Visst var det en mängd olika frågor som togs upp i ekonomidebatten. Med delvis olika besked, men, förefaller det mig, tämligen små skillnader i sak.
En noterbar detalj. När det blev fråga om hur mycket en höjd tusenlapp i månadslön som skulle gå bort i skatt för en "ungdom" (som angavs ha den mycket höga lönen 25 000 kr/mån) så blev det anmärkningsvärt små skillnader. Detta trots att ju de röd-gröna lovat höjda skatter i stort antal. Märkligt att de anser att det inte ska synas för den enskilde... Ett trolleritrick som givetvis Borg och alliansen kommer att syna ordentligt.
Den stora skillnaden mellan blocken var dock denna.
De röd-gröna betonar att det viktiga för välfärden är att bidrag höjs (om än de facto närmast marginellt) och att skola, vård och omsorg får pengar. Dvs, de ser till utgiftssidan för staten. Om de pressas så medger de att pengarna måste fram också, men det är inget de betonar... Och då nämner de skattehöjningar, inte tillväxt genom fler jobb.
Allianspartierna, regeringen, betonar att för bevarad och tryggad välfärd så måste vi först och främst se till att folk får arbete, tillväxt genom jobb, att de välfärdsskapande krafterna släpps fram. Då får vi råd med olika socialförsäkringssystem, vård, skola och omsorg. Vilket de vill värna, om än i olika hög grad.
Jag, och jag är nog inte ensam om det, anser att alliansens attityd till hur välfärd skapas är det mest realistiska. Och i längden mest mänskliga. Även om den röd-gröna attityden kan förefalla mera sympatisk, empatisk och mänsklig på kort sikt.
De praktiska skillnaderna är dock, i konkreta åtgärder, förvånansvärt små. Trots att båda sidor gärna blåser upp dem, för att vinna väljare för sin sida.
Anders Borg (m) och Thomas Östros (s) var givetvis de två huvuddebattörerna inte minst för att de leder var sin sida vad gäller ekonomisk politik. Men det gavs också en chans att få se de andra partiernas företrädare, en chans som sällan ges annat än i valrörelsen.
Vi ska dock inte glömma att valet gäller så mycket annat än ekonomi och olika tolkningar av "välfärd". Och med "välfärd" kanske vi väljare och partierna kan ha olika åsikter om vad där ingår.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
När det gäller allt detta valfläsk som på löpande band nu presenteras, så slås man av hur svårt det tydligen är för samtliga representanter för gammelpartierna att fatta att det finns en åtgärd som är både enkel och förutsägbar, och som med kirurgisk precision träffar de som bäst behöver det. Detta utan att först begära besked från Skattia för att få veta hur det fungerar.
SvaraRadera150:- hit och 350:- dit om, om, om... Men kanske ändå inte, ifall statsfinanserna inte tillåter det. Är det inte så det låter mestadels.
MEN FÖR HÖGE FARAO! Höj grundavdraget! Och höj det rejält! Man skall väl ändå inte behöva betala skatt om man inte ens tjänar ihop till existensminimum?
Pensionärer med enbart garantipension, studenter som inte vågar jobba på lovet eftersom de riskerar en skattesmäll då, ensamstående föräldrar med försörjningsbörda för barn och egna föräldrar, etc. Är det inte dessa vi vill att alla extra resurser skall gå till -- och inte avdragsfantomer som kan betala en dyr ekonomisk rådgivare för att få reda på hur man bäst undandrar sig skatt?
Jag blir så jävla trött på alla dessa verklighetsfrämmande gammelpolitiker, som bara har fortsatt makt i sikte. :(