Sidor

07 oktober 2015

Att välkomna flyktingar i sitt hem

Först, flykting är man när man är på flykt från ofrihet etc. Man förflyttar sig, ofta under stora risker till ett nytt ställe, ett ställe där man hoppas att bli välkomnad. Men man förblir inte flykting hela livet. Om förhållandena (diktatur, inbördeskrig etc) i det land man flytt ifrån förbättras kanske man återvänder dit. Men även om man inte kan göra det så övergår man efter en tid till att vara invandrare, och efter ytterligare en tid så känner man sig som svensk, blir kanske till och med svensk medborgare. Blir svensk. Hur lång tid det tar beror på många faktorer, men en är givetvis om man just blir välkommen, om man får svenska vänner, hur snabbt man får bostad, arbete etc.

Sedan några veckor har antalet flyktingar som kommer till Sverige och söker asyl ökat mycket snabbt. MIV, kommuner och andra myndigheter verkar inte hinna med och man söker febrilt efter i första hand mer eller mindre tillfälliga bostäder åt flyktingarna. Och i kommunerna där de hamnar har man fullt sjå att ordna skolgång åt barnen i flyktingfamiljerna.

Under några månader har jag i olika sammanhang föreslagit att det ska bli möjligt för de som vill och kan att ta emot flyktingar i sina hem. Jag tror att det finns många som både vill och kan hjälpa till med detta. Att det finns en vilja och beredskap att hjälpa rent praktiskt har vi ju sett genom det volontärarbete som snabbt vuxit fram. Till exempel.

Jag ser det som en naturlig medmänsklighet, men det kan också ses som en konsekvens av hur man ser på samhället, vilken ideologi man har. Min ideologi vill jag beskriva som "frihet i gemenskap". Dvs frihet så långt den inte skadar andra, och kombinerad med ett socialt ansvar, som ofta kan och bör organiseras genom samhällets insatser, men också kan ske frivilligt och ideellt.

Mina tankar i denna speciella fråga formuleras väl i en artikel i Dagens Samhälle av Per Brinkemo. Jag citerar den därför i långa stycken nedan.

Som synes så föreslår artikelförfattaren att en relativt blygsam ersättning utgår till de som kan och vill upplåta delar av sin bostad till flyktingar.  Jag tror i och för sig att det finns ganska många som inte tycker sig behöva ta emot något för denna hjälp. Men givetvis skulle en ersättning, om än blygsam (och definitivt inte i nivå med det MIV tvingas betala när kommersiella uthyrare måste anlitas), göra det möjligt för än fler att hjälpa till.

Artikeln. "Så kan Sverige öppna sina hem för flyktingar. 
Flyktingmottagande. Jag skulle vilja uppmana regeringen att tänka i nya banor och helt enkelt dra nytta av den våg av empati och solidaritet som sveper över landet. Det finns nu möjlighet till förbrödning mellan svenskar och nyanlända, skriver journalisten Per Brinkemo.
Asylsökande kommer till Sverige i större antal än någonsin tidigare. Migrationsverket och kommuner är hårt pressade. Inte minst vad gäller förmågan att få fram boenden.
I september kom 24 000 asylsökande till Sverige. Det är dubbelt så många som under augusti. Det råder en akut brist på förläggningsplatser och Migrationsverket uppger att man behöver tusen nya boendeplatser – per dag.
I en akut fas behövs 10 000 platser i kommunerna. Från regeringens håll erkänns att situationen är prekär och migrationsminister Morgan Johansson säger att ”vi kommer att behöva ta till extraordinära åtgärder.” Evakueringsplatser måste tas i anspråk – gymnastiksalar och stora salar som brukar användas vid krislägen.
Det krävs nu både kreativitet och flexibilitet för att hantera situationen så att människor så snart som möjligt blir en del av det svenska samhället.
Ett stort antal av de asylsökande placeras i boenden ute på landsbygden, långt ifrån infrastruktur och arbete, där de riskerar att bli helt isolerade. Redan i dag sitter alltså 10 000 fast i denna typ av boenden.
Eftersom boendesituationen är så akut riskerar än fler att bli kvar i anläggningsboenden även efter att de erhållit uppehållstillstånd, vilket knappast underlättar inträdet på arbetsmarknaden. Dessutom i boenden som är dyra för staten.
De som väljer EBO, eget boende, flyttar in hos släktingar som inte sällan redan bor trångt. Var och en förstår vad det innebär för arbetsron för barn som går i skolan och har läxor att göra hemmavid.
Dessutom är redan i dag infödda och nyanlända isolerade från varandra i segregerade områden. Det gynnar inte integrationen när de enklaver som redan finns fylls på med än fler individer.
Ju fler som kommer desto sämre boenden tvingas staten acceptera. Redan nu bryter staten mot sina egna lagar om hur ett rimligt boende ska se ut. Situationen är helt enkelt ohållbar. Och akut. Något måste göras och det så snart som möjligt.
Jag skulle vilja uppmana regeringen att tänka i nya banor och helt enkelt dra nytta av den våg av empati och solidaritet som sveper över landet. Det finns nu möjlighet till förbrödning mellan svenskar och nyanlända, en chans att på allvar bryta segregeringen och underlätta bristen på bostäder. Hur?
Få länder har större boendeyta per person än Sverige. Jag vill föreslå att det ges möjlighet för privatpersoner att inte bara öppna sina hjärtan utan också sina hem mot en ersättning som kan diskuteras men som förslagsvis skulle kunna ligga på 100 kronor per person och dag.
I dag ligger summan i anläggningsboenden på mellan 150 och 200 kronor per person och dag, kostnader för kost borträknad. Det finns sannolikt en rad hem där rum står tomma eller där man har en friggebod eller attefallshus på tomten.
Många pensionärer bor ofta kvar i stora villor även sen barnen flyttat ut eftersom det också för infödda är svårt att hitta alternativa boenden till rimliga kostnader.  Vinsterna skulle vara många. För det första skulle segregationen brytas, nyanlända skulle snabbare lära sig den svenska kulturen och språket genom kontakt med en svensk värdfamilj.
Svenskarna å sin sida skulle få en ökad förståelse för den nyanländes kultur och bakgrund. En icke försumbar vinst för värdfamiljen är kapitaltillskottet.
De asylsökande skulle också komma närmare både infrastruktur och arbete. När man är nyanländ kommer man utan socialt kapital. Det är sannolikt ett av de största hindren för en etablering i det svenska samhället. De flesta jobben förmedlas inte av Arbetsförmedlingen utan genom kontakter.
Saknar man nätverk är uppförsbacken brant för en etablering på arbetsmarknaden. Men genom snabb och vardaglig kontakt med en svensk värdfamilj skulle det sociala kapitalet öka betydligt snabbare än om man bor på ett anläggningsboende ute på landet eller i trångbodd lägenhet bland landsmän i förorten.
Statens dagersättning på 61 kronor om dagen per person bör bestå för att inte den summa som värdfamiljen får ska ätas upp av ökade kostnader för kost.
Boendefrågan är mer akut och svårlöslig än vad de flesta utan direkt insyn i dagens flyktingsituation inser. Om inte lösningar hittas riskerar vi att bygga fast problem som kommer ta decennier att lösa. Det är dags att agera nu.  


Vad säger ni? Alla kan inte hjälpa, alla vill inte. Men jag menar att de som vill och kan ska få möjlighet att hjälpa till, med myndigheternas välsignelse. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar