Läste just en liten berättelse på Agneta Berliners blogg av en ung flicka, Julia Berggren, som varit prao hos Agneta. Det var uppenbarligen en värdefull och nästan omtumlande upplevelse!
Jag tycker, förutom att det var en välskriven redogörelse, som tyder på skrivarglädje, att det visar att politik kan förefalla svår, men ändå är viktigare än många tror.
Visst kan det ta tid att förstå hur det funkar, alla nya ord etc. Jag hoppas att Julia fick blodad tand. Att söka påverka är politik. Så det är viktigt.
För vi får den politik och de politiker vi förtjänar.
Det är en bitter sanning, som bör göra att fler engagerar sig på ett eller annat sätt. Man behöver ju inte bli riksdagsledamot för det. Däremot tänka igenom vad man själv känner är viktigt, och vad man vill och vad man vill ändra på.
Att ta ställning, skaffa sig kunskap och påverka politiken.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
31 maj 2010
Det där med bloggkärlek...
Plötsligt känns det så. Att man översköljs av bloggkärlek. Inte så att jag fått fler uppskattande klappar på axeln än vanligt, just nu. Nej, kommentarerna på min egen blogg har varit lite glesa en tid.
Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.
Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.
Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.
Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.
29 maj 2010
Kunde FRA-fadäsen undvikits?
Kunde skandalen med att regeringen genomdrev FRA-lagen ha undvikits? För nog måste det betecknas som en fadäs av gigantiska mått, en skandal att en så integritetskränkande lagstiftning drevs igenom av en icke-socialistisk regering! En regering som dessutom innehåller folkpartiet, ett parti med så stolt historia betr kampen för mänskliga rättigheter och personlig integritet.
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
Ja, säker på om den kunde förhindrats kan man inte vara. Men nog borde det varit mycket svårare om det inom fp och kanske även inom centern och kd funnits några ledande personer, med kontakt med sina ideologiska rötter, som sagt ifrån. Det är tankar, som Hans Lindblad också har uttryckt i brev till mig (som han gärna ser att jag vidarebefordrar). Lindblad har ju tidigare mycket utförligt på min blogg (hösten 2008) redovisat hur märklig hanteringen inom fp var och hur långt från partiets traditioner som den sköttes, missköttes. Taktiskt, praktiskt och ideologiskt.
Problemet var att partiledningen inte insåg frågans vidd och betydelse ideologiskt, samt att det saknades tunga, erfarna politiker inom riksdagsgruppen som kunde säga stopp och korrigera partiledningen. I och för sig fanns det kritiker, t ex tre f.d. partiledare (!) som protesterade (Ola Ullsten, Bengt Westerberg, Maria Leissner), men inom riksdagsgruppen var det främst unga och/eller tämligen nya ledamöter som försökte hålla upp den liberala fanan. Ledamöter som till slut kördes över.
De fåtaliga som protesterade inom c och m var också nya och kördes över av sina partiledningar. Att hålla ihop regeringen, det var viktigare än att ha återkoppling till ideologin!
Det skulle inte ha varit ett vägande argument för några decennier sedan. Då hade man i stället sett till att ställningstagandet ändrats!
28 maj 2010
Tre sekunder - om en bok med dubbla bottnar
Det kanske kan ses som osäkert hur man ska karaktärisera "Tre sekunder" av Roslund och Hellström. OK, det är en kriminalroman, en thriller av högsta spänningsklass. Men är den "bara" underhållning?
Jag vill nog påstå att den förutom spänning bjuder på en beskrivning av vårt Sverige som är mera än en blandning av fiction och verklighet.
Ty, romanen handlar i hög grad inte bara om knarket på fängelserna, utan minst lika mycket om hur knarket accepteras, tolereras inom kriminalvården eftersom det bidrar till att hålla fångarna lugna och därmed spara in skattepengar.
Dessutom, och än mer handlar boken om myndigheters maktmissbruk. Hur de sätter sig själva över lagen och den omoraliska och rättsligt osäkra användningen av s.k. infiltratörer. Personer som tillåts begå brott för att "hjälpa" polisen komma tillrätta med vad som anses vara grövre brott. Personer som om de avslöjas offras av myndigheterna och överlämnas till de brottsorganisatörer de skulle avslöja, utan hjälp.
Maktmissbruk och rättslöshet i namn av att bekämpa brott.
Jag vill nog påstå att den förutom spänning bjuder på en beskrivning av vårt Sverige som är mera än en blandning av fiction och verklighet.
Ty, romanen handlar i hög grad inte bara om knarket på fängelserna, utan minst lika mycket om hur knarket accepteras, tolereras inom kriminalvården eftersom det bidrar till att hålla fångarna lugna och därmed spara in skattepengar.
Dessutom, och än mer handlar boken om myndigheters maktmissbruk. Hur de sätter sig själva över lagen och den omoraliska och rättsligt osäkra användningen av s.k. infiltratörer. Personer som tillåts begå brott för att "hjälpa" polisen komma tillrätta med vad som anses vara grövre brott. Personer som om de avslöjas offras av myndigheterna och överlämnas till de brottsorganisatörer de skulle avslöja, utan hjälp.
Maktmissbruk och rättslöshet i namn av att bekämpa brott.
Vad är idag en "nyliberal" eller "nykonservativ"?
Bloggaren Populisten frågar i en kommentar till min blänkare om Hans Lindblads syn på de som kallas nyliberala i Sverige, om det är detsamma som "neocons" i USA. Lindblad anser ju att nykonservativ är en mera rättvisande term än nyliberal, för de i Sverige som anser sig mera "moderna" än socialliberalerna.
"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."
Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.
Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
"Pops" fråga är berättigad. Jag har inte direkt ställt den till Hans L, utan utgår i det följande i stort från hur vi hittills diskuterat definitionen och dess innehåll. Dock måste först betonas hur olika innehåll och status orden "liberal" och "konservativ" har i Sverige resp USA. I Sverige har i stort sett ordet liberal en positiv klang av modernitet och öppenhet, även om liberaler och liberalism angrips från olika håll. Att vara konservativ anses mera negativt, som bakåtsträvande - utom av en del konservativa, förstås.
I USA är det ungefär tvärtom. Att stämplas som liberal är snudd på att anses vara kommunist, en farlig omstörtare. En konservativ anses i USA som mera tryggt, stabilt. Och i båda de stora partierna i USA finns såväl liberaler som konservativa. Dock har skillnaderna succesivt blivit tydligare under senare decennier att flest liberala finns i det demokratiska partiet, och flest konservativa hos republikanerna.
"Pop" menar att både nyliberaler och neocons (nykonservativa) är lika i sin totala ideologiska blindhet. Det kan ju tyda på att de är samma andas barn... Och/eller på att det som skenbart syns som motsatser har stark släktskap i sin syn på människa och demokrati. Som t ex även kommunism och nazism.
Hans Lindblad påpekar att "nyliberal" är en benämning som knutits till den konservativa "Chicagoskolan" (Milton Friedman), Thatcher och Reagan.
"För Reagan och andra konservativa republikaner är "liberal" ett skällsord, nästan i nivå med "kommunist". Thatcher skulle aldrig själv beteckna sig som liberal. I Sverige kom Bohman att använda ordet "liberal" om just Thatcher och Reagan, samtidigt som han talade illa om Karl Staaff och hans tids liberaler och ännu mer illa tyckte han om moderna socialliberaler.
(Jag hade ett antal bataljer med Boman om hur totalt inkonsekvent han var i det han skrev om svenska liberaler.)" Bohmans liberalism var inte djupare än att han i sina memoarer ondgör sig över att folkpartiet inte ville göra följe med honom och kräva fortsatt politiskt inflytande för familjen Bernadotte, alltså den familj som generation för generation ledde den konservativa kampen mot en liberalisering och demokratisering av Sverige."
Hans Lindblad påpekar, och jag instämmer, att när nykonservativa (som gärna kallar sig nyliberaler) för fram sina teser så handlar de främst, ja nästa uteslutande om ekonomi. Om en totalt fri ekonomi, där det inte finns utrymme för människovärde. Detta är helt främmande för den liberala traditionen i Sverige, liksom i USA. Bl a därför är nykonservatism en mera rättvisande beteckning för dessa än en term som innehåller ordet liberal.
Hans Lindblad skriver:
"Jag har i det jag skriver aldrig använt ordet "nyliberal" och kommer aldrig att använda det. Jag skriver själv alltid "nykonservativ" om dessa tankar. Johan Norberg har skrivit en bok om "liberalism" med Reaganglasögon.
Religionsfrihetskampen nämns inte i hans bok, och självfallet inte de folkrörelser som gick i spetsen för att demokratisera landet.
Frågan om rösträtt och parlamentarism tas inte med. Den mest kämpande av alla svenska liberaler, Adolf Hedin, blir en hatfigur för Norberg. Adolf Hedin har begått ett av de största politiska brott han (J Norberg) kan tänka sig, nämligen att motionera om en lagsiftning om arbetarskydd. Dödade och skadade vuxna barn i fabrikerna är inget som (enl Norberg) angår staten, friheten består i att företagare ska få tjäna maximalt med pengar, inga ska bry sig om att maskiner saknar skydd och arbetsmiljön innebär exponering för dödliga gifter.
Demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, omsorg om barn och socialt ansvar räknas inte när det enda är pengar. Med pengar som heliga blir frågan om knark enbart en, den att till varje pris slå vakt om affärsmöjligheterna, alltså knarkförsäljarna. Människoliv, natur eller vad som helst annat blir i princip noll om liberalism enbart definieras som att få göra affärer.
Men de hundratusenals svenskar som själva angivit sig som liberaler har utgått från människovärdet. Detsamma gäller Storbritannien, i andra europeiska länder och i USA, där har praktiskt taget alla liberaler utgått från människovärdet."
Lindblad påminner om att den moderatledare som verkligen hade liberala drag var Gunnar Heckscher. Han var ganska ensam på den konservativa sidan att bejaka demokratin på 20-talet, i polemik mot Jarl Hjalmarson som menade att konservatismens främsta fiende inte var socialismen utan liberalismen/demokratin. Men Heckscher nämns aldrig av moderata som vill kalla sig liberala.
Det blev, enl Lindblad, helt fel när ordet "nyliberal" i Sverige kommit att användas för tankebanor som borde kallas "nykonservativa". I mycket var det ett förnekande av Keynes och Ohlin, alltså av en aktiv konjunkturpolitik. I praktiken drog dock Reagan och George W Bush upp enorma budgetunderskott genom att höja försvarsanslag och göra väldiga skattesänkningar, i huvudsak för välbeställda. När George W Bush gick in med skattemedel i amerikanska konkursbanker illustrerades hur orimligt det blivit när storkapitalets agerande inte övervakats.
Jag vill inte heller undanhålla er att Hans Lindblad ger ett historiskt perspektiv på hur ordet nyliberal använts tidigare, och hur fel det därför blir att idag använda det på det som egentligen är nykonservatism.
"I Sverige användes ordet "nyliberal" av Adolf Hedin och hans vänner i mitten av 1860-talet, som kontrast mot de äldre liberalerna Lars Hierta m fl. Bland annat ville nyliberalerna ha en mer aktiv socialpolitik. Hedins motion om arbetarskydd och pensioner kan sägas var inledning till både arbetarskyddslagstiftningen och de svenska socialförsäkringarna, som kom att omfatta pension och sjukförsäkring men fortfarande - skandalöst nog - inte arbetslöshetsförsäkring. De som kom att driva fram både socialförsäkringar och modern socialtjänst var ett antal liberaler kring sekelskiftet 1900, främst Ernst Beckman, G H von Koch och Emilia Broomé. Centralförbundet för socialt arbete grundades, och Ernst Beckman var den förste ordföranden i både den och Frisinnade landsföreningen. Det har de senaste tio åren kommit flera doktorsavhandlingar om denna sociala pionjärtid. Jag skrev en artikel om detta i Frisinnad Tidskrift i nr 9/2003. Liberalerna fick vad en historiker kallar ”problemformuleringsmonopol” på socialpolitiken i Sverige, eftersom alla andra var ointresserade.
Högern hade inte behövt vara det, för den kunde ha lärt av Bismarck som ville stoppa kraven på demokrati genom att visa också en auktoritär stat kunde visa socialt ansvar. Men den svenska högern var alltså motståndare till både demokrati och sociala reformer."
(Jag vill här inflika att Bismarcks synsätt liknar det som de socialkonservativa har i Sverige, det om den "gode patronen" som från sin upphöjda position i välvilja tar hand om sina underlydande. Bara de inte mopsar upp sig emot överheten. Ett synsätt som inte bara finns inom vissa moderata kretsar... )
Men Lindblad kommer också in på socialdemokratins m fl syn på socialpolitiken.
Jag citerar: "En del är kanske förvånade (men de flesta är förmodligen helt ovetande om historia) över att socialdemokratin länge visade så ringa intresse för socialpolitik. (Observera att sossar brukar tala om Gustaf Möller från 1932 och framåt, som socialpolitiken, men partiet hade ju bildats 1889!) Orsaken till att socialdemokraterna länge var så svala ifråga om socialpolitik var att man såg den som ett sidospår. För marxister, och därmed kongressdebatter och den ideologiska debatten i partiet, gällde näringslivet, alltså produktionsförhållandena. Marknaden och enskilda företag skulle bort, förstatligande och planhushållning skulle lösa alla problem.
