Lindblad recenserar två högerregeringar, intressant!

Mitt i Wikileaksdebatten om det fria ordet ska jag ger er en recension, skriven av Hans Lindblad, om två statsministrar med högerstämpel och deras regeringar. En bra bok och en dålig.
Lindblads rubrik är:

Radiochefen skönmålar ”Hungerskjöld”

Sveriges statsministrar under 100 år
MATS SVEGFORS om Hjalmar Hammarskjöld
EVA HELEN ULVROS om Carl Swartz
Albert Bonniers förlag

Av dubbla skäl var Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953) i breda folklager 1900-talets i särklass mest impopuläre, ja avskydde, svenske statsminister. Hans regering var ett resultat av Gustav V:s borggårdskupp våren 1914 för att få bort regeringen Staaff. I praktiken ledde Hammarskjöld en högerregering, men den bör nog helst ändå kallas kungaregering, nämligen familjen Bernadottes desperata försök att förhindra parlamentarism och demokrati. De lyckades så till vida att svenska folket fick vänta längst i Norden på rösträtt. Norge tilltvingade sig – i kamp mot bernadotteriet – parlamentarism 1884, alltså 30 år innan kungaparet med sin kupp stoppade parlamentarism i Sverige.

För otaliga svenskar, särskilt naturligtvis i folkrörelser, var den kungliga borggårdskuppen ett oerhört bakslag, som om ett hopp om människovärde berövats dem.
Kungaministären var en kampregering mot demokrati, men under första världskriget kom den mer och mer att förknippas med allt svårare svält. Statsministern, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, sågs sanningsenligt som personligen ansvarig, genom sin protyska hållning i hovets anda. Han ville inte veta av handelsavtal med England för att förbättra försörjningen.
Till slut blev Hammarskjöld helt omöjlig att ha kvar. Till ny regeringschef utsågs den 30 mars 1917 Carl Swartz (1858-1926). Han var högerman, universitetskansler och tidigare chef för släktens anrika snusföretag i Norrköping. Hans regering höll bara ut ett halvår, till den 19 oktober. Genom den ökande matbristen förvärrades protesterna.

I sin dagbok i mitten av juni 1917 skriver landshövding Hugo Hamilton i Gävle, en av kungens hemliga rådgivare, om hungerkravaller ”då matbodarna plundrades vid Bomhus och polisen mottogs med stenkastning”. Han ville dock sätta in militär bara i yttersta nödfall.

I Bonniers serie om statsministrar är boken om Hammarskjöld skriven av Mats Svegfors, chef för Sveriges radio, tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och landshövding i Västerås. Det är en förbluffande bok, devot hyllningsskrift med halsbrytande verklighetsförvanskningar.

Boken om Swartz är många klasser bättre, skriven av historieprofessorn Eva Helen Ulvros i Lund. Hon har tidigare skrivit om Sophie Elkan och hennes vänskap med Selma Lagerlöf. Hos Ulvros finns en social empati och förmåga till analys som Svegfors totalt tycks sakna.
Alla statsministrar har varit män, men Ulvros riktar i boken ändå starkt ljus på kvinnor. Hon noterar redan i förordet att Swartz tid som statsminister kanske är det mest turbulenta halvåret i modern svensk historia. Ulvros egen farmor kunde berätta om mödrar som tiggde för att barnen grät av hunger. Sophie Elkan engagerade sig starkt för de lidande dessa fasansfulla år.

I de kravaller som skakade Sverige våren 1917 var kvinnorna ofta flest, och vissa demonstrationer bestod enbart av kvinnor. Kvinnor saknade rösträtt. ”Bristen på mat ledde emellertid till att de tog saken i egna händer och krävde förändringar”, skriver Ulvros.
Den 3 maj 1917 samlades flera tusen i Norrköping, mest fabriksarbeterskor och arbetarhustrur. 38 kvinnor och två män anhölls, plus att 120 hämtades till polisförhör, efter händelser vid en charkuterifabrik och en bondgård. Högertidningen på orten skrev om ”kvinnornas sanslösa framfart”.
Två dagar senare utbröt ”potatiskravaller” på Söder i Stockholm sedan en butiksägare sagt att potatis var reserverad för stamkunder. Ridande polis attackerade kvinnorna. En slogs brutalt till marken för att hon vädjat till polisen att inte föra bort en mor med fem barn att ta hand om. I Göteborg hade oroligheter ägt rum i mitten av april, och 27 personer dömdes till straffarbete. Även många andra orter berördes.

Kvinnor svalt medvetet mest själva, för att kunna ge åtminstone något till de plågade barnen. Hade det funnit ett uns av anständighet hos kungaparet och högerledarna hade de naturligtvis i denna tid av svält och krig visat kvinnorna respekten att åtminstone ge dem den rösträtt som redan var införd i grannländerna, först faktiskt i det tsarstyrda Finland.

Ulvros menar att Swartz, trots sin konservatism hade liberala drag, man han visade det inte utåt. Den 13 maj skriver landshövding Hamilton i Gävle att ”Swartz ringde på morgonen. Han har svårt att släppa sin idé om kvinnorösträtten”. Men Hamilton svarade att Arvid Lindman inte ville, och i mycket var Hammarskjöld och Swartz, liksom också kungen, marionetter åt högerledaren. Om Swartz kan ha haft en del liberala och demokratiska sympatier påverkade det inte hans handlande.

När Swartz avgick efter valet 1917 ville kungen ändå ha en konservativ regering, men han hittade inga som vågade. Det blev i stället en koalition av liberaler och socialdemokrater, men först sedan Nils Edén vägrat att bli statsminister om inte kungen accepterade parlamentarismen och slutade ha högerledarna som rådgivare.

Drottning Viktoria blev rasande på Dagmar Swartz för att hon inte övertalat sin man att fortsätta som statsminister. Den despotiska och vidriga drottningen stampade i golvet och kallade den nya regeringen för ”packet”. (Det är alltså henne dagens kungapar valt att hylla genom att ge hennes namn till deras äldsta barn, en tydlig politisk signal.)

Bland de 22 statsministerböckerna har jag redan tidigare angivit professor Leif Lewins närmast förgudande bok om högerledaren Arvid Lindman som katastrofalt uselt skriven. Han driver tesen att om Lindman avgått något år tidigare så skulle Gösta Bagge eller annan ny högerledare ha gjort partiet till nazistinrättning, varefter Sverige blivit nazistland. (Vilket i sin tur förutsatt att högern fått åtminstone tre gånger fler röster i valet 1936.)

En av mina vänner, professor i historia, håller med om att Lewins bok är hemsk men menar att Svegfors bok är ännu sämre.
Insåg inte bokseriens redaktörer risken för dessa extrema bottennapp när de utsåg just dessa herrar att skriva om konservativa? Knappast någon annan än Svegfors skulle komma på idén att kalla Hammarskjöld en av ”de stora gestalterna i svenskt samhällsliv”.

De konservativas förtal av Karl Staaff kom att fortsätta långt fram i tiden. Jag minns hur Svenska Dagbladets ledarsida (möjligen var det innan Svegfors tillträdde) använde det marxistiska uttrycket ”intresset ljuger aldrig” för att utmåla Staaff som klassförrädare eftersom han som välbärgad akademiker slogs för allmän rösträtt, medan de inte riktade samma beskyllning mot den betydligt mer förmögna Branting. Så det var väl väntat att Svegfors skulle skriva om Hammarskjölds försvarsproposition 1914 utan att nämna att det mesta, trots all hatpropaganda mot Staaff, var taget från hans försvarskommissioner. Svegfors, liksom Lewin, ger en missvisande bild av ”Faluaffären” 1913. Båda söker dölja det remarkabla att Sven Hedin bad om löfte från Dalregementets officerskår att följa honom när han kallades för att med våld störta regeringen Staaff, i princip samma tanke som hos drottningen.

