En julbetraktelse om ondska och godhet

När det är jul vill vi gärna känna ro i sinnet, vi vill tänka vänliga tankar och trivas med nära och kära. Därför kopplar vi gärna bort omvärlden och dess hemskheter. I någon mån kan det lyckas, om vi inte drabbas av personliga katastrofer. Men det blir bara för en tid, och partiellt. Vi vet ju att världen är ond. Vi vet att det pågår krig, vi kan knappast undgå andra problem heller. Även om vi lyckas upprätthålla en trevlig nostalgisk nivå på julfirandet så vet vi att klyftorna växer i världen. Även i Sverige. Vi lever i en demokrati i kris. Och i mycket lyser ondskan igenom.
Samtidigt finns en myckenhet godhet också. Mängder av människor arbetar för goda saker, för goda syften.

Det är en kamp mellan gott och ont.

Det reser frågan varför det känns som att den onda sidan har övertaget. Vi i Sverige, liksom i västvärlden lever ju i vad som kallas för demokratier. Där folket ska styra genom de politiker vi väljer. Då borde det gå i den goda riktningen. Jag har svårt att tro annat än att de flesta människor vill väl, är hyggliga människor. Med fel och brister, men ändå rätt så hyggliga.

Jag vill också påstå att de flesta politiska ideologier (dock ej alla!) innebär en strävan efter ett bättre samhälle. (Jag undantar då sådana extremexempel som nazism och kommunism. ) På något sätt menar sig ideologierna sträva efter ett samhälle som är gott för alla. Det som skiljer är preciseringen av hur detta goda samhälle ser ut. Och framför allt vägen dit.

Det innebär - eller borde innebära - att i vart fall i demokratiska länder så borde de goda krafterna vinna över de onda. Livet borde bli bättre, med större frihet och mindre klyftor och mera välfärd. Om än vägarna att nå detta skiljer.

Varför ser det då ut som det gör? Ett exempel på en synnerligen tankeväckande lägesbeskrivning gör Michael Gaijditza på sin blogg där han påpekar att vi är lurade och vilseförda.

Det finns givetvis flera orsaker. Dock tror jag att vad gäller det som politiker kan påverka så beror det på att de politiska partierna i allt högre grad gått från sina ideologier. Man har tappat kompassen. Partierna har pragmatiserat sig i sökandet efter makten i sig. Främst genom att söka locka till sig de som kallas "mittenväljarna".

Då uppstår två problem.
Det ena är. Mittenväljaren är svårdefinierbar i praktiken, har olika intressen och ideologier. Han/hon är intresserad av mera än innehållet i sin (tämligen välfyllda) plånbok. Att då försöka definera honom/henne leder därför till en statistisk synvilla. Samtidigt innebär en koncentration på denna mycket sammansatta grupp att både större och mindre minoritetsgrupper exkluderas från politiskt inflytande.
Det andra är: Att söka makt utan en uttalad klar ideologi innebär alltför ofta att man anser att målet helgar medlen. Det är alltid en ytterst tveksam metod, men när det bara gäller makt utan ideologi blir det en ytterst rå kamp, vilka dimridåer man än lägger ut.

Resultatet blir att politiken blir svårgripbar för väljarna. De inser efter en tid att de inte kan lita på partiernas budskap i valrörelserna. De blir frustrerade och drabbas av politikerförakt.

Och - det goda som ligger i ideologierna kommer bort till förmån för den onda, råa makten.
Som lord Acton sa; Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.

Därför, vill vi se det goda segra måste vi bekämpa de som strävar efter makt, utan kunna förklara vad det är som de egentligen vill. Och vi måste ha medel att kontrollera de som har makten, vi måste ha möjlighet att snabbt kunna byta ut makthavare och se till att de är våra tjänare. Inte att de gör sig till våra herrar.