Jag konstaterar att Beckman var en de liberaler som både verkade för en bra folkskola, alltså utbildning för alla barn, och socialpolitik. De byggde i båda fallen på samma barnperspektiv. Det var barnen som drabbades mest av fädernas alkoholmissbruk, det var barn som mest dog i TBC genom miserabla bostäder. Konstigt nog verkar inte många historiker ha sett det ideologiska samband mellan skol- och socialpolitik. Liberaler såg skola och socialpolitik som två parallella folkuppfostringsprojekt. Det var därför man ställde motkrav i både socialtjänst och socialförsäkringar (alltså avgifter). Dessa motkrav var i sak ofta små, men det var viktigt att de fanns. Det var egentligen under 70-talet som ett antal socialchefer tog bort allt detta och samtidigt raserade mycket av alkoholpolitiken. Tanken om "krav" i skola och socialtjänst är gammalt, men genom att kunskapen bakåt är så dålig har folkpartiets tankar om "krav" setts som konstiga. För Beckman och Broomé var socialt stöd och "hjälp till självhjälp" en sammanhållen tankegång, med ansvar för barnen som grundläggande."
"Det är synd att så få i Folkpartiet, inklusive riksdagsgruppen, vet att liberalerna varit helt dominerande för att lansera och värna socialförsäkringar i Sverige."
(Hans Lindblad skriver bl a också om arbetslöshetsförsäkringen och om glömda liberaler, men det kanske jag återkommer till senare. )
Min kommentar blir: för mig liksom för ex-vis Hans Lindblad (och nyligen avlidna Ingrid Segersted Wiberg m fl) är liberalismen en ideologi som utgår från människovärdet. Människan får inte kränkas.
Vi kallar den liberalismen för socialliberalism, om det behövs en precisering. Och den är långt ifrån nykonservatism/neoconservatism hur mycket dessa riktningar än kallar sig "nyliberala".
Gör kungen nytta?
Jag kan inte underlåta att låta er ta del av en liten kommentar från Olle Wästberg, fd statssekr i finansdep, fd riksdagsman (fp) och nu också fd chef för Svenska Institutet. Med mera. En notis om kungens eventuella nytta, som jag knyckt från Olles senaste nyhetsbrev.
"Gör kungen någon nytta?
Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation.
Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar. Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.
Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald."
"Gör kungen någon nytta?
Kungen har hyllats i tidningar och av politiker i samband med invigningen av världsutställningen i Shanghai. Eftersom jag både sysslat med bilden av Sverige och varit med på statsbesök och officiella besök fick jag frågan i Sveriges television om det stämmer.
Mitt svar är att kungen är flitig; han blir sur om det är luckor i programmet när han är utomlands. Och på många ställen spelar det roll att det är en kung som leder en svensk delegation.
Tumregeln är att ju läskigare regimen är ju större roll spelar den kungliga närvaron.
I USA, som är en fungerande marknadsekonomi (och där man dessutom är stolta över att vara en republik), öppnar inte kungahuset många dörrar. Däremot lockar de kungliga till t ex välgörenhetstillställningar på ett sätt inte en president skulle göra. I centralstyrda statshandelsländer är det av stor betydelse att nå fram till rätt beslutsfattare – och då är det inte sällan lättare med just en kung.
Kanske är det logiskt: Diktaturer tycker ju inte det är konstigt att statschefen inte är folkvald."
27 maj 2010
Nyliberalerna är nykonservativa
Jag har i mina kommentarer ofta använt ordet nyliberal på det sätt som är vanligt i dagens något oreflekterande språkbruk. (Jfr även länkarna ovan med rubrikerna Liberalism och Socialliberalism)
När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.
Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.
Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?
När jag diskuterar detta med Hans Lindblad, den skarpsynte och våldsamt kunnige och brinnande liberalen och fd fp-riksdagsmannen, så menar han att detta är en felaktig benämning. De borde kallas nykonservativa i stället.
Givetvis har Hans Lindblad rätt! Jag ska försöka återkomma till detta snarast på denna blogg.
Jag ser gärna en debatt här också om liberalismen och dess ställning i svensk politik. I vilken mån den finns, speciellt då det som vi kallas socialliberalismen (och hur den ska definieras).
Om folkpartiet går att rädda.
Eller - om socialliberalismen, som vi känt den, måste finna andra vägar för sin återkomst som en reell kraft i svensk politik.
Och hur och var finner vi den ideologiska grunden för socialliberalismen, vilka är de, vad har de sagt och kämpat för?
26 maj 2010
Integritet i underläge
Vill härmed upplysa om att jag tillfogat ännu ett stycke under rubriken "Integritet", se länk ovan i blogghuvudet.
Detta avsnitt har rubriken "Integritet i underläge".
Samtidigt som jag skriver detta, och läser det jag tidigare skrivit om integritet, slås jag av hur just avlidna Ingrid Segerstedt Wiberg var klarsynt och förutseende även i frågor rörande integritet.
Varför har inte dagens svenska politiker, med få undantag, denna insikt i vikten av integritet och respekt för den enskilde? Har de inget lärt av historien?
Det har funnits intelligenta och förutseende människor med djup demokratisk känsla även före dagens generation!
Historien började inte år 2000!
Detta avsnitt har rubriken "Integritet i underläge".
Samtidigt som jag skriver detta, och läser det jag tidigare skrivit om integritet, slås jag av hur just avlidna Ingrid Segerstedt Wiberg var klarsynt och förutseende även i frågor rörande integritet.
Varför har inte dagens svenska politiker, med få undantag, denna insikt i vikten av integritet och respekt för den enskilde? Har de inget lärt av historien?
Det har funnits intelligenta och förutseende människor med djup demokratisk känsla även före dagens generation!
Historien började inte år 2000!
25 maj 2010
Demokratins främste värnare!
Idag publiceras i Gefle Dagblad Hans Lindblads minnesord över Ingrid Segerstedt Wiberg, med rubriken: Älskad och beundrad. I går hörde jag även ett kort men faktiskt riktigt bra inslag i radions P1 om hennes gärning också. Alla borde ha hört det!
Här följer Hans minnesord (Gefle Dagblad 25 maj 2010):
"Älskad och beundrad
Ingrid Segerstedt Wiberg, älskad och beundrad som få, har gått bort, strax innan 99-årsdagen. Hon inledde sitt flyktingarbete 1934, efter Hitlers makttillträde, och kom sedan livet ut att stå i första ledet i kampen för en human flyktingpolitik. Som flyktingkurator, författare, publicist och liberal politiker verkade hon för mänskliga rättigheter, FN och fred.
Civilkuraget verkade hon ha från fadern, Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt, som hon skrivit en bok om. Han var antinazismens särklassigt främsta svenska namn. Hans legendariska formuleringar inspirerade också norsk och dansk frihetskamp. Han avskyddes i konservativa kretsar och telefonavlyssnades av Säpo, där det styrande packet sedan ljög ända in på 2000-talet för att dölja att man förstört alla dokument rörande övervakningen av demokratins främste värnare.
