Bensinskatten, en klass-skatt(uppdat.)

Så nu vill de röd-gröna höja bensinskatten, igen. 49 öre/liter, dvs 60-65 öre upp inkl momsen. Dvs runt eller drygt tusenlappen på ett år för en med normalt behov av bilen. Och Maria W (mp) plus de kompromissvänliga sossarna och vänsterpartiet tycker att det är OK, för höjningen ska kompenseras av jobbreseavdrag, i det "närmaste". I sedvanlig ordning så hänvisas också till kollektivtrafiken.

Om detta tycker jag inte. Jag är emot bensinskattehöjningar från vem de än kommer. Självfallet är det ingen större kostnad för de som har goda inkomster, har tjänstebil, eller kan åka taxi i "tjänsten" som riksdagsledamöterna, eller bor i Stockholm.

Det finns givetvis en del miljöskäl att begränsa bensinförbrukningen. Men varför ska det alltid ske så att det drabbar sjuka, äldre och boende utanför Stockholm?

Stockholmarna är väl praktiskt taget de enda som har en någorlunda hyfsad kollektivtrafik. På ytterligare ett fåtal orter är det tolerabel kollektivtrafik för arbetsresor under vardagar och på vissa sträckor. Inte mer.

För folk med välavlönade jobb (och jobbskatteavdrag och reseavdrag) är det heller ingen större konst att byta bil till en som är ännu nyare och bensinsnålare och eventuellt går på etanol (subventionerad men i slutändan lika dyr, och med omtvistad miljöeffekt).

Men nu är det så att även folk som bor utanför storstäderna behöver bilen, och faktiskt i högre grad än storstadsborna! Och sannerligen inte bara för jobbresor. Det är knappast ett nöje att ta sig till affären, till läkaren, till arbetsförmedlingen, försäkringskassan, att skjutsa barn till och från förskola och karaktärsfostrande fritidsaktiviteter. Bilen behövs, och ger inga inkomster, bara kostnader.

Självfallet kan det vara vettigt om bilparken succesivt byttes till en mera miljövänlig. Men då ska de som behöver den bäst också ha råd. Det går inte att byta ut en 15-20-årig bil till en sprillans ny med miljörabatt för den med knappa inkomster som möjligen kan lägga upp 10-20 000 på bytet efter flera års sparande.

Tyvärr behöver vi bilen även vi som bor i glesbygd, som har låg inkomst eller inte har jobb alls, och/eller som är sjuka eller är pensionärer. Vi har den inte för nöjes skull, utan av tvingande omständigheter.

Bara 13% av väljarna vill ha höjd bilskatt enl Rapport, vilket de s.k. arbetarpartierna och miljöpartiet vill. Men tre ggr så många vill att bensinskatten sänks! Jag skulle tro att en mycket stor del av de som vill ha sänkt bensinskatt tillhör s+v:s traditionella väljargrupper.

Att föreslå höjd bensinskatt, som de röd-gröna gör, är att gå samma väg som Alliansen, dvs att skapa än större klyftor mellan de som har goda jobbinkomster, är friska och bor i storstäder och de som tillhör den undanskuffade tredjedelen bestående av lågavlönade, sjuka, arbetslösa, pensionärer och folk som bor i glesbygd.

Uppdatering. Givetvis diskuteras detta lite här och där. Vill t ex rekommendera Mary (MMM)s inlägg och kommentardebatten där. Ser nu också ett intressant förslag från vänsterbloggaren Svensson. Han skriver: sänk bensinskatten och ta bort resavdraget. Mycket intressant. Kunde minska byråkrati och något neutralisera de negativa effekterna för de med låga inkomster. Tål att tänka på, och studera.

Den nya tobleroneaffären...

När man har ont om tid är det ofta mycket man vill kommentera. Begränsar mig just nu därför bara till den uppståndelse som Mats Odells kanske inte helt lyckade skämt förorsakade när han skulle beskriva hur de röd-gröna finansierar sina vallöften. Dvs som Tobleroneköp på kredit. Nu framstår inte precis Odell som någon lustigkurre, kanske därför som skämtet inte gick hem riktigt.

