På sin blogg skriver Mårtensson (c) att det är rimligt med en socialdemokrati på strax under 30%. Han jämför då med läget i övriga Norden, både för sossarnas och moderaternas motsvarigheter.
Vad är då rimligt? Det är ju en smaksak. Som bottnar i hur man värderar deras politik och hur tydlig den är. Så jag säger: tja, det gamla sossepartiet (från 90-talet och bakåt) "borde" idag ligga på 20-25%. Monas nya sossar på säg runt 30%, en försiktig förnyelse har ju skett under viss intern turbulens. Men så har de ju belastningen av samarbetet med mp och v. LO gillar inte mp och ingen annan gillar v.
De "nya", socialkonservativa moderaterna borde inte ha mer än 8-10%, max! Att fler än så röstar på gammelkonservativa värderingar hör inte hemma i ett modernt samhälle. De tidigare mer "nyliberala" runt 15%, max. De insåg ändå att vi inte lever på 1920-talet, men var extremt ekonomiinriktade.
Vare sig c, fp, kd eller v gör rätt för mer än 3-5% vardera. Inte i nuläget. Ingetdera partiet har något direkt profil, i vart fall inte en sammanhållen ideologisk profil av dignitet. Skulle de skärpa till sig, hitta tillbaka till sina forna ideologier vore det en annan sak.
Nå, inte för v då, som renodlade kommunister skulle de ligga en aning lägre ändå.
De enda som ligger någorlunda rätt idag, enl min mening, är mp. Dvs runt 10%.
Men det där blir inga 100%, invänder du då. Näe, just det. Men det är de inte värda heller, riksdagspartierna idag. Dock finns ett parti utanför riksdagen som borde upp från sina ca 2% till åtminstone 5-6% eller lite till. Och jag menar verkligen inte sd...
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
31 augusti 2010
Miljö och partier
Min hjärna noterade i morse ett radioinslag om hur partierna ser på viktiga miljöfrågor. Kontentan av inslaget var att miljöpolitiken inte följer blocktillhörighet. De mindre partierna är de som tänker nytt och framåt - vad gäller miljön. (Eller kanske även i andra frågor?)
I flera frågor kan ett eller flera mindre partier i alliansen ha liknande ståndpunkter som ett (eller fler?) av de mindre röd-gröna partierna.
De går över blockgränsen.
Däremot är det svårare att se betr de stora partierna. Nej, tvärtom, moderater och socialdemokrater är låsta i sina gamla positioner. De värnar den gamla politiken - och deras intresse är i första hand att ta eller behålla makten, att inte skrämma några väljare med kontroversiella förslag.
Personligen tycker jag mig ana detsamma i andra frågor. Men riktigt klart är inte mönstret, eftersom blockpolitiken låser in småpartierna. Och de låter sig låsas in.
Trist.
Blockpolitiken behöver brytas upp. Riksdagspartierna behöver en livgivande chock i höstens val. Gärna i form av att det ideologiskt klara piratpartiet tar klivet in i riksdagen.
I flera frågor kan ett eller flera mindre partier i alliansen ha liknande ståndpunkter som ett (eller fler?) av de mindre röd-gröna partierna.
De går över blockgränsen.
Däremot är det svårare att se betr de stora partierna. Nej, tvärtom, moderater och socialdemokrater är låsta i sina gamla positioner. De värnar den gamla politiken - och deras intresse är i första hand att ta eller behålla makten, att inte skrämma några väljare med kontroversiella förslag.
Personligen tycker jag mig ana detsamma i andra frågor. Men riktigt klart är inte mönstret, eftersom blockpolitiken låser in småpartierna. Och de låter sig låsas in.
Trist.
Blockpolitiken behöver brytas upp. Riksdagspartierna behöver en livgivande chock i höstens val. Gärna i form av att det ideologiskt klara piratpartiet tar klivet in i riksdagen.
Valaffischer med sting
Valaffischerna är tråkiga i detta val. Fräckast - av de auktoriserade - är väl kd:s med Göran Hägglund och gorillan. Vilket inspirerat många att göra egna parodivarianter.
Men (i väntan på att facebook ska funka) vill jag bjuda på några andra träffande affischer.
En "moderat" syn på FRA, en "miljöpartiet" och klara besked, och två affischer där vardera blocket ger sin syn på vad de vill... .
Förresten, varför ska fp komma undan... 
Och nu reklam, oj
Orkester-Journalens nummer 4 för i år har utkommit. Numera kommer den 6 ggr/år efter att sedan 50-talet utkommit med 11 nr/år.Att OJ numera är inne på sitt 84:e år betyder att den faktiskt har kvar livskraft, trots åldern.
Man kan konstatera att OJ också blivit allt mera slängd på att använda internet, inte illa av en åttiofyraåring! I pappersupplagan så ser man att gammalt och nytt blandas tämligen väl. Med en övervikt för det "moderna" i vid mening. OJ har alltid haft snygga bilder av utmärkta fotografer. Av webbsidan framgår t ex att SJR (Svenska JazzRiksförbundet) fått en ny förbundssekreterare, att Zetterlunden (till Monica Zetterlunds minne) återinvigts och att Abbey Lincoln avlidit. Detta bara som exempel på nyhetsnotiser som finns på webben.
Abbey Lincoln blev 80 år, och var en skarpt profilerad, vacker och välljudande sångerska som också lyfte fram medborgarrättsfrågorna i sina sånger och framträdanden, med nerv och utan att smickra lyssnaren. Nu måste jag plocka fram en del av hennes inspelningar från 60- och 70-talet, men även senare. Tex Freedom day.
Det är ju ingen tvekan om att jazzen blivit mycket smal vad gäller publiken, en utveckling som startade med att rocken tog över den stora publiken runt 1960. Men musikaliskt är den bredare än någonsin! Och jazzens tidiga frontfigurer (Armstrong, Ellington, Parker etc) har haft ett inflytande och påverkan på all musik som knappast kan överskattas!
Orkester-Journalen började som ett anspråkslöst blad främst för musiker, därav namnet. Upplagemässigt har det varit stora variationer och en tid var det nära att ägaren tillika redaktören skulle tvingas lägga ner tidskriften. Och - ärligt talat - den hade perioder då den inte kändes så angelägen ens för inbitna jazzvänner. Den överlevde, men senare betonades initialerna OJ starkt och det fullständiga namnet tonades ner. Det kanske kändes mossigt och icke nog lockande för att nå läsare som inte visste historien. Sedan några år lyfts det ursprungliga namnet fram igen - med ett typsnitt som minner om gamla tider.
Detta nummer lyfter förstås fram referat av ett urval av sommarens jazzfestivaler och som vanligt finns en fyllig avdelning med skivrecensioner. Live jazz liksom skivor är ju de viktiga upplevelsekällorna för varje jazzvän.
Förhoppningsvis så kan Orkester-Journalen fortsätta att locka läsare, även av yngre årgång. Det är den faktiskt värd!
OJ, Molde och nostalgi.
Jag bläddrar i nya numret av OJ, Orkester-Journalen. Världens äldsta jazztidskrift. Japp, gamla OJ lever än, och ser ut som vilket modernt månadsmagasin som helst. Snygg layout alltså, men med ett något annorlunda innehåll. Ser att Bibben Fagerström ännu en gång skriver om jazzfestivalen i Molde, Norge. Och att han gör det för 45:e året i följd!
Vilket underbart liv den mannen måste ha haft! Moldefestivalen besökte jag som yngling i mitten av 60-talet några ggr. Av olika skäl inte därefter, tyvärr. Men har alltid längtat tillbaka. Vilka fantastiska musiker som alltid spelar där! Och vilken fin liten idyllisk stad! Enda felet är att det är i dyra Norge, och dessutom väldigt krokigt att ta sig dit.
Festivalen fyllde 50 i somras! Visst, jag fylls av nostalgiska känslor och skulle verkligen vilja få uppleva den en gång till. Fastän, då måste jag väl vinna på lotto först, eller att någon annan står för räkningen...
Visar bilder av ett par av de fantastiska musiker jag upplevde på plats i Molde. Multiinstrumentalisten och vulkanen Roland Kirk. Och Ben Webster, en bitsk och besvärlig herre men en musiker med sammetslen ton i sin sax, med samma komp (Alex Riel dr, Kenny Drew p, Niels-Henning Örsted-Pedersen b) på bilden som det jag hörde med honom i Molde. Ja, jösses, jag stod ju och nästan trängdes med Webster i Alexandrakällaren, minns jag rätt var det när Roland Kirk spelade där.
29 augusti 2010
Ett lästips att tänka till ifrån
Orkar inte skriva något längre el genomabetat inlägg idag.
Men ska ge ett lästips. Det är i DN-debatt jag hittat en intressant artikel av statsvetaren Leif Lewin (s, men tämligen oberoende som statsvetare tycker jag).
Han skriver om moderatenas utveckling, kallar dem för de "borgerliga" men det kan väl förlåtas honom. Och han efterlyser den "borgerliga berättelsen", dvs visionen bortom pratet och valslogans.
Det kan jag instämma i, dock delar jag inte hans synbara uppskattning av vad de de facto gjort...
Däremot konstaterar han att nyliberalismen är slut som moderaternas ideologi. Reinfeldts moderata parti är social-konservativt. Vilket jag skrivit om redan flera gånger på denna blogg. Scrolla ner bara...
Moderaterna är socialkonservativa, liksom socialdemokratin.
Som randanmärkning, filosofiska rummet i radions p1 diskuterade liberalismen idag. Intressant. En sak som sas var att idag är det liberalism som är ideologin, överallt i Sverige.
Jag tänker då på ungmoderaternas klagan för säg tio år sedan el så över att alla partier var mer eller mindre socialdemokrater.
Jag vill nog mena att båda påståendena är kraftigt överdrivna.
Men ska ge ett lästips. Det är i DN-debatt jag hittat en intressant artikel av statsvetaren Leif Lewin (s, men tämligen oberoende som statsvetare tycker jag).
Han skriver om moderatenas utveckling, kallar dem för de "borgerliga" men det kan väl förlåtas honom. Och han efterlyser den "borgerliga berättelsen", dvs visionen bortom pratet och valslogans.
Det kan jag instämma i, dock delar jag inte hans synbara uppskattning av vad de de facto gjort...
Däremot konstaterar han att nyliberalismen är slut som moderaternas ideologi. Reinfeldts moderata parti är social-konservativt. Vilket jag skrivit om redan flera gånger på denna blogg. Scrolla ner bara...
Moderaterna är socialkonservativa, liksom socialdemokratin.
Som randanmärkning, filosofiska rummet i radions p1 diskuterade liberalismen idag. Intressant. En sak som sas var att idag är det liberalism som är ideologin, överallt i Sverige.
Jag tänker då på ungmoderaternas klagan för säg tio år sedan el så över att alla partier var mer eller mindre socialdemokrater.
Jag vill nog mena att båda påståendena är kraftigt överdrivna.
27 augusti 2010
Det blödande hjärtat och det tredelade samhället
En man som skriver med ett blödande hjärta och ett skarpt, medkännande intellekt, det är Anders Widén. Författare, föreläsare, bloggare. Och arbetslös. Men som arbetslös måste man in i något slag av ”åtgärd”, oftast av tämligen meningslöst slag och de facto huvudsakligen bara för att hålla den arbetslöse ”sysselsatt” som motivering för att denne skall ”göra en motprestation” för den ynkliga ersättning han/hon får.
Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.
Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .
Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.
Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.
Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.
Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.
I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.
Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.
Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.
Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.
Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.
Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.
Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.
Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.
Detta innebär att den arbetslöse inte får arbeta i sin vanliga bransch, ja inte med något som skulle ge några kronor i inkomst och/eller göra att den arbetslöse håller sig kvar på arbetsmarknaden. Då försvinner ersättningen som straff. Samtidigt har genom dessa åtgärder skapats en stor grupp människor som arbetar till underpris med uppgifter som de oftast är överkvalificerade för och för arbetsgivare som slipper betala riktig lön, ja ibland till och med får betalt för att ”sysselsätta”. En modern variant av slavarbete under sken av att vara en arbetsmarknadspolitik för att skapa ett jämlikt samhälle där ingen är ”utanför”.
Om detta skriver då och då Anders Widén på sin blogg. Det är en erfarenhet han delar med hundratusentals andra i detta land. Genom att han inte kan försörja sig som författare längre – eftersom de inkomstbringande föreläsningarna, som är de flesta författares verkliga inkomstkälla, drastiskt minskat i och med budgetneddragningar – så har han tvingats in i arbetsmarknadspolitikens märkliga regelverk. Ändå har han också under lång tid orkat engagera sig i debatten kring livsviktiga grundläggande frågor som integritet och rättssäkerhet .
Jag rekommenderar varje läsare av dessa rader att själv läsa hans text ”Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri.” Ja, för att förstå följande rader är det nog till och med nödvändigt att läsa hans självutlämnande, viktiga text.
Detta sagt så vill jag påpeka att jag vet, bl a egen erfarenhet, att det Widén upplever inte är något som tillkommit de senaste åren, under alliansregeringen. Nej, det är ett arv från decennier av socialdemokratisk politik, och kommer inte att förändras påtagligt vid ett regeringsskifte.
Varför då det? Jo, arbetsförmedlingarnas uppgift ändrades succesivt från att förmedla arbete till att förmedla bidrag. Eller rättare sagt, att ge underlag till A-kassorna, så att de kunde betala arbetslöshetsersättningen. När man insåg att det behövdes mer än så kom arbetsmarknadsutbildningar till, som skulle administreras. När inte heller det räckte så ”skapades” diverse jobb med diverse benämningar. Alltmer krystade kontruktioner och benämningar. Vilket ledde till alltmer administration, som skulle skötas av oftast mycket lågutbildade tjänstemän, som själva satt tryggt på sina stolar. Med tiden insåg man att de måste in en del akademiker (tyvärr ofta direkt från skolbänken) också i systemet.
Verkliga jobb kunde givetvis inte skapas genom dessa åtgärder. Däremot kom alltfler in i karusellen och det har blivit en oöverskådlig administrativ apparat, där pappervändande och produktion av standardiserade ”handlingsplaner” och statistik är huvuduppgiften. Och för detta skall den arbetssökande göra regelbundna besök hos arbetsförmedlingen för att avrapportera hur många jobb han/hon sökt sedan sist.
Detta är situationen i ett samhälle som är delat i tre delar.
Överst överklassen som lyckats i karriären, ibland genom arbete, men ännu mer genom kontakter, arv och föräldrar eller politisk karriär. Det är alltså topptjänstemän i stat och näringsliv, VD-ar, riksdagsledamöter, partiledare, ministrar etc. Det är en tämligen liten grupp människor som lever helt skilt från resten av folket vad gäller levnadsvillkor.
Sedan har vi det som vi kan kalla medelklassen. Den som partierna värnar om och vill ha dess röster. Den som ska vaggas in i trygghet med sänkta jobbskatter etc. De som har goda, fasta jobb och som är friska och i arbetsför ålder. Här finns t ex industrijobbarna, ja allt LO-folket. TCO och SACO-människorna, dvs de som har fått fasta jobb. Företagarna och hantverkarna. De som sneglar på överklassens inkomster och leverne och som samtidigt ser snett på de som de kallar ”bidragstagarna”. Någon enstaka härifrån kan sega sig upp till överklassen, men vanligare är att genom sjukdom eller arbetslöshet hamna i ”utanförklassen”.
I underklassen-utanförklassen hittar vi just dem, vanliga människor som inte klarat skolgången och hamnat i tillfälliga låglönejobb eller aldrig fått ett jobb. Här finns även många högutbildade som valt ”fel yrke” eller blivit arbetslösa. Fattigpensionärerna. Här hamnar förr eller senare också de långtidssjuka som inte haft extraförsäkringar och alla slags långtidsarbetslösa. De upptäcker snart att facken lika lite som myndigheterna värnar dem. Facken står på de fast anställdas sida, inte på sjuklingars, arbetslösas eller springvikariers sida. Och myndigheterna de följer reglerna (ofta bokstaven mer än andan) som den politiska överklassen fastställt.
Här i denna klass känner man dagligen sin integritet kränkt på flera sätt. Man ska erkänna att man inte duger. Man tvingas till konstigheter i form av administrativt krångel, av hot om avstängning från minimala ersättningar om man inte gör som handläggare och myndigheter säger, om man envisas med att vilja leva med familjen och inte flytta hundra mil för ett tillfällighetsjobb, om man är så sjuk att man inte klarar att ”anpassas” till att jobba. Man misstänkliggörs eftersom man inte jobbar, trots att man är för sjuk eller inte kan få ett jobb. Kanske för att man är överkvalificerad. Många arbetsgivare är ju inte trakterade av att få en anställd som har högre utbildning eller bättre kvalifikationer än han själv har.
Jag vet inte hur man ska komma ur denna uppdelning av svenska folket. Men uppenbarligen finns den och uppenbarligen så saknas i hög grad den inlevelseförmåga i andras situation som krävs för en förändring. Flera ideologier vill skapa ett mänskligare samhälle, men ideologierna står inte högt i kurs i dagens Sverige. Istället är det röstmaximering, för att ta eller hålla makten, som gäller.
Vad partierna kör ut med i valrörelsen, det är löften för att dra väljare, framför allt i plånboksfrågor för medelklassen. Inte en sammanhållen ideologi.
Solidaritet är ju ett missbrukat ord. Borde betyda hygglighet och omtanke om medmänniskan. Inte som idag de facto betyda att man är med i en grupp av likställda för att kräva solidaritet, hjälp av andra. Jag tror inte att detta har med kapitalism att göra, eller inte. Nej, det är en grundläggande demokratisk fråga.
Demokrati kan bara fungera om vi känner oss likställda, jämbördiga. En gång trodde vi att den lika rösträtten var nog för det. Den var nödvändig, men inte tillräcklig. Vi kan inte känna oss likvärdiga om vi låter en grupp se sig som överhet, som de som vet bäst och ska styra och ställa för oss. Över oss. T ex genom integritetskränkande lagar. Det är inte säkert att den självutnämnda eliten vill oss väl. Tvärtom, makt korrumperar.
Det värsta är att vi har oss själva att skylla som snällt röstat fram de politiker som styr över oss som vore de bättre människor än vi. Vi måste därför skaka om det politiska systemet, de gamla partierna. Ge dem en läxa. En läxa som innebär att de inte kan smyga på oss kränkningar av olika slag. En läxa att som innebär ett krav på en demokrati där vi alla respekteras, oavsett ålder, yrke, inkomst, bakgrund eller annat.
Ännu kan vi göra det. Om vi tar den chansen den 19 sept.
26 augusti 2010
Köp ett parti, Zlatan!
Det här handlar om Reinfeldt och hans syn på valet, om vad som är viktigt i Sverige, för oss väljare. Ekonomi alltså. Och Reinfeldt har en mängd likasinnade politiker omkring sig, i m och i andra partier.Alltså. Det farliga med sverigedemokraterna är att de kan rasera svensk ekonomi, anser Fredrik. Inte deras främlingsfientlighet. Skrev just ett litet inlägg om det.
Europarådet anser att det brister i redovisningen av hur de svenska partierna finansieras. Det är en demokratisk brist att inte partierna visar varifrån de får bidrag. Främst då ifrån annat håll än i form av offentligt partistöd. Som väljare ska vi veta om det finns finansiärer som kan köpa sig inflytande över ett parti.
Men moderaterna säger nej. Det hotar "valhemligheten". Plötsligt blir m värnare av en integritetsaspekt. Det kom överraskande lägligt för dem. Integritet är inte annars deras paradgren precis!
Jag ser det som ett svepskäl. Visst kan valhemligheten bevaras även med en öppenhet i redovisningen.
Men moderaterna kanske inte har rent mjöl i sin egen pengapåse? Upp till bevis! Låt oss testa er!
Och hur kommer det sig att ni inte vill följa en uppmaning från ett Europeiskt organ för demokrati, som Europarådet är?
När det gäller EU och datalagringsdirektivet, det som verkligen skulle kränka den personliga integriteten, då har ni inga invändningar. Då vill ni bara vänta till efter valet, så ni ska kunna smyga igenom det.
När det gäller EU och datalagringsdirektivet, det som verkligen skulle kränka den personliga integriteten, då har ni inga invändningar. Då vill ni bara vänta till efter valet, så ni ska kunna smyga igenom det.
Nu är EU och Europarådet inte samma sak. Men ändå, ditt och ditt partis förhållningssätt Fredrik, visar på hur olika ni ser på följsamhet till europeiska samarbetsorgan beroende på frågan. Att dölja er partifinansiering är viktigare för er än att skydda medborgarnas integritet.
Men är det Reinfeldt som har rätt, då Zlatan, du kan ju köpa ett parti, exempelvis moderaterna.
Använd gärna något av dina kreditkort. USA kommer visserligen då få veta vad du gör med dina pengar, men vad gör väl det.
För Zlatan, du har väl rent mjöl i påsen?
Men har Reinfeldt det? Och vem avgör det?
Reinfeldt och sverigedemokraterna
Är allt ekonomi? Ja, av valdebatten att döma så verkar det vara så.
Jag hörde att Fredrik Reinfeldts enda invändning emot sverigedemokraterna är att de kan rasera Sveriges ekonomi, om de kommer in i riksdagen. I vart fall har jag aldrig hört ett så engagerat inlägg av honom som detta.
Vad om den rasism och främlingsfientlighet som sd står för?
Nej, pengar, pengar, det är det Reinfeldt fokuserar på.
Men lyckas sd med att förstöra Sveriges ekonomi, så beror det väl på hur de andra partierna agerar, ställer sig?
Eller tänker Reinfeldt lägga sig platt för sverigedemokraterna för att få regera? Har han och m ingen integritet?
Nej, visst ja, integritet är ingen valfråga. Och där verkar m och sd har samma uppfattning.
Jag hörde att Fredrik Reinfeldts enda invändning emot sverigedemokraterna är att de kan rasera Sveriges ekonomi, om de kommer in i riksdagen. I vart fall har jag aldrig hört ett så engagerat inlägg av honom som detta.
Vad om den rasism och främlingsfientlighet som sd står för?
Nej, pengar, pengar, det är det Reinfeldt fokuserar på.
Men lyckas sd med att förstöra Sveriges ekonomi, så beror det väl på hur de andra partierna agerar, ställer sig?
Eller tänker Reinfeldt lägga sig platt för sverigedemokraterna för att få regera? Har han och m ingen integritet?
Nej, visst ja, integritet är ingen valfråga. Och där verkar m och sd har samma uppfattning.
25 augusti 2010
Drogtestning, integritet, rättssäkerhet och Federly
Riksdagskandidaten Gun Svensson, även känd som bloggaren FarmorGun, ställde igår frågan om vi vill ha ett övervakningssamhälle.
FRA-lagen innebär övervakning. Bland annat. Och vad är det annat än övervakning, liksom kränkning av integrieteten och bristande rättssäkerhet när framträdande politiker som Beatrice Ask (m) och Johan Pehrson (fp) vill ha drogtestning av ungdomar, för säkerhets skull...
Nej, "vi" vill inte ha ett övervakningssamhälle. Men "vi", vi förefaller "bara" vara en handfull bloggare. Jag känner att jag tjatar om rättssäkerhet i vart och vartannat inlägg.
Men var är de andra. De inflytelserika politikerna? Frånsett Ask och Pehrson, som kör sitt race för hårda tag, omvänd bevisföring och batonger, så hör och ser jag inget?
En som fått känna på hur integritet och godtycke, från de som har makten, känns, det är nu också c-riksdagsmannen Fredrick Federly, vilket bl a framgår av artikel i dagens Expressen.
Efter FRA-omröstningen, där Federly tvangs (övertalades) att gå emot sin övertygelse så började det spridas rykten inom c att han tagit droger. Han visste och vet ju att frivillighet i en del sammanhang är ett sken och tolkas som skuld, så han tvangs emot sin vilja att låta drogtesta sig. Av sitt eget parti, grundat på internt skvaller! Djupare satt inte centerns "liberalism". Det är helt uppenbart att det är denna mentalitet som i mycket styr hela alliansens attityd till rättssäkerhet och integritet. Det är skvaller, folkdomstolar i pressen, övervakning och tvång som utgör deras "rättspolitiska" grund. Det blir alltmer skrämmande för var dag som går.
Var finns de politiker som värnar rättssäkerheten? ??????? Är det en naturlag som säger att det bara är piratpartiet som värnar integritet, rättssäkerhet och är emot övervakningssamhället?
Är det inte en liberal paradgren att värna den enskildes rättigheter. Visst ja, fp är inte längre liberalt. Men både centern och moderaterna har ju tidvis sagt sig stå för frihet och på den enskildes sida. På sista tiden, lite kraftlöst visserligen, även kd. Men där är knäpptyst. Alla dessa partier är idag övervakningens främsta tillskyndare.
Och sossarnas främste "rättspolitiker" Thomas Bodström, han förordar drogtester, men vägrar själv att genomgå en...
Valdebatt ekonomi: Olika infallsvinklar
Visst var det en mängd olika frågor som togs upp i ekonomidebatten. Med delvis olika besked, men, förefaller det mig, tämligen små skillnader i sak.
En noterbar detalj. När det blev fråga om hur mycket en höjd tusenlapp i månadslön som skulle gå bort i skatt för en "ungdom" (som angavs ha den mycket höga lönen 25 000 kr/mån) så blev det anmärkningsvärt små skillnader. Detta trots att ju de röd-gröna lovat höjda skatter i stort antal. Märkligt att de anser att det inte ska synas för den enskilde... Ett trolleritrick som givetvis Borg och alliansen kommer att syna ordentligt.
Den stora skillnaden mellan blocken var dock denna.
De röd-gröna betonar att det viktiga för välfärden är att bidrag höjs (om än de facto närmast marginellt) och att skola, vård och omsorg får pengar. Dvs, de ser till utgiftssidan för staten. Om de pressas så medger de att pengarna måste fram också, men det är inget de betonar... Och då nämner de skattehöjningar, inte tillväxt genom fler jobb.
Allianspartierna, regeringen, betonar att för bevarad och tryggad välfärd så måste vi först och främst se till att folk får arbete, tillväxt genom jobb, att de välfärdsskapande krafterna släpps fram. Då får vi råd med olika socialförsäkringssystem, vård, skola och omsorg. Vilket de vill värna, om än i olika hög grad.
Jag, och jag är nog inte ensam om det, anser att alliansens attityd till hur välfärd skapas är det mest realistiska. Och i längden mest mänskliga. Även om den röd-gröna attityden kan förefalla mera sympatisk, empatisk och mänsklig på kort sikt.
De praktiska skillnaderna är dock, i konkreta åtgärder, förvånansvärt små. Trots att båda sidor gärna blåser upp dem, för att vinna väljare för sin sida.
Anders Borg (m) och Thomas Östros (s) var givetvis de två huvuddebattörerna inte minst för att de leder var sin sida vad gäller ekonomisk politik. Men det gavs också en chans att få se de andra partiernas företrädare, en chans som sällan ges annat än i valrörelsen.
Vi ska dock inte glömma att valet gäller så mycket annat än ekonomi och olika tolkningar av "välfärd". Och med "välfärd" kanske vi väljare och partierna kan ha olika åsikter om vad där ingår.
En noterbar detalj. När det blev fråga om hur mycket en höjd tusenlapp i månadslön som skulle gå bort i skatt för en "ungdom" (som angavs ha den mycket höga lönen 25 000 kr/mån) så blev det anmärkningsvärt små skillnader. Detta trots att ju de röd-gröna lovat höjda skatter i stort antal. Märkligt att de anser att det inte ska synas för den enskilde... Ett trolleritrick som givetvis Borg och alliansen kommer att syna ordentligt.
Den stora skillnaden mellan blocken var dock denna.
De röd-gröna betonar att det viktiga för välfärden är att bidrag höjs (om än de facto närmast marginellt) och att skola, vård och omsorg får pengar. Dvs, de ser till utgiftssidan för staten. Om de pressas så medger de att pengarna måste fram också, men det är inget de betonar... Och då nämner de skattehöjningar, inte tillväxt genom fler jobb.
Allianspartierna, regeringen, betonar att för bevarad och tryggad välfärd så måste vi först och främst se till att folk får arbete, tillväxt genom jobb, att de välfärdsskapande krafterna släpps fram. Då får vi råd med olika socialförsäkringssystem, vård, skola och omsorg. Vilket de vill värna, om än i olika hög grad.
Jag, och jag är nog inte ensam om det, anser att alliansens attityd till hur välfärd skapas är det mest realistiska. Och i längden mest mänskliga. Även om den röd-gröna attityden kan förefalla mera sympatisk, empatisk och mänsklig på kort sikt.
De praktiska skillnaderna är dock, i konkreta åtgärder, förvånansvärt små. Trots att båda sidor gärna blåser upp dem, för att vinna väljare för sin sida.
Anders Borg (m) och Thomas Östros (s) var givetvis de två huvuddebattörerna inte minst för att de leder var sin sida vad gäller ekonomisk politik. Men det gavs också en chans att få se de andra partiernas företrädare, en chans som sällan ges annat än i valrörelsen.
Vi ska dock inte glömma att valet gäller så mycket annat än ekonomi och olika tolkningar av "välfärd". Och med "välfärd" kanske vi väljare och partierna kan ha olika åsikter om vad där ingår.
Valdebatt, ekonomi: glada ansikten
Det var glada ansikten i teves första stora valdebatt, den om ekonomin. Speciellt oppositionens företrädare sken i kapp med solen. Snudd på onaturligt glada miner, och jag gissar att de gått i något slags kurs i hur man ske se ut i teve. En bidragande orsak kan vara att förutom Östros (s) så var de andra röd-gröna (Mikaela Valtersson mp och Ulla Andersson v) tämligen okända för en större publik, och nu var de glada att de kunde visa upp vilka trevliga människor de är.
Nu var det inga dystra miner på regeringssidan heller, men mungiporna var mera i neutralt läge. Som om de ville betona hur seriöst de ser på detta med landets ekonomi.
Alla gjorde, framförandemässigt, ett tämligen gott intryck, men blekast var nog centerns Tiefensee.
En helt annan sak är vilka besked eller icke-besked de gav rent sakligt-politiskt.
Nu var det inga dystra miner på regeringssidan heller, men mungiporna var mera i neutralt läge. Som om de ville betona hur seriöst de ser på detta med landets ekonomi.
Alla gjorde, framförandemässigt, ett tämligen gott intryck, men blekast var nog centerns Tiefensee.
En helt annan sak är vilka besked eller icke-besked de gav rent sakligt-politiskt.
23 augusti 2010
Hör du du, tänk om din granne el politiske motståndare får ett horn i sidan till dig
Jag har tidigare inte kommenterat på bloggen den s.k. Assagne-affären. Däremot skrev jag om Ask och omvänd bevisföring. Betr det senare har det varit förvånansvärt tyst därom främst i de etablerade media. Asks omvända bevisföring för saker som inte ens inträffat visar på en allvarlig brist i rättssystement med rättsosäkerhet som följd. Tyvärr är hon (och regeringen) inte ensam om detta synsätt där den enskilde kommer i kläm. Bodström och socialdemokraterna har samma lust att utan bevisning ta hand om dina pengar, vilket Juristen skriver om här. Denne ser samma paralleller som jag gör när det gäller hur man tänker sig försvaret av FRA-lagen och även att bara misstanke är straffbart. Resten tar massmedia tjänstvilligt hand om. Att fungera som okritisk folkdomstol passar pressen bra när det gäller att tjäna pengar.
Men det är ett liknande mönster när det gäller Assagne-affären. Uppgifter om (till synes svaga) misstankar läcks ut till media. Den "misstänkte" blir därigenom för evigt dömd av pressens folkdomstol, vad som än kan komma fram vid en rättegång, om det nu ens finns underlag för ett åtal.
Åklagare och poliser blir i fall som detta dessutom villiga verktyg för makten, för politiska syften.
Rättssäkerhet och integritet hänger tveklöst ihop. Båda begreppen är under stark devalvering i dagens Sverige. Personer hängs utan minsta hänsyn ut i media, när det finns en chans att uppnå politiska syftten. Integritet och rättssäkerhet, nej det "glöms" bort. Hela tiden spelar man på att blåsa under folks föreställning om "rent mjöl i påsen" och "ingen rök utan eld".
Men det händer ju inte mig... tänker du. Vad vet vi om det? Kanske din granne tycker att du spenderar för mycket pengar och anmäler misstanke om penningtvätt till polisen. Som går till pressen. Det är ju fel, men du är för evigt stämplad som kriminell. Eller så vill en politisk motståndare komma åt dig, påstår att du gått på sexklubb eller att du ofredat henne/honom. Eller ditt ex vill skämma ut dig. Då blir du en sexbrottsling. Själv får du försöka bevisa motsatsen. Men du är fälld i opinionens ögon.
Många har skrivit spec om Assange-fallet (som har likheter med Littorin-affären), men jag nöjer mig att ge några få länkar.
Juristen här och här. Mårtensson här. Och givetvis Svensk Myndighetskontroll, t ex här.
Det här med integritet är inte bara en fråga om FRA-lagen i sig, eller om hur ett datalagringsdirektiv införs i Sverige. Det är en fråga om synen på den enskildes rättssäkerhet inom mängder av områden. Och det blir fler och fler områden så länge inte det finns en politisk motkraft, ett parti som säger ifrån och ställer sig på den enskildes sida.
Men det är ett liknande mönster när det gäller Assagne-affären. Uppgifter om (till synes svaga) misstankar läcks ut till media. Den "misstänkte" blir därigenom för evigt dömd av pressens folkdomstol, vad som än kan komma fram vid en rättegång, om det nu ens finns underlag för ett åtal.
Åklagare och poliser blir i fall som detta dessutom villiga verktyg för makten, för politiska syften.
Rättssäkerhet och integritet hänger tveklöst ihop. Båda begreppen är under stark devalvering i dagens Sverige. Personer hängs utan minsta hänsyn ut i media, när det finns en chans att uppnå politiska syftten. Integritet och rättssäkerhet, nej det "glöms" bort. Hela tiden spelar man på att blåsa under folks föreställning om "rent mjöl i påsen" och "ingen rök utan eld".
Men det händer ju inte mig... tänker du. Vad vet vi om det? Kanske din granne tycker att du spenderar för mycket pengar och anmäler misstanke om penningtvätt till polisen. Som går till pressen. Det är ju fel, men du är för evigt stämplad som kriminell. Eller så vill en politisk motståndare komma åt dig, påstår att du gått på sexklubb eller att du ofredat henne/honom. Eller ditt ex vill skämma ut dig. Då blir du en sexbrottsling. Själv får du försöka bevisa motsatsen. Men du är fälld i opinionens ögon.
Många har skrivit spec om Assange-fallet (som har likheter med Littorin-affären), men jag nöjer mig att ge några få länkar.
Juristen här och här. Mårtensson här. Och givetvis Svensk Myndighetskontroll, t ex här.
Det här med integritet är inte bara en fråga om FRA-lagen i sig, eller om hur ett datalagringsdirektiv införs i Sverige. Det är en fråga om synen på den enskildes rättssäkerhet inom mängder av områden. Och det blir fler och fler områden så länge inte det finns en politisk motkraft, ett parti som säger ifrån och ställer sig på den enskildes sida.
20 augusti 2010
Ask ute på svagisen igen - omvänd bevisföring. Tillägg.
Erinrar mig ett teveinslag igår. Bea Ask uttalade förnumstigt att man med alla medel måste komma åt ekonomisk brottslighet, i detta fall sk penningtvätt.