Svegfors anger att två stridsfrågor återstod rörande demokratin, nämligen kvinnlig rösträtt och parlamentarism. Därmed mörkar han medvetet den inkomstgraderade kommunala rösträtten, alltså grunden till första kammaren som högerns maktbas för att stoppa lagförslag, om rösträtt och annat.

Här finns plats för bara några av mina invändningar mot Svegfors text. Han menar att Hammarskjöld felbedömts av både samtid och eftervärld, delvis för att han var ”en statsminister som aldrig onödigtvis undvek något som kunde göra honom impopulär”. Men det människor vände sig emot var naturligtvis innehållet i den politik han förde.
Hjalmar Hammarskjöld var juridikprofessor i Uppsala och sedan landshövding där. Svegfors vet av egen erfarenhet att en landshövding med massor av extraknäck knappast hinner sköta jobbet. Så han korrigerar sonen Dag (generalsekreterare i FN) när denne i talet när han efterträdde sin far i Svenska akademin påstod att fadern skött landshövdingsysslan på ett bra sätt.

Historikern professor Wilhelm Carlgren utgav 1967 den väldokumenterade studien ”Ministären Hammarskjöld. Tillkomst – Söndring – Fall”. Den 2008 bortgångne Carlgren lärde jag känna i krigsvetenskapsakademien som en ödmjuk och noggrann forskare, politiskt närmast konservativ. Svegfors söker på några rader – utan egentliga argument – att döma ut Carlgrens arbete som orättvist och vilseledande. Han invänder mot Carlgrens kritik att Hammarskjöld inte sökte förankra sina förslag i riksdagen. Carlgren hade dock mängder av belägg för sin syn.

De flesta som läst om ”Hungerskjöld” känner naturligtvis till den långa och hårda konflikten mellan den tysksinnade statsministern och hans utrikesminister K A Wallenberg, som drev på för en handelsöverenskommelse med England, inte minst för att få in livsmedel i landet. Svegfors sätter mellanrubriken ”Den rätta bilden” på sin mycket vinklade syn på Hammarskjöld som statsminister. Den svenske ambassadören i London Herman Wrangel skrev att Hammarskjölds skrivsätt ”har gjort oss mer ont i detta krig än någonting annat”. Mödrarna med svältande barn begrep nog sammanhangen, men Svegfors avfärdar ambassadören, som vanligt utan argument.

De gånger jag tar upp handelsfrågor från första världskriget använder jag för det mesta juristen Johannes Hellners omfångsrika ”Minnen och dagböcker” (utgivna postumt 1960). Hellner var den tiden en av de tre handelsförhandlarna i London, och han deltog i informationen till riksdagsutskott (vilket kungen sökte stoppa). Han blev på hösten 1917 utrikesminister i Edéns regering och därmed ansvarig för att handelsfrågorna till slut kunde lösas. På sidan 329 skriver Hellner om Hammarskjölds spel inför allmänheten och riksdagen. ”Hammarskjöld vill göra klart för svenska folket att det har att välja mellan honom och ett handelsavtal med England.”

Men Svegfors struntar helt i Hellners bok, som inte finns med i Svegfors litteraturlista.
Hammarskjöld ansåg inte att svenska folket skulle ges rösträtt. I stället för att utgå från medborgarna byggde regeringen, enligt Svegfors, på ”samhällsintresset” eller ”statsintresset”. Med den tidens konservativa synsätt bör det väl tolkas som hovet, statsbyråkratin, biskopar och generaler med vederlikar. Så kanske har Svegfors som chef för Sveriges radio hamnat på rätt plats, för redan gamla Radiotjänst var ett slags statlig hovradio. Och nu senast avstängdes en av radions medarbetare för att hon medverkar i en bok som söker kartlägga kungliga fyllefester i kriminella miljöer. Chefen däremot får skriva hur dåliga böcker som helst.

Hans Lindblad
----
Min kommentar blir bara denna. En väldigt intressant text, som ger perspektiv även på och bakgrund till dagens politiska frågor. Om vikten av information, om statsintresse contra folkets inflytandet. Om kungafamiljen och dess syn på demokratin. Och servilitet inför hovet och makten. T ex.