Vi lever inte i 70-talet längre, om debatt-debatten

En gång i tiden, säg 70-talet, var det naturligt att hålla den interna partidebatten just intern. Utåt visade man, i sann kollektivistisk anda, enad front. Att vinna val var det viktigaste. Ytterst få såg något större fel i detta. Partierna hade program som var tydliga och framför allt klart ideologiskt förankrade.

Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.

Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.

Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?

Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.