Plötsligt känns det så. Att man översköljs av bloggkärlek. Inte så att jag fått fler uppskattande klappar på axeln än vanligt, just nu. Nej, kommentarerna på min egen blogg har varit lite glesa en tid.
Känslan är svårbeskrivbar, och ligger mera i att det är så mycket intressant på de bloggar jag läser. De flesta är politiska bloggar, men annat kan också slinka med.
Och nu ska jag vara lite originell och inte rapa upp en massa namn och länkar! De som vill veta vilka bloggar jag läser i stort sett varje dag kan kolla bloggförteckningen här i vänsterkolumnen. Dessutom blir det alltid koll av en del andra bloggar också. OK, jag kanske inte älskar alla, men även om jag på min lista har många som mera är debattmotståndare än medtyckare, så skriver de intressant. För mig känns det bra att både få medhåll ibland och att mötas av motargument. Samt att få nya infallsvinklar och upplysningar. Det är den kombinationen som gör bloggandet givande.
Då och då kan det dock kännas aningen irriterande med allt detta intressanta som jag läser. Oftast skriver jag lite kommentarer här och där. Ibland blir det en egen bloggpost av detta. Men lika ofta så glömmer jag bort vad jag tänkte skriva om när jag satte igång datorn. Eller så finns inte tid att skriva något eget. På grund av er alla. Det är väl också ett slags kärlek. Att glömma sig själv för andra.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar