för det.
Sen är det en annan sak om det av regeringen förslagna generella bidraget verkligen är mest effektivt och totalekonomiskt bästa.
Kanske är en utvidgning av ROT inkl för Attefallshus mera kostnadseffektivt, för en viss volym av det som är mest akut betr flyktingboenden.

Det var överenskommelsen.
Kompletteringar behöver kommas överens om.
Två exempel, som jag vill se, är dessa.
1) Att skydda biståndet. Idag tas alltför stor del av biståndsbudgeten till att finansiera flyktingmottagande. Jag skulle gärna se att biståndet inte rördes - och åtminstone att inte mer togs än idag.
2) Över huvud taget bör det finnas en samsyn betr finansieringen. Viss kan en del lånas upp, det kan ju ses som en investering. Som dock är väldigt stor och förräntningen måste ses på lång sikt, inte minst p g a att man tänker sig TUT, tillfälliga uppehållstillstånd som regel, något som försenar och försvårar integrering och inkomstbringande jobb för de nyanlända.
Därför menar jag att det vore rimligt med en del skatter, möjligen tidsbegränsade, för en solidarisk finansiering, som i första hand läggs på de mest bäst bärkraft, dvs de med klart högre inkomst än medianinkomsten och de med höga förmögenheter. Kanske kunde man göra en omkonstruktion av "fastighetsavgiften" så att den  faller också på de dyrbaraste fastigheterna, och samtidigt minskar den för de med enklare/billigare hus.  

Nu går förstås en del välbeställa personer i taket. Men jag menar att våra gemensamma utgifter ska fördelas efter bärkraft. Och att det är en investering som gynnar hela samhället, även de rika, om vi tar väl hand om flyktingarna.

Ett parti kan inte, bör inte, binda sig för blockpolitik

Expressen har ett litet referat från lördagsintervjun i radion med Birgitta Ohlsson. En intervju jag inte kunde höra ens med ett halvt öra, men den verkar ha gett intressanta och goda besked av henne i några frågor. Om det är detsamma som fp´s besked, det är ännu en öppen fråga.

Sålunda  "Folkpartiets Birgitta Ohlsson öppnar för att hon vill regera med Socialdemokraterna. Hon menar samtidigt att skillnaderna mellan allianspartierna har blivit större under hösten.

– Både Moderaterna och Kristdemokraterna har dragit mycket högerut. Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil, säger den tidigare EU-ministern"

"Hon fortsätter samtidigt kritisera de tillfälliga uppehållstillstånden – även efter migrationsuppgörelsen." 

Birgitta Ohlson  lämnade öppet vilka partier som skulle ingå i en regering där fp kan samarbeta med socialdemokraterna. 

"– För mig har politik, när det gäller blockpolitik, handlat om plus- och minustecken. Vilka är de stora avgörande frågorna för Sverige? De kommer fortsätta vara ekonomi och försvar exempelvis. Där ligger vi så klart mycket närmare alliansen. Men det är viktigt att sända ut signaler om att alliansen måste reformeras på andra fält, säger Birgitta Ohlsson (FP) i Ekots lördagsintervju.

"Utrymme för Folkpartiet"

Efter Kristdemokraternas riksting och Moderaternas stämma har båda allianspartierna rört sig högerut, menar den tidigare EU-ministern.

– Då finns ett utrymme för oss i Folkpartiet att betona vår socialliberala profil.

Under hösten kommer partiet att rösta för regeringens propositioner om slopat vårdnadsbidrag och en tredje pappamånad.

Att Birgitta Ohlsson öppnar upp för att regera med Socialdemokraterna har fått reaktioner från flera politiker, däribland allianskollegerna Maria Abrahamsson (M) och Sara Skyttedal (KD)."

I detta är jag överens med Birgitta Ohlsson. Kd och M har klart gått åt höger, dvs i en konservativ riktning. Och att Maria Abrahamsson (m) och Sara Skyttedal (kd) reagerar på det, det är bra, det klargör än mer skillnaden. Det är ju inte så att det är varje allianspartis skyldighet att lägga sig för höger-moderata och konservativa åsikter. 

Och nog örr det vara som Ohlsson säger, att politiskt samarbete måste utgå ifrån de aktuella frågorna och hur varje parti ser på dem. Vilket innebär att det självfallet är fritt att samarbeta med det/de parti/er som ligger närmast eller som det går att komma överens med betr vad som ska göras, även om man har olika utgångspunkter.
Med bibehåller kompassriktning.
OBS. Expressenartikeln är något utförligare än mitt referat ovan. Ex-vis betr flyktingöverenskommelsen. 

Medmänsklighet!

Jag bara måste spara nedanstående text, så fler kan läsa den.  Från ABs referat av en busschaufförs statusrad på Facebook.
"Flyktingarnas bussresa till boendet vid Riksgränsen blev något utöver det vanliga – både för passagerarna och bussföraren.

– Det var nog en av mitt livs största erfarenheter, säger Jan Wennberg.
Jan Wennberg har kört buss under hela sitt vuxna liv. Nu är han egentligen pensionär men kör fortfarande emellanåt. I torsdags fick han en fråga om han kunde tänka sig att köra en resa till Riksgränsen, och då ”blixtrade det till i hjärnan”, säger han.

– Jag har bott i Kiruna på sjuttiotalet och har längtat efter att få se bygden igen, så jag svarade ja rakt upp och ner. Hans berättelse på Facebook om resan har nu blivit en viral succé.

Från Täby till Riksgränsen

Det var Migrationsverket som skulle köra upp flyktingar från Täby till ett asylboende vid Riksgränsen.

– Jag brukar alltid se folk i ögonen när de kommer ombord, säga välkommen och så. Jag såg rädsla och skräck i deras ögon, det var lite otäckt för mig, säger Jan.

Började berätta om Gällivare

Efter ett förarbyte i Umeå och lite vila gick Jan fram till kollegan Björn Jacobsson som frågade om han inte kunde guida lite.

– Jo men självklart, tänkte jag. Jag började berätta i mikrofonen på engelska, först om Gällivare. Så kom det fram en kille på kanske 22-23 och tog micken och började prata arabiska och jag insåg att han översatte det jag sa. Så vi passade micken fram och tillbaka, jag berättar om skogarna och myrarna, om gruvorna, och han återberättade allt. Hela vägen upp till riksgränsen, och det är ju några timmar. Jag berättade också mina roliga minnen från mina år i Kiruna, och de fnissade väl lite, det kom någon applåd. Men framför allt började de prata med varandra.

– Först när de klev på, i Täby, så ville de ha wifi-lösenordet och få Riksgränsen bokstaverat, och sen satt de alla dödstysta och googlade. Men sen var det som att något släppte.

Tackade för resan

När de kom fram klev alla av och tog i hand och tackade för resan, berättar Jan.