Mona Sahlin (s) begär surmulet en ursäkt från Odell (kd). Lite löjligt tycker jag. Betydligt värre saker har hörts genom åren, inte minst från s-håll. Nog ska det vara en saklig debatt, men lite får toppolitiker tåla ändå, inte minst av det skämtsamma slaget. Detta var ju dessutom ett sätt att försöka ge en lättfattlig bild av hur han (och många andra) ser på oppositionens sätt att finansiera sina utspel. En bra bild, men inte lyckad pga oppositionens överkänsliga reaktion, kraftigt förstärkt av pappersmedia.

Nu ska vi komma ihåg att det var Mona Sahlin själv som kallade sina ekonomiska felsteg, för sådär 15 år sedan eller så, för "Toblerone". Och detta i ett försök att förringa sina misstag av skilda slag. Det lyckades hon med förträffligt. En Toblerone låter inte så farligt jämfört med det som faktiskt låg bakom.

Nu blåser en del upprörda (?) socialdemokrater upp detta till oerhörda nivåer. Jämför Odells lilla skämt med det hat som Olof Palme möttes av från en del extremister på yttersta högerkanten en gång i tiden. Det är ju rent struntprat, en mycket märklig hårddragning i rent polemiskt syfte. Vem orkar hata Mona Sahlin? Från att ha varit en lovande begåvning för bortåt tjugo år sedan så orsakar hon idag bara en gäspning hos mig.

Jag har inte mina sympatier vare sig hos Mats Odell eller Mona Sahlin. Varken Odell eller Sahlin är vare sig extremister eller helgon.

Nu blir det bestående intrycket, i vart fall hos mig, att båda saknar humor. Den ena försökte skämta, men det ligger inte för honom, och den andra förstod inte att ta det som ett skämt som hon själv är upphov till. Att en del allianskompisar till Odell inte riktigt heller förstår skämtet, det förstärker bara intrycket av allmän tråkighet - i båda "blocken".

Som sagt, politik handlar om allvarliga saker och ska diskuteras seriöst. Men det borde inte behöva utesluta humor och gott humör. Men av denna lilla "affär" att döma verkar det bli en mördande tråkig valrörelse!
Tyvärr befarar jag att den inte heller kommer att ge speciellt klara besked heller.

Integritet - fri information, värt att diskutera

Samtidigt som jag skriver ner lite tankar om integritetsproblematiken på särskild sida (se ovan), så tipsas jag om en bloggdebatt om fri information. Fri information och integritet har onekligen både berörings- och skärningspunkter. På min "integritetssida" så diskuterar jag detta, och ser gärna att fler gör sammalunda. Det är intressanta och viktiga diskussioner.

Noterbart är att piratpartiet står för både fri information, i vart fall i viss mening, och för privat integritet. Jakob Dexe har på sin blogg en del intressanta tankar om detta, med utgångspunkt i nyttan (?) av fri information.

Här ska jag bara lyfta fram en aspekt på problemkomplexet fri info vs integriet. Och sedan lägga in mera texter på min "integritetssida".

Alla (?) vill kunna läsa om det som har ett allmänintresse, vilket är en del av "fri information". Men vi vill inte att vårt privatliv kränks. Jag håller med om båda sakerna.

Exempel. Kärleksproblemen för prinsessan Madelaine och hennes numera f.d. fästman. Hur vi definierar allmänintresse och rätt till privatliv kan bero på vår situation, våra egna intressen. Jag menar att kändisar får tolerera en något snävare definition av privatliv. De har (oftast) själva valt kändisskapet, och ibland är en exploatering av privatlivet som det som gör dem "kända". Ibland inte. Därför måste (?) vi betänka vad deras kändisskap består i. Kungligheters kärleksliv anses inte som helt privat, i vart fall inte på den tiden de hade reell makt. De "arbetar" i det offentliga, för oss medborgare ("undersåtar") och äktenskapen var statsangelägenheter där ev kärlek inte var det primära. Jag menar dock att de ska ha en viss rätt till privatliv, numera. De har ytterst ringa makt. Men invändningen kan vara att de ändå är kändisar. Reell makt kan i någon mån har ersatts av visst indirekt inflytande pga just kändisskapet.

OK, gränsen kan därför vara svår att dra...

Men rätten till fri information då? Den förfäktas nu av främst kvällspressens redaktioner. Det skulle vara ett allmänintresse (trots att det kan kallas skvaller) för oss att veta de intimaste detaljer om hur det står till med kungligheters kärleksliv. Eller brist på detsamma.
Nej, jag anser inte det. Den typen av snaskande i privatlivet har inget faktiskt nyhetsvärde, och drivkraften för att publicera det beror på en önskan att öka intäkterna för tidningarna. Inget annat.

