Demokratins pris - eller den bristande demokratins pris?

S-bloggaren Johan Westerholm har en text som handlar om priset för skyddet av politiker i Sverige. Texten har den något komplicerande rubriken: Personlig integritet: Om priset för en demokrati. Johan hänvisar till SvD (och TT) och innehållet var en nyhet även i SR, där framför allt kostnaden i pengar nämndes. Att skydda landets toppolitiker kostar nu en kvarts miljard om året. Nu tycks mig den krets som kallas för toppolitiker vara rätt vid, men möjligen anses den som hotas också därmed vara en toppolitiker.

Kostnader förvånar mig inte längre. Eller rättare sagt, de upphör aldrig att förvåna och förskräcka mig. I synnerhet när det gäller "toppolitiker".
Detta sagt, visst måste utsatta politiker ha skydd för hot de ådrar sig i sin "yrkesutövning", dvs i sina förtroendeuppdrag.

Det torde vara få personer som undgått något slags hot om de verkat som politiker - eller opinionsbildare utan uppdrag (!!!) - och vågat säga något som kan reta någon. Personligen har jag fått hot både via brev, telefon och internet, och då såväl när jag hade förtroendeuppdrag som i rollen som fri opinonsbildare/samhällsdebattör. (Dock har det hittills aldrig fallit mig in att polisanmäla hoten.)

Varken politiker eller vanliga medborgare ska behöva känna sig (allvarligt) hotade eller kränkta. Hoten mot politiker liksom de kränkningar som vanligt folk upplever att politiker utsätter dem för har, i vart fall som jag uppfattat det, ökat markant de senaste decenniet eller så.

Snart sagt varje människa känner sig kränkt av politiska beslut. Och numera är det inte bara en handfull politiker på högsta nivå som hotas. Obehagliga hot möter förtroendevalda på tämligen låg nivå. I vart fall om de vågar stå upp för sina åsikter. Måhända detta hänger ihop?

Eller är det så enkelt som att antalet galningar ökat? Nej, det tror jag inte.

"Toppolitiker" genomför beslut som dels kränker många människor på ett eller annat sätt. Och möjligheterna att ändra el påverka beslut upplevs som närmast obefintliga. Skilda värdar. Dels innebär denna frustration att även "lägre" förtroendevalda drabbas av den vrede som maktelitens beslut medför.

Kanske är det faktiskt så att detta med ökade hot mot politiker inte är demokratins pris, utan ett pris som beror på brister i demokratin?
Det är betydligt allvarligare än några hundra miljoner i kostnader för säkerhetsvakter.

Jag menar att vår personliga integritet som medborgare kränkts och fortsätter kränkas i ökande grad genom politiska beslut. Men självfallet tas även andra beslut som stora befolkningsgrupper upplever som kränkande av andra skäl, orättvisa nedskärningar av välfärden, eller yttrandefrihetsinskränkningar. Ett exempel är notisen i DN före jul (som tog några dagar för att komma ut i gammelmedia) som omtalade att en Facebookgrupp emot förhandsgransking av public service-media samlat 45 ooo namn.

Självfallet skall även (ledande) politiker åtnjuta personlig integritet. Dvs så länge det gäller deras privatliv. Gränsen kan dock ibland vara flytande - och minst lika självklart är att de inte ska "skyddas" emot granskning och kritik vad gäller de politiska besluten!
Min uppfattning är att maktelitens vilja att minska insynen i vad de gör, samtidigt som de bevakar oss andra, det gör att medborgarnas misstro emot politiker ökar. Detta samtidigt som de faktiska möjligheterna att påverka eller rätta till politiska beslut kringskärs alltmer.

För allt fler kan det innebära att de ser en demokratins kris, som leder till en frustration som kan drabba aktiva politiker, också. Förutom vanligt folk. Grupp ställs emot grupp. Politikerna kräver skydd. Och de låter i sin tur bevaka medborgarna. I en levande demokrati behöver rimligen inte politikerna skyddas för medborgarna i en så hög grad som idag.

Men helt lär vi inte komma ifrån vissa skyddskostnader. För galningar finns alltid.
Bland "vanligt" folk, liksom bland politiker.

En julbetraktelse om ondska och godhet

När det är jul vill vi gärna känna ro i sinnet, vi vill tänka vänliga tankar och trivas med nära och kära. Därför kopplar vi gärna bort omvärlden och dess hemskheter. I någon mån kan det lyckas, om vi inte drabbas av personliga katastrofer. Men det blir bara för en tid, och partiellt. Vi vet ju att världen är ond. Vi vet att det pågår krig, vi kan knappast undgå andra problem heller. Även om vi lyckas upprätthålla en trevlig nostalgisk nivå på julfirandet så vet vi att klyftorna växer i världen. Även i Sverige. Vi lever i en demokrati i kris. Och i mycket lyser ondskan igenom.
Samtidigt finns en myckenhet godhet också. Mängder av människor arbetar för goda saker, för goda syften.

Det är en kamp mellan gott och ont.

Det reser frågan varför det känns som att den onda sidan har övertaget. Vi i Sverige, liksom i västvärlden lever ju i vad som kallas för demokratier. Där folket ska styra genom de politiker vi väljer. Då borde det gå i den goda riktningen. Jag har svårt att tro annat än att de flesta människor vill väl, är hyggliga människor. Med fel och brister, men ändå rätt så hyggliga.

Jag vill också påstå att de flesta politiska ideologier (dock ej alla!) innebär en strävan efter ett bättre samhälle. (Jag undantar då sådana extremexempel som nazism och kommunism. ) På något sätt menar sig ideologierna sträva efter ett samhälle som är gott för alla. Det som skiljer är preciseringen av hur detta goda samhälle ser ut. Och framför allt vägen dit.

Det innebär - eller borde innebära - att i vart fall i demokratiska länder så borde de goda krafterna vinna över de onda. Livet borde bli bättre, med större frihet och mindre klyftor och mera välfärd. Om än vägarna att nå detta skiljer.

Varför ser det då ut som det gör? Ett exempel på en synnerligen tankeväckande lägesbeskrivning gör Michael Gaijditza på sin blogg där han påpekar att vi är lurade och vilseförda.

Det finns givetvis flera orsaker. Dock tror jag att vad gäller det som politiker kan påverka så beror det på att de politiska partierna i allt högre grad gått från sina ideologier. Man har tappat kompassen. Partierna har pragmatiserat sig i sökandet efter makten i sig. Främst genom att söka locka till sig de som kallas "mittenväljarna".

Då uppstår två problem.
Det ena är. Mittenväljaren är svårdefinierbar i praktiken, har olika intressen och ideologier. Han/hon är intresserad av mera än innehållet i sin (tämligen välfyllda) plånbok. Att då försöka definera honom/henne leder därför till en statistisk synvilla. Samtidigt innebär en koncentration på denna mycket sammansatta grupp att både större och mindre minoritetsgrupper exkluderas från politiskt inflytande.
Det andra är: Att söka makt utan en uttalad klar ideologi innebär alltför ofta att man anser att målet helgar medlen. Det är alltid en ytterst tveksam metod, men när det bara gäller makt utan ideologi blir det en ytterst rå kamp, vilka dimridåer man än lägger ut.

Resultatet blir att politiken blir svårgripbar för väljarna. De inser efter en tid att de inte kan lita på partiernas budskap i valrörelserna. De blir frustrerade och drabbas av politikerförakt.

Och - det goda som ligger i ideologierna kommer bort till förmån för den onda, råa makten.
Som lord Acton sa; Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.

Därför, vill vi se det goda segra måste vi bekämpa de som strävar efter makt, utan kunna förklara vad det är som de egentligen vill. Och vi måste ha medel att kontrollera de som har makten, vi måste ha möjlighet att snabbt kunna byta ut makthavare och se till att de är våra tjänare. Inte att de gör sig till våra herrar.

Julläsning, med politisk knorr (om Per Albin Hansson)

Julläsning med en stimulerande politisk knorr. Hans Lindblad recenserar och diskuterar Niklas Ekdals bok om Per Albin Hansson.



Per Albin, folkhemmet och kriget


SVERIGES STATSMINISTRAR UNDER 100 ÅR
NIKLAS EKDAL – Per Albin Hansson
Albert Bonniers förlag

Som samlande gestalt under andra världskrigets svenska beredskapsår blev Per Albin Hansson (1885-1946) den mest avhållne svenske stats­ministern någonsin, långt utanför sitt eget parti.
Han ledde samlingsregeringen där också högern, folkpartiet och bondeförbundet ingick. Per Albin blev ”landsfader”, i total kontrast mot Hjalmar Hammarskjöld som blev den mest impopuläre regeringschefen någonsin, genom att han personligen under första världskriget förvärrade matbristen.

Per Albin är ende statsminister där de flesta bara använt förnamnen. Med sin sävliga trygga skånska ingav han förtroende i en mycket svår tid. 1939-40 anfölls våra grannar ­Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Danmark och Norge av Hitler eller Stalin, förenade i en pakt. Att Hanssons regering strax innan samlingsregeringens tillkomst var närmast handlingsförlamad till följd av svåra inre motsättning kände de flesta inte till.

Han var mer praktiker än intellektuell. Sprit, röka och bridge långt in på nätterna slet på hälsan men var kanske också ett slags avkoppling från krigsårens dagliga ansvar. Efter Brantings död blev Per Albin partiledare 1925 och regeringschef efter valet 1932, vilket inledde en socialdemokratisk maktperiod på i praktiken 44 år.

På både faderns och moderns sida hade det mest funnits drängar och pigor. Efter fyra års folkskola blev Per Albin springpojke och sedan bodbiträde i en kooperativ förening. De övriga av de fyra första ledarna var akademiker, Branting och Palme ur överklassfamiljer medan Erlander var folkskollärarson.

Per Albin blev 1905 ungdomsförbundets förste anställde funktionär. Men när förbundet bröt med partiet 1917 i vad som sedan blev det svenska kommunistpartiet valde Per Albin och Gustav Möller att försvara Branting.

I Bonniers serie om 22 statsministrar är boken om Per Albin skriven av Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör för Dagens Nyheter. Den nog mest genomarbetade politiska biografin i Sverige, ”Per Albin” i fyra band, skrevs av den i januari 2009 bortgångne Anders Isaksson.

Den tidigare så radikale Per Albin modererade, enligt Ekdal, partiet och omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Ekdal hävdar att Per Albin spelade huvudrollen i den moderna svenska historien. Knappast, eftersom den längsta och bittraste striden gällde demokratin, med Karl Staaff och Hjalmar Branting som folkstyrets portalfigurer.

Däremot kan jag godta omdömet att Per Albin var ”en osannolikt framgångsrik politiker, kanske den skickligaste Sverige någonsin haft.” ”Kompromisser, pragmatism, konsensus, rationalitet, återhållsamhet, jämlikhet, fred, sociala framsteg – alla de politiska begrepp som är så positivt laddade i vårt land tog kropp i honom. Han var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade och upplysta sidan i tidens bataljer.” Ekdal skriver att Per Albin ”var en produkt av Sverige, och Sverige blev en produkt av honom”.
”Han var en tuff maktspelare som ofta definierade det ideologiskt riktiga utifrån vad som gynnade honom själv, och han svek sina demokratiska ideal genom samlingsregeringens eftergifter åt nazisterna”.

Jag vill närmare kommentera Per Albins familjer, ”folkhemmet” och beredskapsåren.

Per Albins familjer
Efter Per Albins plötsliga död 1946 såg regeringen till att den kvinna han längst och livet ut levt tillsammans med, Sigrid Vestdahl, skulle kompenseras för att hon inte fick någon änkepension. Tidigt hade Per Albin förklarat att de skulle älska rent och ädelt, ”och i vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga.”
Men samma principfasthet visade han inte när han gifte sig med nästa kvinna han också fick barn med, Lisa.
Inga dåtida tidningar berättade att statsministern hade dubbla familjer. Lika litet som de skrev att prins Bertil höll sig med vad som kungligt väl brukar kallas mätress för att slippa att som syskonen förlora titel och apanage till följd av äktenskap.
Per Albin sade att en del kallade honom mormon, men den vanliga beskyllningen att han var bigamist är fel. Något tvegifte var det inte ­eftersom han och Sigrid inte gifte sig.
Att män har barn med flera kvinnor är inte en kunglig specialitet utan inträffar i de flesta miljöer. (Fru Branting blev mäkta upprörd när Hjalmar på uppmaning av ­August Strindberg berättade om en liten son han hade med ett frisör­biträde i grannskapet.)
Per Albin älskade sina barn och fortsatte också att älska deras mödrar. Tvärtom är väl värre. När jag satt i riksdagens biografikommitté ogillade jag att vi inte fick ange att biskop Bergqvist i Luleå, mångårig högerman i första kammaren, var far också till författarinnan Stina Aronson. Men tydligen räknar bis­kopar bara sina inomäktenskapliga avkommor.


Folkhemmet
Det finns en inarbetad bild i många sammanhang att socialpolitiken i Sverige startade 1932 med ”Folkhemmet” när Gustav Möller blev socialminister i Per Albins regering.
När Gabriel Romanus 1979 som socialminister i Ullstens regering skulle lämna riksdagen propositionen om den nya socialtjänstlagen bad han mig korrigera det historiska avsnittet. Departementets tjänste­män, de flesta kvar från sosser­egeringar, ansåg av gammal vana att svensk socialpolitik startade med Gustav Möller 1932 (trots att han varit socialminister också tidigare).
Socialdemokratiska partiet bildades 1889. Var det utan socialpolitik de första 43 åren? De svenska socialförsäkringarna kan sägas ha sitt ursprung i liberalen Adolf Hedins stora motion 1884 om pensioner och arbetarskydd.
Centralförbundet för socialt arbete (CSA) bildades 1903 med liberalerna Ernst Beckman, G. H. von Koch (också angiven som kooperationens introduktör i Sverige genom artiklar i Gefle Dagblad 1898) och Emilia Broomé (mentor till Kerstin Hesselgren) i ledande funktioner. På senare år har ett halvdussin akademiska skrifter kommit om detta skede. Den förs­te socialdemokratiske socialministern Berhard Eriksson från Dalarna tänkte i CSA:s anda.
Per Albin förknippas hos de flesta med begreppet ”Folkhemmet”. Inom partiet kritiserades han främst av sin antagonist, hälsingen Arthur Engberg, som påpekade att ordet kom från den ytterst reaktionäre nationalisten Rudolf Kjellén. Ett problem med begreppet var att det också lätt blev exkluderande, typ rastänkande, tvångssteriliseringar och vägran att släppa in förföljda judar.

För mig är det uppenbart att han hade ett agitatoriskt skäl att betona ­socialpolitiken mer. Han ville komma bort från socialiseringsfrågan som ända sedan partiets start diskuterats mest. Partisprängningen 1917 gällde i mycket just socialiseringen.
Det var också den frågan som 1920 låg bakom att de unga socialdemokraterna, inklusive Per Albin, tvingade Branting att bryta sam­arbetet i Edéns reformregering. Brantings första egna regering tillsatte en socialiseringsutredning med Rickard Sandler som ordförande. Men både han och utredningens legendariske sekreterare Nils Karlby (med boken ”Socialismen inför verkligheten”) fann att förstatligande av näringslivet inte var någon bra väg.

Per Albin tog mycket starkt intryck av valförlusten i ”Kosackvalet” 1928, då partiet förlorade stort på att samarbeta med kommunisterna. Den lärdomen satt sedan kvar i drygt 80 år, innan partiet mot Mona Sahlins önskan förklarade sig vilja bilda regering ihop med Lars Ohly.
På partikongressen inför valet 1932 spelade Rickard Sandler en avgörande roll för att hindra att kongressen gick på socialiseringslinjen. I annat fall hade Per Albin förmodligen inte återvunnit så mycket 1932 att han kunnat bilda regering.
Det stora nytänkandet i den nya regeringen gällde inte socialpolitiken utan konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken där Ernst Wigforss tagit intryck av de nya teorier som växte fram hos Keynes i England och ”Stockholmsskolan” med Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal och ett par till.
”Folkhemmet” lanserades för att rikta blickarna mot något annat än socialiseringsfrågan. (Att den väcktes till liv igen i efterkrigsprogrammet 1944 var Per Albin negativ till.)
Apropå Gustav Möller och socialpolitiken nämner partiet numera sällan att han ville se socialförsäkringar som ”grundskydd”, en tanke som Miljöpartiet och Centern hävdat in i sen tid.
Socialdemokraterna har bytt till ”inkomstbortfallsprincipen” som liberalerna utan att använda ordet kom fram till redan i början av 1900-talet. Helt enkelt för att de ville basera socialförsäkringar på avgifter hellre än skatter.


Beredskapsåren
Per Albin såg fram mot att kunna genomföra många reformer. Genom nazismen och andra världskriget tvingades han i stället attsatsa enorma belopp på upprustning och beredskap. Försvarsministern från nedrustningsbeslutet 1925 blev nu i stället flera seklers största upprustare.
Regeringen gjorde i början av kriget en rad eftergifter mot Tyskland, i strid mot folkrättens neutralitetsregler. Det påverkade moral och motståndsvilja negativt. Flertalet folkrörelsemänniskor, inte minst socialdemokrater, hade långt mer västsympatier än som återfanns i regeringspolitiken. Fackliga central i Göteborg tog parti för Torgny Segerstedt, vilket rörde honom mycket.

Regeringen borde ha avvisat tyska krav på ingrepp mot svenska tidningar med hänvisning till grundlagen. Trots sin bakgrund som journalist visade sig Per Albin ha svag känsla för pressfriheten.
I de flesta demokratier i kamp mot Hitler tappade Sverige anseende och förtroende genom eftergifterna. De svenska åtgärderna skadade särskilt Norge, genom tyska soldattransporter på svenska järnvägar. I slutet av kriget sökte regeringen göra avsteg i motsatt riktning genom att låta USA basera flygförband i Luleå för operationer över Nordnorge.

Mycket hade blivit annorlunda, åt rätt håll, om Sverige till exempel i början av 1944 upphävt neut­ralitetsförklaringen och i stor skala upplåtit baser i södra Sverige till amerikanska och brittiska flygförband som då fått minskade förluster genom kortare anfallsvägar till viktiga mål i Tyskland. Det hade förutsatt också allierat jaktflyg då våra egna förband var omoderna. Sverige skulle ha kunnat göra sin uppslutning bakom de allierade beroende av att Sovjet tidigare än som nu skedde gått med på vapenvila mot Finland, vilket skulle frigöra trupp för insats mot Hitler.
1944 var Nazityskland på reträtt och dess flygvapen var på väg att braka ihop. Berlin hade inte längre resurser att anfalla Sverige, eftersom alla försök i den riktningen skulle försvaga övriga krigsavsnitt.

Så kallad kontrafaktisk historieskrivning är omdiskuterad. Det jag kan konstatera är att om Sverige gått med på demokratiernas sida i kriget så skulle miljoner svenskar kunnat räta på ryggarna före och efter krigsslutet. Sveriges förtroende i demokratier världen över skulle ha ökat. Förmodligen hade det haft positiv inverkan på den fortsatta utrikespolitiken. Att det officiella Sverige haft så förtvivlat svårt att mentalt ta till sig det europeiska samarbetet kan nog ses som fantomsmärtor efter agerandet under andra världskriget.

Per Albin Hansson, som ändå upplevt en stor del av första världskriget som journalist i London, kom senare inte att agera som europeisk politiker utan bara som svensk. Det är i detta avseende en väldig skillnad mellan honom och Hjalmar Branting som alltid var internationalist och särskilt under sina sista år betraktades som en av sin tids främsta européer, ännu utan efterföljare i det egna partiet.

Hans Lindblad

Nej, det är ingen trevlig tid nu

Mycket kallt sedan lång tid. En kyla som kom bortåt två månader tidigare än normalt. "Blidan" med bara ca 5 minusgrader var ett dygn och innebar en massa snö. Så mera kyla, och ännu mera snö. För den som bor i lägenhet märks föga av detta, värmen kommer ändå och fastighetsskötare fixar bort snön. Men så är det detta med att bilen kanske måste skottas fram och att flyg och tåg inte funkar som de ska.

Nej, det är för mycket "julkortssnö" och för sträng kyla för länge för att man ska komma i julstämning när ryggen värken, man är febrig, hostar, näsan rinner och man gruvar sig för kommande el-räkningar, några tusenlappar högre än normalt varje månad.