– Migrationsverkets personal var helt paffa, de frågade vad vi hade gjort. Utövat vanligt värdskap och gästfrihet som vi brukar, sa jag.

– Sen fick jag en riktig björnkram av den där unga killen. Han sa att det var den bästa delen av hans resa, han hade varit på väg i flera veckor och passerat så många gränser och posteringar och nu var han inte rädd längre. Det kändes fantastiskt. Jag ångrar bittert att jag inte tog hans namn, men man är inte så fräsch i skallen när man kört  i sexton timmar!

Vill möta bussar

Snart åker Jan upp till Åre för vinterhalvåret, och då kommer han erbjuda sig som volontär att möta bussar vid kommungränsen och välkomna de som kommer till förläggningar där.

– Jag ville ju bara berätta om Kiruna som jag tycker om, men de fick träffa en riktig människa som berättade lugnt och sansat för dem. Jag tror att vi kan göra fantastiskt mycket för de här människorna.

Han hoppas att det är något som fler kan göra, och som andra kommuner kan ta efter.

”De är våra gäster”

Jan Wennberg vill också lämna ett tydligt budskap till Sveriges befolkning:

– Jag ser det så här: Det har beslutats att vi ska ta emot de här människorna och då är de våra gäster. Vi ska behandla dem med respekt, med gästfrihet och bra värdskap. Bjud på ett leende, ett godmorgon, anmäl dig som volontär om du kan. Vi ska ta vara på chansen att lära känna andra och andra kulturer" 

Slut citat.  Och tack till Jan Wennberg, som berättade detta. Och som visade medmänsklighet. 

Jag blir rädd och ledsen, och vacklar om yttrandefriheten ska värna rasistiska terrorister

OK, det finns positiva tecken. Olika manifesteringar till stöd för ett humant flyktingmottagande.  En massa volontärer, frivilliga som möter och hjälper flyktingar som kommer till Sverige. Och många stöder olika hjälporganisationer.
Och till och med rent praktiska råd och förslag om hur flyktingboenden ska ordnas. T ex genom smartare användning av ROT och hur bygga och använda "Attefallshus".
Och så hur Svenska Kyrkan kan ställa upp. Exemplet Växjö stift som över en helg fick fram 570 flyktingplatser.
Men det behövs mycket mer, inte minst genom samordning och resurser via stat och kommun och myndigheter som MIV.  Och förenklingar av regelverk.  Stopp för groteska hyror. Och stimulans och samordning av idéella insatser, exempelvis betr flyktingboenden.

Det som inte behövs, det är mordbränder av flyktingboenden, vare sig i de som används eller som håller på att färdigställas.
Vi behöver inte kampanjer emot flyktingarna, hur de än formuleras, och som direkt eller indirekt triggar rädda eller hatiska eller mentalt störda till hot, sabotage, våld eller mordbränder.
Att Sverigedemokraterna  (ett missvisande namn, då de ej är demokrater) direkt hyllar och applåderar att flyktingboenden bränns ner, det är vidrigt. Och att de kryper bakom yttrandefriheten är ynkligt. Jag ser uppmaningar till hot, våld och t ex mordbränder som åtalsbara brott.
 Det gör att jag börjar vackla betr yttrandefriheten, när den används för att försvara och uppmuntra till brott. Och att det förefaller som att rättsväsendet, p g a yttrandefriheten, underlåter att åtala uppmuntran till brott.
Att man, inkl partier, få tycka vad man vill, hur vanvettigt det än kan tyckas, är en sak, det får man. En helt annan är att uppmuntra till brott - även om det är indirekt, genom att utmåla andra människor som undermåliga och ovälkomna.
Jag vill citera lite från vad Maria Robsahm skriver (på FB) om detta. "Men det som dessa personer inte förstår är att i det ögonblick man hänvisar till den förda asylpolitiken som ett sätt att “förstå” mordbränderna definierar man dem samtidigt som terroristhandlingar. 

Terroristbrott är handlingar som syftar till att ”Injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp eller tvinga offentliga organ att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd.”   Och märk väl – detta är ett brott som kan ge förövaren arton års fängelse. Arton år.

I valkretsen där man brände det planerade asylboendet i Kånna i Ljungby kommun fick SD 25%.
En tillfällighet?  Nej.
På flera håll försvarar nu SD öppet dessa mordbränder – som SD Mullsjö (se bild)
Det är samtidigt denna typ av attacker som 71% av Sveriges folk är rädda för. Medan de som utför dem gärna inbillar sig att de har detta folk bakom sig.

Men SD-sekten med svans är en pinsam liten klick som tror på domedagen.  Och när domedagen inte behagar infinna sig så som de vill - då försöker de skapa den själva.

Och vi vet redan att de som utför dessa mordbränder, de som tänder tändstickan, inte agerar isolerat. Bakom datorer och mobiler sitter ynkryggar och uppmanar folk att begå dessa brott. De gapar gärna om yttrandefrihet men tycks inte inse att de själva gör sig skyldiga till terroristbrott. Det kallas för ”stämpling till terroristbrott”. "

T ex detta med de höga kostnaderna för flyktingmottagande använder ju SD emot flyktingarna. Men det blir ju knappast enklare eller billigare om man bränner ner befintliga boenden...

Initialt är det givetvis stora kostnader när så stora flyktingströmmar kommer, som just nu. Men all erfarenhet visar att både flyktingar och "vanliga" invandrare går med vinst efter en tid. När de blivit integrerade, lärt sig svenska och kommer i jobb och betalar skatt.
Därför är det kontraproduktivt, inkonsekvent, att förespråka tidsbegränsade uppehållstillstånd för de som får asyl (vilket ju ändå långt ifrån alla får). Det innebär ju att flyktingarna ska kastas ut när de börjar gå med vinst för samhället.
Tvärtom bör man i stället underlätta och stimulera en snabbare integration och att de kommer i jobb snabbare, om de kan redan från "dag ett".  Tyvärr lär "dag ett" inte kunna gälla för de barn/ungdomar som kommer hit, p g a krig/inbördeskrig etc i hemländerna. Men de måste få utbildning, utan att det förhindras av byråkratiskt krångel.

Jag blir rädd, lessen och orolig för att det finns personer, ja ett helt parti, som har fientlighet emot flyktingar som sin främsta uppgift. Att de använder alla medel för att ingjuta rädsla för och hat emot människor på flykt, ja emot alla som de inte anser "svenska".  Att skylla alla mer eller mindre verkliga brister i Sverige som invandrarnas fel. Ja, ofta använder de ordet invandrare i st f flyktingar, för att göra målgruppen de är emot som ännu större. Och åberopar inte bara att de kostar (vilket inte alla gör) utan deras "osvenskhet" som ett skäl, dvs ren rasism med en vid definition.