Motargumentet blir: den enorma exploateringen av kronprinsessans förestående bröllop.... Ivrigt påhejat av just kungahuset och rojalisterna... Det ökar pressens inkomster, och kan ha positiv (?) inverkan på monarkins fortlevnad. Så, vill man ha denna "fria information" så får man ta nackdelarna också i form av kränkt integritet i vissa fall.

Eller?

(Det jag skrev igår om att inte lägga länkar på "integritetssidan" får jag kanske redan ompröva. För att underlätta ev debatt. )
På integritetssidan diskuterar jag även politikers rätt till integritet.

Finare att skriva på papper, eller?

Bloggandet i sig blir då och då ett hett ämne bland bloggarna. Jag skrev om det för några dagar sedan och nu har det fått ny fart igen, kanske främst genom en pappersbloggare, om man får säga så om Sanna Rayman i SvD, som skriver om lågkonjunktur för bloggandet. Det föranledde Seved Monke till en kraftfull replik, som Sanna svarade på - på hans blogg. Intressant. En fråga dryftas är om det är finare att skriva i en papperstidning och om det är lägre kvalitet när det bloggas.

Mary (mmm) har idag också en lång utveckling av sin syn på bloggandet, varför hon och andra bloggare skriver. Och flera andra har hängt på.

Nå, jag menar nog att det finns bra och dåligt på båda sidor. Men onekligen är mångfalden större bland bloggarna. De blir därmed intressantare!

Dvs när det inte är valtider..... För Sanna Rayman har en poäng när hon påpekar att nu ska varje politiker blogga. I princip borde det vara intressant och bra. Men det är det inte. Detta därför att det blir så träaktigt. Jag har nog nämnt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. För att bloggar ska bli intressanta så ska de inte vara rena propagandaplattformar för EN åsikt.
Intressanta blir de om där förekommer en diskussion, ett meningsutbyte med andra och om andra idéer.
Ett tecken på att valrörelsen minskar debattlusten, och ökar megafontänkandet, det är att viljan att kommentera och diskutera på andras bloggar verkar ha minskat på senaste tiden. Nu skrivs det mest på egna bloggar, och länkas till likatänkandes. Trist. Och föga utvecklande.

För propagandan har vi ju papperspressen...

Integritetsbegreppet

Jag har nu lagt upp en särskild sida, se ovan, för texter kring integritetsbegreppet.
Det är inte en förteckning (ej eller en länksamling) över sådant jag redan publicerat på bloggen, utan ett tämligen utförligt resonemang över hur jag ser på personlig integritet.

Integritet är ett begrepp som fått politisk aktualitet på senare tid bland annat p g a FRA-lagen och den debatt som den startade 2008 liksom hur det (tämligen) nybildade piratpartiet har integriteten som ett av de nyckelord som dess plattform vilar på.

Utöver två små inledande avsnitt, som jag publicerar idag, kommer jag i det följande t ex att skriva om "samhället och integriteten" och om integritetsproblemantiken och terroristbekämpning. Jag kommer också att skriva om "välviljans integritetskränkningar" och om integritetskränkningar emot enskilda. Med mera.

Väl bekomme.

Blir stödet till tidningen "Nationell Idag" presstödets död?

Att presstödsnämndens beslut att ge ett par miljoner till Nationaldemokraternas tidning "Nationell Idag" har givetvis orsakat debatt. Detta trots att det, troligen, är ett korrekt beslut enligt de regler som finns.

Nu finns dock flera aspekter på detta. En gäller yttrandefriheten i en demokrati. Den är omistlig. Inte ens nazister av nationaldemokraternas slag skall förnekas yttrandefrihet. Deras åsikter ska bekämpas med argument i demokratisk ordning.

Frågan är dock om detta per automatik ska innebära att en icke-demokratisk ideologi ska få statligt stöd (skattepengar) för att föra ut sina åsikter?
Det tycker jag inte.

Men då uppstår frågan om vem som ska avgöra vad som är en korrekt inställning, vad som är en "godkänd" ideologi. Det är givetvis en mycket grannlaga uppgift, som dessutom helt uppenbart kan locka till övertramp och godtycke i bedömningen.

Kanske är den logiska följden att presstödet bör upphöra! Presstödet tillkom för att säkra mångfald i media. Jag vet inte om man kan säga att det har lyckats. Det har visserligen räddat ett antal sosse- och centertidningar, liksom Svenska Dagbladet. Om det skett på ett helt oantastlig sätt kan diskuteras. Och än mera kan ifrågasättas om det därigenom verkligen gett den mångfald man kan begära. Ser inte pressen väldigt lika ut? Fri debatt? Tja, på redaktörernas och VD-arnas villkor - tidningarna är ju kommersiella produkter idag mer än någonsin. Mångfalden i debatten beror i allt högre grad på små "kulturtidskrifter" och internet med bloggarfriheten, så länge den nu består.

Att omformulera reglerna för presstödet för att på ett demokratiskt och juridiskt rimligt sätt begränsa eller utesluta bidrag till icke-önskvärda publikationer av nazister (och kommunister?), det torde vara en närmast hopplös uppgift.

Bättre då att ta bort presstödet.

Jag älskar inte precis Anders Borg, men...

Nej, Anders Borg (m) är inte min favorit. Men jag måste erkänna att rent kameralt är han en bra finansminister. Mina invändningar emot honom är av ett mera politiskt slag. Jag är inte moderat. Dock, när jag läser på Dagens Industris hemsida att han inte ser några skäl för staten att göra upp med de tidigare aktieägarna till Carnegie, då håller jag med honom.

Citat: Grunden för den hållningen är enkel, enligt Borg.
"Om man äger en finansiell institution och missköter den är det rimligt att man får ta kostnaderna för det. Jag ser inget behov av en uppgörelse."

Det tycker jag, spontant, är en riktig inställning. Banker ska inte kunna missköta sig hur som helst och ändå räkna med att skattebetalarna kompenserar dem eller aktieägarna. Att de tidigare ägarna nu gnäller är i och för sig naturligt, men det är bra att göra klart att såväl (större) aktieägare som bankledningar har ett ansvar. Finanskrisen har tyvärr visat att inte alla insett det.

Blogga; för att diskutera eller vara megafon åt ett parti?

Min främsta invändning emot politometern (Martina Linds) är att den fortfarande bara listar partistämplade bloggar. Jag har tyckt mig märka att alltfler av de partimärkta bloggarna faktiskt blir mindre och mindre intressanat ju närmare valet vi kommer. Det är så förutsägbart vad som skrivs där, blir mer och mer propaganda och mindre och mindre ärligt sökande av att bryta och kanske byta åsikter. Sökandet avtar och utpumpandet av färdiga partiåsikter blir så förfärligt mera frekvent.
Det märks också att partierna lär sig bloggtekniken allt bättre och att de snärjer in "sina" bloggare. Något som i och för sig varit märkbart länge betr sossarna med sina standardiserade blogghuvuden... Och länkandet och höga siffror på Knuff blir viktigast.

Det är trist.

Att jag inte är ensam om detta framgår av dagens bloggdebatt just om detta fenomen. Till och med bloggare som har partitillhörighet har betänkligheter, vilket hedrar dem. Erik Laakso (s) är en av dem. Och Mary (MMM) (m), en annan , blev många m där... med en inställning som i mångt och mycket liknar min. Som bloggare då. Mark Klamberg (fp) har också analyserat läget och kommer med intressanta kommentarer. Det är intressant att så många av de (listmässigt) främsta bloggarna genom sitt partiengagemang har tid att blogga - och länka - så mycket. En tendens som jag tyckt mig observera är dock att vad gäller piratpartiet så har bloggandet från de främsta (vilka med undantag för Rick och Christian är oavlönade "amatörer") så har det minskat lite grand. Förhoppningsvis pga att de söker nå ut även i de traditionella media, vilka annars helt domineras av riksdagspartierna.

Jag är i och för sig inte speciellt intresserad av de olika topplistorna för bloggarna. Det jag söker och vill läsa, det är intressanta åsikter inte mer el mindre lyckade omskrivningar av partiprogrammen. Att länka till varandra för att få höga listplaceringar, det känns helt galet! Visst, jag länkar i viss mån till andra. Men då för att jag vill ge tips om något jag anser intressant, och då oftast med kommentarer. Eller så tar jag avstamp i någon artikel för att utveckla temat i den, eller i nya trådar. DET ser jag som syftet, i vart fall mitt, med politiskt bloggande.