Det låter väl bra?!
Visst, frånsett orden "med alla medel".
Inslaget föregicks av ett inslag med en polis som vill att alla "misstänkta transaktioner" ska kunna förklaras av den som gjort dem.
Det de ville ha, och som jag uppfattade att Ask i hög grad gillade, var att den "misstänkte" skulle bevisa sin oskuld. Omvänd bevisföring alltså. Polis och åklagare skulle slippa bevisa brott. Det ska vara motparten som bevisar rent mjöl i påsen. Som de har det i Norge...
Vilket underbart samhälle vi har, vi ska alla betraktas som skyldiga tills vi själva bevisar vår oskuld.
Det är väl därför vi fått FRA-lagen. Och därför som vi kommer få en svensk version av datalagringsdirektivet efter valet.
Svensk myndighetskontroll skriver i likartat ämne. Rättssäkerhet är lågprioriterat i Sverige, eller rättare sagt, prioriteras inte alls.
Tillägg, lägger in en länk till Rapportinslaget. Enl SVTplay kommer den att ligga kvar till 19 aug 2011. Tolka själv. Jag tolkar som att en skärpning är på gång, där en "misstänkt" överföring ska kunna stoppas. Sedan är det inte polis och åklagare som måste bevisa ett brott, det är den enskilde som måste bevisa sin oskuld...
Som sagt, alla är vi skyldiga enl Storebror. I sitt godtycke bestämmer Storebror Ask (och hennes lakejer) dessutom vad som är "normalt"...
Jag får omedelbart Sovjetstaten i mina tankar. Rättssamhällets principer suddas ut.
Det låter väl bra?!
Visst, frånsett orden "med alla medel".
Inslaget föregicks av ett inslag med en polis som vill att alla "misstänkta transaktioner" ska kunna förklaras av den som gjort dem.
Det de ville ha, och som jag uppfattade att Ask i hög grad gillade, var att den "misstänkte" skulle bevisa sin oskuld. Omvänd bevisföring alltså. Polis och åklagare skulle slippa bevisa brott. Det ska vara motparten som bevisar rent mjöl i påsen. Som de har det i Norge...
Vilket underbart samhälle vi har, vi ska alla betraktas som skyldiga tills vi själva bevisar vår oskuld.
Det är väl därför vi fått FRA-lagen. Och därför som vi kommer få en svensk version av datalagringsdirektivet efter valet.
Svensk myndighetskontroll skriver i likartat ämne. Rättssäkerhet är lågprioriterat i Sverige, eller rättare sagt, prioriteras inte alls.
Tillägg, lägger in en länk till Rapportinslaget. Enl SVTplay kommer den att ligga kvar till 19 aug 2011. Tolka själv. Jag tolkar som att en skärpning är på gång, där en "misstänkt" överföring ska kunna stoppas. Sedan är det inte polis och åklagare som måste bevisa ett brott, det är den enskilde som måste bevisa sin oskuld...
Som sagt, alla är vi skyldiga enl Storebror. I sitt godtycke bestämmer Storebror Ask (och hennes lakejer) dessutom vad som är "normalt"...
Jag får omedelbart Sovjetstaten i mina tankar. Rättssamhällets principer suddas ut.
Vad visar opinionsmätningarna, egentligen?
Idag, den 20 aug, precis 30 dgr före valet, publicerar DN/Synovate ännu en opinionsmätning. Den visar att, av de som avgett röster, ställningen mellan blocken är mycket jämn. Skillnaden sägs bara vara 68.000 röster.
Jag vill lyfta fram två aspekter, som sällan nämns. Den ena är att inget av blocken har egen majoritet enl opinionssiffrorna, och så har det varit under lång tid. Om partierna blir desamma i riksdagen efter valet som nu, så blir det en folkminoritet som regerar. Och som attityderna förefaller vara så blir det inte heller mycket av samarbete. Det ser jag som en bristfällig demokrati.
Det andra är att det är väldigt många som inte bestämt sig. Därtill kommer bortfallet. När stora delar av väljarna inte bestämt sig, är värdet av opinionsundersökningar mycket begränsat! I denna undersökning är de osäkra 22,2% !!! Mer än var femte väljare.
Vad säger det? Varför är de (vi!) osäkra?
* Kan det möjligen bero på att partierna avlägsnat sig från sina tidigare ideologier?
* Kan det bero på att partierna i mycket ligger så nära varandra i sakfrågorna, och att väljarna genomskådat att mycket av valkampen är en skenfäktning?
* Kan det bero på att de etablerade partierna sorgfälligt undviker viktiga frågor, sådant som personlig integritet och rättssäkerhet? Kan det vara så att detta faktum gör många väljare osäkra om de vågar ta sitt gamla parti eller måste söka ett alternativ?
* Kan osäkerheten delvis bero på att opinionsinstituten inte ger fler alternativ än riksdagspartierna och sd? Att väljare därför blir osäkra på om andra, mer el mindre nya alternativ har en chans till riksdagsplats!
Hur skulle opinionssiffrorna se ut om integritet och rättssäkerhet diskuterades av gammelpartierna? Om t ex piratpartiet också var ett av institutens alternativ?
Hur mycket blir det rena slumpen som avgör valet den 19 sept på grund av dessa brister både i debatten och i opinionsundersökningarna?
Inser inte riksdagspartierna, media och opinionsinstitut att detta är demokratiska brister?
Jag vill lyfta fram två aspekter, som sällan nämns. Den ena är att inget av blocken har egen majoritet enl opinionssiffrorna, och så har det varit under lång tid. Om partierna blir desamma i riksdagen efter valet som nu, så blir det en folkminoritet som regerar. Och som attityderna förefaller vara så blir det inte heller mycket av samarbete. Det ser jag som en bristfällig demokrati.
Det andra är att det är väldigt många som inte bestämt sig. Därtill kommer bortfallet. När stora delar av väljarna inte bestämt sig, är värdet av opinionsundersökningar mycket begränsat! I denna undersökning är de osäkra 22,2% !!! Mer än var femte väljare.
Vad säger det? Varför är de (vi!) osäkra?
* Kan det möjligen bero på att partierna avlägsnat sig från sina tidigare ideologier?
* Kan det bero på att partierna i mycket ligger så nära varandra i sakfrågorna, och att väljarna genomskådat att mycket av valkampen är en skenfäktning?
* Kan det bero på att de etablerade partierna sorgfälligt undviker viktiga frågor, sådant som personlig integritet och rättssäkerhet? Kan det vara så att detta faktum gör många väljare osäkra om de vågar ta sitt gamla parti eller måste söka ett alternativ?
* Kan osäkerheten delvis bero på att opinionsinstituten inte ger fler alternativ än riksdagspartierna och sd? Att väljare därför blir osäkra på om andra, mer el mindre nya alternativ har en chans till riksdagsplats!
Hur skulle opinionssiffrorna se ut om integritet och rättssäkerhet diskuterades av gammelpartierna? Om t ex piratpartiet också var ett av institutens alternativ?
Hur mycket blir det rena slumpen som avgör valet den 19 sept på grund av dessa brister både i debatten och i opinionsundersökningarna?
Inser inte riksdagspartierna, media och opinionsinstitut att detta är demokratiska brister?
19 augusti 2010
Ekonomer teoretiserar bort vad frågan gäller. Tillägg!
Debatten om pensionärernas behållna inkomst jämfört med löntagares blev en riktig följetång. Det startade med en DN-debattartikel och uppföljning på en av skribenternas blogg Ekonomista. Jag skrev om detta senast igår, där finns länkar. Idag har debatten fortsatt både på Ekonomista och min blogg. Det kan vara intressant att läsa kommentarerna. För att inte tappa bort det hela så skriver jag också denna bloggpost.
Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.
I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.
Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.
Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.
Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?
Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.
Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.
Jag vill då lyfta fram några saker. Ekonomerna skriver om det totala skatteuttaget inkl arbetsgivaravgifter för löntagare och jämför det med detsamma för pensionärer. Det kan man givetvis göra, även om det finns många invändningar emot resonemanget i sig.
Ex-vis: pensionärerna har ju redan gjort sina inbetalningar av arbetsgivaravgifter (via arbetsgivaren) innan de pensionerats. Varför ska de betala detta en gång till - vilket ju blir konsekvensen om ekonomerna anser att det annars är en skattefördel för pensionärerna.
I arb-giv-avgiften ingår dessutom förutom pensionsavgift även avgift för a-kassa och sjukpenningförsäkring, saker som inte kommer pensionärerna tillgodo.
Det grundläggande felet med ekonomernas resonemang (som fått applåder av personer med uppenbara sympatier med Sv Näringsliv och/eller är ek-studenter) är att de för ovanstående resonemang, som alltså handlar om totalt skatteuttag för pensionärer resp löntagare, som ett slags bevis för att pensionärerna inte fått det relativt sett sämre än (arbetande) löntagare i och med alliansens skatteförändringar.
Så vilse kan man gå när man ser på saken i sin teoretiska studiekammare - och inte kan låta bli att söka framföra fakta i fel fråga. Blanda äpplen med päron.
Som krydda på moset kan man ju också påpeka att det inte är bara pensionärer som fått det relativt sämre jämfört med friska och arbetande löntagare. Sjuka och arbetslösa har ju inte heller fått något "jobbavdrag". När de blir pensionärer kommer de dessutom att finna att deras pension blir lägre än deras friska, arbetande kollegors blir. Det får dock ses som en uttalad önskad effekt av "arbetslinjen". Eller?
Ännu en "krydda" är att de som, oavsett om de varit långtidssjuka, arbetslösa eller haft turen att vara friska och haft trygga jobb men som fallit för propagandan att de ska pensionsspara själva (privat), de åker på en skattesmäll jämfört med om de inte sparat. Detta har jag skrivit om i föregående inlägg.
Tillägg. Jag vill be er läsa en intressant kommentar till ovanstående av Bengt Svensson, liksom min kommentar till denna. Det finns i vart fall ett undantag från kravet på arbete för att få jobbavdrag. Gissa vilket!
F.ö. noterar jag att i den intensiva debatten på Ekonomistas blogg så får jag mer och mer instämmanden i mina synpunkter.
18 augusti 2010
Näringslivsavlönade ekonomer blandar bort korten betr pensionärerna och skatten
I min förra bloggpost kommenterade jag kort ett inlägg Daniel Waldenström haft på bloggen Ekonomista med rubriken: "Myt att pensionärer straffbeskattas".
Förutom detta inlägg har han tillsammans med Helena Svaleryd i DN en debattartikel med rubriken: "Pensionärer beskattas inte hårdare än löntagare". Sakinnehållet i båda fallen är att han/de anser att arbetsgivaravgifterna som arbetsgivaren inbetalar för löntagarna ska räknas med i jämförelserna i den aktuella debatten. Dessutom bestrider han/de att pension är uppskjuten lön.
Nå, det teoretiska underlaget för detta senare påstående må det vara hur som helst med. I realiteten har dock alltid, när det gäller ATP och dess efterföljare, arbetsgivarsidan hävdat att pensionsavgiften minskat det befintliga löneutrymmet. Att ATP i praktiken var ett kedjebrevssystem, vilket i viss mån nu rättats till, det förändrar inte hur pension setts som en integrerad del av lönen, som en uppskjuten del. Så har det betraktats i praktiken och så har det fungerat!
Varför ska f.ö. vårt privata pensionssparande beskattas mera än lön? Det blir ju effekten av nuvarande system! Trixar "man" in ag-avgifter där så visar det att man inte inser att löntagaren är en framtida pensionär...
(En sidoreflexion. Hur motiveras de höga pensioner som heltidspolitiker får på topp av det de får genom det vanliga systemet, liksom de miljonpensioner som VD:ar i storbolag får efter bara något års anställning? Ett intressant fenomen, som jag får ta en annan gång.)
Nej, trots Daniel Waldenströms påstående har jag inte missförstått hur det svenska skattesystemet fungerar. Jag har både en teoretisk och praktisk erfarenhet av det som sträcker sig en lång tidsrymd och långt utanför studiekammaren. Dessutom är jag icke avlönad av något institut bekostat av vare sig Svenskt Näringsliv, LO eller något parti.
Däremot gör Daniel W (och Helena S i DN-artikeln) ett försök att blanda bort korten i debatten om vad som hänt med pensionärernas disponibla inkomst efter inkomstskatt jämfört med löntagarnas. Det är ju faktiskt det som debatten handlar om. Inte om nivåerna för arbetsgivaravgifterna! Hur skulle f.ö. en "arbetsgivaravgift" motiveras för den som inte har en arbetsgivare, dvs pensionären. Är det en rimlig (eller ens ekonomi-teoretiskt motiverat) tanke att när man inte längre är yrkesverksam ska man betala (direkt el indirekt som ag-avgift) en skatt som är avstått löneupprymme för utbetalning senare, dvs när man är pensionär?!
Visserligen anser jag, utifrån politisk ståndpunkt, att det skulle vara upplysande om det av lönebeskeden framgick hur stor den totala kostnaden är för den anställde (oavsett på vilken nivå i företaget-organisationen denne befinner sig). Men - att dra in detta i denna debatt - det är fullständigt irrelevant och är en övertydlig argumentation för att ge stöd till endera sidan. Det du/ni drar fram är alltså riktiga fakta, men använda i fel sammanhang! Och därigenom en politisering, trots att Daniel W säger dig inte ta politisk ställning. Vilket nonsens!
Daniel W påstår alltså att han inte tar politisk ställning utan vill ha en debatt grundad på fakta. Men så naiv kan inte ens en docent i ekonomi vara, allra minst när han arbetar på IFN,
Institutet för Näringslivsforskning, vilket är bekostat av Svenskt Näringsliv. Att använda fakta i ett sammanhang där de inte hör hemma, det är ett gammalt trick för att bedriva politisk propaganda.
För att ytterligare förtydliga. Denna debatt handlar om vad en pensionär får behålla av sin inkomst efter inkomstskatt, jämfört med vad en löntagare får. I kronor att betala mjölk och limpa med. Inget annat. Jag går inte på försöken att dribbla bort detta.
Förutom detta inlägg har han tillsammans med Helena Svaleryd i DN en debattartikel med rubriken: "Pensionärer beskattas inte hårdare än löntagare". Sakinnehållet i båda fallen är att han/de anser att arbetsgivaravgifterna som arbetsgivaren inbetalar för löntagarna ska räknas med i jämförelserna i den aktuella debatten. Dessutom bestrider han/de att pension är uppskjuten lön.
Nå, det teoretiska underlaget för detta senare påstående må det vara hur som helst med. I realiteten har dock alltid, när det gäller ATP och dess efterföljare, arbetsgivarsidan hävdat att pensionsavgiften minskat det befintliga löneutrymmet. Att ATP i praktiken var ett kedjebrevssystem, vilket i viss mån nu rättats till, det förändrar inte hur pension setts som en integrerad del av lönen, som en uppskjuten del. Så har det betraktats i praktiken och så har det fungerat!
Varför ska f.ö. vårt privata pensionssparande beskattas mera än lön? Det blir ju effekten av nuvarande system! Trixar "man" in ag-avgifter där så visar det att man inte inser att löntagaren är en framtida pensionär...
(En sidoreflexion. Hur motiveras de höga pensioner som heltidspolitiker får på topp av det de får genom det vanliga systemet, liksom de miljonpensioner som VD:ar i storbolag får efter bara något års anställning? Ett intressant fenomen, som jag får ta en annan gång.)
Nej, trots Daniel Waldenströms påstående har jag inte missförstått hur det svenska skattesystemet fungerar. Jag har både en teoretisk och praktisk erfarenhet av det som sträcker sig en lång tidsrymd och långt utanför studiekammaren. Dessutom är jag icke avlönad av något institut bekostat av vare sig Svenskt Näringsliv, LO eller något parti.
Däremot gör Daniel W (och Helena S i DN-artikeln) ett försök att blanda bort korten i debatten om vad som hänt med pensionärernas disponibla inkomst efter inkomstskatt jämfört med löntagarnas. Det är ju faktiskt det som debatten handlar om. Inte om nivåerna för arbetsgivaravgifterna! Hur skulle f.ö. en "arbetsgivaravgift" motiveras för den som inte har en arbetsgivare, dvs pensionären. Är det en rimlig (eller ens ekonomi-teoretiskt motiverat) tanke att när man inte längre är yrkesverksam ska man betala (direkt el indirekt som ag-avgift) en skatt som är avstått löneupprymme för utbetalning senare, dvs när man är pensionär?!
Visserligen anser jag, utifrån politisk ståndpunkt, att det skulle vara upplysande om det av lönebeskeden framgick hur stor den totala kostnaden är för den anställde (oavsett på vilken nivå i företaget-organisationen denne befinner sig). Men - att dra in detta i denna debatt - det är fullständigt irrelevant och är en övertydlig argumentation för att ge stöd till endera sidan. Det du/ni drar fram är alltså riktiga fakta, men använda i fel sammanhang! Och därigenom en politisering, trots att Daniel W säger dig inte ta politisk ställning. Vilket nonsens!
Daniel W påstår alltså att han inte tar politisk ställning utan vill ha en debatt grundad på fakta. Men så naiv kan inte ens en docent i ekonomi vara, allra minst när han arbetar på IFN,
Institutet för Näringslivsforskning, vilket är bekostat av Svenskt Näringsliv. Att använda fakta i ett sammanhang där de inte hör hemma, det är ett gammalt trick för att bedriva politisk propaganda.
För att ytterligare förtydliga. Denna debatt handlar om vad en pensionär får behålla av sin inkomst efter inkomstskatt, jämfört med vad en löntagare får. I kronor att betala mjölk och limpa med. Inget annat. Jag går inte på försöken att dribbla bort detta.
Pension, lön och skatt. Tillägg
Nu har tre av allianspartiernas ledare uttalat sig om skatt på pensionerna, Hägglund, Reinfeldt och Olofsson.