Ingrid visste att också hon övervakades och sökte förgäves få ut Säpos handlingar om henne. Först 2006 utdömde Europadomstolen skadestånd till Ingrid och fyra andra för hur de behandlats av Säpo.
Jag var kollega till Ingrid i första kammaren 1969-70. Justitieminister Herman Kling, med riksdagsplatsen till höger om min, lade fram en proposition om något års försöksverksamhet med telefonavlyssning rörande narkotikabrott. Ingrid motionerade om avslag. Kling bemötte henne i debatten med att frågor om principer och integritet var onödiga att ta upp, eftersom det bara gällde ett tidsbegränsat försök.
Minns tydligt Ingrids ord till mig: ”Hans, införs det här så kommer det att bli kvar. Jag har erfarenhet.”
Det blev naturligtvis som Ingrid förutsåg. Avlyssningen förlängdes och utvidgades, enligt regeringen bara justeringar i något som ju ändå redan var infört.
HANS LINDBLAD. "
---
Hans beskriver Ingrids far som demokratins främste värnare, men det är uppenbart att han anser att dottern Ingrid även var det, efter faderns död. Hans skriver också om "det styrande packet" i SÄPO. Och om hur rätt hon hade om faran av att godkänna demokratiinskränkningar, även om de betecknas som begränsade i tid eller ändamål.
Ingrid Segerstedt Wiberg finns inte längre. Vi är rätt många som minns och inspireras av hennes kamp för demokrati och människovärde. Måtte bara fler inse hur viktiga dessa principer är.
Inte minst borde dagens "ledande" politiker begrunda värdet av dessa.
Här följer Hans minnesord (Gefle Dagblad 25 maj 2010):
"Älskad och beundrad
Ingrid Segerstedt Wiberg, älskad och beundrad som få, har gått bort, strax innan 99-årsdagen. Hon inledde sitt flyktingarbete 1934, efter Hitlers makttillträde, och kom sedan livet ut att stå i första ledet i kampen för en human flyktingpolitik. Som flyktingkurator, författare, publicist och liberal politiker verkade hon för mänskliga rättigheter, FN och fred.
Civilkuraget verkade hon ha från fadern, Handelstidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt, som hon skrivit en bok om. Han var antinazismens särklassigt främsta svenska namn. Hans legendariska formuleringar inspirerade också norsk och dansk frihetskamp. Han avskyddes i konservativa kretsar och telefonavlyssnades av Säpo, där det styrande packet sedan ljög ända in på 2000-talet för att dölja att man förstört alla dokument rörande övervakningen av demokratins främste värnare.
Ingrid visste att också hon övervakades och sökte förgäves få ut Säpos handlingar om henne. Först 2006 utdömde Europadomstolen skadestånd till Ingrid och fyra andra för hur de behandlats av Säpo.
Jag var kollega till Ingrid i första kammaren 1969-70. Justitieminister Herman Kling, med riksdagsplatsen till höger om min, lade fram en proposition om något års försöksverksamhet med telefonavlyssning rörande narkotikabrott. Ingrid motionerade om avslag. Kling bemötte henne i debatten med att frågor om principer och integritet var onödiga att ta upp, eftersom det bara gällde ett tidsbegränsat försök.
Minns tydligt Ingrids ord till mig: ”Hans, införs det här så kommer det att bli kvar. Jag har erfarenhet.”
Det blev naturligtvis som Ingrid förutsåg. Avlyssningen förlängdes och utvidgades, enligt regeringen bara justeringar i något som ju ändå redan var infört.
HANS LINDBLAD. "
---
Hans beskriver Ingrids far som demokratins främste värnare, men det är uppenbart att han anser att dottern Ingrid även var det, efter faderns död. Hans skriver också om "det styrande packet" i SÄPO. Och om hur rätt hon hade om faran av att godkänna demokratiinskränkningar, även om de betecknas som begränsade i tid eller ändamål.
Ingrid Segerstedt Wiberg finns inte längre. Vi är rätt många som minns och inspireras av hennes kamp för demokrati och människovärde. Måtte bara fler inse hur viktiga dessa principer är.
Inte minst borde dagens "ledande" politiker begrunda värdet av dessa.
23 maj 2010
Ingrid Segerstedt Wiberg - en sann och sanningssägande liberal
På hemväg från en semesterresa läser jag att Ingrid Segerstedt Wiberg har avlidit. Hon blev snudd på 99 år, så det kom inte som någon överraskning direkt. Men det är lika sorgligt för det.
Ingrid S W var nämligen en rakryggad och omutlig liberal, ja socialliberal, av klassiskt snitt. En person som i högsta grad var en omutlig förkämpe för flyktingar, för barn och fred och emot allt vad nazism och fascism - och buggning - hette. Hon var dotter till den legendariske liberala publicisten Torgny Segerstedt och satt i riksdagen under fler år för folkpartiet. Till följd av folkpartiets ideologiska vacklan så gick hon dock ur partiet för sådär tio år sedan. Rakryggat!
Nu var inte Ingrid Segerstedt Wiberg "bara" en storstilad och klartänkt liberal icon i det förgångna! Nej, läs detta lilla citat från Fria Tidningen från 2008:
"Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.
Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären."
Och.
"Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.
Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta. "
Vid ca 96 års ålder var hon således ytterst klartänkt och mördande kritisk mot den politik betr integritet och frihet som både alliansen (inkl hennes tidigare partikollegor) och socialdemokratin för. Använd länken och läs hela artikeln.
Oj, vad jag saknar den typen av sanningssägande liberaler i dagens politik!
Ingrid S W var nämligen en rakryggad och omutlig liberal, ja socialliberal, av klassiskt snitt. En person som i högsta grad var en omutlig förkämpe för flyktingar, för barn och fred och emot allt vad nazism och fascism - och buggning - hette. Hon var dotter till den legendariske liberala publicisten Torgny Segerstedt och satt i riksdagen under fler år för folkpartiet. Till följd av folkpartiets ideologiska vacklan så gick hon dock ur partiet för sådär tio år sedan. Rakryggat!
Nu var inte Ingrid Segerstedt Wiberg "bara" en storstilad och klartänkt liberal icon i det förgångna! Nej, läs detta lilla citat från Fria Tidningen från 2008:
"Detta slog mig i somras, efter att ha diskuterat övervakning med Ingrid Segerstedt-Wiberg. Denna publicist och politiker har mycket att säga om ämnet. 1940 öppnade den svenska säkerhetspolisen en akt om henne, som sedan uppdaterades löpande fram till 1976. Ordningsmaktens intresse väcktes antagligen av att hennes far var den nazistkritiske publicisten Torgny Segerstedt. Samtidigt tror hon att det var rykten om att hon var 'opålitlig' gentemot Sovjet som gjorde att Säpo fortsatte att kartlägga henne.