Jag blir oroad när alltfler av de mera anständiga partierna nu steg för steg närmar sig Sverige"demokraterna", kommer med förslag till åtgärder som drabbar flyktingarna på ett eller annat sätt. Se ovan.  Och som är inhumana och ovärdiga. Som ett "svar" på att det kommer många nu. Men orsaken att det är många beror ju på krig/inbördeskrig/förtryck i sina hemländer, och att många länder (i närområdet) är överfyllda av flyktingar, inte kan ta emot fler, och att andra länder inte alls vill ta emot flyktingar.  Samtidigt som Sverige (myndigheter, stat, kommuner) inte har haft en tillräcklig beredskap - och därför har svårigheter att hantera alla flyktingar. Och att det finns en del som passar på att profitera på den dåliga framförhållningen och bristen på boenden.

I skrivande stund verkar inte överläggningarna mellan partierna ha lett till någon överenskommelse. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För de ändrade positionerna  de senaste dagarna i sd-vänlig riktning är illavarslande.  Centern har hittills varit klar i sin positiva inställning till att Sverige måste ta hand om flyktingarna, men hur längre räcker det? Speciellt som jag tycker mig se tecken på, känna i luften, att socialdemokraternas ledning börjar vackla i fel riktning också. Om av "övertygelse" eller en vilja att komma överens med moderaterna. Småpartierna ser man nog bort ifrån, om man kan nå en kompromiss mellan s+m. Även om man gärna vill se en ännu bredare samstämmighet, som dock formellt utesluter SD.
Men en kompromiss som går m tillmötes, det är ju de facto en framgång för SD....
Vilket vore olyckligt, och det oroar mig.

Efter en m-stämma med tillslutna hjärtan, om dagens kris (flyktingar och politisk förlamning), och psalm 958

    Tre flyktingboenden, under iordningställande, nedbrunna under en vecka. Är det en tillfällighet? Nej, det har jag svårt att tro. Nog verkar det sannolikt att det är flyktingfientliga krafter som ligger bakom dessa bränder. Vi får väl se om polisen hittar bevis och ev samband. Under alla förhållanden är det tragiskt. Behovet av platser att bo för flyktingar, asylsökande är stort. Och det blir inte lättare när bostäder som ställs i ordning bränns ner, och inte billigare heller.

   Moderaterna har hållit  stämma. Oroväckande beslut av det parti som, hittills, är det sedan lång tid näst största i Sverige. Ett parti som velat framställa sig som just moderat, inriktat på breda väljargrupper, utan extrema ställningstagande, "arbetarparti, och i vart fall liberalt-light. Nu är det dags för de som gått på detta att tänka om. För:
   1) Arbetsrätten ska urholkas. Dvs LAS ändras så att arbetsgivarna lättare ska kunna sparka anställda. Jag kan nog tänka mig att mer än 40-åriga LAS kan behöva ses över, men argumentationen och intrycket är att nu vill m ensidigt ställa sig på arbetsgivarnas sida.
   2) M vill nu också ändra så att flyktingar inte ska kunna få PUT, dvs permanenta uppehållstillstånd, bara tillfälliga. Hittills har man ansett att erfarenheterna visat att PUT gör det lättare för flyktingar att integreras och få möjlighet (och vilja) att få arbete. Med bara tillfälliga arbetstillstånd så kommer det bli svårare att integreras och etablera sig i samhället, dvs det blir dyrare på flera sätt.
   3) M vill att kommunerna ska få besluta om att förbjuda tiggeri. Ett slag direkt riktat emot de romska fattiga tiggarna, som de inte vill se på våra gator. Som om att man blir av med fattigdom genom förbud. Det m vill är just att slippa se fattigdomen. Ynkligt. Men m anser sig väl inte behöva visa mänsklighet emot folk som inte är väljare...

   Över huvud taget är dessa tre stämmobeslut stora steg till höger - och en anpassning till sverigedemokraterna. Att öppna hjärtana, det är inte alls längre aktuellt för moderat politik. Till yttermera visso är Anna KB, den nya moderatledaren föga intresserad av samtal kring dagens krisläge i svensk politik i samband med flyktingfrågan (och SD-anpassningen). Hon vill se resultat. Vilket låter bra, men illavarslande när hon nu leder ett parti som svängt skarpt åt hårdför högerpolitik, som riktar udden emot flyktingar, arbetslösa, fattiga.
   Under det tidiga  90-talets kris, med bl a extremt höga räntor, så kom dåvarande ickesocialistiska regeringen (med Carl Bildt och Bengt Westerberg) överens över blockgränserna med dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) om att bekämpa krisen.  Jag har inte sett Carl Bildt uttalas sig om ev samarbete idag. Däremot har både Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson de sista dagarna velat se blocköverskridande samarbete för att lösa dagens frågor - utan att ge några fingrar åt sverigedemokraterna.
   Men dagens höger, m under Anna Kinberg Batra, går inte in för något brett samarbete syns det. I st ställer de villkor som leder till SD-hållet.  Samtidigt pressas socialdemokratin av dåliga opinionssiffror, vilket i o f sig inte är att undra på så valhänt som regeringen agerar. Men som visar att det krävs en samlande politik över blockgränserna, som eliminerar extremismens inflytande.

Jag är ingen beundrare av Reinfeldt och allianspolitiken under honom, men den var ändå inte en så extrem och kallhamrad politik som moderaterna nu verkar vilja driva, och som Anna KB ska stå för.
Och de övriga allianspartierna har all anledning att tänka igenom vad de står för i detta läge. KD verkar tyvärr luta åt m-hållet (och delvis fiska efter SD-röster som m), fp velar men måste visa om de verkligen vill anpassa sig än mer till m/sd - eller om de vill återgå till en socialliberal politik. Centern, de är klart liberala i mycket och positiva betr en human flyktingpolitik, däremot saknar det fläckvis den socialliberala inriktning som de ett tag omslöt.

Och alla partier borde ta ställning för en medmänskligare hantering av flyktingfrågan. Tyvärr är ju SD precis motsatsen, och nu går m/kd i den riktningen. Men kan övriga instämma i psalm 958, med Britt G Hallqvists text, ännu inte införd i stora psalmboken? En text som hon skrev redan 1960 men minst lika aktuell idag, med sitt rop om att visa kärlek och medmänsklighet med de som flytt.

Lite klargöranden och förklaringar betr flyktingar och kostnader

Jag har på FB fått en del blandade invändningar (?) och kommentarer betr flyktingarna, statistik, kostnader, klagomål på media som anses skriva vinklat och på politiker  etc.
Därför vill jag säga och klargöra detta.