Samtliga anser uppenbarligen att det är en riktig princip att pension ska beskattas högre än lön. Däremot anser de, med olika styrka i argumentationen, att dagens klyfta mellan löntagare och pensionärer ska minska. En klyfta som alliansregeringen själv orsakat med sina skattebeslut.
Jag antar att många vill veta hur mycket av klyftan som ska stå kvar...
Det principiellt viktiga är allianspartiernas syn på förhållande pension och lön. Att det kostar att arbeta, därför ska pensionärerna ha högre skatt.
Det var inte så väldigt länge sedan som det fanns olika avdrag på pensionärernas skatt, eftersom det ansågs att pensionärer visserligen inte har arbetsresor etc (som löntagarna dock kunde göra skatteavdrag för) men dels att pensionerna var såpass mycket lägre än lönen, dels att även pensionärer har kostnader som inte drabbar verksamma löntagare i samma utsträckning. Olika slag av sjukdomskostnader t ex.
Min principiella inställning, som hittills varit den allmänt rådande, är att pension är uppskjuten lön. Vi har på ett eller annat sätt avstått löneutrymme för att få ut en del av lönen som pension.
Då är det logiskt med samma beskattning på lön som den uppskjutna lön, som pensionen är.
För de flesta människor (möjligen undantagandes höjdare inom politik och näringsliv) är pensionen dessutom väsentligt lägre än lönen. Extra straffskatt på lägre inkomst är omotiverat!
En sak till, som inte synts i debatten. Den som avstår från en del av sin lön i aktiv ålder, för att pensionsspara privat, får göra ett (begränsat) avdrag på skatten för denna sin avstådda inkomst.
Däremot beskattas den pensionen/uppskjutna lönen när den betalas ut.
Med alliansens regler så innebär det en straffbeskattning, då även privata pensionsutbetalningar beskattas högre än lön.
Detta privata sparande, som längre ansetts som en både samhällsekonomiskt och privatekonomisk riktig sak, som vi uppmuntrats till, det visar sig nu vara en ren förlustaffär för pensionären!
Tillägg-uppdatering. Ser nu ett blogginlägg av en för mig okänd ekonom, som drar in arbetsgivaravgifterna som försvar för att pensionerna ska beskattas hårdare än lön.
Det anser jag är ett galet resonemang. Visst kan man - ur arbetsgivarsynpunkt - välja att se den totala kostnaden för den anställde som "lön". Nu är det dock inte den totalkostnaden som vi resonerar om när vi jämför NETTOINKOMST för en löntagare och en pensionär. Det är ju just den direkta skatten som gör orättvisan! Att pensionären, med i normalfallet en inkomst av pension på 50% eller strax däröver av sin tidigare lön, betalar högre skatt på denna inkomst än vad en löntagare gör.
Skribenten väljer att inte betrakta pension som uppskjuten lön. Men det är ett betraktningssätt, inte en självklar sanning. Jag och de flesta människor har nog alltid upplevt pension som något de får pga att de avstått löneutrymme.
Extra tydligt blir det när man ser på skatteeffekterna för privat pensionssparande... Lågt avdrag när man sätter undan (avstår pengarna), hög(re) skatt när man tar ut pensionen.
Som sagt, det vi diskuterar är det rättfärdiga eller orättfärdiga i att inkomsten efter skatt är olika för pensionärer och löntagare.
Samtliga anser uppenbarligen att det är en riktig princip att pension ska beskattas högre än lön. Däremot anser de, med olika styrka i argumentationen, att dagens klyfta mellan löntagare och pensionärer ska minska. En klyfta som alliansregeringen själv orsakat med sina skattebeslut.
Jag antar att många vill veta hur mycket av klyftan som ska stå kvar...
Det principiellt viktiga är allianspartiernas syn på förhållande pension och lön. Att det kostar att arbeta, därför ska pensionärerna ha högre skatt.
Det var inte så väldigt länge sedan som det fanns olika avdrag på pensionärernas skatt, eftersom det ansågs att pensionärer visserligen inte har arbetsresor etc (som löntagarna dock kunde göra skatteavdrag för) men dels att pensionerna var såpass mycket lägre än lönen, dels att även pensionärer har kostnader som inte drabbar verksamma löntagare i samma utsträckning. Olika slag av sjukdomskostnader t ex.
Min principiella inställning, som hittills varit den allmänt rådande, är att pension är uppskjuten lön. Vi har på ett eller annat sätt avstått löneutrymme för att få ut en del av lönen som pension.
Då är det logiskt med samma beskattning på lön som den uppskjutna lön, som pensionen är.
För de flesta människor (möjligen undantagandes höjdare inom politik och näringsliv) är pensionen dessutom väsentligt lägre än lönen. Extra straffskatt på lägre inkomst är omotiverat!
En sak till, som inte synts i debatten. Den som avstår från en del av sin lön i aktiv ålder, för att pensionsspara privat, får göra ett (begränsat) avdrag på skatten för denna sin avstådda inkomst.
Däremot beskattas den pensionen/uppskjutna lönen när den betalas ut.
Med alliansens regler så innebär det en straffbeskattning, då även privata pensionsutbetalningar beskattas högre än lön.
Detta privata sparande, som längre ansetts som en både samhällsekonomiskt och privatekonomisk riktig sak, som vi uppmuntrats till, det visar sig nu vara en ren förlustaffär för pensionären!
Tillägg-uppdatering. Ser nu ett blogginlägg av en för mig okänd ekonom, som drar in arbetsgivaravgifterna som försvar för att pensionerna ska beskattas hårdare än lön.
Det anser jag är ett galet resonemang. Visst kan man - ur arbetsgivarsynpunkt - välja att se den totala kostnaden för den anställde som "lön". Nu är det dock inte den totalkostnaden som vi resonerar om när vi jämför NETTOINKOMST för en löntagare och en pensionär. Det är ju just den direkta skatten som gör orättvisan! Att pensionären, med i normalfallet en inkomst av pension på 50% eller strax däröver av sin tidigare lön, betalar högre skatt på denna inkomst än vad en löntagare gör.
Skribenten väljer att inte betrakta pension som uppskjuten lön. Men det är ett betraktningssätt, inte en självklar sanning. Jag och de flesta människor har nog alltid upplevt pension som något de får pga att de avstått löneutrymme.
Extra tydligt blir det när man ser på skatteeffekterna för privat pensionssparande... Lågt avdrag när man sätter undan (avstår pengarna), hög(re) skatt när man tar ut pensionen.
Som sagt, det vi diskuterar är det rättfärdiga eller orättfärdiga i att inkomsten efter skatt är olika för pensionärer och löntagare.
17 augusti 2010
Sabuni trampar fel
Så har integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) trampat fel. Hon också. Detta enl en kort DN-artikel med anledning av att hon skrivit en bok.
Läser man bara rubrik och ingress blir man onekligen upprörd, här ska invandrarna och speciellt då kvinnorna klämmas åt. Det är intrycket man får.
Något dämpas upprördheten längre ner i artikeln. Förslaget om förkortad föräldraledighet gäller inte nyfödda barn, utan de som är flera år gamla när de kommer till Sverige! Det verkar faktiskt rimligt. Föräldraledigheten är ju avsedd att göra det möjligt för föräldrarna att vara med barnen när de är små, från det de är nyfödda och i princip upp till det de börjar grundskolan. Inte från det barnen är 4-5 år! En viss reducering, t ex utifrån hur hur föräldrar normalt sett tar ut föräldradagarna, är rimlig.
Däremot är jag helt negativ emot hennes propåer att skapa en låglönemarknad för (lågutbildade) invandrare. Visst är det riktigt att den stora klyftan är mellan de som har och de som inte har jobb. Men att "skapa" en ny låglönemarknad, nej tack. Dessutom finns den redan, tyvärr. Och den omfattar även välutbildade invandrare.
Så, där har Sabuni trampat helt fel. Om nu DN beskriver hennes förslag riktigt.
Läser man bara rubrik och ingress blir man onekligen upprörd, här ska invandrarna och speciellt då kvinnorna klämmas åt. Det är intrycket man får.
Något dämpas upprördheten längre ner i artikeln. Förslaget om förkortad föräldraledighet gäller inte nyfödda barn, utan de som är flera år gamla när de kommer till Sverige! Det verkar faktiskt rimligt. Föräldraledigheten är ju avsedd att göra det möjligt för föräldrarna att vara med barnen när de är små, från det de är nyfödda och i princip upp till det de börjar grundskolan. Inte från det barnen är 4-5 år! En viss reducering, t ex utifrån hur hur föräldrar normalt sett tar ut föräldradagarna, är rimlig.
Däremot är jag helt negativ emot hennes propåer att skapa en låglönemarknad för (lågutbildade) invandrare. Visst är det riktigt att den stora klyftan är mellan de som har och de som inte har jobb. Men att "skapa" en ny låglönemarknad, nej tack. Dessutom finns den redan, tyvärr. Och den omfattar även välutbildade invandrare.
Så, där har Sabuni trampat helt fel. Om nu DN beskriver hennes förslag riktigt.
Teori och praktik i politik
Läste häromdagen fp:s valmanifest. Speciellt de inledande orden var en vacker hyllning till liberalismen. Läst just också en ledare i den socialdemokratiska lokaltidningen, PT. En mycket trevlig beskrivning av vad socialdemokratin står för. Jag kan instämma i mångt och mycket, om än infallsvinklarna är lite olika.
Ändå har jag inte för avsikt att rösta på någotdera av partierna. I vart fall inte som det ser ut idag.
Varför inte det då?
Nej, jag har funnit att partiernas record, hur de fungerat rent praktiskt är annorlunda än de vackra orden. Behöver jag påminna om sossarna vilja att se sig själva som de enda som kan och skall regera landet, deras förkärlek för kollektivet i st för individen, förtryck av oliktänkande etc? Och folkpartiets avvikelse från frihetsidealen och socialliberalismen under de senaste åren.
Dessutom, på senare år har det seglat upp viktiga grundläggande frågor i politiken. Inte nya, men bortglömda. Om demokratiska rättigheter som negligeras, nedprioriteras eller till och med motarbetas av riksdagspartierna! Inklusive fp och s.
Det förefaller som att "gammelpartierna" bildat en tyst överenskommelse om att dela makten, att diskutera bara plånboksfrågor, och att inte släppa fram frågor som handlar om frihet, integritet och rättssäkerhet. I stället finns idag en konsensus om att praktiskt prioritera övervakning och kontroll. Allt medan väljarna matas med frågor om plånbokens innehåll.
Som jag ser det kan inte demokrati existera under tvång. FRA-lagen och till en del IPRED-lagen och det datalagringsdirektiv som kommer att genomföras i största möjliga tystnad efter valet är exempel på hur ett ofritt kontrollsamhälle växer fram. Det finns fler, tyvärr.
Välstånd i ett fängelseliknande samhälle är inte demokrati! Både mer eller mindre partitrogna ledarskribenter som granskande journalister borde belysa politikernas skilda syn i detta! Speciellt i valtider!
Och då ska alla partiers företrädare granskas. Inte bara riksdagspartiernas.
Ändå har jag inte för avsikt att rösta på någotdera av partierna. I vart fall inte som det ser ut idag.
Varför inte det då?
Nej, jag har funnit att partiernas record, hur de fungerat rent praktiskt är annorlunda än de vackra orden. Behöver jag påminna om sossarna vilja att se sig själva som de enda som kan och skall regera landet, deras förkärlek för kollektivet i st för individen, förtryck av oliktänkande etc? Och folkpartiets avvikelse från frihetsidealen och socialliberalismen under de senaste åren.
Dessutom, på senare år har det seglat upp viktiga grundläggande frågor i politiken. Inte nya, men bortglömda. Om demokratiska rättigheter som negligeras, nedprioriteras eller till och med motarbetas av riksdagspartierna! Inklusive fp och s.
Det förefaller som att "gammelpartierna" bildat en tyst överenskommelse om att dela makten, att diskutera bara plånboksfrågor, och att inte släppa fram frågor som handlar om frihet, integritet och rättssäkerhet. I stället finns idag en konsensus om att praktiskt prioritera övervakning och kontroll. Allt medan väljarna matas med frågor om plånbokens innehåll.
Som jag ser det kan inte demokrati existera under tvång. FRA-lagen och till en del IPRED-lagen och det datalagringsdirektiv som kommer att genomföras i största möjliga tystnad efter valet är exempel på hur ett ofritt kontrollsamhälle växer fram. Det finns fler, tyvärr.
Välstånd i ett fängelseliknande samhälle är inte demokrati! Både mer eller mindre partitrogna ledarskribenter som granskande journalister borde belysa politikernas skilda syn i detta! Speciellt i valtider!
Och då ska alla partiers företrädare granskas. Inte bara riksdagspartiernas.
16 augusti 2010
Göran Hägglund intervjuad
Idag var det Göran Hägglunds dag i SR:s P1. Ser i all hast ingen annan bloggar ha kommenterat detta. Vad tyckte jag då?
Jodå, herr kd-chefen har lätt för att uttrycka sig. Han är en lojal medarbetare till Reinfeldt. Han har allmänborgerliga (hemska ord) åsikter. Däremot är han inte så stark på det som skulle ge hans kd en självklar nisch i svenskt partiliv. Profilpfrågorna är mycket nedtonade, med undantag för vårdnadsbidraget, vilket i sig ändå inte är det som "borde" vara det främsta budskapet för ett kristdemokratiskt parti.
En positiv grej var annars att han insett att skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare måste minska. Akilleshälen där är att den ska finnas kvar ändå, om än mindre. Det är svårt följa logiken i det resonemanget.
En annan positiv sak var att han, om än något krystat/försiktigt tog avstånd från Alf Svenssons åsikt att det är bra att registrera alla datasökningar i syfte att komma åt pedofiler. Göran tycks inse att det är för stort ingrepp i integriteten, samtidigt som det inte är effektivt. Alltid något...
Att inte heller kd (i likhet med fp) ställer upp på Tobias Billströms utvisningsglädje betr romer som tigger, får också ses som glädjande för den som är emot diskriminering. Och visar en spricka i Alliansen. Att kd inte ställer upp på fp:s förbudslinje betr heltäckande slöja i skolan är också glädjande. Lyssnade man noga betr utläggningarna om bensinskatten så lyckades Göran Hägglund komma rätt väl ur den. Det kan tolkas som ett löfte att han inte går med på höjningar under de kommande fyra åren. Men det var sannerligen inget som han flaggade stort med.
Svåra ämnen för kd-ledaren var främst de nya reglerna för sjukförsäkringen liksom hur arbetslösa kan tvingas att söka vilka jobb som helst, var som helst oberoende av familjesituation med mera. Han ville givetvis att myndigheterna ska använda sunt förnuft vid tillämpningen, men gled undan frågan om i vilken mån det faktiskt är reglerna som gör det svårt med mänsklighet och sunt förnuft.
Nu är inte precis kd mitt förstaval, och inte andraval heller, långt därifrån. Men de trogna väljarna ansåg nog att han försvarade partiet väl. Kanske också en och annan med lite mera svaga sympatier.
Utfrågarna skötte sig väl, men undvek att pressa honom i integritetsfrågan, med undantag för Alf Svenssons syn på datalagringen.
Jodå, herr kd-chefen har lätt för att uttrycka sig. Han är en lojal medarbetare till Reinfeldt. Han har allmänborgerliga (hemska ord) åsikter. Däremot är han inte så stark på det som skulle ge hans kd en självklar nisch i svenskt partiliv. Profilpfrågorna är mycket nedtonade, med undantag för vårdnadsbidraget, vilket i sig ändå inte är det som "borde" vara det främsta budskapet för ett kristdemokratiskt parti.
En positiv grej var annars att han insett att skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare måste minska. Akilleshälen där är att den ska finnas kvar ändå, om än mindre. Det är svårt följa logiken i det resonemanget.
En annan positiv sak var att han, om än något krystat/försiktigt tog avstånd från Alf Svenssons åsikt att det är bra att registrera alla datasökningar i syfte att komma åt pedofiler. Göran tycks inse att det är för stort ingrepp i integriteten, samtidigt som det inte är effektivt. Alltid något...
Att inte heller kd (i likhet med fp) ställer upp på Tobias Billströms utvisningsglädje betr romer som tigger, får också ses som glädjande för den som är emot diskriminering. Och visar en spricka i Alliansen. Att kd inte ställer upp på fp:s förbudslinje betr heltäckande slöja i skolan är också glädjande. Lyssnade man noga betr utläggningarna om bensinskatten så lyckades Göran Hägglund komma rätt väl ur den. Det kan tolkas som ett löfte att han inte går med på höjningar under de kommande fyra åren. Men det var sannerligen inget som han flaggade stort med.
Svåra ämnen för kd-ledaren var främst de nya reglerna för sjukförsäkringen liksom hur arbetslösa kan tvingas att söka vilka jobb som helst, var som helst oberoende av familjesituation med mera. Han ville givetvis att myndigheterna ska använda sunt förnuft vid tillämpningen, men gled undan frågan om i vilken mån det faktiskt är reglerna som gör det svårt med mänsklighet och sunt förnuft.
Nu är inte precis kd mitt förstaval, och inte andraval heller, långt därifrån. Men de trogna väljarna ansåg nog att han försvarade partiet väl. Kanske också en och annan med lite mera svaga sympatier.
Utfrågarna skötte sig väl, men undvek att pressa honom i integritetsfrågan, med undantag för Alf Svenssons syn på datalagringen.
15 augusti 2010
Demokratifesten = förnedringsteve
Jag skrev igår om teves s.k. demokratifest. Nu ser jag att en av de deltagande f.d.politikerna också tyckt till om programmet. Det är Birger Schlaug, en av miljöpartiets skarpaste profiler, som betecknar programmet som förnedringsteve.
