Jag ska försöka koppla av från dagens deprimerande dagsfrågor kring främlingsfientlighet och rasism och i stället notera något från tisdagskvällens jazzkonsert i Black Box, Acusticum vid Musikhögskolan här i Piteå.
Kvällen var kylig, men när musiken kom igång blev det genast varmare. Jag har aldrig hört orkestern tidigare, men flera av medlemmarna är ganska kända och på kontrabas ("ståbas") var en verklig veteran, nestorn Göran Lind, känd från bl a medverkan i Kustbandet och andra band i trad/swingstil.
Det var en rätt stor och förväntansfull publik, som givetvis väntade sig svängig swingmusik från detta åttamannaband. Och svängigt blev det - och varierat, både lugnare ballader och snabbare låtar. Men inte bara stycken som man förknippar med swingstilen, dock svängigt framförda. Första set började med ett knippe Ellingtonmelodier, omisskänligt Ellington, men i luriga arrangemang som gav en modern touch. Så noterade jag en version av Such Sweet Thunder ur Ellingtons Shakespearesvit, alltså inte 30-tal precis, som hade klara inslag av hans junglestil med growtrumpet och dito trombon. Andra exempel på Ellingtonia var Sophisticated Lady, Kinda Dukish (med Göran Linds basspel i förgrunden) och slutnumret (före extranumret Undecided) It Don´t Mean a Thing If It Ain´t Got That Swing.
Mera vanliga swingnummer var bl a I Found a New Baby (med en närmast free-form-intro) , On the Sunny side of the street, Honeysuckle Rose i snabbt tempo (och personligt arr). Över huvud taget var arrangemangen fräscha och långt ifrån bara orkestreringar av de gamla kända arrangemangen. Men med bibehållen swingkänsla.
Men det var icke-swing även i repertoaren. Four Brothers kan möjligen karaktäriseras som storbandsswing av sent datum (Woody Herman), på gränsen till bop. Men Horace Silvers Doodlin´ är definitivt 50-tal med hardbopkänsla, och Dizzy Gillespies Salt Peanuts är ju en av de klassiska bop-låtarna. Båda framförda med stilkänsla, respekt och "swing". Salt Peanuts även med "sång" a la Dizzys. Limbo jazz är inte heller något traditionellt swingnummer, men passade bra även det, och svängde givetvis och inkluderade en aning show av Fredrik Lindborg (ts, cl).
Den fine trumpetaren Karl Olandersson, som hanterade olika sordiner med den äran, sjöng även i några nummer, bl a Bluer than Blue, i en stil som inte låg så långt ifrån Chat Bakers, om än lite mera kraftfull. Trombonisten Magnus Wiklund var också hemma i konsten att hantera sordin, främst då för growleffekter.
Orkestern fungerade utmärkt som helhet, men jag måste också konstatera att alla var goda eller mycket goda individuellt också och samtliga hade flera solon. Jag ska därför nämna allas namn. Förutom de redan nämnda var det Klas Lindquist as, cl, Gustav Lundgren guitar, Daniel Tilling piano, Mattias Puttonen på trummor. Bidrog till det goda intrycket gjorde också att varje nummer presenterades, oftast med någon liten kommentar också, liksom att det var strikt klädsel a la den klassiska swingorkestrarna, med mörk kostym, vita skjortor och fluga. Inte jeans och tröja-stuket alltså.
En kväll där swing och sväng var i fokus, men med en fräschör som effektivt tog bort det kvalmiga kopierandet som ibland kan dränka lyssnaren i nostalgi.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar