Jag har tidigare inte kommenterat på bloggen den s.k. Assagne-affären. Däremot skrev jag om Ask och omvänd bevisföring. Betr det senare har det varit förvånansvärt tyst därom främst i de etablerade media. Asks omvända bevisföring för saker som inte ens inträffat visar på en allvarlig brist i rättssystement med rättsosäkerhet som följd. Tyvärr är hon (och regeringen) inte ensam om detta synsätt där den enskilde kommer i kläm. Bodström och socialdemokraterna har samma lust att utan bevisning ta hand om dina pengar, vilket Juristen skriver om här. Denne ser samma paralleller som jag gör när det gäller hur man tänker sig försvaret av FRA-lagen och även att bara misstanke är straffbart. Resten tar massmedia tjänstvilligt hand om. Att fungera som okritisk folkdomstol passar pressen bra när det gäller att tjäna pengar.
Men det är ett liknande mönster när det gäller Assagne-affären. Uppgifter om (till synes svaga) misstankar läcks ut till media. Den "misstänkte" blir därigenom för evigt dömd av pressens folkdomstol, vad som än kan komma fram vid en rättegång, om det nu ens finns underlag för ett åtal.
Åklagare och poliser blir i fall som detta dessutom villiga verktyg för makten, för politiska syften.
Rättssäkerhet och integritet hänger tveklöst ihop. Båda begreppen är under stark devalvering i dagens Sverige. Personer hängs utan minsta hänsyn ut i media, när det finns en chans att uppnå politiska syftten. Integritet och rättssäkerhet, nej det "glöms" bort. Hela tiden spelar man på att blåsa under folks föreställning om "rent mjöl i påsen" och "ingen rök utan eld".
Men det händer ju inte mig... tänker du. Vad vet vi om det? Kanske din granne tycker att du spenderar för mycket pengar och anmäler misstanke om penningtvätt till polisen. Som går till pressen. Det är ju fel, men du är för evigt stämplad som kriminell. Eller så vill en politisk motståndare komma åt dig, påstår att du gått på sexklubb eller att du ofredat henne/honom. Eller ditt ex vill skämma ut dig. Då blir du en sexbrottsling. Själv får du försöka bevisa motsatsen. Men du är fälld i opinionens ögon.
Många har skrivit spec om Assange-fallet (som har likheter med Littorin-affären), men jag nöjer mig att ge några få länkar.
Juristen här och här. Mårtensson här. Och givetvis Svensk Myndighetskontroll, t ex här.
Det här med integritet är inte bara en fråga om FRA-lagen i sig, eller om hur ett datalagringsdirektiv införs i Sverige. Det är en fråga om synen på den enskildes rättssäkerhet inom mängder av områden. Och det blir fler och fler områden så länge inte det finns en politisk motkraft, ett parti som säger ifrån och ställer sig på den enskildes sida.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Jag har väl skrivit det förut men tar det igen: Republikanerna har stundtals lyckats samla stockkonservativa och närmast anarkistiska libertarianer bakom den gemensamma agendan att försvara privatlivet mot statsmakten. När får vi en likadan rörelse i Sverige?
SvaraRaderaJag tycker Hägglunds "Verklighetens Folk" och "Politikens Gränser" är vällovliga ansatser till detta, men det har ju hittills bara blivit en fingertutta.
Helt rätt, omvänd bevisföring hör inte hemma i ett rättssamhälle! /Mabuay-Janne
SvaraRaderaNja, pop, att samla stockkonservativa och anarkistiska libertarianer för att försvara människan mot staten, det känns helt galet. Fel åsikter för rätt sak, dvs min tro är att det blir fel innehåll i "saken" då.
SvaraRaderaOch en tecken på det är ju att G Hägglunds ngt virriga plädering är så motsägelsefull ... och lyckligtvis blivit en fingertuta. Lyckligtsvis.
Problemet i Sverige är ju att de naturliga försvararna av den enskilde mot staten, liberalerna i klassisk och socialliberal mening, inte har någon hemvist i ett svenskt parti idag. Tyvärr.
Mycket brta skrivet Lars-Erick! Ska ta upp tråden och föra den vidare i del 2 som jag börjat skriva på angående hur myndigheter medvetet bryter mot lagen på punkt efter punkt då de ska, som det heter, driva kampen mot den organiserade brottsligheten.
SvaraRaderaSuck Lars-Erick, here we go again... ;-) Så länge du envisas med att se konservatismen som något den inte är så är det månne obegripligt. Visst Europeisk konservatism är mest "Kronan, Altaret och Svärdet" vilket inte ger uppenbara ledtrådar, men amerikansk konservatism är framförallt gammaldags nybyggarmentalitet. Den är Sarah Palin. Behöver man tveka om vad dessa tycker om hur stor staten borde vara, vad de tycker om "Washington"? I USA är det traditionellt "liberalerna" som vill ha en stor stat, men då ska man väl också inse att "liberal" närmast ska utläsas som "socialist" i vår terminologi.
SvaraRaderaMen nu gällde det Sverige och Hägglund. Hans problem är att han inte klarar av, alternativt anser det vara omöjligt, alternativt inte törs svänga om partiet för snabbt. Det finns många unga och hungriga kristdemokrater som definierar sig som konservativa (KDU verkar vara något av en motor) och som driver dessa frågor, det är troligen deras viskningar som gett utslag i Hägglunds utspel. Men det finns gott om motstånd i KD också för ett gammalt garde förbudsivarande pingstvänner biter sig fast på nyckelposter. (De unga konservativa kallar f.ö. denna pekpinne- och förbudsfalang för "socialliberal" om det kan intressera.) Hägglund måste alltså kompromissa och gå balansgång. Kanske att ett någorlunda bra valresultat kunde stärka Hägglund internt så att han åstadkomma nåt av mer substans.
Pop. Du skriver det själv: Europeisk konservatism är mest "Kronan, Altaret och Svärdet". Och det är rätt precis raka motsatsen till att skydda individen det. De 3 begreppen står ju för staten, och stockkonservativa betraktar sig som en del av staten.
SvaraRaderaMen OK, amerikansk ideologi är svår att jämföra med europeisk. Åtminstone delar av den amerikanska konservatismen har liberala värden, den frie nybyggaren... Men ska man då kalla det konservatism?
Och visst har du rätt i att liberalerna i USA anses som nära nog socialister, dvs liberalerna i demokraterna, vilka ju även inkluderar stora konservativa falanger. Vilket iofs är ett tecken på bredden inom partierna i USA. Bredd inom partierna, som gör dessa svårbeskrivbara. Men få partier.
Jag har svårt att bedöma vart Hägglund vill, om det finns ngn direkt riktning i det. Ngn slags diffus konservatism finns där i kd. Fr f a grundad på kristendom och family values.
"Verklighetens folk" är mkt diffust, eftersom det inte är konsekvent.
Och, visst jag är medveten om att det finns personer inom fp t.o.m. som kallar sig socialliberaler, personer som jag snarare skulle kalla för konservativa. Finns nog också ngn som alternativt borde kalla sig neocons, eller "nyliberal" i stället.
Men nu har vi kantrat över i en annan diskussion...