Jag vill faktiskt tro att tanken bakom programmet var god. Dvs att det fanns en vilja att sprida budskapet att demokrati är viktigt och därför också att det är viktigt att rösta. Att man samtidigt gjorde det som underhållning, och det så eftertryckligt att man la det på bästa sändningstid en fredagkväll, kanske var det det som gjorde att det kantrade så ordentligt?
Jag gissar att medelsvensson (en person som inte existerar annat än i statisk och som målgrupp för reklam) ändå tyckte det var hyfsat underhållande. Det var ju en del roliga inslag, framför allt av skickliga imitatörer à la Godmorgon världens Public service.
Eller kanske inte, eftersom satiren nog inte gick fram hos annat än mera politiskt insatta och orienterade lyssnare/tittare.
Jag vill gärna tro att väljarna inte är korkade, utan att de är intresserade och medvetna. Men det är intervjuer av det slag som detta program bjöd på, som får mig att undra. Som Birger Schlaug bitskt anmärker så innebär demokrati skyldigheter också,
"att demokrati är mer än att medborgare skall matas med lättsmält föda, som är kul och pubertal. Medborgare som säger att de inget får veta, får faktiskt skylla sig själva. Matborden är dukade, det är bara att ta för sig. Och matborden finns överallt och nästan dygnet runt. Det räcker inte med att gapa och låta någon annan stoppa in sötat godis i munnen. Man får ta sig till att själv stoppa maten i munnen.
---
också skyldigheter. Skyldigheter att emellanåt tugga sådant som är svårsmält och som kräver långa tankar. Som åtminstone är längre än 30 sekunder."
Och visst håller jag med Schlaug. Men hur ska vi nå dit? Den generation "mumiepolitiker" som satt på podiet hade nog lite mera av pedagogisk fostraranda i sig än dagens. Numera är det PR-byråer och spin-doctors som präglar politiken. Ansvaret för det är också medias. Förflackningen av media är monumental. De politiker som satt på podiet, men aldrig fick tala till punkt, de representerade 6 av de 7 riksdagspartiera. Centern fick komma till tals genom en hyfsad parodi på Maud Olofsson. Gudrun Schyman lyckade få in F! i en kommentar. I övrigt kom programmet aldrig i närheten av att på allvar nämna sakfrågorna i valet, och allra minst diskussionen om integritet - eller piratpartiet.
Betr medias roll och viljan att ta till sig information. En av de tonårsflickor som intervjuades sa sig sakna frågor som ungdomar är intresserade av. Jag väntade med spänning på om svaret skulle vara något om integritet eller liknande. Men icke, hon saknade skolfrågan! Jösses, det är ju en av de mest vanliga frågorna, speciellt hos folkpartiet. Hur kan hon ha missat det?
Men hon använde tydligen internet. Saknade politisk debatt på bloggarna, om jag hann uppfatta henne rätt. Hoppsan, det finns ju hur många politiska bloggar som helst! Då måste man dock lämna mode- och kändisbloggarna... vilket kanske är mer än vad som många orkar.
Vad var det för mening med att låta s.k. experter uttala sig om "politikers" kroppspråk och klädsel? Det är väl mera en intern skolningsfråga för politikerna, om de nu tror att det är ytan som är så viktig! Klädsel? Experten där var ju verkligen själv löjligt klädd, gav knappast förtroende. Politiker ska inte prata och klä sig som artister eller tonåringar. De ska koncentrera sig - på alla sätt - på att föra ut sitt budskap på ett förtroendeväckande sätt.
Om de har något budskap.
Det är inget fel i att ha humor, med lustifikationerna ska inte vara det enda budskapet.
Lärdomen av programmet är att demokrati inte passar som lättsmält underhållning. Att media måste inse att demokrati ska behandlas seriöst. Det behöver därför inte göras tråkigt.
Det är medias uppgift att finna ut hur det ska kunna ske. Inte att göra politiker till pajaser eller driftkuckun. Inte att politiker ska dansa med kossor heller.
Jag vill faktiskt tro att tanken bakom programmet var god. Dvs att det fanns en vilja att sprida budskapet att demokrati är viktigt och därför också att det är viktigt att rösta. Att man samtidigt gjorde det som underhållning, och det så eftertryckligt att man la det på bästa sändningstid en fredagkväll, kanske var det det som gjorde att det kantrade så ordentligt?
Jag gissar att medelsvensson (en person som inte existerar annat än i statisk och som målgrupp för reklam) ändå tyckte det var hyfsat underhållande. Det var ju en del roliga inslag, framför allt av skickliga imitatörer à la Godmorgon världens Public service.
Eller kanske inte, eftersom satiren nog inte gick fram hos annat än mera politiskt insatta och orienterade lyssnare/tittare.
Jag vill gärna tro att väljarna inte är korkade, utan att de är intresserade och medvetna. Men det är intervjuer av det slag som detta program bjöd på, som får mig att undra. Som Birger Schlaug bitskt anmärker så innebär demokrati skyldigheter också,
"att demokrati är mer än att medborgare skall matas med lättsmält föda, som är kul och pubertal. Medborgare som säger att de inget får veta, får faktiskt skylla sig själva. Matborden är dukade, det är bara att ta för sig. Och matborden finns överallt och nästan dygnet runt. Det räcker inte med att gapa och låta någon annan stoppa in sötat godis i munnen. Man får ta sig till att själv stoppa maten i munnen.
---
också skyldigheter. Skyldigheter att emellanåt tugga sådant som är svårsmält och som kräver långa tankar. Som åtminstone är längre än 30 sekunder."
Och visst håller jag med Schlaug. Men hur ska vi nå dit? Den generation "mumiepolitiker" som satt på podiet hade nog lite mera av pedagogisk fostraranda i sig än dagens. Numera är det PR-byråer och spin-doctors som präglar politiken. Ansvaret för det är också medias. Förflackningen av media är monumental. De politiker som satt på podiet, men aldrig fick tala till punkt, de representerade 6 av de 7 riksdagspartiera. Centern fick komma till tals genom en hyfsad parodi på Maud Olofsson. Gudrun Schyman lyckade få in F! i en kommentar. I övrigt kom programmet aldrig i närheten av att på allvar nämna sakfrågorna i valet, och allra minst diskussionen om integritet - eller piratpartiet.
Betr medias roll och viljan att ta till sig information. En av de tonårsflickor som intervjuades sa sig sakna frågor som ungdomar är intresserade av. Jag väntade med spänning på om svaret skulle vara något om integritet eller liknande. Men icke, hon saknade skolfrågan! Jösses, det är ju en av de mest vanliga frågorna, speciellt hos folkpartiet. Hur kan hon ha missat det?
Men hon använde tydligen internet. Saknade politisk debatt på bloggarna, om jag hann uppfatta henne rätt. Hoppsan, det finns ju hur många politiska bloggar som helst! Då måste man dock lämna mode- och kändisbloggarna... vilket kanske är mer än vad som många orkar.
Vad var det för mening med att låta s.k. experter uttala sig om "politikers" kroppspråk och klädsel? Det är väl mera en intern skolningsfråga för politikerna, om de nu tror att det är ytan som är så viktig! Klädsel? Experten där var ju verkligen själv löjligt klädd, gav knappast förtroende. Politiker ska inte prata och klä sig som artister eller tonåringar. De ska koncentrera sig - på alla sätt - på att föra ut sitt budskap på ett förtroendeväckande sätt.
Om de har något budskap.
Det är inget fel i att ha humor, med lustifikationerna ska inte vara det enda budskapet.
Lärdomen av programmet är att demokrati inte passar som lättsmält underhållning. Att media måste inse att demokrati ska behandlas seriöst. Det behöver därför inte göras tråkigt.
Det är medias uppgift att finna ut hur det ska kunna ske. Inte att göra politiker till pajaser eller driftkuckun. Inte att politiker ska dansa med kossor heller.
14 augusti 2010
Vackra ord i fp-manifestet
Jag är för trött att skriva och tänka till djupare om fp:s valmanifest. En snabb koll ger dock en i stort positiv känsla. Speciellt inledningen om behovet av mera liberalism i Sverige.
Det är ett mångordigt manifest. Tyngdpunkten ligger på skola, ett traditionellt viktigt område för fp. Inte minst Jan Björklunds presentation och pressmeddelandet betonar skolan på ett sätt som känns övertungt. Det reella innehållet är både vin och vatten.
Vidare, ett av de avsnitt som känns mycket märkligt är om ett tryggt Sverige, Johan Pehrsons område... Här blandas bra och dåligt i en brygd som känns odrickbar som summa. Jag hinner här inte ge exempel, läs själv.
Det finns också ett litet avsnitt om integritet.
"• Lagstiftaren ska tänka efter – före. Inför krav på obligatorisk förhandsgranskning av
effekten för den personliga integriteten av nya lagförslag.
• Sverige behöver en författningsdomstol. En författningsdomstol bör införas för att
stärka skyddet för den svenska grundlagen.
• Starkare myndighetsskydd för integritet. Ersätt Datainspektionen med en bredare
Integritetsinspektion, och inrätta en europeisk dataskyddsmyndighet i EU.
• Nej till allmänt DNA-register. Lagring av människors genetiska information är ett
stort ingrepp i den personliga integriteten. Nyttan för brottsbekämpningen väger inte
upp intrånget i enskildas privatliv."
Det låter ju ganska bra, om än lite tunt. Dock får jag intrycket att det i fp finns något slags skamkänsla över att ha släppt fram FRA-lagen, och även att de interna integritetsvännerna kunna ta ett steg framåt.
Mina huvudinvändningar, efter en mycket snabb genomläsning, är dock att betr integriteten så saknar jag direkta ställningtagandena emot FRA-lagen och hoten om datalagringsdirektiv med mera.
Den andra generella invändningen är fp´s faktiska ställningstaganden under senare år, vilket motsäger trovärdigheten i manifestet. Liksom att fp ingår i en allians med partier som knappast kan kallas vare sig liberala eller integritetsvärnande. Inte i praktiken alltså.
Det är möjligt att en lusläsning ger ett någorlunda intryck i vissa frågor, på gott och ont. Men, som sagt, de senaste dryga halvdussinet års fp-historia är det som sänker manifestet. Hur ska jag, och någon annan, tro att det i sina bättre avsnitt kommer att bli fp-politik?
Tyvärr visar närhistorien att det i regeringsställning mest är de sämre avsnitten som präglat fp.
Det är ett mångordigt manifest. Tyngdpunkten ligger på skola, ett traditionellt viktigt område för fp. Inte minst Jan Björklunds presentation och pressmeddelandet betonar skolan på ett sätt som känns övertungt. Det reella innehållet är både vin och vatten.
Vidare, ett av de avsnitt som känns mycket märkligt är om ett tryggt Sverige, Johan Pehrsons område... Här blandas bra och dåligt i en brygd som känns odrickbar som summa. Jag hinner här inte ge exempel, läs själv.
Det finns också ett litet avsnitt om integritet.
"• Lagstiftaren ska tänka efter – före. Inför krav på obligatorisk förhandsgranskning av
effekten för den personliga integriteten av nya lagförslag.
• Sverige behöver en författningsdomstol. En författningsdomstol bör införas för att
stärka skyddet för den svenska grundlagen.
• Starkare myndighetsskydd för integritet. Ersätt Datainspektionen med en bredare
Integritetsinspektion, och inrätta en europeisk dataskyddsmyndighet i EU.
• Nej till allmänt DNA-register. Lagring av människors genetiska information är ett
stort ingrepp i den personliga integriteten. Nyttan för brottsbekämpningen väger inte
upp intrånget i enskildas privatliv."
Det låter ju ganska bra, om än lite tunt. Dock får jag intrycket att det i fp finns något slags skamkänsla över att ha släppt fram FRA-lagen, och även att de interna integritetsvännerna kunna ta ett steg framåt.
Mina huvudinvändningar, efter en mycket snabb genomläsning, är dock att betr integriteten så saknar jag direkta ställningtagandena emot FRA-lagen och hoten om datalagringsdirektiv med mera.
Den andra generella invändningen är fp´s faktiska ställningstaganden under senare år, vilket motsäger trovärdigheten i manifestet. Liksom att fp ingår i en allians med partier som knappast kan kallas vare sig liberala eller integritetsvärnande. Inte i praktiken alltså.
Det är möjligt att en lusläsning ger ett någorlunda intryck i vissa frågor, på gott och ont. Men, som sagt, de senaste dryga halvdussinet års fp-historia är det som sänker manifestet. Hur ska jag, och någon annan, tro att det i sina bättre avsnitt kommer att bli fp-politik?
Tyvärr visar närhistorien att det i regeringsställning mest är de sämre avsnitten som präglat fp.
Demokrati som underhållning
Såg teve 1:s demokratigala, eller vad den nu rubricerades som, igår kväll.
Det var en vågad satsning att lägga detta som fredagskvällsunderhållning. Jag skulle tro att en del blev avskräckta av själva rubriken.
De på-fältet-intervjuer med s.k. vanligt folk som ingick i programmet visade att okunnigheten om politik är stor, liksom viljan att faktiskt avhjälpa denna okunnighet. Det känns trist och illavarslande för den svenska demokratin.
Som underhållning fungerade dock programmet rätt väl, i vart fall bitvis. Det var kul och träffande parodier och andra lustifikationer om politiker och politiska företeelser. I någon mån visade det även att (vissa) politiker även är vanliga människor, med i vart fall rudiment till humor.
Men vad gav programmet i övrigt? Fick vi några nyheter, någon kunskap eller blev vi stimulerade att ta reda på mera, att gå och rösta?
Det är tveksamt. Tyvärr.
En gammal sanning bekräftades dock. Att kritiken mot politikerna alltid är tvådelad, i två motsägande invändningar. Som dessutom ofta finns båda hos kritikern.
Det ena är att politiker bara käbblar och man vill se att de kommer överens. (Vilket de i hög grad faktiskt gör !)
Den andra invändningen är att "man" vill veta mera konkret vad de vill, vad de står för själva! D v s att politiker/partier ska profilera sig bättre, visa ideologi och inte kompromissa bort sig.
Det var en vågad satsning att lägga detta som fredagskvällsunderhållning. Jag skulle tro att en del blev avskräckta av själva rubriken.
De på-fältet-intervjuer med s.k. vanligt folk som ingick i programmet visade att okunnigheten om politik är stor, liksom viljan att faktiskt avhjälpa denna okunnighet. Det känns trist och illavarslande för den svenska demokratin.
Som underhållning fungerade dock programmet rätt väl, i vart fall bitvis. Det var kul och träffande parodier och andra lustifikationer om politiker och politiska företeelser. I någon mån visade det även att (vissa) politiker även är vanliga människor, med i vart fall rudiment till humor.
Men vad gav programmet i övrigt? Fick vi några nyheter, någon kunskap eller blev vi stimulerade att ta reda på mera, att gå och rösta?
Det är tveksamt. Tyvärr.
En gammal sanning bekräftades dock. Att kritiken mot politikerna alltid är tvådelad, i två motsägande invändningar. Som dessutom ofta finns båda hos kritikern.
Det ena är att politiker bara käbblar och man vill se att de kommer överens. (Vilket de i hög grad faktiskt gör !)
Den andra invändningen är att "man" vill veta mera konkret vad de vill, vad de står för själva! D v s att politiker/partier ska profilera sig bättre, visa ideologi och inte kompromissa bort sig.
13 augusti 2010
Johan Pehrson på gång - igen. Uppdat.
Inför ungdomsdomstolar, föreslår folkpartiet, dvs Johan Batong Pehrson enl radioinslag, SvD, DN och Expressen. Det verkar ju som att Johan Batong tagit monopol på folkpartiets politik vad gäller kriminalpolitik, polis och rättsfrågor. Jag har svårt att tänka mig att hela fp:s riksdagsgrupp står bakom förslaget. Om så vore, är det ett tecken på liberalismens förfall inom fp.
Varje gång ett mål blir liggande för länge riskerar oskyldiga att dömas och skyldiga gå fria, säger Johan Pehrson, som menar att unga som begår brott måste få tydligare signaler från rättsväsendet.
Jaha ja, varför särbehandling av unga? Dessa risker finns väl för alla! Att speciellt peka ut unga ger märkliga signaler från signalpolitikern nummer ett. Jag hörde i radion att Johan Pehrson inte tänkt sig att förslaget ska kosta något extra. Det betyder att resurser tas från brott som begåtts av äldre. Hur kan man så säkert veta att det är just en ungdom som begått brottet? OK, misstanke kan finnas, men före dom är ju var och en oskyldig. I vart fall i ett rättssamhälle.
Jag menar att de uttalade motiven till förslaget är suddiga och ytterst tveksamma. Ogenomtänkta, eller så ligger andra motiv bakom.
Inga mer pengar, då kan det inte bli t ex yngre domare, inte yngre nämndemän. Dvs inga nya resurser för att få domstolar med närmare kontakt med ungdomarnas värld och situation. Däremot risk för förseningar för andra och specialisering som innebär långa resor för de inblandade.
Är det inte längre meningen med samma lagar för alla längre, speciallagar för unga kanske? Med strängare straff? Det är de vibbar man får när förslag kommer från Johan Batong. Vill fp ha en bättre efterlevnad av lagarna bland unga, genom att särbehandla dem, hur ska det gå till? Genom att förlänga handläggningstiderna för äldre brottsmisstänkta? Hur vore det att tänka till i vilken mån det finns lagar som inte står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet? Genom brottsförebyggande åtgärder i st f att ge intryck av att särskilt klämma åt unga!??
Johan Pehrsons och fp:s förslag ger känslan av att de vill peka ut unga som brottslingar och att de ska klämmas åt hårdare. Och jag misstänker att det faktiskt är det intryck de vill ge också. Att de friar till en äldre, välmående medelklass rädsla för att ungdomar, under att ge sken av att "hjälpa" unga brottslingar.
Även om de inte säger det rent ut.
Faktisk brottslighet ska bekämpas. Men att peka ut och ge intryck av att vilja klämma åt en speciell medborgargrupp, det luktar illa. Det är röstfiske i grumliga vatten. Det är inte rättssäkert!
Uppdatering. Ser nu att fp även föreslår enFörfattningsdomstol. Det däremot ser jag positivt på. Dvs om inte Johan Pehrson utformar reglerna för den...
Varje gång ett mål blir liggande för länge riskerar oskyldiga att dömas och skyldiga gå fria, säger Johan Pehrson, som menar att unga som begår brott måste få tydligare signaler från rättsväsendet.
Jaha ja, varför särbehandling av unga? Dessa risker finns väl för alla! Att speciellt peka ut unga ger märkliga signaler från signalpolitikern nummer ett. Jag hörde i radion att Johan Pehrson inte tänkt sig att förslaget ska kosta något extra. Det betyder att resurser tas från brott som begåtts av äldre. Hur kan man så säkert veta att det är just en ungdom som begått brottet? OK, misstanke kan finnas, men före dom är ju var och en oskyldig. I vart fall i ett rättssamhälle.
Jag menar att de uttalade motiven till förslaget är suddiga och ytterst tveksamma. Ogenomtänkta, eller så ligger andra motiv bakom.
Inga mer pengar, då kan det inte bli t ex yngre domare, inte yngre nämndemän. Dvs inga nya resurser för att få domstolar med närmare kontakt med ungdomarnas värld och situation. Däremot risk för förseningar för andra och specialisering som innebär långa resor för de inblandade.
Är det inte längre meningen med samma lagar för alla längre, speciallagar för unga kanske? Med strängare straff? Det är de vibbar man får när förslag kommer från Johan Batong. Vill fp ha en bättre efterlevnad av lagarna bland unga, genom att särbehandla dem, hur ska det gå till? Genom att förlänga handläggningstiderna för äldre brottsmisstänkta? Hur vore det att tänka till i vilken mån det finns lagar som inte står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet? Genom brottsförebyggande åtgärder i st f att ge intryck av att särskilt klämma åt unga!??
Johan Pehrsons och fp:s förslag ger känslan av att de vill peka ut unga som brottslingar och att de ska klämmas åt hårdare. Och jag misstänker att det faktiskt är det intryck de vill ge också. Att de friar till en äldre, välmående medelklass rädsla för att ungdomar, under att ge sken av att "hjälpa" unga brottslingar.
Även om de inte säger det rent ut.
Faktisk brottslighet ska bekämpas. Men att peka ut och ge intryck av att vilja klämma åt en speciell medborgargrupp, det luktar illa. Det är röstfiske i grumliga vatten. Det är inte rättssäkert!
Uppdatering. Ser nu att fp även föreslår enFörfattningsdomstol. Det däremot ser jag positivt på. Dvs om inte Johan Pehrson utformar reglerna för den...
12 augusti 2010
S + M = Sant, dvs båda är kollektivets förespråkare
Hax, bloggaren som alla läser, noterar att moderaterna nu har presenterat sitt valmaterial. Så mycket fria, starka individer i ett öppet samhälle är det inte fråga om. Istället är det kollektivet som gäller.
Det är ju det jag tjatat om länge, speciellt efter Reinfeldts övertagande av m-skutan. Moderaterna bygger på konservatismen. Inte på en något misstolkad variant av liberalismen. Det var ett avsteg under G Bohmans tid, med viss eftersläpning.
Konservatismen ser till statens bästa och bygger på kollektivism. Nu rämnar fasaden alltmer för Reinfeldt. Vår tids konservative maktpolitiker. Moderaterna står, liksom socialdemokratin på kollektivets sida gentemot individen.
Inte att undra på att det förekommer tankegångar från de hållen om samarbete efter valet om det inte går som de själva vill... Staten och kollektivismen framför allt. Och individen och dennes integritet kommer i kläm.
S + M = sant. Det var ett uppkäftigt påstående (och ett sant sådant) från Liberal ungdom för några valrörelser sedan.
Och verkar vara än mera sant idag.
Det är ju det jag tjatat om länge, speciellt efter Reinfeldts övertagande av m-skutan. Moderaterna bygger på konservatismen. Inte på en något misstolkad variant av liberalismen. Det var ett avsteg under G Bohmans tid, med viss eftersläpning.
Konservatismen ser till statens bästa och bygger på kollektivism. Nu rämnar fasaden alltmer för Reinfeldt. Vår tids konservative maktpolitiker. Moderaterna står, liksom socialdemokratin på kollektivets sida gentemot individen.
Inte att undra på att det förekommer tankegångar från de hållen om samarbete efter valet om det inte går som de själva vill... Staten och kollektivismen framför allt. Och individen och dennes integritet kommer i kläm.
S + M = sant. Det var ett uppkäftigt påstående (och ett sant sådant) från Liberal ungdom för några valrörelser sedan.
Och verkar vara än mera sant idag.
Vilken färg väljer du ... valpejl
Jag har hoppat till några gånger när jag sett SVTs annons för sin Valpejl i sina kanaler. Det ser ju verkligen ut som kommersiell reklam för, tja... färg. Reklam, så oförblommerad, i självaste statstelevisionen. Efter några bråkdels sekunder inser jag att det är just "intern reklam" för SVT/SR:s Valpejl - på nätet.
Kanske detta kan ses som en illustration till problemet med alla dessa tester som media erbjuder sina läsare/tittare för att de ska hitta "sitt" parti. Frågeställningarna - och valet av frågor - avgör i vilket fack man hamnar. Därmed är de flesta test helt vilseledande i st för vägledande.
Jag har blivit allt möjligt i dessa tester, från vänsterpartist till kristdemokrat! Gjorde just om ett test, som jag klagat på tidigare p g a att det inte gick att väga frågorna. Nu fanns en liten chans till detta, men det ledde ändå fel. Främst p g a vilka frågorna var och vilka som inte finns.
SVT/SR:s valpejl är lite bättre. I teorin, för frågans vikt för mig kunde markeras. En viktig invändning är att är tekniskt svårhanterat. När man valt ämnen och partier kan man inte klicka sig vidare. Man måste backa... Nå, efter många försök kom jag igenom ett test. Jag valde 4-5 områden (av kanske dussinet ämnesområden) och 4-5 partier (av tio). Detta för att nå något slags fokusering... Men så konstigt det blev.
Nå, jag gick vidare och jämförde med tillgängliga kandidater i mitt län (Norrbotten) men fick även nu ett resultat som var något märkligt. Först kom en folkpartist, en bra bit ner på sitt partis lista (tyvärr), sedan tre piratpartister. Inte helt oväntat, men inte precis i den ordning jag gissat de skulle komma. Sedan två centerpartister, märkliga tanke och helt okända för mig! Sedan en salig blandning... kända och okända namn.
Självklart ville jag göra om testet utifrån några andra variabler. T ex se om jag helt koncentrerade mig på de ämnesområden som är viktiga för mig, alternativt ta med ALLA partier och ALLA frågor. Men se, det gick inte. Jag kan i o f sig gissa mig till olika resultat, t ex med kunskap om i vilken mån partierna presenterat ståndpunkter...
Däremot kan man gå in och kolla sina eventuella svar och deras likhet med en speciell kandidat. Då kan man även se dennes ålder och inkomst etc. Därmed är vi inne på detta med personval, vilket ju är en spännande tanke.
Ännu bättre vore det dock om t ex dagstidningarna insåg att det inte bara är sådär ett halvdussin ämnesområden som är intressanta för väljarna och att pressen gjorde mera utförliga redovisningar, jämförelser mellan olika kandidater. Inte bara mellan olika partier.
Kanske detta kan ses som en illustration till problemet med alla dessa tester som media erbjuder sina läsare/tittare för att de ska hitta "sitt" parti. Frågeställningarna - och valet av frågor - avgör i vilket fack man hamnar. Därmed är de flesta test helt vilseledande i st för vägledande.
Jag har blivit allt möjligt i dessa tester, från vänsterpartist till kristdemokrat! Gjorde just om ett test, som jag klagat på tidigare p g a att det inte gick att väga frågorna. Nu fanns en liten chans till detta, men det ledde ändå fel. Främst p g a vilka frågorna var och vilka som inte finns.
SVT/SR:s valpejl är lite bättre. I teorin, för frågans vikt för mig kunde markeras. En viktig invändning är att är tekniskt svårhanterat. När man valt ämnen och partier kan man inte klicka sig vidare. Man måste backa... Nå, efter många försök kom jag igenom ett test. Jag valde 4-5 områden (av kanske dussinet ämnesområden) och 4-5 partier (av tio). Detta för att nå något slags fokusering... Men så konstigt det blev.
Nå, jag gick vidare och jämförde med tillgängliga kandidater i mitt län (Norrbotten) men fick även nu ett resultat som var något märkligt. Först kom en folkpartist, en bra bit ner på sitt partis lista (tyvärr), sedan tre piratpartister. Inte helt oväntat, men inte precis i den ordning jag gissat de skulle komma. Sedan två centerpartister, märkliga tanke och helt okända för mig! Sedan en salig blandning... kända och okända namn.
Självklart ville jag göra om testet utifrån några andra variabler. T ex se om jag helt koncentrerade mig på de ämnesområden som är viktiga för mig, alternativt ta med ALLA partier och ALLA frågor. Men se, det gick inte. Jag kan i o f sig gissa mig till olika resultat, t ex med kunskap om i vilken mån partierna presenterat ståndpunkter...
Däremot kan man gå in och kolla sina eventuella svar och deras likhet med en speciell kandidat. Då kan man även se dennes ålder och inkomst etc. Därmed är vi inne på detta med personval, vilket ju är en spännande tanke.
Ännu bättre vore det dock om t ex dagstidningarna insåg att det inte bara är sådär ett halvdussin ämnesområden som är intressanta för väljarna och att pressen gjorde mera utförliga redovisningar, jämförelser mellan olika kandidater. Inte bara mellan olika partier.
11 augusti 2010
Rötter ?
Rötter, visst var det en bok som hette så, för kanske 30 år sedan eller så. Har den nog i en bokhylla någonstans. Kota Kinte etc.
Att skildra verkliga eller skapade släkter i flera generationer, det är inte helt ovanligt, tvärtom. Sven Delblancs Samuels bok och efterföljande, Hedebysviten m fl för att nämna ett exempel, som är en skönlitterär variant av släktforskning.
När man kommit upp en bit i åren brukar intresset för föräldrars och förfäders liv öka. Teveserien "Vet du vem du är?" är ett tecken på det. Och det är intressant! Inte bara kändisars släktförhållanden och bakgrund. "Varje människa är en bok." Det visar t ex programmet om Susanne Ostens far (9 aug). Börjar man gräva efter en hel släkt, i ett eller flera led, då finns nog mängder av intressanta, rörande och ibland tragiska historier att ösa ur. Att glädjas åt, förundras eller gråta över.
Sorgligt nog är det väl så att det dröjer för länge innan vi inser värdet av att känna till vår bakgrund. Unga ser ofta bara framåt. Ibland tills de blivit så gamla att det blir svårt att reparera skadan att inte i tid ha sökt rötterna. Såväl i närtid som längre bakåt. Folk dör, handlingar försvinner, det som ger kött åt kyrkbokföringens fakta. Ger liv och förklaring.
Att ta del av egen historia kan ge en förklarande relief också åt andras, kanske mer kändas, historia också. Över hur tid och människor levde. Hur tider förändras, men människans natur blir rätt oförändrad.
Att skildra verkliga eller skapade släkter i flera generationer, det är inte helt ovanligt, tvärtom. Sven Delblancs Samuels bok och efterföljande, Hedebysviten m fl för att nämna ett exempel, som är en skönlitterär variant av släktforskning.
När man kommit upp en bit i åren brukar intresset för föräldrars och förfäders liv öka. Teveserien "Vet du vem du är?" är ett tecken på det. Och det är intressant! Inte bara kändisars släktförhållanden och bakgrund. "Varje människa är en bok." Det visar t ex programmet om Susanne Ostens far (9 aug). Börjar man gräva efter en hel släkt, i ett eller flera led, då finns nog mängder av intressanta, rörande och ibland tragiska historier att ösa ur. Att glädjas åt, förundras eller gråta över.
Sorgligt nog är det väl så att det dröjer för länge innan vi inser värdet av att känna till vår bakgrund. Unga ser ofta bara framåt. Ibland tills de blivit så gamla att det blir svårt att reparera skadan att inte i tid ha sökt rötterna. Såväl i närtid som längre bakåt. Folk dör, handlingar försvinner, det som ger kött åt kyrkbokföringens fakta. Ger liv och förklaring.
Att ta del av egen historia kan ge en förklarande relief också åt andras, kanske mer kändas, historia också. Över hur tid och människor levde. Hur tider förändras, men människans natur blir rätt oförändrad.
10 augusti 2010
Varför är "barnporrdebatten" så märklig?
Egentligen är det väl inte om barnporr som debatten handlar. Eller?
Till en del handlar den om hur ett ungt parti med en oslipad partiledare tillät utfrågare att gå ifrån sakfrågan om integritet. Och hur politiska motståndare tacksamt hugger vilt mot nykomlingen - med mer eller mindre (oftast mindre) renhåriga argument. Självfallet har det uppmuntrat den växande gruppen moralhysteriker att vräka ur sig sin osmälta och förvirrade tankar, som en del av dem inte inser hotar vårt demokratiska samhälle. Men med ord som barnets bästa och barnporr anser man sig kunna driva igenom vilka konstigheter som helst. Och lyckas också, tyvärr. Se bara på Beatrice Asks (m) och Johan Batong Pehrsons (fp) framfart.
Ingen normal och vettig människa kan finna något nöje eller mening med barnporr. Och givetvis vill inte piratpartiet, trots fällda krokodiltårar från politiska motståndare, legalisera barnporr.
Nå, med personer som antingen kopplar bort sin hjärna eller använder frågan för andra syften, som partiegoistiska skäl och/eller för att nedmontera demokratin, går knappast att argumentera på ett vettigt sätt. Däremot så kan man försöka reda ut vad saken gäller, vilka problem som finns, vilka definitioner som måste göras och hur man måste problematisera dem för att kunna föra en diskussion med de som fortfarande tänker.
Jag har bara tid och plats att ge ett exempel, men se även länkar ovan! Det är Sagor från livbåten, som i vanlig ordning gör en grundlig analys. Efter en avspark i vad Rick kan ha sagt och menat så kommer de in på sakfrågan:
"Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.
Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt."
Därefter följer en presentation och genomgång av problem. 1) Vem är barn?
2) Vad är porr? 3) Vad är ett övergrepp? 3b) Offerlösa brott 4) Innehav och preskribtion
Läs den nödvändiga problematiseringen.
Sedan konstaterar livbåten att:
"Hur man än vänder sig har man ändan bak
Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.
När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.
Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.
Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste."
Och:
"Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…"
Jag stannar i citaten där, men uppmanar att läsa hela texten.
I övrigt vill ge ett tips om mer eller mindre lyckade parodier på valaffischer på valaffisch.se/wordpress. En del är bra, en del är kusliga, andra mindre lyckade.
Till en del handlar den om hur ett ungt parti med en oslipad partiledare tillät utfrågare att gå ifrån sakfrågan om integritet. Och hur politiska motståndare tacksamt hugger vilt mot nykomlingen - med mer eller mindre (oftast mindre) renhåriga argument. Självfallet har det uppmuntrat den växande gruppen moralhysteriker att vräka ur sig sin osmälta och förvirrade tankar, som en del av dem inte inser hotar vårt demokratiska samhälle. Men med ord som barnets bästa och barnporr anser man sig kunna driva igenom vilka konstigheter som helst. Och lyckas också, tyvärr. Se bara på Beatrice Asks (m) och Johan Batong Pehrsons (fp) framfart.
Ingen normal och vettig människa kan finna något nöje eller mening med barnporr. Och givetvis vill inte piratpartiet, trots fällda krokodiltårar från politiska motståndare, legalisera barnporr.
Nå, med personer som antingen kopplar bort sin hjärna eller använder frågan för andra syften, som partiegoistiska skäl och/eller för att nedmontera demokratin, går knappast att argumentera på ett vettigt sätt. Däremot så kan man försöka reda ut vad saken gäller, vilka problem som finns, vilka definitioner som måste göras och hur man måste problematisera dem för att kunna föra en diskussion med de som fortfarande tänker.
Jag har bara tid och plats att ge ett exempel, men se även länkar ovan! Det är Sagor från livbåten, som i vanlig ordning gör en grundlig analys. Efter en avspark i vad Rick kan ha sagt och menat så kommer de in på sakfrågan:
"Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.
Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt."
Därefter följer en presentation och genomgång av problem. 1) Vem är barn?
2) Vad är porr? 3) Vad är ett övergrepp? 3b) Offerlösa brott 4) Innehav och preskribtion
Läs den nödvändiga problematiseringen.
Sedan konstaterar livbåten att:
"Hur man än vänder sig har man ändan bak
Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.
När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.
Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.
Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste."
Och:
"Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…"
Jag stannar i citaten där, men uppmanar att läsa hela texten.
I övrigt vill ge ett tips om mer eller mindre lyckade parodier på valaffischer på valaffisch.se/wordpress. En del är bra, en del är kusliga, andra mindre lyckade.
Konsten att ställa ledande frågor
En av alla dessa webb-enkäter som tidningarna översvämmas av får mig att reagera. Varför dessa helt ovetenskapliga enkäter om ditt som datt?
Nå, nu är det DN som den 10 aug frågar om vad som är den viktigaste valfrågan. DN:s internetläsare får sex alternativ. Viktigast för vem? För mig som person eller som jag gissar att andra väljare ser det? Hur som helst, inget alternativ passar mig som viktigast.
Alternativen är:
Skolan
Sjukvården
Äldrevården
Landets ekonomi
Arbetslösheten
Lag och ordning.