Denna erfarenhet har präglat Segerstedt-Wibergs syn på övervakning: 'Så länge jag lever kan jag aldrig acceptera den här buggningen!' Kommentaren är en känga till såväl socialdemokraten Thomas Bodström som Johan Pehrson i hennes eget folkparti. Båda har varit pådrivande i att damma av gamla avlyssningsmetoder som varit förbjudna sedan mitten av sjuttiotalet, efter IB-affären."
Och.
"Segerstedt-Wiberg vann förra året, med hjälp av Dennis Töllborg, 'The case of Segerstedt-Wiberg and others v. Sweden' i Europadomstolen. Statens ombud, JK Göran Lambertz, menar dock att Europadomstolens dom inte gäller för alla de andra svenskar som fått sin rätt kränkt på samma sätt. Alla ansökningar om likvärdiga skadestånd avslås.
Dessa sanningar - att den övervakande staten kan ta fel, och att den ibland inte erkänner sina misstag - gör att vi som medborgare faller tillbaka på frågor om rättssäkerhet. Nu, mer än någonsin, behöver vi de fundamentala friheter och mänskliga rättigheter som vuxit fram under de senaste århundrandena. Något mått av statlig övervakning måste vi acceptera. Frågan är bara om vi kan konstruera system som är både rättssäkra och transparenta. "
Vid ca 96 års ålder var hon således ytterst klartänkt och mördande kritisk mot den politik betr integritet och frihet som både alliansen (inkl hennes tidigare partikollegor) och socialdemokratin för. Använd länken och läs hela artikeln.
Oj, vad jag saknar den typen av sanningssägande liberaler i dagens politik!
13 maj 2010
Vi lever inte i 70-talet längre, om debatt-debatten
En gång i tiden, säg 70-talet, var det naturligt att hålla den interna partidebatten just intern. Utåt visade man, i sann kollektivistisk anda, enad front. Att vinna val var det viktigaste. Ytterst få såg något större fel i detta. Partierna hade program som var tydliga och framför allt klart ideologiskt förankrade.
Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.
Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.
Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?
Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.
Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.
Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.
Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?
Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.
Varför föräldraledighet?
Häromdagen lancerade miljöpartiet att föräldraledigheten skulle delas i tre delar. En för mamman, en för pappan och en fördelad efter fritt val. Det påminner starkt om ett förslag som lancerades inom fp för en tid sedan, men som föll i den interna partidebatten om jag förstått den rätt.
Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.
Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.
För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.
Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.
Om man nu från överhetens ska syssla med att dela upp ledigheten mellan olika personer borde man tänka efter syftet med ledigheten (med ersättning)? Är den för barnet och familjens skull?
Eller för jämställdhetens skull? Det senare verkar vara syftet för mp och många femininister.
Men i så fall skulle väl 50-50 vara det enda tänkbara?! Varvid dock måste bortses från att familjer idag ser olika ut.
För min del anser jag att f-försäkringen skall vara till för barnets och familjens skull. För att ge mesta möjliga föräldratid för barnet. Då ser jag det som naturligt att varje familj ska anses vuxen att göra fördelningen själv utifrån den egna situationen.
Kom också ihåg att det finns ofullständiga familjer - och familjer där fadern faktiskt inte kan få ersättning för den tid han enl fyrkantiga regler "ska ta" ut själv. Ex-vis p g a uppnådd ålder. Det är dessutom något som av biologiska skäl inte "drabbar" kvinnor.
Fifty-fifty eller tredelad föräldraförsäkring berövar alltså vissa familjer tid med barnen! Varför? Jag ser inte rättvisan i detta.
Bättre fingertoppskänsla av nya brittiska regeringen än den svenska
Hörde och läste att den nya brittiska regeringen har den goda smaken och politiska fingertoppskänslan att den sänker sina egna löner med anledning av den ekonomiska krisen!
Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).
"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!
Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.
De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.
Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).
"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!
Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.
De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.
12 maj 2010
Kommer Marcos tillbaka? Notiser runt filippinska valet
När nära 89% av rösterna i det filippinska valet räknats är ställningen mellan huvudkandidaterna helt oförändrad. Se tidigare bloggposter; här och här för bakgrund.
Som kuriosa kan därutöver nämnas att i valet till representanthuset (med totalt max 250 ledamöter) har den populäre boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao vunnit en plats. Om han ställde upp för något parti eller som oberoende har jag inte lyckats få fram.
Den avgående presidenten Gloria M Arroyo, hon ger inte upp politiken utan ställde också upp till representanthuset och vann en stol också.
Den ytterst "kraftfulle" borgmästaren Rodrigo Duterte i Davao City, landets näst största stad, har suttit de perioder som lagen tillåter och fick inte ställa upp för omval. Men det går ju bra om man är populär att låta dottern ställa upp. Och hon vann...
Något mera märkligt och än mera illavarslande är att den förre diktatorn F Marcos änka, Imelda Marcos (hon med de många skorna), som blir 81 år i sommar, lär ha vunnit en post i representanthuset, likaså har en dotter till Imelda och Ferdinand Marcos vunnit en politisk post. En son vann en av de åtråvärda senatsposterna. Har familjen Marcos tänkt satsa på stor come-back? Har de filippinska väljarna glömt Marcos diktaturvälde?
(Bild: Imelda Marcos med en av sina skor.)
Som kuriosa kan därutöver nämnas att i valet till representanthuset (med totalt max 250 ledamöter) har den populäre boxningsvärldsmästaren Manny Pacquiao vunnit en plats. Om han ställde upp för något parti eller som oberoende har jag inte lyckats få fram.
Den avgående presidenten Gloria M Arroyo, hon ger inte upp politiken utan ställde också upp till representanthuset och vann en stol också.
Den ytterst "kraftfulle" borgmästaren Rodrigo Duterte i Davao City, landets näst största stad, har suttit de perioder som lagen tillåter och fick inte ställa upp för omval. Men det går ju bra om man är populär att låta dottern ställa upp. Och hon vann...
Något mera märkligt och än mera illavarslande är att den förre diktatorn F Marcos änka, Imelda Marcos (hon med de många skorna), som blir 81 år i sommar, lär ha vunnit en post i representanthuset, likaså har en dotter till Imelda och Ferdinand Marcos vunnit en politisk post. En son vann en av de åtråvärda senatsposterna. Har familjen Marcos tänkt satsa på stor come-back? Har de filippinska väljarna glömt Marcos diktaturvälde?
(Bild: Imelda Marcos med en av sina skor.)
Läckande register, en fara...
Har lagt till ett nytt litet avsnitt på integritetssidan. Se länk ovan.
Väl bekomme.
Väl bekomme.
11 maj 2010
När 86% av rösterna räknats är ställningen...
När 86% av rösterna i det filippinska presidentvalet räknats så leder Noynoy Aquino fortfarande. Han har 13,1 milj röster, tvåan Estrada har 8,4 milj och trean Villar, som förklarat sig besegrad har 4,7 milj röster. Aquino har således lika många röster som tvåan och trean tillsammans. Fyran Teodoro har 3,5 miljoner röster, feman Villanueva knappt en miljon och sexan Gordon knappt en halv miljon röster. Övriga tre kandidater har bara några tiotusental röster vardera.
Därmed kan man nog dra slutsatsen att det ska hända något mycket märkligt om någon annan än Aquino vinner även slutligt. Det är märkligt nog att en fd president (Estrada) som tvingats bort från ämbetet på grund av korruption och därav följande fängelsestraff kommer tvåa med god marginal. Estrada har ingen egentlig högre utbildning men en bakgrund som skådespelare.
Studerar man hur det ser ut med valet till vicepresident och av senatorer så kan man notera att det inte verkar bli Aquinos vicepresidentkandidat Roxas som segrar, utan det gör nog Estradas man, Binay, om än med ganska knapp marginal. Påfallande är att många politiker i Filippinerna har varit skådespelare, som t ex Gloria M Arroyos motkandidat Fernando Poe Jr i förra valet, eller så tillhör de politikerfamiljer. Det förefaller som att tillhör man inte en politikerfamilj så måste man ha en bakgrund som populär skådespelare för att vinna framgångar i filippinska val!
Noynoy Aquinos mor, som dog ifjol, var en mycket omtyckt president och hans far var senator och demokratiförkämpe, i kampen mot Marcos diktatur. Manilas internationella flygplats bär faderns namn.
Estrada har bl a en son som ligger bra till i senatorsvalet, Jinggoy Estrada, och förre diktatorns Ferdinand Marcos son, med samma namn, ligger på sjunde plats i det valet med över 11,6 milj röster! Och dessa två är bara några exempel.
Presidenten, som väljs på sex år, har stor makt och är även regeringschef. Parlamentet har två kammare, senat och representanthus. Senaten har 24 ledamöter med 6-åriga mandatperioder, medan representanthuset har högst 250 ledamöter med 3-åriga mandatperioder. Senatens ledamöter väljs nationellt. Av representanthusets ledamöter väljs 206 i enmansvalkretsar och de övriga från partilistor. Det är alltså ett blandsystem med en liten gnutta proportionellt val men i övrigt majoritetsval i enmansvalkretsar.
För den som inte känner till landet kan jag nämna att det är det enda kristna landet i Asien, har utbredd fattigdom, korruption och byråkrati trots ett gott utbildningsväsende. Landet är nära allierat till USA, och i framför allt dess södra del pågår sedan decennier olika inbördeskrig om än i begränsad skala. Det är främst muslimska grupper och en numera rätt svag kommunistisk gerilla som bekämpar regeringen och centralstyret från Manila.
Därmed kan man nog dra slutsatsen att det ska hända något mycket märkligt om någon annan än Aquino vinner även slutligt. Det är märkligt nog att en fd president (Estrada) som tvingats bort från ämbetet på grund av korruption och därav följande fängelsestraff kommer tvåa med god marginal. Estrada har ingen egentlig högre utbildning men en bakgrund som skådespelare.
Studerar man hur det ser ut med valet till vicepresident och av senatorer så kan man notera att det inte verkar bli Aquinos vicepresidentkandidat Roxas som segrar, utan det gör nog Estradas man, Binay, om än med ganska knapp marginal. Påfallande är att många politiker i Filippinerna har varit skådespelare, som t ex Gloria M Arroyos motkandidat Fernando Poe Jr i förra valet, eller så tillhör de politikerfamiljer. Det förefaller som att tillhör man inte en politikerfamilj så måste man ha en bakgrund som populär skådespelare för att vinna framgångar i filippinska val!
Noynoy Aquinos mor, som dog ifjol, var en mycket omtyckt president och hans far var senator och demokratiförkämpe, i kampen mot Marcos diktatur. Manilas internationella flygplats bär faderns namn.
Estrada har bl a en son som ligger bra till i senatorsvalet, Jinggoy Estrada, och förre diktatorns Ferdinand Marcos son, med samma namn, ligger på sjunde plats i det valet med över 11,6 milj röster! Och dessa två är bara några exempel.
Presidenten, som väljs på sex år, har stor makt och är även regeringschef. Parlamentet har två kammare, senat och representanthus. Senaten har 24 ledamöter med 6-åriga mandatperioder, medan representanthuset har högst 250 ledamöter med 3-åriga mandatperioder. Senatens ledamöter väljs nationellt. Av representanthusets ledamöter väljs 206 i enmansvalkretsar och de övriga från partilistor. Det är alltså ett blandsystem med en liten gnutta proportionellt val men i övrigt majoritetsval i enmansvalkretsar.
För den som inte känner till landet kan jag nämna att det är det enda kristna landet i Asien, har utbredd fattigdom, korruption och byråkrati trots ett gott utbildningsväsende. Landet är nära allierat till USA, och i framför allt dess södra del pågår sedan decennier olika inbördeskrig om än i begränsad skala. Det är främst muslimska grupper och en numera rätt svag kommunistisk gerilla som bekämpar regeringen och centralstyret från Manila.
Datalagringsdirektivet och riksdagskandidaterna
Detta är en lägesrapport betr vilka riksdagskandidater som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagringsdirektivet.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
Det mest anmärkningsvärda är att INGEN från de två största partierna skrivit på. Ingen socialdemokrat! Ingen moderat - inte Karl Sigfrid, ja, inte ens Mary X Jensen (Mina Moderata Karameller)!
Nå, tillströmningen av kandidater som vågar säga ifrån betr de integritetskränkningar som datalagringsdirektivet innebär är inte imponerande vad gäller vänsterpartiet (en kandidat), miljöpartiet (en kandidat) eller kristdemokraterna (noll... ) heller.
Två centerpartister har dock fattat mod: Erik Hultin och Håkan Thornell.
Helt uppenbart är dock att det största motståndet emot datalagringsdirektivet finns hos folkpartiets och piratpartiets kandidater.
I dagsläget har tio fp-kandidater skrivit på kontraktet. Naturligtvis borde det vara ännu fler. Minst en per valkrets är mitt minimikrav... Vad jag förstår är t ex den integritetsvärnande och internetvänliga FRA-motståndaren Annika Beijbom helt emot direktivet, men jag saknar henne ännu på listan.
Problemet med alla riksdagspartier är ju att deras kandidater "bara" kandiderar i en valkrets. Camilla Lindberg t ex kan man bara välja och kryssa om man ska välja i Dalarna.
Det problemet finns inte betr piratpartiet. Det har ett antal kandidater som ställer upp i hela landet. Och f.n. har fyra av dessa skrivit på kontraktet, jag hoppas på fler. Självfallet (!) har pp flest kandidater totalt sett som skrivit på väljarkontraktet emot datalagring. Men nog är det lite märkligt att inte alla gjort det. Som jag ser det ökar både den enskilde pp-kandidatens och piratpartiets trovärdighet om alla ställer upp och klart deklarerar sitt NEJ i en fråga som så uppenbart ligger i linje med partiets uppfattning.