Bloggandet som ett samtal, förhoppningsvis intelligent och sökande. Visst kan de som bara vill göra propaganda för en färdigpaketerad åsikt, ett partipaket, göra det. Efter att ha arbetat (idéellt) med partipolitik i en massa decennier, och efter att ha upplevt hur de flesta partier och inte minst det som jag tillhörde, avvikit från sin ideologi, så anser jag dock det är intressantare att diskutera demokratins framtid när partierna bara är valmaskiner för att marknadsföra partiledningarnas valbroschyrer för att ta makten.

Piratpartibekymmer

Nej, det verkar just nu inte gå bra för piratpartiet. Medlemssiffrorna sjunker, pga det förnyelsekrav som partier har, och som verkar strängare än i andra partier. Sjunker till en nivå som ändå andra partier kan avundad pp, som Birger Schlaug (fd språkrör för mp) konstaterar. Rick Falkvinge plockas (i vart fall temporärt) bort från AB debatt. Att opinionsundersökningarna inte anger piratpartiet som ett eget alternativ, det ger pp ett psykologiskt undertag jfrt med de andra partierna.

Birger Schlaug verkar inte helt negativ till pp, men är ändå lite sval och inte fullt insatt i vad pp står för. Dock noterar han, uppenbarligen med viss sympati, att ävenledes fd språkröret i miljöpartiet, Anders Nordin (från Piteå) ställer upp för piratpartiet i höstens val. Jag tror att Anders Nordin bärs av ett gediget engagemang för att försvara den enskilda människan mot staten, och för en levande demokrati där inte allt styrs uppifrån. Aningen skeptisk kan jag dock vara efter att ha sett hans aktiviteter i Piteå kommunfullmäktige en gång i tiden. Han hade där lite svårt att skilja på smått och stort, om man uttryker sig så. Ändå var han en frisk och annorlunda fläkt.

Schlaug anser att pp är ett enögt parti. Citat:
"Piratpartiet tycks annars mest engagera sig i hur staten övervakar och styr människor. Men tycks mig inte ha svar på sådant som är minst lika obehagligt: hur privata intressen, vinstsyftande bolagssfärer, övervakar och styr människor. Man tycks inte heller ägna sig åt frågan hur individer kan övervaka och kränka andra individers integritet."

Nu tycker nog att Schlaug är lite orättvis betr Piratpartiet. Visst är kampen mot Storebrors koll av oss små det viktigaste, men nog håller de på att försöka bredda sig med en tillämpning av integritetsbegreppet över ett vidare fält. Liksom av rättssäkerheten. Och att man inte vill bli trampad på av Storebror och hans lakejer i FRA mm, det utesluter inte att man även vill vara vaksam betr övriga integritetskränkningar vi utsätts för.
Det stora bekymret för pp är att de gamla partierna försöker tysta all debatt om rättssäkerhet och integritet. Detta konstaterar även livbåten i artikeln "Grus i maskineriet". Läs artikeln, den benar upp problemet riktigt bra. Där konstateras att pp en tid haft mycket gratis, men att nu är det kärvare tider. Då krävs mera av partiet, dess organisation och medlemmar.

Det är ganska självklart att riksdagspartierna inte vill ha in pp och dess frågor i debatten, de tillgriper alla medel för att undvika detta. Lika självklart är att pp måste lyckas att få upp frågorna på agendan igen. Piratpartiet kan inte vänta sig att få gratis skjuts av traditionella media. PP måste använda kraft, list och envetenhet för att komma in i gammelmedia.

Samtidigt tror jag faktiskt att piratpartiet, som får leva med sitt väljarbortstötande namn, måste inse att ska det komma in i debatten och andra media än hos vissa bloggare, så måste partiet se att det finns andra frågor! Möjligen inte lika stora som för pirater, men stora eller intressanta för många väljare. Väljare som knappast ser frågornas eventuella koppling till integritet och rättssäkerhet om inte pp deltar i debatten även om dem.

Jobbigt? Ja, visst! Men att ge sig in i matchen om väljarna är inget för den som inte kan eller vågar kämpa hårt. Hårt och med intelligens.
Fördomarna om pp är gigantiska hos både gemene man och hos traditionella media.
Fördomarna beror till stor del på partinamnet. Det gör att pp kopplas till fri fildelning, det s.k. Pirate Bay-syndromet. Det ses därmed som apart. Pp måste bort från den stämpeln för att nå fler väljare.
Både väljare och media ser det som en match mellan två block. Det är ett enkelt dramaturgisk schema.
Att det finns frågor som inte skiljer blocken, men som ändå är viktiga, oerhört viktiga, det måste piratpartiet lyckas nå ut med.