Media skriver som dom skriver. Ofta bra och upplysande, men ibland slarvigt och mindre bra.
Och politiker har sina avsikter med hur de pratar - och avsikterna  kan vara varierande.
Men jag utgår från,  när jag nämner siffror, vad jag kan finna ligga till underlag för statistiken,  medvetande att statistik ju inte alltid är helt lätt att läsa rätt. En lärdom sedan mina statistikstudier för sådär 45 år sedan. 
Och ja, de finska krigsbarnen var närmast småbarn el barn i lägre skolåren när de kom.
Men dagens krigsbarn är oftast ungdomar, men inte vuxna enl dagens sätt att definiera barndom contra vuxenhet. Sen må man tycka vad man vill om det.
 Men jag uppfattar inte att media, som jag sett, söker dölja dessa skillnader.
De, och en del politiker, visar bara att Sverige då - på det tidiga 40-talet, trots mycket mindre resurser, kunde ta emot en stor mängd krigsbarn utan att gå på knäna. 
En anledning var förstås att då kände svenskarna en naturlig medkänsla och de mottagande familjerna fick inte och tog inte emot några ersättningar för sin hjälpsamhet. Och kommunerna tycktes klara skolgången (som i o f sig var statligt reglerad) också. 
Nu lever vi i andra tider och "vi" förväntar oss att det allmänna ska stå för kostnaderna. 
Men OBS alla ser det inte så, många visar även idag en naturlig solidaritet.
Andra (som John Emanuel Johansson m fl ) ser en chans att tjäna grova pengar på att "hjälpa" eller förmedla adresser till folk som kan ställa upp. 
Att det då, när profitörer "hjälper", det blir oerhört dyrt, det förnekar jag inte, däremot är INTE alla profitörer - och i stället för att skylla kostnaderna på flyktingarna (el flyktingbarnen) så borde vi och våra myndigheter hantera frågan så att kostnaderna blev mera rimliga.
Genom att möjliggöra hel- eller halvideellt arbete (som familjerna med de finska krigsbarnen gjorde) - och att få fram boenden som inte kostar skattebetalarna de fantasisummor som idag florerar.
Det familjer som tar hand om flyktingbarn verkar få (om de ens begär ngt) mellan 5 och 20 000 kr per månad. Den högre siffran verkar väl hög, som jag ser det, och bör rimligen omfatta även kostnader för extra behov.
Men värre är att vissa bolag debiterar kommunerna ända upp till 60 000 kr, ja Jan-Emanuels bolag t o m runt 100 000 kr/mån. Det är rent ut sagt svinaktigt. 
Och givetvis borde kostnaderna finansieras på och redovisas på vanligt sätt. Och inte tas från biståndsbudgeten. Ej heller från äldreomsorg etc. 
Och de som inte har asylskäl ska givetvis inte servas och kostas på. Tyvärr så tar det tid att behandla alla asylansökningar när de är så många.

"I en krigszon" - finns ingen beredskapsplanering numera?

Aktuellt igår (onsd 14/10 2015, kl 21) handlade mycket om hur flyktingar i strida strömmar kommer in i landet, något som verkar ha tagit alla myndigheter på sängen.
Bland annat så sa en kommunal tjänsteman (kommunchef tror jag var titeln, en märklig titel i o f sig, på en tjänsteman) ord som  kris och katastrof och krigszon. 
Att det kan ses som en kris när myndigheterna ska ta hand om tusentals flyktingar, familjer eller ensamma barn varje dag, det kan jag förstå, när man varit vana att ta emot betydligt färre i en "lugn" och jämn ström tidigare. Och att en del kommuner då tagit emot mycket få - eller inga alls. 

En av de saker som slog mig var att det inte verkar finnas någon allmän krisberedskap i dagens kommuner.
En gång i tiden (medio 80-talet) blev det min uppgift att genomföra ett slags (lokal) beredskapsplan, enligt åläggande uppifrån. (Jag har för mig att jag också var inblandad i en sådan planläggning en gång tidigare, men då på en lägre nivå).
Det avsåg i första hand för krig eller krigshot mot landet. Dvs hur verksamheten skulle kunna skötas och bedrivas i en utsatt situation och med nya uppgifter. Finns verkligen inget sådant idag?
Görs inga uppdateringar? Eller vet ingen var sådana planer finns? Är de gömda i glömda arkiv?
Eller förstår de inte att de kan vara värdefull handledning i dagens läge - inte i allt, men i tillämpliga avseenden? 

Är anarki på arbetsmarknaden lösningen, apropå t ex flyktingarna och Karl Staaff

Efter att ha lyssnat med ett halvt öra på riksdagsdebatten idag och kollat lite på FB känner jag en stor trötthet. Hur historielösa många är, oavsett om de anser sig vara socialister, moderater eller "liberaler" - eller sverigedemokrater.  Historielösa, i denna tid där girighet och främlingsfientlighet så tycks dominera debatten, trots den medmänsklighet som finns samtidigt. Och att det borde vara läge att ingående ta del av hur Sverige skapades, t ex nu genom att läsa de nyutkomna böckerna om Karl Staaff, den liberal som ledde vårt land i rätt riktning i flera avseenden; demokrati, rösträtt, en fungerande fackföreningsrörelse, sociala reformer etc.

Som nu detta med hur flyktingar ska få jobb, och de förslag som florerar om att "tillåta" flyktingar att jobba från dag ett, att "vi" skapar en låglönemarknad (med el utan skattefinansiering) för flyktingar och unga, att facken inte ska kunna kräva avtalsenliga löner (för då blir det för dyrt - för dem), att arbetsgivarna ska ha friare händer att göra i stort sett som de vill. Plus att staten ska subventionera jobben.  Etc.  Och att det är bättre med låglönejobb än inga jobb alls - och att vi inte ska missunna "duktiga företagare/entreprenörer" att tjäna stora pengar. ( T ex då de som hyr ut bostäder till flyktingar till priser som  ligger några hundra procent över de faktiska och normala kostnaderna?)

Ja, visst finns det jobb som behöver utföras, men som kostar "för mycket" - för konsumenten eller staten. Men är det därför de arbetslösas sak att acceptera löner som ligger mycket lågt, som t ex inte täcker boendekostnaderna och existensminimum? Samtidigt som det finns många som "tjänar" mycket, mycket mer, 10-20 ggr normallönen, och ännu fler som faktiskt tjänar bra då de inte hamnat på låglönejobb, i långtidssjukdom. Och som med råge ständigt blir kompenserade för inflation. En inflation som till stor del nog beror på det faktum att alla sneglar på de som har högst inkomster plus att dessa krav driver upp kostnadsläget.  Men de med låglönearbeten, ofta dessutom osäkra och tidsbegränsade, som inte kan få upp sina löner, halkar efter.

Men de med fasta jobb och med redan hyfsade (eller mycket höga)  löner har fått, och trivs med, en massa s.k. "jobbskatteavdrag".  Nej, det känns inte rättvist. Tvärtom tror jag att det skulle vara lättare att klara sig även på låglönejobb (om det inte är för extrema) om inte höjdarnas och medelklassens lönekrav drev upp kostnadsläget.