10 maj 2010
Filippinskt val 2010.
Idag går Filippinerna till val, inte bara av president utan även av vicepresident och ledamöter i kongressen plus lokala politiker av olika dignitet. Demokratin är synnerligen skör, och valfusk är vanligt liksom våldsamma valrörelser. Så lär när detta skrivs minst fyra personer dödats idag, valdagen. Den hittillsvaranden presidenten Gloria M Arroyo tog först över eftersom hon var vicepresident när dåvarande presidenten Estrada tvingades avgå på grund av korruption. President och vicepresident välj var för sig och kan därför komma från olika partier. Gloria Arroyo ansågs som en tämligen god president till en början, i vart fall som kontrast till Estrada och övriga tänkbara kandidater. Med tiden har hon dock fläckats ner ordentligt av korruptionsskandaler och valresultatet, när hon skulle väljas själv till president, har ifrågasatts.
I år är det nio kandiater till presidentposten, främste favorit är den ende som allmänt anses vara icke-korrupt, Noynoy Aquino (50 år, Liberala partiet och son till legendariska demokratikämpar), andra kandidater är bl a 73-årige Joseph Estrada (igen!) och en ytterligt förmögen fastighetsmagnat vid namn Manuel Villar Jr. Om jag förstått det rätt kandiderar en son till förre diktatorn Ferdinand Marcos till en post i senaten!
Filippinsk politik domineras av en elit på några familjer, och är inte i någon högre grad grundad på ideologier utan vilar på personer och grupperingar kring dem. Röstköp av väljare är vanligt. Förra valet tog minst en månad att räkna... I år testar man valmaskiner, vilka enl rapporter fungerar mycket dåligt. Frågan är vad det kommer att betyda för resultatet och möjligheterna till fusk och andra oegentligheter.
Om filippinsk politik kan mycket sägas och skrivas. I väntan på resultatet så vill jag för den som inte nöjer sig med vad som står i svensk press, ex-vis i DN, rekommendera en filippinsk källa, Philstar.com. Texten där är i huvudsak på engelska, som är ett av Filippinernas officiella språk! Där får man en ganska god bild av åtminstone presidentkandidaterna och vad de säger sig stå för. Som alltid får man förstås ta politikers egna uttalanden med en nypa salt...
Sajten förefaller uppdateras löpanden, så jag antar att där även kommer att publiceras valresultat.
Pressfriheten får nog sägas vara rätt god i Filippinerna, men journalister där lever ett synnerligen farligt liv. Politiker har ibland privatarméer eller positioner som gör att de effektivt kan tysta kritiker.
I år är det nio kandiater till presidentposten, främste favorit är den ende som allmänt anses vara icke-korrupt, Noynoy Aquino (50 år, Liberala partiet och son till legendariska demokratikämpar), andra kandidater är bl a 73-årige Joseph Estrada (igen!) och en ytterligt förmögen fastighetsmagnat vid namn Manuel Villar Jr. Om jag förstått det rätt kandiderar en son till förre diktatorn Ferdinand Marcos till en post i senaten!
Filippinsk politik domineras av en elit på några familjer, och är inte i någon högre grad grundad på ideologier utan vilar på personer och grupperingar kring dem. Röstköp av väljare är vanligt. Förra valet tog minst en månad att räkna... I år testar man valmaskiner, vilka enl rapporter fungerar mycket dåligt. Frågan är vad det kommer att betyda för resultatet och möjligheterna till fusk och andra oegentligheter.
Om filippinsk politik kan mycket sägas och skrivas. I väntan på resultatet så vill jag för den som inte nöjer sig med vad som står i svensk press, ex-vis i DN, rekommendera en filippinsk källa, Philstar.com. Texten där är i huvudsak på engelska, som är ett av Filippinernas officiella språk! Där får man en ganska god bild av åtminstone presidentkandidaterna och vad de säger sig stå för. Som alltid får man förstås ta politikers egna uttalanden med en nypa salt...
Sajten förefaller uppdateras löpanden, så jag antar att där även kommer att publiceras valresultat.
Pressfriheten får nog sägas vara rätt god i Filippinerna, men journalister där lever ett synnerligen farligt liv. Politiker har ibland privatarméer eller positioner som gör att de effektivt kan tysta kritiker.
07 maj 2010
Svart, vitt eller grått. Förenklingar som komplicerar
När man lyssar till den politiska debatten kan man tro att verkligheten är antingen svart eller vit. I vart fall att de politiska "alternativen" är svarta eller vita. Varje sida beskriver sig som vit och motståndaren som svart.
Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...
Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.
Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.
Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.
Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.
Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.
De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.
Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.
Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.
Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.
Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.
Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.
Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.
I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.
Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.
Undra på att vi fått ett politikerförakt?
För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.
Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.
Tänk så enkelt! Bara de kunde komma överens om vem som är vad och sluta tvista om det...
Jag hörde nyss med ett öra att en ledarskribent (på liberala Gefle Dagblad) att unga människor inte ser någon att rösta på när det bara finns två alternativ. Jag tror det var en kommentar till det brittiska valet, där det makabra valsystemet leder till att små partier missgynnas så kraftigt att de kan få 20-30% av rösterna men bara en handfull mandat. Samtidigt som de två aningen större partierna får storslam i mandat. Men uttalandet kunde lika gärna ha gällt den svenska situationen.
Det svenska politiska etablissemanget har länge strävat efter att väljarna bara ska ha två alternativ. Framför allt de stora partierna har menat att väljarna vill ha det så. Två klara alternativ.
Jag tillåter mig tvivla. Verkligheten är inte svart eller vit. Inte ens när det gäller politik och värderingar. Verkligheten är kanske inte grå, men den har mängder av nyanser. Och - vad gäller politiken så tenderar förenklingen av alternativen att göra dem grå. Ogripbara.
Det intryck jag får, när jag talar med folk som inte är partipolitiskt engagerade, är att man vill ha fler alternativ, fler och klarare. Inte minst gäller det unga väljare. Riks(dags)politiken är så långt ifrån människors vardag.
Idag ser vi två politiska block, där ett stort parti dominerar i vardera blocket och de mindre partierna blir till förvillelse lika det stora partiet. Blocken målar ut stora skillnader emellan sig, men väljarna ser att det inte är så. Man lånar till och med de värdeladdade orden från varandra. Det är polemiken som skiljer. Tonläget är högt, men de faktiska skillnaderna är små. Båda blocken vädjar till den tämligen välmående, friska majoriteten som har arbete.