Det går inte att välja frågor som integritet, rättssäkerhet, grundläggande demokratiska rättigheter el liknande. Inget som visar vad jag som väljare anser är viktigast i frågan om individen kontra samhällsapparaten.
Att inte ta med vissa frågeställningar är alltså ett sätt att styra svaren.
Men visst är de flesta av de angivna alternativen viktiga också. Dock ej absolut viktigast för mig. Jag gissar att jag dessutom inte är ensam om att inte bara kunna välja ett alternativ. För många blir därför svaret med nödvändighet slumpmässigt.
Sedan kan man fundera på om det blir skillnad i svaren om ekonomifrågan skriv som:
Landets ekonomi, den personliga ekonomin, skatter eller bidrag?
"Arbetslöshet" brukar vara något som ibland är utbytbart med "Sysselsättning", beroende på frågarens politiska hemvist.
"Lag och ordning" är ett begrepp som kopplas till konservativa högerpartier - jfr de kristna fundamentalisterna i USA liksom allianspartierna i dagens Sverige.
Men frågan är vad man menar. Givetvis kan man problematisera genom att nämna vissa lagar (t ex FRA-lagen... ) eller skriva "Rättssäkerhet" eller koppla till moralhysteri, till polisövergrepp eller krav på att polis och åklagare ska få större befogenheter att ingripa utan misstankar eller domstolsprövning.
Detta bara som några exempel. Att ställa frågor är lätt. Men att ställa rätt frågor är svårare. I vart fall om man vill visa vad de svarande egentligen tycker.
Nå, nu är det DN som den 10 aug frågar om vad som är den viktigaste valfrågan. DN:s internetläsare får sex alternativ. Viktigast för vem? För mig som person eller som jag gissar att andra väljare ser det? Hur som helst, inget alternativ passar mig som viktigast.
Alternativen är:
Skolan
Sjukvården
Äldrevården
Landets ekonomi
Arbetslösheten
Lag och ordning.
Det går inte att välja frågor som integritet, rättssäkerhet, grundläggande demokratiska rättigheter el liknande. Inget som visar vad jag som väljare anser är viktigast i frågan om individen kontra samhällsapparaten.
Att inte ta med vissa frågeställningar är alltså ett sätt att styra svaren.
Men visst är de flesta av de angivna alternativen viktiga också. Dock ej absolut viktigast för mig. Jag gissar att jag dessutom inte är ensam om att inte bara kunna välja ett alternativ. För många blir därför svaret med nödvändighet slumpmässigt.
Sedan kan man fundera på om det blir skillnad i svaren om ekonomifrågan skriv som:
Landets ekonomi, den personliga ekonomin, skatter eller bidrag?
"Arbetslöshet" brukar vara något som ibland är utbytbart med "Sysselsättning", beroende på frågarens politiska hemvist.
"Lag och ordning" är ett begrepp som kopplas till konservativa högerpartier - jfr de kristna fundamentalisterna i USA liksom allianspartierna i dagens Sverige.
Men frågan är vad man menar. Givetvis kan man problematisera genom att nämna vissa lagar (t ex FRA-lagen... ) eller skriva "Rättssäkerhet" eller koppla till moralhysteri, till polisövergrepp eller krav på att polis och åklagare ska få större befogenheter att ingripa utan misstankar eller domstolsprövning.
Detta bara som några exempel. Att ställa frågor är lätt. Men att ställa rätt frågor är svårare. I vart fall om man vill visa vad de svarande egentligen tycker.
09 augusti 2010
Osynlig opposition... ger pp en chans till?
Hörde en kommentar att förra veckan var helt regeringens. Oppositionen var helt osynlig i media. Bara regeringspartiers utspel märktes.
Av det drar jag slutsatsen att medias kommentatorer anser att t ex piratpartiets valmanifest och därpå följande diskussion var en icke-händelse. Med tanke på hur den diskussionen gick, kanske piratpartiet ska vara tacksamma.
Och kommentaren speglar att piratpartiets bekymmer i stort sett "bara" var interna, inte nådde ut till några större väljarskaror.
Det skulle ge piratpartiet tid att slicka såren och att skärpa och förtydliga sina ställningstaganden. Samt att förhoppningsvis komma tillbaka snabbt, med friska krafter och friskt mod. Med argument som inte behöver misstolkas - och så att fokus blir på kärnfrågorna: integritet, rättssäkerhet etc, dvs kampen emot övervakningssamhället och för medborgerliga rättigheter.
Av det drar jag slutsatsen att medias kommentatorer anser att t ex piratpartiets valmanifest och därpå följande diskussion var en icke-händelse. Med tanke på hur den diskussionen gick, kanske piratpartiet ska vara tacksamma.
Och kommentaren speglar att piratpartiets bekymmer i stort sett "bara" var interna, inte nådde ut till några större väljarskaror.
Det skulle ge piratpartiet tid att slicka såren och att skärpa och förtydliga sina ställningstaganden. Samt att förhoppningsvis komma tillbaka snabbt, med friska krafter och friskt mod. Med argument som inte behöver misstolkas - och så att fokus blir på kärnfrågorna: integritet, rättssäkerhet etc, dvs kampen emot övervakningssamhället och för medborgerliga rättigheter.
08 augusti 2010
Något för semesterbilister efter E4 att undvika.
Undvik följande om ni reser efter E4:an i Norrland, i vart fall under juli månad. Det är tre saker som irriterat mig, sommaren 2010. Jag skulle tro att jag inte är ensamt om det, så den som vill kan ta varning.
A. Borkas camping i, strax utanför, Enånger. Varför: jo, de håller priser som ligger skyhögt över den mediokra standarden. Och ägarens attityd om man påtalar någon brist (som ex-vis icke funkande teve, som om den funkande kunde vare en liten ”ursäkt” för det höga priset) är minst sagt tveksam.
B. Ok-q8:s mack i Gnarp. Den ligger illa till. Farlig att svänga in till när man kommer söderifrån. Farlig och hopplöst tilltrasslad tillfart och avfart när man väl tagit sig från E4:an. Och så enormt trångt och feldisponerat när man ska tanka, att få pumpen, med rätt bensin, på rätt sida om bilen utan att få plåtskador . Sedan svårt att komma därifrån, även för att bara ställa sig vid macken en bit från pumpen en stund innan man kör vidare. T ex för att köpa en glass, eller besöka toan. Vilket verkar vara det ärende de flesta har, vilket givetvis bidrar till kaoset.
C. IKEA i Sundsvall. Ett oerhört populärt resmål. Men om det inte är huvudsaken, så försök inte att slinka in dit för en halvtimmes snabbkoll. Numera finns ingen vägvisare i de enorma ”trafikplatser” som omger även Sundsvalls norra del. Åk gärna dit om ni har mycket gott om tid och vet exakt hur ni ska åka, fara av, svänga. Men annars, nej! Ni tappar mängder av tid, blir på dåligt humör och hittar kanske inte alls rätt.
A. Borkas camping i, strax utanför, Enånger. Varför: jo, de håller priser som ligger skyhögt över den mediokra standarden. Och ägarens attityd om man påtalar någon brist (som ex-vis icke funkande teve, som om den funkande kunde vare en liten ”ursäkt” för det höga priset) är minst sagt tveksam.
B. Ok-q8:s mack i Gnarp. Den ligger illa till. Farlig att svänga in till när man kommer söderifrån. Farlig och hopplöst tilltrasslad tillfart och avfart när man väl tagit sig från E4:an. Och så enormt trångt och feldisponerat när man ska tanka, att få pumpen, med rätt bensin, på rätt sida om bilen utan att få plåtskador . Sedan svårt att komma därifrån, även för att bara ställa sig vid macken en bit från pumpen en stund innan man kör vidare. T ex för att köpa en glass, eller besöka toan. Vilket verkar vara det ärende de flesta har, vilket givetvis bidrar till kaoset.
C. IKEA i Sundsvall. Ett oerhört populärt resmål. Men om det inte är huvudsaken, så försök inte att slinka in dit för en halvtimmes snabbkoll. Numera finns ingen vägvisare i de enorma ”trafikplatser” som omger även Sundsvalls norra del. Åk gärna dit om ni har mycket gott om tid och vet exakt hur ni ska åka, fara av, svänga. Men annars, nej! Ni tappar mängder av tid, blir på dåligt humör och hittar kanske inte alls rätt.
06 augusti 2010
Så kan man också reagera...
Media- och kommentatorskarusellen efter piratpartiets valmanifest och Rick Falkvinges radiouttalanden om barnporr har varit omfattande och förvirrande. Eller rättare sagt, reaktionerna har varit så skiftande och märkliga att det krävs något slag uppstramning. Hur förutsebara reaktionerna än verkar nu.
Alltså. 1) Ett parti, inte minst ett ungt och orutinerat parti (partiledning och medlemmar) måste inse att minsta snubblande och tvetydighet gör att vargarna genast börjar försöka slita det i stycken! Det insåg inte pp tillfullo. Nu har det förhoppningsvis lärt sig läxan. Kloka kommentarer kring detta kan man bl a hitta hos FarmorGun (givetvis), som också hittat balanserade kommentarer i dagspressen.
2) Medlemmar och sympatisörer får inte gripas av panik om en partiföreträdare gör någon dumhet, medveten eller omedveten! Självfallet får det inte bli för många klarvertramp, men inse att även rutinerade politiker gör tabbar (jfr Beatrice Ask, Jan Björklund, ja exemplen är många, många, tänk efter bara) utan att världen rasar samman. Jag måste dock berömma piratpartiet för den helt öppna och ärliga debatt som genast kom igång. Många fick skrämselhicka av radiointervjuerna, men det var samtidigt en nyttig lärdom och visar nog att genom just öppen debatt så kan misstag snabbt korrigeras. Något som inte är så vanligt i andra partier.
3) Hur illa man än kan tycka att gårdagen förlöpte för piratpartiet, och hur snabbt deras hjärtefrågor kom i skymundan för barnporrdebatten, bör varje tänkande sympatisör, el över huvud taget varje väljare begrunda vilka alternativen är för den som vill ha ett Sverige där integriteten skyddas, där rättssäkerheten stärks i st för försvagas, där kultur och kunskap lyfts fram med konkreta åtgärder.
4) För den som faktiskt vill veta var pp står idag hänvisar jag till källan, dvs till hur piratpartiet självt, genom två framträdande företrädare ser på sin politik i dagens läge.
a) EU-parlamentarikern Christian Engström som under rubriken "Barnporr helgar inte alla medel" strukturerar upp just den biten. (Jag har ju själv skrivit på det temat.) http://christianengstrom.wordpress.com/2010/08/06/barnporr-helgar-inte-alla-medel/
b) Vice partiledaren Anna Troberg, som ger 10 guldkorn ur piratpartiets valmanifest. http://www.annatroberg.com/2010/08/04/tio-guldkorn-ur-piratpartiets-valmanifest/
Och vidare diskuterar hon här vad som är viktigt när det gäller drabbade barn och hur de ska skyddas.
http://www.annatroberg.com/2010/08/03/stjalp-eller-hjalp-det-ar-fragan/
Det kan vara en början för att läsa in sig på var piratpartiet står, utan andras filtrering.
Jag känner att min reaktion, som först var bestörtning, ändå blir att jag kommit ett steg närmare piratpartiet p g a denna soppa. På något sätt har pp genomgått en reningsprocess och vuxit. Och samtidigt har det visat ett så osympatisk och ogenomtänkt angreppssätt hos partiets kritiker, att jag storknar av avsky för det sättet att föra politisk debatt.
Alltså. 1) Ett parti, inte minst ett ungt och orutinerat parti (partiledning och medlemmar) måste inse att minsta snubblande och tvetydighet gör att vargarna genast börjar försöka slita det i stycken! Det insåg inte pp tillfullo. Nu har det förhoppningsvis lärt sig läxan. Kloka kommentarer kring detta kan man bl a hitta hos FarmorGun (givetvis), som också hittat balanserade kommentarer i dagspressen.
2) Medlemmar och sympatisörer får inte gripas av panik om en partiföreträdare gör någon dumhet, medveten eller omedveten! Självfallet får det inte bli för många klarvertramp, men inse att även rutinerade politiker gör tabbar (jfr Beatrice Ask, Jan Björklund, ja exemplen är många, många, tänk efter bara) utan att världen rasar samman. Jag måste dock berömma piratpartiet för den helt öppna och ärliga debatt som genast kom igång. Många fick skrämselhicka av radiointervjuerna, men det var samtidigt en nyttig lärdom och visar nog att genom just öppen debatt så kan misstag snabbt korrigeras. Något som inte är så vanligt i andra partier.
3) Hur illa man än kan tycka att gårdagen förlöpte för piratpartiet, och hur snabbt deras hjärtefrågor kom i skymundan för barnporrdebatten, bör varje tänkande sympatisör, el över huvud taget varje väljare begrunda vilka alternativen är för den som vill ha ett Sverige där integriteten skyddas, där rättssäkerheten stärks i st för försvagas, där kultur och kunskap lyfts fram med konkreta åtgärder.
4) För den som faktiskt vill veta var pp står idag hänvisar jag till källan, dvs till hur piratpartiet självt, genom två framträdande företrädare ser på sin politik i dagens läge.
a) EU-parlamentarikern Christian Engström som under rubriken "Barnporr helgar inte alla medel" strukturerar upp just den biten. (Jag har ju själv skrivit på det temat.) http://christianengstrom.wordpress.com/2010/08/06/barnporr-helgar-inte-alla-medel/
b) Vice partiledaren Anna Troberg, som ger 10 guldkorn ur piratpartiets valmanifest. http://www.annatroberg.com/2010/08/04/tio-guldkorn-ur-piratpartiets-valmanifest/
Och vidare diskuterar hon här vad som är viktigt när det gäller drabbade barn och hur de ska skyddas.
http://www.annatroberg.com/2010/08/03/stjalp-eller-hjalp-det-ar-fragan/
Det kan vara en början för att läsa in sig på var piratpartiet står, utan andras filtrering.
Jag känner att min reaktion, som först var bestörtning, ändå blir att jag kommit ett steg närmare piratpartiet p g a denna soppa. På något sätt har pp genomgått en reningsprocess och vuxit. Och samtidigt har det visat ett så osympatisk och ogenomtänkt angreppssätt hos partiets kritiker, att jag storknar av avsky för det sättet att föra politisk debatt.
Det märks att det är valtider (nu får Rick på nöten)
Det är valkampanj på gång. Tiden till den 19 sept rusar snabbt. Kampen blir allt hetsigare och vapnen hålls inte så rena precis. Även annars sansade personer grips av valfeber, och hetsar upp sig. T ex Rick Falkvinge gjorde i stridens hetta en oerhört dumt uttalande om barnporr, som jag inte tror att han menade när han sa det - han trodde intervjuaren insåg att han avsåg den specifika frågan om teckningar av nakna barn. På samma sätt som pp skrev något slarvigt i sitt valmanifest, som också kunde tolkas lite si och så. Förhastade och slarviga uttalanden gör anhängare ledsna och upprörda samtidigt som de gläder politiska motståndare som kan profitera på den oro som sprids.
Jag konstaterar att kommentardebatten till mitt förra inlägg speglar detta. Liksom debatterna hos t ex hos Calandrella och Kent Persson gör det. Vi ska också vara helt klara över att de flesta vanliga väljare ofta bara läser rubriker och slarvläser lite av texten eller de hör på radionyheterna med ett halvt öra. Då går inte finlir och nyanser fram. Jag behöver bara höra på folk i min omgivning för att inse att det är så.
En av de ofta självständiga liberalerna inom fp (ja, det finns några kvar där) är Jan Rejdnell, men nu har också han drabbats av valfebern och tar tillfället att sopa till piratpartiet pga Rick´s fadäs i SR-intervjun häromdagen.
Jag har svårt se vad Jan R vill utom att komma åt pp? Pp har lyft fram ett antal viktiga demokratiska, liberala principer som inte minst det tidigare liberala partiet fp har stått för. Men som fp under senare år springer ifrån i allt högre fart! Jag sörjer och känner smärta för folkpartiets dekadens i frågor som bl a rör integritet, rättssäkerhet etc.
Givetvis är det ett bekymmer att pp och dess ledare inte har den rutin som gör att han kan undvika de fällor som slipade journalister lägger ut. Och Rick Falkvinge är yvig och ivrig, och förivrar sig lätt. Jan R är ju ingen duvunge själv så han borde veta att det är lätt även för garvade politiker att uttrycka sig lite slarvigt generellt, eftersom man tror att utfrågaren-motdebattören inser att man diskuterar en speciell fråga. Det är ju möjligt att motdebattören gör också, men väljer av politiskt-taktiska skäl att negligera för att få en debattpoäng!
En kort chatt med Rick någon dag före radiouttalandet stöder också min uppfattning om detta.
Tyvärr är det så att piratpartiet behövs, inte minst för att väcka riksdagspartierna och alldeles speciellt folkpartiet.
Ricks groda har gjort det svårare. Det beklagar jag. Eftersom det är helt tydligt att de gamla partierna gör allt för att utnytta klavertrampet och leda uppmärksamheten bort från sakfrågorna och deras egna brister!
Jag konstaterar att kommentardebatten till mitt förra inlägg speglar detta. Liksom debatterna hos t ex hos Calandrella och Kent Persson gör det. Vi ska också vara helt klara över att de flesta vanliga väljare ofta bara läser rubriker och slarvläser lite av texten eller de hör på radionyheterna med ett halvt öra. Då går inte finlir och nyanser fram. Jag behöver bara höra på folk i min omgivning för att inse att det är så.
En av de ofta självständiga liberalerna inom fp (ja, det finns några kvar där) är Jan Rejdnell, men nu har också han drabbats av valfebern och tar tillfället att sopa till piratpartiet pga Rick´s fadäs i SR-intervjun häromdagen.