De förslag jag sett, med att skapa en låglönemarknad, dvs underbetalda jobb (jfrt andra och jfrt konsument- och boendekostnader) som antingen med eller utan statliga (skattefinansiering) bidrag till arbetsgivarna, och mindre facklig inflytande över löne- och anställningsvillkor, de tror jag skulle kunna leda till än värre klyftor i samhället - och till ett kaos, närmast anarki, på arbetsmarknaden. Möjligen en del tjänster till lägre kostnad för konsumenten (i över- eller medelklassen), men samtidigt till större vinster för företagen (arbetsgivarna), och stora kostnader för staten (dvs högre skatter, som dock ej torde drabba de med höga inkomster lika mycket som de med lägre). Och detta kan förstås leda till oreda - och t.o.m. i förlängningen politiska strejker.

Så tänker jag på hur arbetarvännen och den store liberalen Karl Staaff, mannen som i hög grad bidrog till en jämvikt på svensk arbetsmarknad genom att tillförsäkra fackföreningsrörelsen likvärdiga villkor som arbetsgivarna. Balans, ordning och reda. Varigenom arbetarna/löntagarna tillförsäkrades föreningsrätt, bättre löner och slippa risken att bli avskedade om de strejkat - eller utan annan anledning heller.  Hyllad av Hjalmar Branting. Men senare "glömd" av socialdemokratin, som ville se fackföreningarna som socialistiska kamporganisationer.

Om detta kan man läsa och fördjupa sig i i boken "Karl Staaff" - Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator" (Ekerlids förlag),  i ett kapitel av Svante Nycander. Gör det!

 Nyttig läsning för nyliberaler som tror att "marknaden" är detsamma som företagarna och arbetsgivarna och att de anställda ska hållas kort, och för socialister som tror att facken mår bäst av att vara socialistiska kamporganisationer och inte så mycket inriktade på bra löner och arbetsvillkor, och som tror att liberaler som Staaff var arbetarnas fiender.

Löfvens åtgärder betr flyktingkrisen verkar halvhjärtade och tafatta

Så har regeringen till slut haft en presskonferens där de visar vad de tänker göra i det som Löfven kallar den värsta krisen efter andra världskriget. Han har givetvis rätt i att EU i sig måste ta sitt ansvar, och då alla medlemsländer.  Samtidigt menar jag att detta rop på att andra ska ta ansvar inte legitimerar att Sverige inte tar sitt ansvar. Som stat, som kommuner - och alla som bor här, på ett eller annat sätt.

Självfallet är det viktigt att inse att det krävs kraftåtgärder för att ta hand om anstormningen av flyktingar. Men jag blir inte imponerad av det regeringen nu presenterar, och inte dämpas min oro av det som Löfven/regeringen säger om hur man vill möta krisen.

Nej, nej, tältläger, icke. Även om de sägs vara "vinterbonade". OK, som en beredskap. Men icke i någon större utsträckning och bara för mycket kort tid, som sista åtgärd. Jag är rädd att om det blir något vanligt så blir det snabbt "normalt", inte en sista åtgärd. Det blir en kapitulation.

Lägre standard när man söker fler boenden, det kan nog visa sig nödvändigt, för en inte alltför lång tid, medan man söker bättre och mera långsiktiga lösningar. Jag tror nog att man i viss mån kan engagera de nyanlända flyktingarna i att bygga eller bygga om eller bygga nytt. Det skulle ju för kortare eller till och med på lite mera sikt lösa sysselsättningen för dem, en del av dem.  En smartare användning av ROT-avdragen (med lite ändrade regler)  kunde nog också ge en del lättnad vad gäller boende. 

Och givetvis måste man möta de skenande kostnaderna. Det är inte acceptabelt att profitörer ska kunna ta vilka priser som helst. Jag misstänker att  det inte räcker med att hänvisa till deras samveten, men det måste ändå göras. Och stoppas på något sätt. Rekvirera tomma bostäder till ett pris som inte är högt över det normala?
Såg någonstans en antydan om att kunna godta boenden, mer el mindre ideellt upplåtna, men det verkade åberopas en del formella skäl, att det skulle ta tid. Jag undrar om man inte gör det för krångligt - och då blir det krångligt. 

En form av stödboende för ensamkommande flyktingbarn tänker man sig tydligen också. Det kan bli bra, om man tänker till på rätt sätt. Jag har inte sett några preciseringar än...  Men man får Inte krångla till det och samtidigt se till barnens bästa - och utan att släppa in profitörer. 

Ett s.k. snabbspår för att lärare med utbildning från ett annat land snabbt ska kunna börja jobba inom den svenska skolan vill regeringen också se. Men det är lättare sagt än gjort med de regler och myndigheter vi har. Så både det, och annat, kräver att regeringen snabbt får fart på regelmodifieringar och praktiskt samarbete. Idag finns ju faktiskt bl a de som har en utländsk lärarutbildning, som inte får anställas då svenska myndigheter inte kan eller inte vill validera dem som likvärdig svensk (att den skulle kunna vara bättre än svensk lärarutbildning, det finns ju inte i deras föreställningsvärld). Vore intressant att se vad Fridolin (regeringen?) tänker i detta...
Betr skolgång för flyktingbarn vill jag även påminna om att det finns glesbygdsskolor som hotas av nedläggning p g a elevbrist. Där finns ledig kapacitet. På orter som troligen också har lediga bostäder... Möjligen inte lediga jobb i överflöd, men om befolkningen ökar så skapar det ju jobb i sig. 

För i mycket verkar regeringens åtgärdspaket både lite tafatt, senkommet och halvhjärtat i det de först nu kommer med. 
Och dessutom ett onödigt fokus på att leta upp och skicka ut papperslösa och de som fått nej. De som inte fått ja kostar rimligen inget extra. Och det är inte olagligt att vara papperslös. Att nu sätta in polisresurser på att leta upp och skicka iväg dessa människor, det förefaller mig vara en dålig prioritering i dagens läge. 
Är den hårda tonen emot icke-godkända asylsökande ett frieri till SD-sympatisörerna? 
Eller än värre, är det så Löfven och regeringen ser på folk som kommer från annat håll? 

Att leta efter misstänkta terrorister är en helt annan sak. Och det ska ske på ett intelligent sätt, inte genom att stämpla asylsökande som grupp. 

En offervillig man, mera hatad än Olof Palme. Karls Staaff

För att rädda från dagspressens och Facebooks förgänglighet, citerar här Ola Nordebos intressanta artikel om Karl Staaff, publicerad i VK den 5 okt.

Handlar dels om hatet emot Staaff, värre än det emot Palme, dels om personen Staaff.