De faktiska skillnader som finns kan ha visst symboliskt värde, men knappast mera. Den skuggbudget som det röd-gröna blocket lade skiljer sig från regeringsalliansens budget på ett par procent. Även om det i enstaka fall kan vara viktiga skillnader vad gäller färdriktning, så är det likafullt väldigt marginellt.
Frågan är också om det faktiskt är några större skiljelinjer mellan blocken idag. Visst utmålar sig de röd-gröna som om de värnar de sämst ställda lite mer, och visst förefaller det som att Alliansen gärna ger lite plus till de som redan har (jobb). Samtidigt förnekar båda sidor att det är så enkelt. De rödgröna säger att de inte bara vill bygga ut bidragen utan också skapa jobb (mest i den skattefinansierade offentliga sektorn visserligen) och alliansen menar att det är arbete som skapar välfärd även för de sämst ställda.
Mitt intryck är att det egentliga målet för båda blocken i första handen är MAKTEN. Vad de ska göra med den kommer i andra hand, om ens det. Ideologierna har dels rutchat runt inom och mellan partierna och dels dessutom förtunnats rejält. Det är dessutom något som bara delvis uppmärksammats av väljarna. Men när man upptäcker det, så förorsakar det förvirring och misstro mot det politiska systemet.
Låt mig ta exemplet med de sociala trygghetssystemen. I opposition har socialdemokratin rasat mot alliansregeringens nedskärningar. Och lovat återställare. Men vilka var det som påbörjade nedrustningen? Jo, det var socialdemokraterna under 90-talet! De skapade därmed ett politiskt klimat som gjorde det möjligt för alliansen att fortsätta. Vilket den gjorde, alltför långt, enl min mening. Det intressanta är också att den rödgröna skuggbudgeten inte alls ger utrymme för några kraftfulla återställare. Tvärtom är det ganska bleka ändringar i långsamt takt, som inte alls står i proportion till den (i stora delar riktiga) kritik de riktat emot allianspartierna.
Jag uppfattar det som att de skillnader som blocken blåser upp är mera av symbolfrågor, för att egga de egna, än sakligt betydelsefulla. OK, för enskilda kan det ibland ha visst värde. Men ingendera sidan tänker t ex neutralisera de sänkningar av pensionerna som kommer de närmaste åren, annat är marginellt. Inte heller sänka pensionärernas skatter i samma grad som för de som har arbete. Ingendera sidan vågar i tillräcklig grad värna om de sämst ställda, eftersom det skulle kosta för mycket för skattebetalarna. Inte heller ska vi tro att de rödgröna vare sig vill eller kan återinföra en förmögenhetsskatt som både ger ett hyfsat tillskott till statskassan och neutraliserar de negativa effekter som en sådan skatt har på arbete och sysselsättning. Liksom tidigare kommer ventiler finnas för de verkligt förmögna. Det är alltså bara symbolpolitik, utan större reellt innehåll. De som drabbas blir en del sparsamma människor i tämligen normala lägen. Vilket i och för sig kan bli konsumtionshämmande, och därmed negativt för sysselsättningen.
Det som dagens riksdagspartier inte talar om, i vart fall inte tillräckligt och endast i ord, det är frågor som rör mänskliga rättigheter som frihet, privat integritet, rättssäkerhet.
Frihet och integritet är inte att bli registrerad av FRA, rättssäkerhet är inte att varje steg övervakas genom datalagringsdirektiv eller ett polisvälde där poliser står över lagen, inte heller att polisuppgifter läggs ut på privata företag (som upphovsrättsindustrin), inte att poliser ska få fritt fram att kräva att tonåriga tjejer ska kissa i något slags "drogtest" i påstått förebyggande syfte.
I dessa och liknande frågor är riksdagspartierna alltför lika, i negativ mening. De bygger i samförstånd upp ett samhälle där medborgaren in i minsta detalj är underställd den härskande politiska klassen och dess myndigheter. Socialdemokraterna, v och mp föreföll en kort tid lite negativa till FRA-lagen, men nu verkar de lika integritetskränkande som den FRA-kramande alliansen. En pervers "lag-och-ordning"-attityd råder där Bea Ask och Johan Pehrson tävlar med sossarnas Thomas Bodström om att vara värst. Det är en batongpolitik som leder till rättslöshet, ett osäkert samhälle för gemene man, som bara tillfredställer mörkermännen själv och deras knektar. Dessutom har ju både forskning och empirisk erfarenhet visat att mycket av det de föreslår inte är effektivt, bara repressivt.
Så har det blivit eftersom riksdagspartierna tappat sina medlemmar och alltmer avlägsnat sig från människornas vardag, heltidspolitiker har löner som alltför mycket sneglar på näringslivsdirektörerna, och pensioner och annat gör att toppolitiker inte behöver riskera att hamna i det de kallar "bidragsberoende"... Partistöd gör partierna självgående utan medlemmar. Partilivet har blivit en egen liten värld, där värderingarna styrs av maktsträvan.
Undra på att vi fått ett politikerförakt?
För att komma ur denna situation måste det blåsa in friska vindar i partierna och riksdagen. Demokratin måste förnyas, väljarnas inflytande måste ökar i hög grad. Väljarna måste få fler och klara alternativ att välja emellan och få bättre möjligheter att faktiskt påverka politiken - vardagen. Medborgarna måste återfå en frihet som politikerna tagit ifrån dem. Och i övrigt få välja politiker som de kan lita på, genom verkliga personval. Demokrati kan inte innebära att 51% ska diktera över 49%. Folk förstår att man måste kompromissa om mycket i politiken. Men jag tror att folk först vill veta inte bara vad partierna vill, vilken grund de står på, utan också vad de olika politikerna står för.
Mångfald, verklig valfrihet, respekt för den enskilde. Det är några förutsättningar för en levande demokrati där kompromisser för folkflertalets bästa, kan ske.
03 maj 2010
Välviljans integritetskränkningar
Integritet handlar om respekt och värdighet.
I min serie om olika aspekter på integritetsproblematiken har jag nu lagt till ytterligare ett par avsnitt.
Ett avsnitt heter: Välviljans integritetskränkningar och det andra har rubriken: Integritetskränkingar mot enskilda.
Integritetsfrågorna har ett särskild sida, se blogghuvudet ovan.
Tidigare inlagda avsnitt har rubrikerna:
- Varför integritet
- Personlig integritet
- Samhället och integriteten
- Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.
Ytterligare avsnitt kommer...
I min serie om olika aspekter på integritetsproblematiken har jag nu lagt till ytterligare ett par avsnitt.
Ett avsnitt heter: Välviljans integritetskränkningar och det andra har rubriken: Integritetskränkingar mot enskilda.
Integritetsfrågorna har ett särskild sida, se blogghuvudet ovan.
Tidigare inlagda avsnitt har rubrikerna:
- Varför integritet
- Personlig integritet
- Samhället och integriteten
- Terroristskydd som försvar för integritetsbrott.
Ytterligare avsnitt kommer...