Jag har svårt se vad Jan R vill utom att komma åt pp? Pp har lyft fram ett antal viktiga demokratiska, liberala principer som inte minst det tidigare liberala partiet fp har stått för. Men som fp under senare år springer ifrån i allt högre fart! Jag sörjer och känner smärta för folkpartiets dekadens i frågor som bl a rör integritet, rättssäkerhet etc.
Givetvis är det ett bekymmer att pp och dess ledare inte har den rutin som gör att han kan undvika de fällor som slipade journalister lägger ut. Och Rick Falkvinge är yvig och ivrig, och förivrar sig lätt. Jan R är ju ingen duvunge själv så han borde veta att det är lätt även för garvade politiker att uttrycka sig lite slarvigt generellt, eftersom man tror att utfrågaren-motdebattören inser att man diskuterar en speciell fråga. Det är ju möjligt att motdebattören gör också, men väljer av politiskt-taktiska skäl att negligera för att få en debattpoäng!
En kort chatt med Rick någon dag före radiouttalandet stöder också min uppfattning om detta.
Tyvärr är det så att piratpartiet behövs, inte minst för att väcka riksdagspartierna och alldeles speciellt folkpartiet.
Ricks groda har gjort det svårare. Det beklagar jag. Eftersom det är helt tydligt att de gamla partierna gör allt för att utnytta klavertrampet och leda uppmärksamheten bort från sakfrågorna och deras egna brister!
05 augusti 2010
Piratpartiet, att segla i politiska farvatten är att väja för grynnor och falska sirener...
Ett aldrig så riktigt ändamål helgar aldrig att man använder vilka medel som helst! Jag undrar hur många gånger jag skrivit detta?
Den plötsligt uppflammande debatten om barnporr, om manga-teckningar etc har aktualiserat detta än en gång. Samtidigt har den, än en gång, visat att politik är något svårt och att i sak riktiga ståndpunkter måste formuleras väl och inte ge blottor för missförstånd och vantolkningar. En läxa som nu piratpartiet får göra. Det är ju valkampanj på gång och motståndare till ett parti brukar inte släta över klumpiga uttalanden. Tvärtom är det tacksamt att hugga snabbt och hårt för att få in debatten på sidospår som ger politiska poäng och samtidigt ger en dålig bild av motståndaren.
När jag vaknade i morse var det två inslag som det pushades extra för i SR:s sändningar - och som presenterades som om det var ett sammanhang; att piratpartiet vill avskaffa barnporrlagen och att det är vanligt att anmälningar om sexbrott mot barn inte leder till åtgärd. Upplägget var sådant att man genast tänkte att det måste vara pp:s fel detta. Usch, pp försvarar sexbrott!
Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var avsikten med upplägget: att misskreditera piratpartiet. Ett mycket vanligt tillvägagångssätt hos en del traditionella media. Och nu rasar debatten även bland bloggar och i Facebook.
Nå, bakgrunden består bl a av ett domslut i Uppsala tingsrätt, som fällde en person för innehav av teckningar av nakna barn. Något slag av japanska serieteckningar (manga). Vilket ger som konsekvens att konstnärers avbildande av verkliga eller fiktiva nakna barn skulle kunna vara ett slags "barnporr" (jfr Carl Larsson) och att bara titta på foton som privatpersoner har av sina nakna småbarn skulle kunna vara olagligt "tittande" på barnporr.
"Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott. Det enda rimliga är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det berörda barnet. Barnpornografibrottet bör därför konstrueras om efter mönster från häleribrottet", skriver Madeleine Leijonhufvud i DN idag. Hon är en respekterad jurist, men få lyssnar på sansade människor i detta. Om barn utnyttjas och avbildas i något slags sexuell akt, då är det en kränkning av de avbildade barnen. Det anser nog de flesta är uppenbart. Men vilket barn blir kränkt av en teckning, som inte avbildar barnet?
Ja, är det inte det som är knuten i detta? Knut skriver jag eftersom det borde vara meningen, men av debatten att döma vill många i moralisk upprörd hysteri vidga begreppet in absurdum. Och de flesta politiker tassar tyst av rädsla för att tappa röster, eller så använder de hysterin i eget syfte för att ropa efter ännu mera övervakning och integritetskränkande åtgärder.
Ett exempel på hur debatten kan se ut är Kent Perssons (m) blogg inklusive kommentarerna där. Kent P menar att med Rick Falkvinges, pp:s partiledare, uttalanden så kan pp inte längre ha någon chans till riksdagsplats. Och visst, Falkvinge talade väl så yvigt och lurades lätt ut i gungflyet. Vilket ledde till att han såg sig tvungen att senare gå ut med ett förtydligande pressmeddelande. Hur mycket som kan räddas av det är svårt att säga. SR fortsätter att toppa nyheterna med pp och frågan om barnporr. Att pp ser det som en fråga om rättssäkerhet, informationsfrihet och om att fokusera på verkliga sexbrott mot barn (i st f teckningar och vidlyftig lagstiftning som är hot mot yttrandefrihet, konstnärlig frihet etc), det kommer bort.
Skadan är skedd, och ingen ska tro annat än att det är detta, liksom olaglig fildelning, som kommer att vara mediabilden och de andra partiernas bild av piratpartiet. Så går politiken till, hur snuskigt det än kan verka vara.
OK, det leder till ökad uppmärksamhet för pp. Dock kräver det enorma insatser av pp för att vända det rätt, att få uppmärksamhet på vad piratpartiet står för i st för motståndarnas nidbilder! Att få publicitet för kraftfulla uttalanden om hur snett dagens politik betr integritet med mera slår. Med goda exempel!
Den plötsligt uppflammande debatten om barnporr, om manga-teckningar etc har aktualiserat detta än en gång. Samtidigt har den, än en gång, visat att politik är något svårt och att i sak riktiga ståndpunkter måste formuleras väl och inte ge blottor för missförstånd och vantolkningar. En läxa som nu piratpartiet får göra. Det är ju valkampanj på gång och motståndare till ett parti brukar inte släta över klumpiga uttalanden. Tvärtom är det tacksamt att hugga snabbt och hårt för att få in debatten på sidospår som ger politiska poäng och samtidigt ger en dålig bild av motståndaren.
När jag vaknade i morse var det två inslag som det pushades extra för i SR:s sändningar - och som presenterades som om det var ett sammanhang; att piratpartiet vill avskaffa barnporrlagen och att det är vanligt att anmälningar om sexbrott mot barn inte leder till åtgärd. Upplägget var sådant att man genast tänkte att det måste vara pp:s fel detta. Usch, pp försvarar sexbrott!
Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var avsikten med upplägget: att misskreditera piratpartiet. Ett mycket vanligt tillvägagångssätt hos en del traditionella media. Och nu rasar debatten även bland bloggar och i Facebook.
Nå, bakgrunden består bl a av ett domslut i Uppsala tingsrätt, som fällde en person för innehav av teckningar av nakna barn. Något slag av japanska serieteckningar (manga). Vilket ger som konsekvens att konstnärers avbildande av verkliga eller fiktiva nakna barn skulle kunna vara ett slags "barnporr" (jfr Carl Larsson) och att bara titta på foton som privatpersoner har av sina nakna småbarn skulle kunna vara olagligt "tittande" på barnporr.
"Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott. Det enda rimliga är att se hantering med bilder av övergrepp på barn som ytterligare brott riktade just mot det berörda barnet. Barnpornografibrottet bör därför konstrueras om efter mönster från häleribrottet", skriver Madeleine Leijonhufvud i DN idag. Hon är en respekterad jurist, men få lyssnar på sansade människor i detta. Om barn utnyttjas och avbildas i något slags sexuell akt, då är det en kränkning av de avbildade barnen. Det anser nog de flesta är uppenbart. Men vilket barn blir kränkt av en teckning, som inte avbildar barnet?
Ja, är det inte det som är knuten i detta? Knut skriver jag eftersom det borde vara meningen, men av debatten att döma vill många i moralisk upprörd hysteri vidga begreppet in absurdum. Och de flesta politiker tassar tyst av rädsla för att tappa röster, eller så använder de hysterin i eget syfte för att ropa efter ännu mera övervakning och integritetskränkande åtgärder.
Ett exempel på hur debatten kan se ut är Kent Perssons (m) blogg inklusive kommentarerna där. Kent P menar att med Rick Falkvinges, pp:s partiledare, uttalanden så kan pp inte längre ha någon chans till riksdagsplats. Och visst, Falkvinge talade väl så yvigt och lurades lätt ut i gungflyet. Vilket ledde till att han såg sig tvungen att senare gå ut med ett förtydligande pressmeddelande. Hur mycket som kan räddas av det är svårt att säga. SR fortsätter att toppa nyheterna med pp och frågan om barnporr. Att pp ser det som en fråga om rättssäkerhet, informationsfrihet och om att fokusera på verkliga sexbrott mot barn (i st f teckningar och vidlyftig lagstiftning som är hot mot yttrandefrihet, konstnärlig frihet etc), det kommer bort.
Skadan är skedd, och ingen ska tro annat än att det är detta, liksom olaglig fildelning, som kommer att vara mediabilden och de andra partiernas bild av piratpartiet. Så går politiken till, hur snuskigt det än kan verka vara.
OK, det leder till ökad uppmärksamhet för pp. Dock kräver det enorma insatser av pp för att vända det rätt, att få uppmärksamhet på vad piratpartiet står för i st för motståndarnas nidbilder! Att få publicitet för kraftfulla uttalanden om hur snett dagens politik betr integritet med mera slår. Med goda exempel!
Livets längd och kvalitet beror på barnen...
Just såg igår teve-rapport med ett inslag om hur viktigt det är att man inte är ensam när man blir äldre. Det är något för barn att tänka på... på mer än ett sätt. Barn som vill att en förälder ska leva, och då även utan för många krämpor, de ska hålla kontakt med föräldern/föräldrarna och även glädjas åt att de har vänner!
I andra (de flesta?) länder är det naturligt att barnen respekterar sina föräldrar. Ja, till och med om de inte gillar dem speciellt mycket, så visar de respekt. Det vanliga är också att barnen på olika sätt tryggar föräldrarnas ålderdom, både genom tillsyn, omtanke och ekonomiskt. Visst finns enstaka exempel på det även i Sverige, men generellt sett är det något som tunnats ut i hög grad. Det ansvar som vuxna barn hade tidigare har i hög grad lastats över på "samhället". I viss mån kan det vara naturligt och nödvändigt, på grund av flytt, arbete, egna barn etc, även om jag skulle tro att entusiasmen hos många äldre att tvingas in på ett ålderdomshem är begränsad... Allt fler äldre använder givetvis internet för att i någon mån hålla kontakt, och har också stor nytta av de "sociala media" som finns där (och som utsätts för många angrepp från dagens politikergeneration!)
Att människor, även äldre, mår bättre av social samvaro är något som vi väl känt på oss länge, men nu verkar det även medicinskt bevisat, enl rapportinslaget. Så, även om de flesta äldre klarar sig hyfsat på pensionen - även om Alliansregeringen gör sitt bästa för att urholka den - så behövs fysisk kontakt med andra människor. Med barnen, barnbarnen, vänner - och inte bara jämnåriga - etc. Dessutom så har många upplevt en skilsmässa, eller så har partnern avlidit. Då är det naturligt, och för livskvaliteten viktigt att finna (el åtminstone försöka finna) en ny partner.
Ofta är barnen skeptiska emot att föräldern funnit en ny livskamrat. I sådana situationer undrar jag om barnen önskar livet ur föräldern, eftersom de inte vill umgås med föräldern längre och missunnar denne en gnutta glädje sina sista år?
Vi vet ju nu att man lever längre och bättre om man inte känner sig ensam. Och att ensamhet är ett stort problem för äldre människor i Sverige.
I andra (de flesta?) länder är det naturligt att barnen respekterar sina föräldrar. Ja, till och med om de inte gillar dem speciellt mycket, så visar de respekt. Det vanliga är också att barnen på olika sätt tryggar föräldrarnas ålderdom, både genom tillsyn, omtanke och ekonomiskt. Visst finns enstaka exempel på det även i Sverige, men generellt sett är det något som tunnats ut i hög grad. Det ansvar som vuxna barn hade tidigare har i hög grad lastats över på "samhället". I viss mån kan det vara naturligt och nödvändigt, på grund av flytt, arbete, egna barn etc, även om jag skulle tro att entusiasmen hos många äldre att tvingas in på ett ålderdomshem är begränsad... Allt fler äldre använder givetvis internet för att i någon mån hålla kontakt, och har också stor nytta av de "sociala media" som finns där (och som utsätts för många angrepp från dagens politikergeneration!)
Att människor, även äldre, mår bättre av social samvaro är något som vi väl känt på oss länge, men nu verkar det även medicinskt bevisat, enl rapportinslaget. Så, även om de flesta äldre klarar sig hyfsat på pensionen - även om Alliansregeringen gör sitt bästa för att urholka den - så behövs fysisk kontakt med andra människor. Med barnen, barnbarnen, vänner - och inte bara jämnåriga - etc. Dessutom så har många upplevt en skilsmässa, eller så har partnern avlidit. Då är det naturligt, och för livskvaliteten viktigt att finna (el åtminstone försöka finna) en ny partner.
Ofta är barnen skeptiska emot att föräldern funnit en ny livskamrat. I sådana situationer undrar jag om barnen önskar livet ur föräldern, eftersom de inte vill umgås med föräldern längre och missunnar denne en gnutta glädje sina sista år?
Vi vet ju nu att man lever längre och bättre om man inte känner sig ensam. Och att ensamhet är ett stort problem för äldre människor i Sverige.
03 augusti 2010
Kortis om pp:s valplattform
Jag har haft annat för mig så jag har inte hunnit läsa pp:s valmanifest/valplattform. Det ska jag nog försöka göra senare. Nyheten fick pliktskyldigt utrymme i SR, SVT, SvD och DN mm. Till vissa delar verkar presentationen varit ganska neutral, men det har även förkommit hårddragna rubriker och slutsatser... Ofta framgår ändå att det pp fokuserar på är integritet, kultur, kunskap.
De bloggarkommentarer jag tagit del av visar att piratpartister är övervägande positiva, men att det också finnns en del invändningar, t ex mot bristande förankring. Andra bloggar har mera spridda åsikter.
Vad säger då detta? Ja, för mig förefaller det som att pp:s huvudprinciper står i centrum även i valplattformen. Den önskade utvidgningen av intresseområdet verkar ha uteblivit. I vart fall enl gammelmedia. Däremot är det för långt, för detaljerat. Någonstans läste jag att det är på 27 sidor!
En valplattform ska vara ganska kort! Slå fast de viktiga principerna och eventuella sakfrågor som partiet vill arbeta för den kommande valperioden.
Att gå in i detaljer, som vilka straffsatser som skall drabba de som bryter emot de lagändringar som piratpartiet vill driva igenom. Det är onödigt. Och ger motståndarna chansen att komma bort från det viktiga - principerna.
Naturligtvis är det bra om partiet, gärna efter en grundligare förankring, har en tämligen konkret bild av hur det ska gå för att förverkliga sina förslag. Detaljerna kan sparas till debatterna och den fortsatta fördjupningen som kan ske i valrörelsen.
Vi får se om jag kan revidera dessa slutsatser när jag läst igenom manifestet.
De bloggarkommentarer jag tagit del av visar att piratpartister är övervägande positiva, men att det också finnns en del invändningar, t ex mot bristande förankring. Andra bloggar har mera spridda åsikter.
Vad säger då detta? Ja, för mig förefaller det som att pp:s huvudprinciper står i centrum även i valplattformen. Den önskade utvidgningen av intresseområdet verkar ha uteblivit. I vart fall enl gammelmedia. Däremot är det för långt, för detaljerat. Någonstans läste jag att det är på 27 sidor!
En valplattform ska vara ganska kort! Slå fast de viktiga principerna och eventuella sakfrågor som partiet vill arbeta för den kommande valperioden.
Att gå in i detaljer, som vilka straffsatser som skall drabba de som bryter emot de lagändringar som piratpartiet vill driva igenom. Det är onödigt. Och ger motståndarna chansen att komma bort från det viktiga - principerna.
Naturligtvis är det bra om partiet, gärna efter en grundligare förankring, har en tämligen konkret bild av hur det ska gå för att förverkliga sina förslag. Detaljerna kan sparas till debatterna och den fortsatta fördjupningen som kan ske i valrörelsen.
Vi får se om jag kan revidera dessa slutsatser när jag läst igenom manifestet.
02 augusti 2010
Fest, det är ju ändå sommar!
Vi hade fest i helgen! Att bjuda hem, eller gå till vänner hör liksom till sommaren. För all del, visst kan man göra så under vintern också, men sommartid känns det lättare.
Blev det nervöst, med så många "objudna"? Nej, inte det minsta, det var bara att sprida ut dem i olika rum. Ungarna sysselsatte sig i stort själva. Och alla verkade ha trevligt. Utan sprit dessutom!
Därför göra jag ett för mig ovanligare inslag på min blogg, bjuder på lite bilder från festen i lördags. Tanken var att bjuda några filippinska väninnor till min hustru. Några var redan upptagna och därför omformades bjudningen att avse även män och barn. Listan omfattade därför ynka sju inbjudna. Vad tror ni det blev? Japp, det kom ca 25-30 pers, det var svårt att få dem sitta stilla så att man kunde räkna dem alla. Ryktet hade gått på stan, och en del som först tackat nej, de avbokade sina "förfall" och kom till oss i stället!
Om maten räckte? Jajamensan! Bjudningen var i filippinsk stil, dvs inte en rätt utan m-å-n-g-a och rikligt.
Blev det nervöst, med så många "objudna"? Nej, inte det minsta, det var bara att sprida ut dem i olika rum. Ungarna sysselsatte sig i stort själva. Och alla verkade ha trevligt. Utan sprit dessutom!