"Krönika till hundraårsminnet av Karl Staaff (1860-1915)

***

Kom ihåg, skrev signaturen ”Gammal militär” i ett anonymt brev till den liberale ledaren Karl Staaff under striden om demokratin och försvarsfrågan på hösten 1914, några månader efter att Staaff avgått för andra gången som statsminister på grund av konflikt med Gustaf V, ”att den dag den dödande kulan råkar ditt landsförrädiska hjärta är det för sent att komma till besinning. Ännu kan jag sköta min revolver.”

Signaturen ”En äkta fosterlandsvän” skrev i ett annat av de många smädebrev som skickades till Staaff vid denna tid, när hetskampanjen mot honom nådde sin höjdpunkt och krigsutvecklingen i Europa fick stämningarna i militaristiska kretsar att koka: ”Försvarsfrågans lösande innan veckans slut enligt regerings förslag eller ock en kula genom kroppen. Välj!”

Konservativa krafter spred, till kungens gillande, våldsamt förtal om Staaff runt om i landet. Officerare spottade efter honom på gatan. Det var vid den här tidpunkten som de berömda askfaten i form av Staaffs ansikte tillverkades, så att finare kretsar kunde trycka ner glödande cigarrer i hans ögon. Hoten blev, berättar Leif Kihlberg i sin Staaff-biografi, så allvarliga att ”polismästaren fann klokast att avdela detektiver till Staaffs skydd i vissa situationer. Han tog droska i stället för att promenera, undvek att gå på offentliga lokaler.”

För en nutida läsekrets går tankarna givetvis till Olof Palme, den enda svenska statsminister vid sidan av Staaff som möts av systematisk hat i liknande omfattning. Staaff hör till de mest orädda politikerna i Sveriges moderna historia. Han var inte lättskrämd. Men de få nära vänner han hade var efteråt övertygade om att förföljelserna tog hårdare på honom än han ville erkänna, och att de bidrog till hans död ett år senare, 4 oktober 1915, 55 år gammal.

På sommaren 1915 reste Staaff, trots sjukdom, ut på en omfattande talarturné för att varna för de krigshetsare på högerkanten som ville att Sverige skulle sluta upp på Kejsartysklands sida i första världskriget. ”Skulle jag pyssla om min mage och känna åt hjärtat medan reaktionärer söker slå svensk folkfrihet i spillror?”, sa Staaff till sin bror, som oroade sig över hans hälsa. ”Tiden inbjuder inte till siesta i hängmattan”.

En av dem som hörde honom tala på den turnén, vid en sommarfest i Hovmantorp, Kronobergs län, var en ung, 17-årig Vilhelm Moberg, då aktiv i en socialdemokratisk ungdomsklubb, som skildrat scenen i både roman-, brev- och essäform. I en artikel för Liberal Debatt 1959, ”Minne av Staaff”, berättar Moberg om vilket ”starkt och bestående intryck” Staaff gjorde på honom under anförandet, som varade i två timmar och tjugo minuter.

”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor (…) Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. Han sade sitt hjärtas mening. (…) Talarens stämma erinrar jag mig som stark och välljudande. Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden (…) Hans uppträdande gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

***

Det där sista, Staaffs svårighet att göra sig omtyckt och ta folk – han var beundrad men inte älskad – är något som ofta återkommer i tillbakablickar även på hans politiska gärning. Han kunde sin enorma begåvning, kompetens och arbetsdisciplin till trots vara kantig, osmidig och reserverad, med lika höga krav på omgivningen som på sig själv. Karismatisk i talarstolen, men krånglig i vardagen. När han tagit till orda i en diskussion och sammanfattat ett ärende fanns inte mycket att tillägga, konstaterade de som kände honom. Men det var inte heller inbjudande att säga emot. Då gällde det att ha något att komma med. Det kunde ge honom ett bestämmande, toppstyrande drag. Staaff var vida mer moralist än psykolog, som författaren Tor Hedberg sade i ett minnesord, men därför också utrustad med ”moralistens mod och offervillighet”.

Han saknade, framför allt på senare år, den avväpnande charm som exempelvis näre ungdomsvännen, föga moralistiske Hjalmar Branting ägde.

Staaff förblev ungkarl livet ut, trots en stor förälskelse i norska Helene Klaveness kring sekelskiftet; en relation nära att leda till giftermål innan Staaff drog sig tillbaka, kanske hämmad eller erotiskt passiv som Kihlberg spekulerar, kanske rädd att inte kunna leva upp till sina ideal om äktenskap.

***

Hans personliga egenheter fick även politiska konsekvenser. Staaff var en konflikternas politiker, intellektuell och idéorienterad, som vantrivdes med att hyckla och lisma bara för att få fåfängt folk på gott humör. Han var i det avseendet demokrat fullt ut – inga särbehandlingar. Att det skar sig direkt med Gustaf V förvånar inte. Men det gjorde kanske att han inte kom så långt i förhandlingar och det strategiska spelet som en smidigare, mer avspänd person hade kunnat.

Två så olika författare som Anders Isaksson, i sin Per-Albin-biografi, och Zäta Höglund, i sin Branting-biografi, har varit inne på det spåret. Det som gör Staaff i efterhand så intressant, komplex och minnesvärd, var möjligen det som bidrog till att politiken slet ut och tog död på honom.

Trots den respekt som finns över vad han uträttade under ett liv i permanent hetluft, dröjer sig en känsla kvar av ouppfyllda möjligheter och ledsamt slut, bara några år innan det definitiva genombrottet för den demokratiska parlamentarismen.

En sammanfattning av hans politiska gärning är onekligen imponerande:    Som statsminister (1905-06 och 1911-14) och liberal ledare bidrog Staaff på avgörande sätt till demokratiseringen av Sverige och det svenska samhället. Som pådrivare av socialpolitiska reformer, och med sitt sätt att koppla försvarsfrågan till jämlikhetstanken, var han en av folkhemstankens föregångare. Som inflytelserik förhandlare, med stort förtroende i Norge, spelade han en viktig roll för den fredliga upplösningen av unionen med Norge 1905.

Som advokat och juridiskt ombud under många år för utsatta samhällsgrupper och fackliga intressen på arbetsmarknaden möttes han, trots andra ideologiska skiljelinjer, av ärlig tacksamhet från arbetarrörelsen.

Som radikal studentledare i Uppsala på 1880-talet, och som grundare av studentföreningen Verdandi, var han med och förändrade det svenska studentlivets politiska medvetenhet och aktivism för lång tid. Och på sin fritid skrev han bland annat en pjäs som efter hans död blev både uppsatt på teater och filmatiserad, och ett stort statsvetenskapligt tvåbandsverk om demokratin som statsskick.

