Efter att ha lyssnat med ett halvt öra på riksdagsdebatten idag och kollat lite på FB känner jag en stor trötthet. Hur historielösa många är, oavsett om de anser sig vara socialister, moderater eller "liberaler" - eller sverigedemokrater. Historielösa, i denna tid där girighet och främlingsfientlighet så tycks dominera debatten, trots den medmänsklighet som finns samtidigt. Och att det borde vara läge att ingående ta del av hur Sverige skapades, t ex nu genom att läsa de nyutkomna böckerna om Karl Staaff, den liberal som ledde vårt land i rätt riktning i flera avseenden; demokrati, rösträtt, en fungerande fackföreningsrörelse, sociala reformer etc.
Som nu detta med hur flyktingar ska få jobb, och de förslag som florerar om att "tillåta" flyktingar att jobba från dag ett, att "vi" skapar en låglönemarknad (med el utan skattefinansiering) för flyktingar och unga, att facken inte ska kunna kräva avtalsenliga löner (för då blir det för dyrt - för dem), att arbetsgivarna ska ha friare händer att göra i stort sett som de vill. Plus att staten ska subventionera jobben. Etc. Och att det är bättre med låglönejobb än inga jobb alls - och att vi inte ska missunna "duktiga företagare/entreprenörer" att tjäna stora pengar. ( T ex då de som hyr ut bostäder till flyktingar till priser som ligger några hundra procent över de faktiska och normala kostnaderna?)
Ja, visst finns det jobb som behöver utföras, men som kostar "för mycket" - för konsumenten eller staten. Men är det därför de arbetslösas sak att acceptera löner som ligger mycket lågt, som t ex inte täcker boendekostnaderna och existensminimum? Samtidigt som det finns många som "tjänar" mycket, mycket mer, 10-20 ggr normallönen, och ännu fler som faktiskt tjänar bra då de inte hamnat på låglönejobb, i långtidssjukdom. Och som med råge ständigt blir kompenserade för inflation. En inflation som till stor del nog beror på det faktum att alla sneglar på de som har högst inkomster plus att dessa krav driver upp kostnadsläget. Men de med låglönearbeten, ofta dessutom osäkra och tidsbegränsade, som inte kan få upp sina löner, halkar efter.
Men de med fasta jobb och med redan hyfsade (eller mycket höga) löner har fått, och trivs med, en massa s.k. "jobbskatteavdrag". Nej, det känns inte rättvist. Tvärtom tror jag att det skulle vara lättare att klara sig även på låglönejobb (om det inte är för extrema) om inte höjdarnas och medelklassens lönekrav drev upp kostnadsläget.
De förslag jag sett, med att skapa en låglönemarknad, dvs underbetalda jobb (jfrt andra och jfrt konsument- och boendekostnader) som antingen med eller utan statliga (skattefinansiering) bidrag till arbetsgivarna, och mindre facklig inflytande över löne- och anställningsvillkor, de tror jag skulle kunna leda till än värre klyftor i samhället - och till ett kaos, närmast anarki, på arbetsmarknaden. Möjligen en del tjänster till lägre kostnad för konsumenten (i över- eller medelklassen), men samtidigt till större vinster för företagen (arbetsgivarna), och stora kostnader för staten (dvs högre skatter, som dock ej torde drabba de med höga inkomster lika mycket som de med lägre). Och detta kan förstås leda till oreda - och t.o.m. i förlängningen politiska strejker.
Så tänker jag på hur arbetarvännen och den store liberalen Karl Staaff, mannen som i hög grad bidrog till en jämvikt på svensk arbetsmarknad genom att tillförsäkra fackföreningsrörelsen likvärdiga villkor som arbetsgivarna. Balans, ordning och reda. Varigenom arbetarna/löntagarna tillförsäkrades föreningsrätt, bättre löner och slippa risken att bli avskedade om de strejkat - eller utan annan anledning heller. Hyllad av Hjalmar Branting. Men senare "glömd" av socialdemokratin, som ville se fackföreningarna som socialistiska kamporganisationer.
Om detta kan man läsa och fördjupa sig i i boken "Karl Staaff" - Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator" (Ekerlids förlag), i ett kapitel av Svante Nycander. Gör det!
Nyttig läsning för nyliberaler som tror att "marknaden" är detsamma som företagarna och arbetsgivarna och att de anställda ska hållas kort, och för socialister som tror att facken mår bäst av att vara socialistiska kamporganisationer och inte så mycket inriktade på bra löner och arbetsvillkor, och som tror att liberaler som Staaff var arbetarnas fiender.
Jag ska läsa på om Karl Staaf. Verkade vara en rättrådig människa. Nåväl, vad jag vill inflika är vår dubbelmoral i frågan om "låglöner". Vi har ända sedan 50-talet exporterat låglönejobb med gott minne från fackföreningsrörelsen och Socialdemokratin. De företag som inte kunnat konkurrera med svenska löner på en alltmer internationell marknad har försvunnit eller på senare tid lagt ut produktionen i låglöneländer. En hel del mindre kvalificerade jobb har på så sätt exporterats och de som här hemma saknar utbildning och färdigheter för de jobb som blir kvar blir arbetslösa.
SvaraRaderaNumera verkar vi acceptera en arbetslöshet på 7-8% och risken är att den siffran kommer att stiga. Vad jag menar är att frågan om "låglöner" inte alltigeom är enkel. Många som skaffat sig en yrkesutbildning och arbetat många år i yrket kan konstatera ett en nyexaminerad många gånger får en högre lön från dag ett än "veteranen". Då undrar nog många hur det är ställt med lönebildningen.
Allt tal om att vi i Sverige skall satsa på kunskap som konkurrensmedel är nog inget annat än prat, särskilt med tanke på hur det är ställt med svensk skola av idag.
Jag vill gå så långt att felet har varit en övermodig arbetarrörelse som glatt exporterat jobb som inte ansetts gagna svensk industri och svensk arbetsmarknad. Jag vet inte om du håller med mig men nu har jag i allafall sagt min mening.