Och samtidigt så fortsätter verksamheterna kring oss. Val, av ytterst tveksam karaktär, i Vitryssland. En president i Elefenbenskusten som vägrar avgå trots valförlust. En svensk regering som trilskas över en votering i riksdagan och stänger ambassader i stället för att göra sig av med en del av den övergödda skara "politiskt sakkunniga" som omger ministrarna. Etcetera. Sverige utvisar kristna irakier tillbaka till Irak och förföljelse. Myndigheter som söker komma ifrån fortsatta Wikileaks-läckor. Mer eller mindre, mest mindre, motiverat. Ett sosseparti i våndor. Tjuvar som kollar på Facebook om folk reser bort och lämnar fältet fritt för dem. Mordförsök på en politiker i Umeå. Läkarna godkänns inte som läkare, av Fk.
Det saknas verkligen inte händelser att kommentera. Men inspirationen infinner sig inte.

Avslutningsvis noterar jag bara att polisens arbetsmetoder, dvs polismetodutredningen, verkar ha kommit ytterligare steg på väg till förverkligande. Jag har inte orkat tränga mig in i det hela, men tycker mig ha förstått att polisen ska få ännu mera av befogenheter för att t ex infiltrera, ja t o m själv i någon mån få begå brott. Samt ett och annat som verkar högst tvivelaktigt. I vart fall för den som anser rättssäkerhet och integritet som viktiga ting.

Nej, det är ingen trevlig tid nu.

PS. Och så är det årets kortaste dag idag den 22 dec också. Dvs mörkaste.

Regeringen vill att public service ska vara husbondens röst

Regeringen inför förhandsgranskning av nya programtjänster hos public service. Det skriver DN idag.
Cheferna på SR, SVT och UR är givetvis kritiska, och anser att det strider emot grundlagen. Det vill jag nog mena också. Och skulle det finnas någon lucka så bör den täppas till.
Detta är ännu ett exempel på att vi behöver en författningsdomstol.

Regeringen vill gynna de kommersiella stationerna, men gör i st public service handikappat. Konkurrenterna kan helt fritt stjäla stjäla ideerna från SVT etc.

Och vart tog själva tanken med public service vägen? Ska det inte betyda fri och obunden radio och teve i allmänhetens tjänst?

Regeringens beslut med förhandsprövning kommer betyda tvärtom att den ser SR, SVT och UR som husbondens röst.

Och hur kommer man tillrätta med detta då? Regeringen har beslutat. Riksdagen lär väl tiga still. Vem kan överklaga vart?

Vi har ju ingen författningsdomstol.

Ett u-land vad gäller kontrollen av myndigheter

JO är inte nöjd med rättssäkerheten i frågor som Försäkringskassan. Det går inte att på ett vettigt sätt gå vidare när FK inte gör rätt.

Sverige är ett u-land när det gäller kontrollen av myndigheter.

Ja, det var bra rutet. Vi vet ju alla att det är så. Våra myndigheter - och politiker - de vill veta allt om oss, kontrollera oss in på bara skinnet. Men när det gäller att kontrollera att myndigheterna verkligen sköter sina uppgifter på rätt sätt, korrekt, opartiskt och utan godtycke, då är vi medborgare rätt så övergivna.

Att det i högsta grad gäller försäkringskassan finns ju alltför många exempel på.

Johan Pehrssons "liberaler" vill svenska folket illa

I min blogglista har jag satt etiketten "där finns liberaler" på Fp i Eslövs blogg. Jag måste säga att det fortfarande känns smärtsamt att särskilt behöva påpeka att det (ännu) faktiskt finns folkpartister som är liberaler. Det borde ju vara en självklarhet. Tyvärr vet vi alla att det inte är så numera.

I senaste Fp-Eslöv-bloggen skriver Daniel Rhodin under rubriken: Polisstaten Sverige. Han påminner om ett uttalande av FRA-chefen Åkesson, för ett par år sedan där denne sa: FRA ska signalspana för att kartlägga yttre hot mot landet. Ändå odlas uppfattningen att FRA skall lyssna på alla svenskars telefonsamtal, läsa deras e-post och sms. En vidrig tanke. Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?

Och Daniel påpekar att det i vart fall finns en sådan politiker, folkpartiets Johan Pehrson! Denne tycker att det är viktigt att ge SÄPO möjligheten att, som han uttrycker det, "signalspana" efter inrikes hot. (Tyvärr mumlas det instämmanden från andra också. Det var väl det Morgan Johansson (s) menade också.)

"Termen "signalspaning" används i huvudsak för att inte rakt ut säga vad det handlar om: genomsökning av SMS, telefonsamtal, e-post och internettrafik. I FRA-fallet påpekade kritikerna att inhemsk datatrafik ofta går över landets gränser. Trafik kan routas på olika sätt beroende på nätverkslasten. Att skicka/läsa e-post på gmail, hotmail eller liknade är förstås också sådant som FRA redan idag kan avlyssna. Nu vill Folkpartiet alltså att SÄPO ska få göra samma sak för även strikt inhemsk trafik. En alldeles enorm integritetskränkning mot helt oskyldiga medborgare kommer bli ett faktum om Pehrson och Ask får hållas. Pehrson problematiserar inte alls runt grundläggande fri- och rättigheter."

Daniel Rhodin undrar hur det kunde gå så illa med ett parti som kallar sig liberalt. Min kommentar blir att fp idag inte är ett liberalt parti. Lyckligtvis finns ännu några liberaler kvar, sådana som Daniel, men det gör inte partiet som sådant liberalt!

Liksom Daniel kan jag inte riktigt förstå att det kunde gå så illa i för ett parti med så stolta liberala traditioner. Hur kunde en kombination av batongviftare, övervakare och makthungriga "nyliberaler" få ta över fp?

Det känns mycket plågsamt för den som i princip gett hela sitt liv för folkpartiet. Så länge det var liberalt.

En av de kvarvarande liberalerna, Mark Klamberg, ger på sin blogg en mera strikt och känslobefriad analys av problematiken med vem som ska få "signalspana".

En levande demokrati kräver alternativ för maktskifte

Läste just Olle Wästbergs senaste nyhetsbrev och fick där länken till hans betraktelse idag på Newsmill om vikten av maktskifte och att socialdemokratin finner sin väg. Rubriken på Olles artikel är: S kris är hela Sveriges kris.
Det är en intressant artikel.

Nu måste jag säga att jag känner mig kluven (som en liberal ska vara... ) inför socialdemokratins framtidsproblem. Situationen idag inom s, som jag ser det utifrån, är så rörig, närmast katastrofalt förvirrad att det känns hopplöst. För mig var, under mina decennier som partipolitiskt aktiv, det helt klart vad s var, ett kollektivistiskt parti, för planekonomi, för centralstyrning och framför allt för att "rörelsen" skulle ha makten över ALLT i Sverige. Så agerade partiet och dess företrädare. Eventuella andra åsikter märktes aldrig utåt, inte på allvar. OK, under 90-talet fanns visst en del som kallades (kallade sig) förnyare, som ville se verkligheten, utvecklingen och bryta upp den "halvsocialistiska" politiken till mera av marknadsanpassning och en aning personlig valfrihet. Men de kom inte långt, och ibland fick jag intrycket att det var mest valtaktik. I vart fall kändes partiledningens tidvisa tolerans för dessa förnyelsträvanden så.

Idag verkar det däremot vara fullt inbördeskrig inom s. Alla vill visserligen att s ska komma tillbaka till makten, men varför de vill det, där skiljer sig åsikterna. Liksom om de ska hitta en modern tillämpning av gamla principer, om de ska bara ska backa tillbaka till betongpolitiken, eller om de ska helt strunta i de gamla principerna och i stället bara söka de populära förslag som ska ge väljare (=makt). Dvs framåt, bakåt eller populistisk pragmatism.

Därmed blir det givetvis ändå intressant vad som händer med ett parti som trots allt fick 30% i senaste valet. Idag så kan man knappast heller se något annat alternativ till någon variant av en alliansregering än en regering där sossarna ingår med något stödparti.

Som Olle skriver så innebar inte allianspartiernas krav på maktskifte 2006 att de därmed ansåg att de skulle ta över makten för tid och evighet. I vart fall borde det inte varit det som väglett dem. Möjligen kan man av viss eftervalsdebatt hos allianssympatisörer se deras klagan över bristen på en "borgerlig" strategi och gemensam politik som en önskan om att permanenta ett icke-socialistiskt maktinnehav. Det vore dock långt ifrån en liberal demokratisyn, som faktiskt ser maktskifte som ett värde i sig. Även om makten för tillfället skulle råka innehas av "liberaler". (Detta sagt utan att här analysera om dagens Alliansregering i något avseende kan kallas "liberal" eller något annat.)

Socialdemokraterna satt vid makten från 1932 till 2006. Samlingsregeringen under andra världskriget och de kortlivade avbrotten 1976-82 och 1991-94 var principiellt viktiga, inte minst som en psykologiskt stimulans till den opposition som annars skulle sett sig som för evigt dömd just till opposition. I grunden rubbade de ändå inte synen hos vare sig sossepartiet eller väljarna i stort att socialdemokratin var det statsbärande partiet. Det kändes viktigt att det synsättet måste brytas. Demokratin stelnar om den inte får den vitalisering som maktskifte innebär. Att cirka hälften av människorna aldrig får ett reellt inflytande på samhällsutvecklingen föder frustration. Med årets val, som innebär (minst) åtta år utan socialdemokratiskt styre har nog s insett att det är ett vanligt parti. Skulle de vara utanför regerandet ännu längre skulle s till och med ses som ett rätt "udda" parti.

Men för maktskifte måste finnas trovärdiga alternativ. Då menar jag inte att det måste finnas i förväg färdigpacketerade regeringsprogram. Däremot bör finnas partier som har klara ideologier som de förmår föra ut. Partier med skilda inriktningar. Som kan samarbeta, men som inte söker ge sken av att vara till förvillelse lika varandra samtidigt som de söker hitta något som verkar som skillnader men inte är det. Som i höstens val.

Därför måste dels de olika partierna inom alliansen inse att de inte får se ut som kopior av varandra. Därför måste också socialdemokratin hitta sin väg. Det är kanske ingen katastrof för landet, möjligen för s-partiet, om inte s finner sin väg och en styrka förrän till valet 2018. För att inte svensk demokrati ska gå helt i stå, så måste något hända. Klarar inte s att komma tillbaka så finns ett starkt behov av ett nytt alternativ. Och/eller att nuvarande blockpolitik bryts upp.

Det kan ju inte vara någon naturlag att makten ska växla mellan ett moderatblock och ett sosseblock heller. Maktskifte borde kunna ske genom samarbete mellan olika partier över de nuvarande blockgränserna och/eller genom att nya partier formerar sig för att fånga upp de krafter och strömningar som inte dagens partier förmår engagera eller föra fram.

Dagen efter dagen före, med ett gott råd!

Detta är dagen efter, dagen efter tisdagen den 14 dec 2010. Då två-tre frågor dominerade. Först, och växande, polisvåldet. Idag fortsätter den debatten, främst i form av ifrågasättade av hur polisen (själv!) utreder polisvåld.

Samtidigt så diskuteras, givetvis terrorismens (eventuella) utbredning i Sverige. Säpo släpper en rapport, som varnar för högljudda rop på hårda tag! Och ministern Birgitta Ohlson försöker sätta fingret på de ömma punkterna, utan att ta till överord.

Så kommer alltfler reaktioner på partiledaraspiranten (s) Morgan Johanssons utspel om att springa ifrån s kongressbeslut och i stället krama om FRA och ge Säpo än mera verktyg för att övervaka oss medborgare.
Indirekt så kan man väl säga att både reaktionerna betr polisvåld och Säpo/terror/regeringen (gm Birgitta Ohlsson) säger emot Morgans FRA-utspel. Men än mera intressant är de häftiga interna (och externa) reaktionerna.

Uppenbart är att en del av Morgans kritiker är mest upprörda över att inte ha hunnit först med utspelet, andra är gediget kritiska eftersom det är ett kongressbeslut som man inte viftar undan hur som helst. Åter andra är (också) kritiska rent sakligt för det populistiska, för fiskandet i grumliga sd-vatten hos Morgan J. Och/eller är bekymrade över hur Morgan ger sken av en (beslutad) svängning betr synen på integritet. Den integritet som i vart fall var motivet för många av de interna FRA-kritikerna att kräva översyn av lagen och en ny, ur integritetssynpunkt bättre FRA-lag. Nu ser de att Morgan släpper integriteten som en het potatis för dels sin egen maktsträvan, dels för att tillfredställa de främlingsfientliga krafterna i samhället.
Som sagt motiven för kritiken är många och skiftande. Eftersom sossarna ännu är ett stort parti är det intressant vart partiet tar vägen. Detta är en symbolfråga, vars slutliga öde inom s kan ge en vink om det är den maktsugna betongen som ska styra partiet, eller om det blir någon ideologiskt förankrad analys av partiets syn på dagens samhälle som tar över. Och hur den då ser ut.

Jag vill ge Morgan, hans gelikar likaväl som hans externa kritiker ett råd. Läs Hans Lindblads utmärkta analys av hur ett parti ska ställa sig till utställda löften alt ej utställda! Analysen gjordes i anledning till hur fp totalt misslyckades med hanteringen av FRA-lagen. Vilka fel som begicks. Hur man borde ha gjort.
Det är en genomgång som borde vara tillämpbar på varje demokratiskt parti när det riskerar att klampa ut på svagisen!

På köpet får ni dessutom (i sista stycket) en analys av vad som är terrorism, om det är en vanlig polisiär fråga eller en Säpofråga. Och hur allvarligt det är eller inte är för statens säkerhet! Artikeln är lite lång, men ger ovanligt mycket av värde för den som plöjer igenom den. Den kan tjäna som referensverk för politiskt agerande och handhavande för den som vill se logik och principer som vägledande i demokratiskt beslutsfattande!

Men även Morgan och compani bör läsa den!

Morgans lysande idé...

Tjosan. Så fick han chansen, Morgan Johansson (s), att profilera sig. Och det rejält. I partiets namn, givetvis, han är ju partiledarkandidat. En av det mera oblyga slaget. Nu ska SÄPO få handla i FRA-shoppen. Helt lagligt - i smyg lär de visst redan ha gjort det.

Den tidigare lite diffuse vänstersossen, nu kom han in i leken. Nu känner han att han är med. Gör sig till tolk för vanligt folk. För de som blir rädda av terrorhoten. För de som attraheras av sd. Nu ska sossarna springa ifrån vallöftet att utreda ett avskaffande av FRA-lagen. Nu ska det signalspanas, och det i än högre grad. Av fler, om möjligt på än fler.

Så ska en slipsten drag. Om man inte skäms för populism, för att spela på rädslan. Allt för att få plats i solen. Självfallet så förnekar han varje koppling till det aktuella fallet. Det ska en slipad politiker göra.

Nu är en del lite mera balanserade sossar olyckliga över Morgans tilltag. Både Erik Laakso och Johan Westerholm. Men räcker det, i sossarnas internt kaotiska läge?

Morgan J vill nu verka vara "den starke ledaren", den som sossarna behöver.

Polisvåld och terrorism (tillägg)

Hur många har dött av terrordåd i Sverige under överskådlig tid? Förutom självmordsbombaren själv, i Stockholm nu senaste helgen, noll.

Hur många har dött av polisingripanden, säg under de senaste tjugofem åren? Svar: minst trettio personer! Detta enl en rapport från Polishögskolan, refererad av Sveriges Radio.

Finns det anledning att vara orolig för att bli dödad i terrordåd i Sverige? Knappast. Visst finns en risk, men den är väldigt liten. Finns det anledning att vara rädd för svensk polis? Tja, kanske det. I vart fall klart större risk än för skada av terrorister.

Nu är jag knappast rädd vare sig för terrordåd eller poliser. Jag förutsätter att i huvuddelen av de fall som polisen ingripit med dödlig utgång har det funnits en anledning, av varierande styrka, att ingripa. Däremot är det knappast någon vild gissning att tro att polisen i många av dessa fall använt ett klart övervåld och/eller använt överdrivna och felaktiga metoder vid gripandena.

Nu signaleras att polisen ska ändra instruktionerna och utbildningen. Hjälper det? Det var inte så länge sedan som det sas att polishögskolan ändrat sin utbildning, men att poliserna ändå i praktiskt arbete fortsatt i gammal ordning.
Jag tror nog att det måste gå mycket tydliga signaler till polisen att inte använda övervåld. Och kanske också att se över rekryteringen. Intelligens, tillämpad psykologisk vardagskunskap är nog viktigare än muskelstyrka och macho-uppträdande i de flesta fall.

Tillägg. Kanske måste problemet med polisövervåldet också sättas i relation till de allmänna problemen med svensk polis, bl a belyst av Hans Lindblad så sent som för en månad sedan. Svensk polis har bekymmer med att över huvud taget förebygga brott, att utreda och lösa brott, trots alltmer anslag, personal, övervakningslagar och tillgång till elektroniska finesser. Är det, förutom det ovan nämnts, en fråga om fel ledning, fel organisation, fel prioriteringar och fel målsättningar också?

Att spela med terroristerna, eller emot...

En gång i tiden kallades de för frihetskämpar. Vi i den västliga demokratiska världen, vi stödde dem. I vart fall ofta. I vart fall med ord. Och i vart fall om de förekom i länder som vi inte själva hade som kolonier.
De kämpade för frihet och demokrati. En gång i tiden var det hedervärda begrepp. Begrepp som även ledande politiker i västvärlden hyllade.

Numera är det mera besvärligt och komplicerat. Det demokratiska sinnelaget är "något urlakat" hos dagens makthavare. Man ser mera till affärsförbindelser än om det andra landet är demokratiskt. I allt högre grad finns en frustration hos de folk som ännu inte lyckats befria sig. I en del fall blev befrielsen inte heller demokratisk mer än under en turbulent övergångsperiod, det koloniala förtrycket förvandlades till inhemsk despoti. Alltmer dessutom med religiösa förtecken. Antingen hos makthavarna eller de som känner sig ofria. Så kom det sig att frihetskämpar i ökat grad blivit terrorister. Först till namnet, men även till gagnet. Minns 11 sept 2001.

Terrorism är till för att skapa oro, för att människor som drabbas inte ska leva i tron att de är trygga. För att terroristerna vill tvinga fram en ändring på det sättet.
Men det djupare syftet denna gång med bombmannen i Stockholm vet vi ännu föga om! Det kan faktiskt vara annat än en medveten terrorstrategi. Det kan vara andra orsaker, som religiöst grubbleri (ja, fanatism) i kombiniation med en dålig social situation. Alla i den situationen blir inte i självmordsbombare eller terrorister, men en del, ett fåtal blir det. Detta fenomen förtjänar att studeras djupare - om varför och varför inte!
De som nu idag den 12 dec skapar oro verkar vara, om man läser massmedia, regeringens företrädare (med delvis motsägande och bombastiskt uppblåsta uttalanden), polisen, säpo etc. Omedvetet (?) går de därför terrorismens ärenden. De skapar mer oro än vad en persons självmord rimligen bör orsaka.

Terrorism kan inte "botas" genom polisiära metoder. Möjligen i någon mån stoppas, tillfälligt. Om vi tänker på varur "terrorismen" uppstått, dvs ur kampen för frihet. Terrorism hotar faktiskt ingen stat. Men tyvärr kan den skada enskilda invånare. New York/USA, London/UK, Madrid/Spanien finns kvar.

Men vad värre är, terrorism tas allt oftare som förevändning för politiker och myndigheter för att införa lagar om övervakning och kontroll av människor, lagar som urholkar demokratin! Det är den stora faran med terrorismen! Därmed spelar dessa politiker terrorismen i händerna.

Enda sättet att undvika terrorism är att skapa ett samhälle, en värld med demokrati och där människor känner sig delaktiga, på lika villkor och i frihet. Det tar tid. Och känns förmodligen möjligen mera smärtsamt för en del politiker än att "bara" tillämpa polisiära medel och övervakning.

Ett exempel. I det fattiga Filippinerna finns en gerilla/terroristorganisation som benämns Abbu Sayyaff-gerillan. Detta efter namnet på den muslimske ledaren, genom ingifte befryndad med Usama bin Laden. Den har plågat södra Filippinerna, som är ett till ca 85% katolskt land, i många år nu. Enligt uppgift består gruppen av en mycket liten kärna av "ideologiskt" motiverade "frihetskämpar". Den helt övervägande delen sägs däremot vara unga fattiga grabbar, arbetslösa, delvis föräldralösa, som rekryteras genom att få fri sprit och knark, en aning mat och så sätts gevär i händerna på dem. Så blir de höga av drogerna och den makt de känner med vapen i händerna och utför olika attentat, bombdåd, kidnappningar etc.
Med en mera välordnad ekonomi, med fler arbetstillfällen och sociala skyddsnät skulle den rekryteringsgrunden snabbt försvinna. Kärnan vore då lätt att bekämpa. Men nu bekämpas denna terroristgerilla med stöd av militära "rådgivare" från USA.

Militär-polisiär bekämpning av terrorism verkar ha kommit till vägs ände. Trots det fortsätter det på det sättet. Ytterligare en skrämmande faktor är när de som kallar sig demokratiska företrädare kallar folk som kämpar för yttrandefrihet, fri information och integritet för terrorister som inte bara ska övervakas utan också fängslas och straffas hårt för sina åsikter.

Med en sådan utveckling är det snubblande nära att börja kalla dessa av makten benämnda "terrorister" för demokratiska frihetskämpar!

Ensam galning, självmordsbombare, terrorist...

Ordvalet styr tanken, och tvärtom. I Malmö var det en vit man som sköt vilt omkring sig för kort tid sedan. Huvudsakligen på personer som kunde förmodas ha invandrarbakgrund. Han kallades för ensam galning. Och det var kanske rätt. Trots att vi inte är säkra på motivet.

I Stockholm har nu en person tagit livet av sig själv genom att utlösa en bomb på kroppen, möjligen av misstag. Då talas det genast om terrorism. För se, det verkar som att mannen (ynglingen?) ogillade Lars Vilks konstnärliga uttryckssätt.

Bloggaren Opassande har en del eftertänksamma och kloka tankar kring detta aktuella dåd. Om hur vi bibringats intrycket att FRA-lagen skulle förhindra terrorism. Men det gjorde den ju inte. I stället förbereds än mera integritetskränkande lagstiftning. Hon klär mina tankar i ord så bra att det känns onödigt att skriva själv mycket mera om detta. Dock kan det inte undvikas att samtidigt som detta händer, så rasar vår överhetspersoner över att deras förehavanden avslöjas. Både när det gäller att kontrollera vanligt folk och att inte kontrollera överheten åberopas säkerhetsskäl. Det känns inte precis logiskt. Rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter kommer i kläm. Igen. Även t ex Michael Gajditza är inne på liknande tankegångar.

En sak bara. Reinfeldt sa, i radion, att vi inte får gripas av panik. Det är naturligtvis riktigt. Jag får bara en obehaglig känsla av att när han uttalar sig på detta lugnande sätt, så känner han själv ett slags panik. Eller så spelar han på de panikkänslor som uppenbarligen finns hos vissa. Kanske ser jag spöken på ljusa dagen, men är det därför som jag bakom och utöver de lugnande orden förnimmer en föraning, eller ska vi säga ges en förberedelse till att nu väntar ytterligare integritetskränkande åtgårder. Allt med terroristhot som föregiven motivering.

Det tragiska är att det i fall som detta ofta finns enstaka psykiskt instabila individer som triggas att göra detsamma som gärningsmannen. Och så finns ett politiskt parti, som numera sitter i riksdagen, som inte torde tveka att utnyttja situationen för att öka oro, sprida panik och rädslan för det främmande.

Det rimliga vore i stället att fundera över de djupare liggande orsaker som kan driva människor till så desperata åtgärder som att ta livet av sig själva, och eventuellt vara beredda att ta andra med sig i döden.

Betr renhållningsarbete, att sprida information eller vara megafon

Måste erkänna att en del debatter blir väldigt tröttsamma när positionerna är låsta. Nu tänker jag just nu mest på vad som kan hända på Facebook. (Jo, debatten med kvarvarande högerliberaler inom fp, den leder ingenstans, fp´s framtid känns helt ointressant med nuvarande företrädare.) Därför över till några intressanta texter jag vill rekommendera. Om viktigare saker.

Anledningen till detta är att jag anser det viktigare att sprida information, och då inte minst att informera om att information är viktigt för frihet och demokrati. Jämför gärna en tidigare text, med utgångspunkt i fredspristagarens resonemang. I anknytning till det vill jag även nämna några texter, i DN faktiskt, på temat Wikileaks och yttrandefrihet, och om lusten att skjuta på budbäraren när obehagliga sanningar kommer fram.

Bloggen Sagor från livbåten har en rasande bra text om att kampen om Wikileaks är kampen om vår demokrati. Dvs om vår frihet. Ett litet, kort citat, men läs hela texten.
"Våra makthavare beter sig alltmer som medeltida furstar, vars stolthet, dignitet och tadel inte får ifrågasättas. Deras hemligheter får inte brytas, oavsett om det rör sig om personliga saker eller om saker som har långt mer med deras verkanden än deras personliga integritet att göra. Vi som folk får inte ha hemligheter, vara anonyma eller kommunicera utan inblandning, medan makthavarna i sin tur inte får granskas. Det är upp och nervända världen, där hemligheter kallas transparens och övervakning kallas personlig integritet."

Dessa dagens medeltida furstar har tyvärr mängder av underdåniga megafoner både bland säljvilliga företagare och hos de media som borde se som sin uppgift att granska furstarna.

Dock finns det smärre tecken, röster som vågar stå upp för det fria ordet och för det renhållningsarbete som Wikileaks faktiskt utför. Här två exempel från min lokaltidning, Piteå-Tidningen.

PT:s politiske chefredaktör Bengt-Urban Fransson skriver under rubriken "Funderingar kring om öppenhet kan skada" att: "Min slutsats blir i varje fall den att den öppenhet som Wikileaks har varit med om att bidra till är av godo för samhällsutvecklingen. Makthavare runt om i världen har blivit påminda om att allt vad man gör och säger en dag kan komma ut. Det kommer att bidra till ett större ansvarstagande i framtiden. Det är jag övertygad om. Och det är minsann inte fy skam det. Då har vi kommit en bra bit på väg mot ett bättre samhälle."

Den "vanlige" journalisten Torbjörn Carlsson har en krönika, också den idag, där han inte skräder orden. Rubrik, "Wikileaks viktiga renhållningsarbete". Några citat:
"Alla som i grunden är motståndare till Wikileaks avslöjanden är också motståndare till demokratin. Att ta fram trollen i ljuset och avslöja maktmissbruk, mygel, korruption och rena brott är ett viktigt renhållningsarbete som måste göras.
Det kan vara en Watergateskandal, det kan vara Boforsmutor eller vidrigheter i Abu Ghraibfängelset i Irak. I det lilla kan det vara märkliga förturer i bostadskön som sker i det fördolda eller myglande politiker som skor sig på det allmänna."
"Wikileaks stora avslöjanden kom i den förra vändan när ett antal allvarliga krigsbrott i Irak och Afghanistan blev kända. Märkligt nog blev genomslaget inte särskilt stort då och så vitt förstått passerade det tämligen obemärkt i USA.
Nu lär Wikileaks sitta inne med mycket ännu opublicerat material och det är möjligen därför som det darras i maktens korridorer. Den ständigt ljugande tv-kanalen Fox News spar inte på krutet. Den obehaglige Bill O´Reilly anser att Julian Assenge bör avrättas och Sarah Palin jämför honom med Usama Bin Ladin."

Torbjörn Carlsson påpekar också att man inte ska blanda ihop Julian Assange och Wikileaks, det viktiga är den insyn i maktens korridorer som vi kan få genom Wikileaks (och liknande journalistik).
"Wikileaks är en viktig aktör och väktare i en tid då makthavarna i allt större utsträckning skapar lagar i syfte att strypa informationen, övervaka medborgarna och urholka demokratin."

Läs dessa texter, de framför bra hur jag ser på detta. Alternativ rubrik till denna text kunde vara: Sanningen oroar makten.

Lindblad recenserar två högerregeringar, intressant!

Mitt i Wikileaksdebatten om det fria ordet ska jag ger er en recension, skriven av Hans Lindblad, om två statsministrar med högerstämpel och deras regeringar. En bra bok och en dålig.
Lindblads rubrik är:

Radiochefen skönmålar ”Hungerskjöld”

Sveriges statsministrar under 100 år
MATS SVEGFORS om Hjalmar Hammarskjöld
EVA HELEN ULVROS om Carl Swartz
Albert Bonniers förlag

Av dubbla skäl var Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i breda folklager 1900-talets i särklass mest impopuläre, ja avskydde, svenske statsminister. Hans regering var ett resultat av Gustav V:s borggårdskupp våren 1914 för att få bort regeringen Staaff. I praktiken ledde Hammarskjöld en högerregering, men den bör nog helst ändå kallas kungaregering, nämligen familjen Bernadottes desperata försök att förhindra parlamentarism och demokrati. De lyckades så till vida att svenska folket fick vänta längst i Norden på rösträtt. Norge tilltvingade sig – i kamp mot bernadotteriet – parlamentarism 1884, alltså 30 år innan kungaparet med sin kupp stoppade parlamentarism i Sverige.

För otaliga svenskar, särskilt naturligtvis i folkrörelser, var den kungliga borggårdskuppen ett oerhört bakslag, som om ett hopp om människovärde berövats dem.
Kungaministären var en kampregering mot demokrati, men under första världskriget kom den mer och mer att förknippas med allt svårare svält. Statsministern, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, sågs sanningsenligt som personligen ansvarig, genom sin protyska hållning i hovets anda. Han ville inte veta av handelsavtal med England för att förbättra försörjningen.
Till slut blev Hammarskjöld helt omöjlig att ha kvar. Till ny regeringschef utsågs den 30 mars 1917 Carl Swartz (1858-1926). Han var högerman, universitetskansler och tidigare chef för släktens anrika snusföretag i Norrköping. Hans regering höll bara ut ett halvår, till den 19 oktober. Genom den ökande matbristen förvärrades protesterna.

I sin dagbok i mitten av juni 1917 skriver landshövding Hugo Hamilton i Gävle, en av kungens hemliga rådgivare, om hungerkravaller ”då matbodarna plundrades vid Bomhus och polisen mottogs med stenkastning”. Han ville dock sätta in militär bara i yttersta nödfall.

I Bonniers serie om statsministrar är boken om Hammarskjöld skriven av Mats Svegfors, chef för Sveriges radio, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och landshövding i Västerås. Det är en förbluffande bok, devot hyllningsskrift med halsbrytande verklighetsförvanskningar.

Boken om Swartz är många klasser bättre, skriven av historieprofessorn Eva Helen Ulvros i Lund. Hon har tidigare skrivit om Sophie Elkan och hennes vänskap med Selma Lagerlöf. Hos Ulvros finns en social empati och förmåga till analys som Svegfors totalt tycks sakna.
Alla statsministrar har varit män, men Ulvros riktar i boken ändå starkt ljus på kvinnor. Hon noterar redan i förordet att Swartz tid som statsminister kanske är det mest turbulenta halvåret i modern svensk historia. Ulvros egen farmor kunde berätta om mödrar som tiggde för att barnen grät av hunger. Sophie Elkan engagerade sig starkt för de lidande dessa fasansfulla år.

I de kravaller som skakade Sverige våren 1917 var kvinnorna ofta flest, och vissa demonstrationer bestod enbart av kvinnor. Kvinnor saknade rösträtt. ”Bristen på mat ledde emellertid till att de tog saken i egna händer och krävde förändringar”, skriver Ulvros.
Den 3 maj 1917 samlades flera tusen i Norrköping, mest fabriksarbeterskor och arbetarhustrur. 38 kvinnor och två män anhölls, plus att 120 hämtades till polisförhör, efter händelser vid en charkuterifabrik och en bondgård. Högertidningen på orten skrev om ”kvinnornas sanslösa framfart”.
Två dagar senare utbröt ”potatiskravaller” på Söder i Stockholm sedan en butiksägare sagt att potatis var reserverad för stamkunder. Ridande polis attackerade kvinnorna. En slogs brutalt till marken för att hon vädjat till polisen att inte föra bort en mor med fem barn att ta hand om. I Göteborg hade oroligheter ägt rum i mitten av april, och 27 personer dömdes till straffarbete. Även många andra orter berördes.

Kvinnor svalt medvetet mest själva, för att kunna ge åtminstone något till de plågade barnen. Hade det funnit ett uns av anständighet hos kungaparet och högerledarna hade de naturligtvis i denna tid av svält och krig visat kvinnorna respekten att åtminstone ge dem den rösträtt som redan var införd i grannländerna, först faktiskt i det tsarstyrda Finland.

Ulvros menar att Swartz, trots sin konservatism hade liberala drag, man han visade det inte utåt. Den 13 maj skriver landshövding Hamilton i Gävle att ”Swartz ringde på morgonen. Han har svårt att släppa sin idé om kvinnorösträtten”. Men Hamilton svarade att Arvid Lindman inte ville, och i mycket var Hammarskjöld och Swartz, liksom också kungen, marionetter åt högerledaren. Om Swartz kan ha haft en del liberala och demokratiska sympatier påverkade det inte hans handlande.

När Swartz avgick efter valet 1917 ville kungen ändå ha en konservativ regering, men han hittade inga som vågade. Det blev i stället en koalition av liberaler och socialdemokrater, men först sedan Nils Edén vägrat att bli statsminister om inte kungen accepterade parlamentarismen och slutade ha högerledarna som rådgivare.

Drottning Viktoria blev rasande på Dagmar Swartz för att hon inte övertalat sin man att fortsätta som statsminister. Den despotiska och vidriga drottningen stampade i golvet och kallade den nya regeringen för ”packet”. (Det är alltså henne dagens kungapar valt att hylla genom att ge hennes namn till deras äldsta barn, en tydlig politisk signal.)

Bland de 22 statsministerböckerna har jag redan tidigare angivit professor Leif Lewins närmast förgudande bok om högerledaren Arvid Lindman som katastrofalt uselt skriven. Han driver tesen att om Lindman avgått något år tidigare så skulle Gösta Bagge eller annan ny högerledare ha gjort partiet till nazistinrättning, varefter Sverige blivit nazistland. (Vilket i sin tur förutsatt att högern fått åtminstone tre gånger fler röster i valet 1936.)

En av mina vänner, professor i historia, håller med om att Lewins bok är hemsk men menar att Svegfors bok är ännu sämre.
Insåg inte bokseriens redaktörer risken för dessa extrema bottennapp när de utsåg just dessa herrar att skriva om konservativa? Knappast någon annan än Svegfors skulle komma på idén att kalla Hammarskjöld en av ”de stora gestalterna i svenskt samhällsliv”.

De konservativas förtal av Karl Staaff kom att fortsätta långt fram i tiden. Jag minns hur Svenska Dagbladets ledarsida (möjligen var det innan Svegfors tillträdde) använde det marxistiska uttrycket ”intresset ljuger aldrig” för att utmåla Staaff som klassförrädare eftersom han som välbärgad akademiker slogs för allmän rösträtt, medan de inte riktade samma beskyllning mot den betydligt mer förmögna Branting. Så det var väl väntat att Svegfors skulle skriva om Hammarskjölds försvarsproposition 1914 utan att nämna att det mesta, trots all hatpropaganda mot Staaff, var taget från hans försvarskommissioner. Svegfors, liksom Lewin, ger en missvisande bild av ”Faluaffären” 1913. Båda söker dölja det remarkabla att Sven Hedin bad om löfte från Dalregementets officerskår att följa honom när han kallades för att med våld störta regeringen Staaff, i princip samma tanke som hos drottningen.

Svegfors anger att två stridsfrågor återstod rörande demokratin, nämligen kvinnlig rösträtt och parlamentarism. Därmed mörkar han medvetet den inkomstgraderade kommunala rösträtten, alltså grunden till första kammaren som högerns maktbas för att stoppa lagförslag, om rösträtt och annat.

Här finns plats för bara några av mina invändningar mot Svegfors text. Han menar att Hammarskjöld felbedömts av både samtid och eftervärld, delvis för att han var ”en statsminister som aldrig onödigtvis undvek något som kunde göra honom impopulär”. Men det människor vände sig emot var naturligtvis innehållet i den politik han förde.
Hjalmar Hammarskjöld var juridikprofessor i Uppsala och sedan landshövding där. Svegfors vet av egen erfarenhet att en landshövding med massor av extraknäck knappast hinner sköta jobbet. Så han korrigerar sonen Dag (generalsekreterare i FN) när denne i talet när han efterträdde sin far i Svenska akademin påstod att fadern skött landshövdingsysslan på ett bra sätt.

Historikern professor Wilhelm Carlgren utgav 1967 den väldokumenterade studien ”Ministären Hammarskjöld. Tillkomst – Söndring – Fall”. Den 2008 bortgångne Carlgren lärde jag känna i krigsvetenskapsakademien som en ödmjuk och noggrann forskare, politiskt närmast konservativ. Svegfors söker på några rader – utan egentliga argument – att döma ut Carlgrens arbete som orättvist och vilseledande. Han invänder mot Carlgrens kritik att Hammarskjöld inte sökte förankra sina förslag i riksdagen. Carlgren hade dock mängder av belägg för sin syn.

De flesta som läst om ”Hungerskjöld” känner naturligtvis till den långa och hårda konflikten mellan den tysksinnade statsministern och hans utrikesminister K A Wallenberg, som drev på för en handelsöverenskommelse med England, inte minst för att få in livsmedel i landet. Svegfors sätter mellanrubriken ”Den rätta bilden” på sin mycket vinklade syn på Hammarskjöld som statsminister. Den svenske ambassadören i London Herman Wrangel skrev att Hammarskjölds skrivsätt ”har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat”. Mödrarna med svältande barn begrep nog sammanhangen, men Svegfors avfärdar ambassadören, som vanligt utan argument.

De gånger jag tar upp handelsfrågor från första världskriget använder jag för det mesta juristen Johannes Hellners omfångsrika ”Minnen och dagböcker” (utgivna postumt 1960). Hellner var den tiden en av de tre handelsförhandlarna i London, och han deltog i informationen till riksdagsutskott (vilket kungen sökte stoppa). Han blev på hösten 1917 utrikesminister i Edéns regering och därmed ansvarig för att handelsfrågorna till slut kunde lösas. På sidan 329 skriver Hellner om Hammarskjölds spel inför allmänheten och riksdagen. ”Hammarskjöld vill göra klart för svenska folket att det har att välja mellan honom och ett handelsavtal med England.”

Men Svegfors struntar helt i Hellners bok, som inte finns med i Svegfors litteraturlista.
Hammarskjöld ansåg inte att svenska folket skulle ges rösträtt. I stället för att utgå från medborgarna byggde regeringen, enligt Svegfors, på ”samhällsintresset” eller ”statsintresset”. Med den tidens konservativa synsätt bör det väl tolkas som hovet, statsbyråkratin, biskopar och generaler med vederlikar. Så kanske har Svegfors som chef för Sveriges radio hamnat på rätt plats, för redan gamla Radiotjänst var ett slags statlig hovradio. Och nu senast avstängdes en av radions medarbetare för att hon medverkar i en bok som söker kartlägga kungliga fyllefester i kriminella miljöer. Chefen däremot får skriva hur dåliga böcker som helst.

Hans Lindblad
----
Min kommentar blir bara denna. En väldigt intressant text, som ger perspektiv även på och bakgrund till dagens politiska frågor. Om vikten av information, om statsintresse contra folkets inflytandet. Om kungafamiljen och dess syn på demokratin. Och servilitet inför hovet och makten. T ex.

Nobelpristagare hyllar internet för det fria ordet

Måste bara, först och främst, lyfta fram en stor artikel i DN idag. Det är årets fredspristagare Liu Xiabobo som med kraft påpekar vilken kraft som ligger i internet som kanal för det fria ordet.

I dessa dagar då mängder av makthavare i "demokratiska" stater rasar över hur internet används just för att ge oss medborgare information om hur de brukar och missbrukar sin makt, då är fredspristagarens uttalande en viktig påminnelse om vikten av det fria ordet och dess betydelse för demokrati. I Kina finns ingen demokrati, och myndigheterna försöker på alla sätt minska friheten på internet. Ofta med "god" hjälp av en del inställsamma internetföretag.

Det oerhörda är att vi ser denna inställsamhet gentemot makten även i västliga demokratier när företag som Mastercard och Visa hjälper makthavarna att tysta Wikileaks, samt hur Schweiziska myndigheter har stängt Julian Assenges bankkonton i landet. Vi vet också hur starka påtryckningar som USA utövar på EU för att införa regler som underlättar för USA att komma över alla uppgifter över européers bankaffärer.

Det är faktiskt dags för alla som värnar frihet och demokrati att vakna, att inse att så mycket som görs idag av "våra" politiker och deras myndigheter är till för att öka maktens makt, ofta med andra föregivna syften, på bekostnad av vår integritet, vår frihet, rättssäkerheten och vår demokrati.

Det fria ordet är faktiskt grunden för demokrati. Att censurera internet, att strypa informationen, det är att gräva demokratins grav.

Läs fredspristagarens viktiga budskap till oss, klicka länken!

En statsminister med 88% opposition

Visst låter det intressant, en regering och en statsminister som regerar med ca 12 % med sig och 88% emot sig, dvs i opposition. Här ger Hans Lindblad en inblick i vad som får betecknas som nutidshistoria. Av många ändå bortglömd eller aldrig upplevd, men oerhört intressant också sett i perspektiv av dagens situation i Sverige. Regeringar kan faktiskt, i vissa fall, fungera med smal parlamentarisk bas. Om de är väl sammansvetsade och har en skicklig statsminister.

Var så goda, Hans Lindblad om Ola Ullstens regering, den senaste som letts av en folkpartist.

När Ullsten bildade regering
förf MATS BERGSTRAND, i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Ola Ullsten
(Albert Bonniers förlag)

Min vän Olle Wästberg har berättat att han vid tiden för Ola Ullstens folkpartiregering 1978-79 hade besök av en delegation från det auktoritärt styrda Pakistan. Deltagarna visste inte så mycket om svensk politik och frågade Olle: ”Finns det någon opposition i det här landet?” ”Ja”, svarade Olle. ”Hur stor är den?” ”88 procent.”

Ola Ullsten (född i Umeå 1931) fick talmannens uppdrag att bilda regering när ministären Fälldin 1978 föll på kärnkraftfrågan. Allmänheten hade plågats av att åse ändlösa förhandlingar i regeringen och slutligen dess sammanbrott.
I stället kom Ullstens regering som verkade effektiv och beslutskompetent. Statsråden tillhörde samma parti och hade stor samsyn. Och i den mån de ändå hade behov av betänketid var det till skillnad från i den föregående regeringen inget parti som för att vinna poäng berättade sin version om hur turerna gick.

Fälldinregeringen sprack alltså på energifrågan. Olof Palme lyckades övertyga sin riksdagsgrupp, just med hänvisning till energifrågan, att lägga ned sina röster och därmed möjliggöra Ullstens regering. Palme fick i efterhand mycket kritik i partiet för detta. Sannolikt var folkpartiregeringen en av orsakerna till att socialdemokratin förlorade också 1979. Det skulle sedan dröja till 2010 innan partiet åter misslyckades med att återerövra en förlorad regeringsmakt.

När talmannen gav Ullsten i uppdrag att bilda regering var utgångspunkten att den som huvuduppgift skulle ha att hantera energipolitiken. Utöver Centern var det bara Vänsterpartiet som ville stoppa befintliga kärnkraftverk och avbryta pågående byggen. Socialdemokraterna och Moderaterna ville ha totalt 13 aggregat medan Folkpartiet drev linjen om elva.

Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt. När Olof Palme förlorade valet 1976 var det slutet på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Centern, Moderaterna och Folkpartiet kunde bilda en länge åtrådd majoritetsregering, men vad hjälpte det när regeringen var så splittrad i energipolitiken att den avgick redan efter två år? En regering kan alltså vara parlamentariskt stark men ändå politiskt svag.

Paradoxalt nog blev Ullstenregeringes största problem kanske att den blev för populär. Folkpartiets opinionssiffror steg kraftigt, så bara för att skada regeringen röstade moderater och centerpartister emot förslag som de varit för i den föregående regeringen, däribland marginalskattesänkningar och jämställdhetslag.

Ullstens regering hade som sin främsta uppgift att få till stånd ett långsiktigt energibeslut. Men i och med att Palme bytte fot efter haveriet i kärnkraftverket i Harrisburg och förordade en folkomröstning så förändrades läget. Energibeslutet senarelades, men genom att folkomröstningen 1980 skulle avgöra frågan blev det möjligt för de tre partierna att gå till val 1979 på att bilda ny regering. Energifrågan lades ju direkt på väljarna och inte längre på regeringen.

I Bonniers serie om de senaste hundra årens statsministrar är boken om Ullsten skriven av Mats Bergstrand, tidigare ansvarig för DN-debatt. Han berättar att Ullsten i unga år tyckte att det måste vara något fel i förtalet mot Carl Ekmans minoritetsregerande på 20- och 30-talen. Ekman fick ju riksdagsmajoritet för de flesta av sina förslag. Att det kunde vara olika majoriteter i olika beslut gjorde väl riksdagen mer vital.

Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har det bara funnits tre majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar (som båda upplöstes i oenighet) och Reinfeldts första regering 2006-10.

Det sägs ofta att socialdemokraterna haft kommunisterna som del i regeringsunderlaget. Men också de har använt sig av hoppande majoriteter. Till frågor där man fått igenom sina förslag enbart med stöd av moderaterna hör bistånd, flyktingpolitik, energipolitik och delar av familjepolitiken.

Majoritetsregeringar vet i förväg att de får igenom sina förslag i riksdagen, som då blir ett slags ”transportkompani”. Enpartiregeringar har lättare att fungera som lag (men inte alltid, som vi vet genom bataljerna mellan Wigforss och Möller.) Men en koalition som samtidigt är i minoritet (som i dag) har båda nackdelarna.

När Ullsten fick talmannens uppdrag att bilda regering avböjde han medverkan av moderaterna. Just för att om en koalition först måste förhandla fram en egen linje blir det nog svårare att i nästa led behöva förhandla också i riksdagen. Socialdemokraterna hade heller inte släppt fram en sådan regering.

Ola Ullsten hör de till politiker som menat att hård blockpolitik i längden är till skada för landet. Liksom Gunnar Helén och Bengt Westerberg har han visat sympati för ett organiserat samarbete med socialdemokraterna, men då självklart inte för socialisering.
Bergstrand noterar att en kärnkraftsolycka i USA förstörde Ullstens planer både som sak- och samarbetspolitiker. Ingvar Carlsson uttryckte det som att Ullsten hade otur. ”Och en bra statsminister har inte otur.”

En undran nog många hade, när Ullsten skulle bilda en egen regering, var om ett så pass litet parti kunde ha tillräckligt många kvalificerade statsrådskandidater. Med tanke på behovet av förhandlingar i riksdagsutskott ville han undvika att ta för många från riksdagsgruppen. Hans Blix, doktor i folkrätt och med stor internationell förhandlingsvana, blev en mycket kvalificerad utrikesminister. (Bergstrand tar dock fel när han skriver att Blix tackade nej till att 1962 bli ordförande i ungdomsförbundet efter Per Ahlmark, Blix avböjde gången innan.) Sjukvårdsminister Hedda Lindahl från Alingsås ”blev en omedelbar succé med oanade PR-talanger”, skriver Bergstrand. Det visar hur svårt det är att i förväg veta vilka statsråd som lyckas eller inte. I perspektiv kan nog sägas att Ola Ullsten fick mindre anledning än senare Göran Persson och Reinfeldt att ångra en del ministerutnämningar...

Ullsten blev 1979 utrikesminister i Fälldins nästa regering. När han 1983 lämnat över partiledarskapet till Bengt Westerberg blev han ambassadör i först Ottawa och sedan Rom. I Ottawa kom han att bilda ny familj, och vid hans pensionering flyttade de tillbaka till Kanada. Han har sedan ingått i internationella kommissioner rörande miljö och klimat, bland annat regnskogar. Han har kvar sommarhus på södra Gotland, där vi träffats på senare år med anledning av en bok han skriver om sina politiska erfaren­heter. Han ser mycket avspänt på ­sina ­regeringsår. Det jag, utöver underfundig humor, egentligen under de omkring 50 år vi känt varandra tyckt vara mest utmärkande för honom är just lugn och goda nerver, Andra politiker, även statsministrar, har nog ofta haft mindre av det men i gengäld kunnat visa mer känsla och lidelse. Det är väl en smaksak vilket som är bäst.

I flera årtionden har jag talat väl om minoritetsregeringar i mitten, med Ekmans och Ullstens regeringar som exempel.
Jag har sett övervärderade majoritetsregeringar. Men senare års erfarenheter av globaliserad ekonomi och kriser gör att jag nog måste erkänna att inte ens pigga minoritetsregeringar kan vara som förr. Valuta- och aktiemarknader blir alldeles för oroliga i ett land där regeringen inte har ett säkert stöd i parlamentet.
Det andra är att med EU har regeringen också att agera på en europeisk arena, och då bör den helst företräda en rejäl del av väljarkåren.

Hans Lindblad

Hamilton har rätt - denna gång

Jag gillar radion. Med radio menar jag SR:s P1. Där får man både allmänna nyheter och information av mångahanda andra slag. Och man slipper sitta och titta på en skärm för att höra. För någon timme sedan hörde jag ett inslag där Carl B Hamilton (fp) intervjuades om bolånen. I vissa slag av frågor kan jag inte alls instämma i hans åsikter, men jag måste erkänna att han är ekonom.
Kontentan var denna gång att det inte ska förekomma amorteringsfria lån. Ja, men så självklart! Det är inte sunt vare sig för samhälls- eller privatekonomi med lån som inte amorteras av. Att boendekostnaderna ökar explosionsartat beror i vart fall till stor del på att bankerna konkurrerat om kunderna på ett osunt sätt, som blåst under spekulationsbubblan. Bankerna tjänar pengar på räntorna, och har i ökande grad erbjudit amorteringsfria huslån.
Dessutom fick man ju låna till hela huspriset under några år, vilket man bara helt nyligen sökt komma åt genom att kräva en insats.

En randanmärkning: det innebär ju att bankerna inte bara äger husen initialt, utan hela tiden. "Villaägaren" hyr då huset för räntekostnaden. Dvs blir ett slags förvaltare, som ansvarar för att husets värde inte minskar. Vilket i huvudsak faktiskt inte beror på "ägaren" utan på hur bl a bankerna sköter sig.

Faran för samhällsekonomin är att bankerna lånar ut för mycket, priserna stiger rakt upp i skyn. Vilket givetvis förvärrats av de låga räntor som varit en tid. När folk tror att de inte behöver betala tillbaka det de lånat, då bryr man sig inte om priset nämvärt. Bubblan blåses upp tills den spricker. Som den gjorde i USA. Folk tror de bor billigt... och bankcheferna ökar sin omsättning och får fina bonusar. Allt spelar samman för en allmänt höjd prisnivå, till förfång för de med låga inkomster och pensioner. Det finns ingen anledning att pressa byggkostnaderna. Byggare och banker tjänar pengar.
När bubblan spricker faller huspriserna, men folk står där med sina lån som överstiger värdet av husen. Och då plötsligt vill, dvs måste bankerna ha in pengarna. Tja, se hur det gått i USA, och var på god väg att hända i Sverige.

Självfallet är det bättre att strama åt i tid. Kontantinsatsdelen bör nog höjas ytterligare en del. Men framför allt ska givetvis alla lån amorteras, även huslånen. Då blir det åter en press på byggkostnadera, spekulationen att villor och bostadsrätter alltid stiger i pris, den dämpas och får en koppling till verkligheten.

Visst, det kan kännas snopet för en ung bostadsköpare att inse att lån ska betalas tillbaka. Men därigenom kommer boendekostnaderna på sikt att bli lägre än med nuvarande system. Om än det kan verka tvärtom på kort sikt. Och så kommer villa- och bostadsrättsägare i sinom tid faktiskt bli ägare, inte hyresgäster som "förvaltat" bostäder år bankerna. Och bankerna blir stabilare.

Det verkar som om även Stefan Attefall (kd) och en del andra politiker börja luta åt samma håll. Fastän Thomas Östros (s) kan garderar sig genom att dels vara luddig och dels skylla på regeringen - för en tendens som började under s-regeringen...

Hans Lindblad om öppenhet och fåniga hemligheter

Dagens bloggtext är en kommentar från Hans Lindblad (se ovan i blogghuvudet) om den aktuella debatten om hemliga handlingar, öppenhet etc, allt med koppling till Wikileaks och hur dagens makthavare söker minska den fria informationen.

"Egentligen ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hålls hemliga"

I början av 1900-talet var både liberaler och sossar negativa till "hemlig" utrikespolitik. De ansåg att om kontakterna redovisades öppet så skulle det minska riskerna för konflikter och krig. Riksdagen stod ju då helt vid sidan i de flesta utrikesfrågor, så därför inrättades utrikesnämnden. Men snart märkte man att de få, som fick information på så sätt, inte förde den vidare till andra ledamöter.

I Sverige hemligstämplas det allra mesta av UD:s handlingar i minst 70 år. Det ledde till att forskare kunde ta del av nazityska och amerikanska dokument, där det stod beskrivet vad svenska diplomater sagt till dem, men de svenska dokumenten släpptes inte.

Egentligen är det ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hölls hemliga, t ex det omfattande militära samarbetet, efter Natos bildande, med främst Norge, England, USA och Danmark. Jag tycker det samarbetet var bra, men självklart måste riksdag och allmänhet informeras.

Jag tyckte det var fånigt att som riksdagman få ta del av även mycket enkla handling som hade hemligstämpel, t ex beskrivningar om politik och annat i olika länder, ofta med pressen som källor. Ibland sades att ett skäl att hemligstämpla var att inte visa svensk allmänhet hur dåligt många av UD:s diplomater skrev.

Jag kan ändå erkänna att det finns en del samtal som bör hållas hemliga, t ex inför förhandlingar. Men har länder dokument som inte bör komma ut ska man väl se till att omgärda dem säkert. Det är skandal att USA har skyddat dokument så illa som det nu visat sig. Ett av skälen är dokumenten ifråga är gripbara av hundratusentals tjänstemän i amerikansk byråkrati.
De dokument som de senaste dagarna kommit fram om hur Saab blev lurade i Norge eller hur Urban Ahlin har olika budskap till amerikanska diplomater än till sina partikamrater är väl sådant som det bara är bra det blir allmänt känt.

Hans Lindblad

Wikileaks och säkerheten (replik)

I mitt lokala husorgan, Piteå-Tidningen, var idag införd en debattartikel, skriven av Bo Persson, lokalt mycket känd debattör, och som handlade om Wikileaks, Carl Bildt och säkerheten. Perssons rubrik är: När jag hör ordet säkerhet...

Ett citat "Och vilket samhälle är det Carl Bildt vill ha, när han nu pekar ut Wikileaks som ett säkerhetshot?"

Vi har ju sett hur Wikileaks angrips oerhört aggressivt från maktens företrädare och att försvaret av press- och yttrandefriheten är väldigt lågmält, om ens det, från både politiker och media. Vi ser ju också att Wikileaks inte bara angrips verbalt, utan även reellt via störningar av deras möjligheter att komma ut på internet och på andra sätt. Jag såg det därför angeläget att lyfta fram Bo Perssons farhågor och stryka under hur viktig informationsfriheten är i en demokrati. Har tillställt PT detta debattinlägg som replik/kommentar.
---

Censur har alltid varit maktens medel att hålla oss i strypkoppel.

Hur kan information vara en säkerhetsrisk? Det är den underliggande frågan i Bo Perssons debattinlägg (PT 4 dec). Utan att gå in på Perssons exemplifiering med Afghanistan, så måste jag understryka det principiellt viktiga i hans resonemang om att säkerhetsrisker (och terroristhot) används allt flitigare för att minska medborgarnas insyn i vad makten har för sig. Därigenom minskar våra möjligheter till demokratiskt inflytande.

I och för sig har censur och övervakning alltid varit auktoritära makthavarnas sätt att hålla medborgarna borta från inflytande. Det intressanta och skrämmande är att numera används det även i ökande grad av makthavare i demokratier – med föregivet motiv att skydda demokratin och säkerheten. Givetvis har Bo Persson rätt i att vi bör (= måste) vara vaksamma och protestera mot alla dessa hänvisningar till säkerhet när informationsfriheten begränsas. Så länge vi kan. Vi får inte glömma att informationsfrihet är en förutsättning för en levande demokrati.

Makt är ju per automatik korrumperande, så tendenser till att använda alla möjliga förevändningar för censur och övervakning har funnits länge. Dock gjorde 11 sept 2001 att det blev en veritabel hysteri i ”säkerhetstänkandet”. På senare år har vi sett att ”säkerhet” och ”terrorism” varit förevändning för övervakning av oss inte bara på flygplatser utan även direkt in i våra hem via kontroll av vad vi gör på internet och i mobiltelefoner.

Nog ligger en ironisk paradox i att vi medborgare förutsätts ska acceptera fullt ut att överheten kontrollerar allt vi gör, men att samma överhet drabbas av panik när, som nu, Wikileaks avslöjar vad makthavarna har för sig. Till och med när vi får kännedom om diplomatskvaller och dokument som inte har minsta hemligstämpel så ropar de höga herrarna upprört på censur och jagar de som gett oss informationen och en del vill till och med arkebusera företrädare för den grävande journalistiken.

När yttrandefrihet betecknas som terrorism, då får vi se upp! De herrar och damer som säger sig vilja försvarar demokratin med att avskaffa grundläggande demokratiska rättigheter, de förtjänar inget förtroende. Det de förtjänar är att bytas ut mot andra, att de byts ut mot personer som inte ser makten i sig som ett självändamål, som kan försvaras med alla medel. Mot personer som försvarar demokratin inte bara till namnet utan även de demokratiska rättigheter som heter yttrande- och pressfrihet, rätten till fri information, integritet och möjlighet att avsätta makthavare när de inte lever upp till våra värderingar.

Gösta Falinken Sörlind, "okänd" jazzmusiker

I dagens Piteå-Tidningen (PT) finns en stort uppslagen artikel som handlar om en för mig tidigare helt okänd jazzmusiker, Gösta Falinken Sörlind. Denne verkar ha varit en lokal storhet av mått i Arvidsjaurs musikliv från 40-talet och ett par decennier framåt. Född i Gävle men kom till Arvidsjaur på en turné och hoppade av och förblev där till senare delen av 60-talet för att då återvända till Gävle.
Sörlinds huvudintrument verkar ha varit dragspel men han spelade också piano.

Jag hänvisar intresserade till artikeln i PT. Men då jag inte vet mera än som står i artikeln så vill jag dels öka spridningen om denne Sörlind, dels sökte jag om mer finns av honom på internet.

Trots de fina lovorden om honom tycks han inte ha gjort några skivinspelningar. I vart fall finns ingen Gösta Sörlind förtecknad i Harry Nicolaussons Svensk jazzdiskografi.

Inte finns heller mycket på internet. De länkar som finns leder till artiklar (i VK) om författare, som skrivit om bl a musiklivet i Arvidsjaur, och huvudsakligt innehåll är detsamma som även finns i PT.

Enligt PT så föddes Sörlind 1920 och avled 2005, och det finns ännu personer i Arvidsjaur som minns honom. I vissa av de andra artiklar, där han nämns, anges dock 1922 som födelseår.

Ett kuriosa är att en av de orkestrar som Falinken Sörlind ledde under 40-talet i Arvidsjaur hade namnet Carioca (se bild). Medlemmar var Rolf Steinvall bas, Ivan Marklund gitarr, Odal Viklund trummor och Gösta Sörlind själv på dragspel.
Samma orkesternamn hade en orkester på 90-talet och däromkring, som leddes av den sedan några år avlidne jazzgitarristen Dick Gyllander. Även Dick kom från Arvidsjaurtrakten och jag gissar att han hörde Sörlind under de sista åren denne var kvar i Arvidsjaur.

Yttrandefrihet betecknas som terrorism

Det går rasande fort nu. Wikileaks nya dokumentspridning betr diplomatins märkliga sysslor har upprört makten så till den milda grad! Wikileaks informationsspridning på internet störs av våldsamma attacker. Och de verbala attackerna från all världens makthavare samt inte minst konservativa och ultranationalistiska politiker är ursinniga. Hörde att en känd nyhetskommentator på Fox News krävde arkebusering av de "skyldiga" för läckorna. (De läckor som man kan ifrågasätta hur allvarliga de är - hälften lär inte ens ha lägsta hemlighetsklassning - och i vilken mån de direkt eller indirekt godkänts av amerikanska UD.)

Det började så smått direkt efter Sept 11, men har succesivt trappats upp, så fort man kunnat fabricera en hänvisning till "terrorhot". I demokratins namn avskaffas bit för bit demokratins fundamenta. Att just terroristerna når sina mål genom dessa åtgärder, det tycks på intet sätt bekymra "demokratins försvarare".

Nu ropas på att yttrandefrihet ska rubriceras som terroristverksamhet. Nemokratis fråga är fullt berättigad.
Och jag frågar vart demokratin tar vägen.