På Staaffs begravning sade ärkebiskop Nathan Söderblom några ord som många citerade efteråt: ”Hos den bortgångne framstå vid slutet av en viljekraftigt utnyttjad arbetsdag, för envar som vill se, sällsporda gåvor, en stark förmåga att ingiva obetingat förtroende, trohet mot hans ungdomstids frihetsideal och en uppriktig känsla för de små och tillbakasatta i samhället. Slika egenskaper draga till denna bår tusendens och åter tusendens tack och saknad.”

Att välkomna flyktingar i sitt hem

Först, flykting är man när man är på flykt från ofrihet etc. Man förflyttar sig, ofta under stora risker till ett nytt ställe, ett ställe där man hoppas att bli välkomnad. Men man förblir inte flykting hela livet. Om förhållandena (diktatur, inbördeskrig etc) i det land man flytt ifrån förbättras kanske man återvänder dit. Men även om man inte kan göra det så övergår man efter en tid till att vara invandrare, och efter ytterligare en tid så känner man sig som svensk, blir kanske till och med svensk medborgare. Blir svensk. Hur lång tid det tar beror på många faktorer, men en är givetvis om man just blir välkommen, om man får svenska vänner, hur snabbt man får bostad, arbete etc.

Sedan några veckor har antalet flyktingar som kommer till Sverige och söker asyl ökat mycket snabbt. MIV, kommuner och andra myndigheter verkar inte hinna med och man söker febrilt efter i första hand mer eller mindre tillfälliga bostäder åt flyktingarna. Och i kommunerna där de hamnar har man fullt sjå att ordna skolgång åt barnen i flyktingfamiljerna.

Under några månader har jag i olika sammanhang föreslagit att det ska bli möjligt för de som vill och kan att ta emot flyktingar i sina hem. Jag tror att det finns många som både vill och kan hjälpa till med detta. Att det finns en vilja och beredskap att hjälpa rent praktiskt har vi ju sett genom det volontärarbete som snabbt vuxit fram. Till exempel.

Jag ser det som en naturlig medmänsklighet, men det kan också ses som en konsekvens av hur man ser på samhället, vilken ideologi man har. Min ideologi vill jag beskriva som "frihet i gemenskap". Dvs frihet så långt den inte skadar andra, och kombinerad med ett socialt ansvar, som ofta kan och bör organiseras genom samhällets insatser, men också kan ske frivilligt och ideellt.

Mina tankar i denna speciella fråga formuleras väl i en artikel i Dagens Samhälle av Per Brinkemo. Jag citerar den därför i långa stycken nedan.

Som synes så föreslår artikelförfattaren att en relativt blygsam ersättning utgår till de som kan och vill upplåta delar av sin bostad till flyktingar.  Jag tror i och för sig att det finns ganska många som inte tycker sig behöva ta emot något för denna hjälp. Men givetvis skulle en ersättning, om än blygsam (och definitivt inte i nivå med det MIV tvingas betala när kommersiella uthyrare måste anlitas), göra det möjligt för än fler att hjälpa till.

Artikeln. "Så kan Sverige öppna sina hem för flyktingar. 

Flyktingmottagande. Jag skulle vilja uppmana regeringen att tänka i nya banor och helt enkelt dra nytta av den våg av empati och solidaritet som sveper över landet. Det finns nu möjlighet till förbrödning mellan svenskar och nyanlända, skriver journalisten Per Brinkemo.

Asylsökande kommer till Sverige i större antal än någonsin tidigare. Migrationsverket och kommuner är hårt pressade. Inte minst vad gäller förmågan att få fram boenden.

I september kom 24 000 asylsökande till Sverige. Det är dubbelt så många som under augusti. Det råder en akut brist på förläggningsplatser och Migrationsverket uppger att man behöver tusen nya boendeplatser – per dag.

I en akut fas behövs 10 000 platser i kommunerna. Från regeringens håll erkänns att situationen är prekär och migrationsminister Morgan Johansson säger att ”vi kommer att behöva ta till extraordinära åtgärder.” Evakueringsplatser måste tas i anspråk – gymnastiksalar och stora salar som brukar användas vid krislägen.

Det krävs nu både kreativitet och flexibilitet för att hantera situationen så att människor så snart som möjligt blir en del av det svenska samhället.

Ett stort antal av de asylsökande placeras i boenden ute på landsbygden, långt ifrån infrastruktur och arbete, där de riskerar att bli helt isolerade. Redan i dag sitter alltså 10 000 fast i denna typ av boenden.

Eftersom boendesituationen är så akut riskerar än fler att bli kvar i anläggningsboenden även efter att de erhållit uppehållstillstånd, vilket knappast underlättar inträdet på arbetsmarknaden. Dessutom i boenden som är dyra för staten.

De som väljer EBO, eget boende, flyttar in hos släktingar som inte sällan redan bor trångt. Var och en förstår vad det innebär för arbetsron för barn som går i skolan och har läxor att göra hemmavid.

Dessutom är redan i dag infödda och nyanlända isolerade från varandra i segregerade områden. Det gynnar inte integrationen när de enklaver som redan finns fylls på med än fler individer.

Ju fler som kommer desto sämre boenden tvingas staten acceptera. Redan nu bryter staten mot sina egna lagar om hur ett rimligt boende ska se ut. Situationen är helt enkelt ohållbar. Och akut. Något måste göras och det så snart som möjligt.

Jag skulle vilja uppmana regeringen att tänka i nya banor och helt enkelt dra nytta av den våg av empati och solidaritet som sveper över landet. Det finns nu möjlighet till förbrödning mellan svenskar och nyanlända, en chans att på allvar bryta segregeringen och underlätta bristen på bostäder. Hur?

Få länder har större boendeyta per person än Sverige. Jag vill föreslå att det ges möjlighet för privatpersoner att inte bara öppna sina hjärtan utan också sina hem mot en ersättning som kan diskuteras men som förslagsvis skulle kunna ligga på 100 kronor per person och dag.

I dag ligger summan i anläggningsboenden på mellan 150 och 200 kronor per person och dag, kostnader för kost borträknad. Det finns sannolikt en rad hem där rum står tomma eller där man har en friggebod eller attefallshus på tomten.

Många pensionärer bor ofta kvar i stora villor även sen barnen flyttat ut eftersom det också för infödda är svårt att hitta alternativa boenden till rimliga kostnader.  Vinsterna skulle vara många. För det första skulle segregationen brytas, nyanlända skulle snabbare lära sig den svenska kulturen och språket genom kontakt med en svensk värdfamilj.

Svenskarna å sin sida skulle få en ökad förståelse för den nyanländes kultur och bakgrund. En icke försumbar vinst för värdfamiljen är kapitaltillskottet.

De asylsökande skulle också komma närmare både infrastruktur och arbete. När man är nyanländ kommer man utan socialt kapital. Det är sannolikt ett av de största hindren för en etablering i det svenska samhället. De flesta jobben förmedlas inte av Arbetsförmedlingen utan genom kontakter.

Saknar man nätverk är uppförsbacken brant för en etablering på arbetsmarknaden. Men genom snabb och vardaglig kontakt med en svensk värdfamilj skulle det sociala kapitalet öka betydligt snabbare än om man bor på ett anläggningsboende ute på landet eller i trångbodd lägenhet bland landsmän i förorten.

Statens dagersättning på 61 kronor om dagen per person bör bestå för att inte den summa som värdfamiljen får ska ätas upp av ökade kostnader för kost.

Boendefrågan är mer akut och svårlöslig än vad de flesta utan direkt insyn i dagens flyktingsituation inser. Om inte lösningar hittas riskerar vi att bygga fast problem som kommer ta decennier att lösa. Det är dags att agera nu.  

• Per Brinkemo, journalist och författare" 

Vad säger ni? Alla kan inte hjälpa, alla vill inte. Men jag menar att de som vill och kan ska få möjlighet att hjälpa till, med myndigheternas välsignelse. 

I Karl Staaffs anda - avskaffa monarkin

Det har lagts en motion i riksdagen om avskaffande av monarkin. Jag vill gärna se fyrpartimotionen som en hyllning till den store liberalen och demokratiske förkämpen Karl Staaff. Jag vet ju inte om det är avsikten, men jag vill gärna se det så.
Och om motionen bifölls av riksdagen skulle det vara en värdig hyllning till den man som ville ge folket makten - att ta den från kung och kungahus. 

Hans Lindblad, som skrivit en av de nya böckerna om Karl Staaff, påminner om hur hatet emot Staaff kommer från konflikten mellan parlamentarism och personlig kungamakt.
Eftersom samma kungafamilj sitter kvar tror Lindblad att kungafjäsket ligger som ett lock över väldigt mycket. 
Nuvarande kungen återkommer ofta till den första bernadotten, men mycket selektivt, t ex aldrig något om övervakning av liberaler och ingreppen mot pressen. Han påpekar också att TV gav en vinklad beskrivning av unionsupplösningen mellan Sverige och Norge.
Den nuvarande kungens sätt att uppkalla kronprinsessan efter Staaffs och demokratins värsta fiende drottning Victoria, är lika tondövt som när han mitt under den arabiska våren reste ned med scoutmedalj för att uttrycka sin solidaritet med den saudiska kungen och därmed för fortsatt diktatur.
---
Även om kungen inte har mycket av formell makt kvar så har ändå då och då uttryckts en vilja att ta tillbaka en del makt till kungen. Vilket tyvärr inte uppmärksammas, utan tystas ner - ibland lite generat. Och den informella makt som fjäsk och underdånighet ger är inte i enlighet med demokratins fundament. 

En regent, vare sig det är en kung/drottning eller en president kan givetvis göra fel, av olika dignitet. Men en president har valts av folket, inte av gener, och sitter på folkets mandat. Gör han något som inte stämmer med folkviljan blir han/hon inte omvald, och sitter på begränsad tid. Och kan ställas till ansvar om det är rent brottsligt.  

Exempelvis ytterligare. Att söka radera bort ur historien bort Bernadottes anfall på Norge några månader efter grunnloven  är orimligt. I Norge måste det te sig märkligt. 200 års fred borde ha uppmärksammats med hänvisning till konventionen i Moss 14 augusti 1814, men det skulle ha irritera kungafamiljen. Det är alltså i nutid, som det fjäskas för kungahuset betr historieskrivningen.
Kungen vill tydligen ännu tydligare markera striden kring parlamentarismen som familjens höjdpunkt, så om någon vecka döps den senaste prinsen till Gustaf.Hans Lindblad erinrar sig också att det var ganska sällan som han fick anonyma hatbrev i riksdagen, men de kom när han i en riksdagsmotion reagerade mot att  nuvarande kungen på egen hand utvidgade meningarna om att han förklarade riksdagen öppnad till att bli kungahusets egna politiska tal, inte alls i linje med den nya grundlagen att kungen inte ska agera politiskt - men riksdagen är alldeles för flat mot kungen.
Liksom SVT intill denna dag fortsätter att fjäska för kungahuset. Det är inte ett oskyldigt fjäsk i största allmänhet då det faktiskt ger kungahuset in informell makt som de inte ska ha. 

Nog finns det anledning att, i demokratins namn, avskaffa monarkin i Sverige. I likhet med vad Karl Staaff ansåg, insåg.

Karl Staaff - demokratins försvarare, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.

Nu den 4 oktober är det hundra år sedan Karl Staaff avled. Karl Staaff var liberal partiledare och statsminister (1905-1906 och 1911-1914), förkämpe för och försvarare av demokratin, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator. Hatad av den tidens makthavare, dvs de konservativa, högern, monarkin. Nu utges två böcker som beskriver Karl Staafs gärning. Den ena skriven av Hans Lindblad, titel: Försvaret och demokratin, den andra har titeln:  Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator, där fyra skribenter samsas - Håkan Holmberg, Anders Johnson, Svante Nycander och Marika Hedin.Jag har alltid betraktat Karl Staaff som en av de absolut mest viktiga liberala politikerna i Sverige, och då även i betydelsen socialliberal politiker, som tillsammans med t ex Adolf Hedin lade grunden till den precisering av svensk liberalism som detsamma som socialliberalism och som även mera "officiellt" under Bertil Ohlin blev folkpartiets ideologi fram till ungefär det senaste sekelskiftet. 

När jag letade lite fakta inför denna text noteras jag att när Staaff bildade den första rena liberala regeringen 1911 så genomförde han en rad reformer, där den viktigaste var införande av en allmän folkpension, som lade grunden till den moderna socialpolitiken. Det var frihet och social trygghet som var det som präglade Karl Staaffs politik.

Jag hittade också en text av Håkan Holmberg, som jag citerar. 
"Karl Staaff (1860-1915) var politisk ledare för den svenska rösträttsrörelsen och det tidiga 1900-talets dominerande liberala politiker. Han var statsminister 1905-1906 och 1911-1914.

Karl Staaff var född i Stockholm och studerade i Uppsala där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning. 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Rösträttsförbundet efterträddes 1902 av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen (i riksdagen Liberala samlingspartiet) med Staaff som politisk ledare.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig Staaffs rösträttsförslag som bl a innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den s k 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911. För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte nu högern och kungahuset strid med Staaff med försvarsfrågan som verktyg. Staaff var beredd att öka satsningarna på försvaret men utmålades av högern som landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det s k bondetåget i februari 1914 öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska muséet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917-20."

---
Böckerna om Karls Staaff utges på Ekerlids förlag och finnas även att köpa i ett paket under titeln: "Karl Staaff - fanförare, buffert och spottlåda".