Jag vet inte om partiet är moget för detta, om både bredden och djupet finns hos tillräckligt många piratpartister. Men misslyckas partiet - då tror jag att den demokratiska krisen fördjupas i Sverige. Då är vi illa ute.

Det brittiska opinionsläget borde ge svenska partier huvudbry!

Ja, jag håller med Scaber Nestor om att det verkar kunna hända något intressant i politiken i Great Britain. Att en direktsänd tevedebatt mellan partiledarna gör att opinionen plötsligt är delad i tre nästan lika stora delar. Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg gjorde ett fräscht och intelligent intryck vid sidan av de mera traditionellt trista typerna från Labour och de konservativa.

Liberalerna har under många decennier setts som ett litet parti, som pga valsystemet brukar få 5-20 mandat bara. Så blir det ju med majoritetsval i enmansvalkretsar. Samtidigt har liberalerna ofta 15-20% el lite mer av rösterna, vilket med proportionellt val som i Sverige, skulle gett dem sådär 100-15o mandat...

Labour och de konservativa liknar i mycket sossarna och moderaterna i Sverige. Stora kolosser som kämpar om mittväljarna, om än med tyngdpunkten till vänster resp höger. Med resultat att de är grå och trista, vilket bara kan brytas om de har en partiledare med extra utstrålning. Som Margaret Thacher hade, som Tony Blair hade. Detta sagt utan att värdera deras politik.

Som scaber nestor konstaterar så utgör därför liberaldemokraterna ett verkligt alternativ för väljarna. Med opinionssiffror som delvis till och med ger dem någon procent mer än de andra partierna, så känns läget helt öppet. Det beövs inte mycket förrän de blir vågmästare eller till och med lika stort eller större än de andra partierna. Nu kommer givetvis en massiv motkampanj från de stora, men efter valet kan de behöva tigga på sina knän för att få med liberalerna i en koalition.

Liberaldemokraterna utgör en sammanslagning av de som tidigare kallade sig för bara liberalerna (som har punktvis starkt stöd i Skottland) och det lilla socialdemokratiska partiet. Det sosseparti som var en liten utbrytning från Labour av en del mera modernt inriktade "sossar" med liberala sympatier. Jämför man med Svensk politik så får man anse att liberaldemokraterna är ett "vänsterliberalt" socialt inriktat parti med stänk av både miljötänkande och lidelse för den enskilda människans frihet (integritet och rättssäkerhet). Det är ett parti som inte finns i Sverige, men som har släktskap med hur folkpartiet en gång var, hur centern en kort tid försökte vara innan det tappade kompassen, lite miljöparti, lite pp och en stor dos socialliberalism. I mina ögon således ett klart attraktivt alternativ!

Att ett sådant parti plötsligt får brittiska väljare att vakna upp, det borde få svenska partiledare att tänka till!

Bernt Rosengren, gyllene för femte gången! Och lite om SJR

Så har då Bernt Rosengren, jazzspelande tenorsaxofonist, fått en Gyllene skiva för femte gången. Gyllene skivan utses årligen sedan 1954 av Orkester-Journalen (OJ), av dels dess läsare, dels av en grupp musikkritiker, bland de jazzskivor som utgetts under det senaste året.

I dagarna har det blivit klart att priset för bästa utgivning under 2009 går till Bernt Rosengren för hans CD "I´m Flying" på Pb7.

1965 fick han utmärkelsen för "Stockholm Dues",
1969 för "Improvisationer", som gavs ut av SJR, Svenska jazzriksförbundet,
1974 för "Notes from the underground",
1999, efter ytterligare 25 år, för "Face to Face" tillsammans med Arne Domnerus.

Men Bernt har dålig koll på sina skivor, enl intervjuartikel i OJ med anledning av den senaste Gyllene skivan. Betr "Improvisationer" från det skivfattiga slutet av 60-talet är han, enl OJ-artikeln, lika okunnig som OJ:s intervjuare!
Märkligt, anser jag, som var SJR-ordförande då det begav sig och en av de som drev fram och arbetade hårt för att ge ut skivan. SJR, som 1968 gav sig självt en nystart som pådrivande för jazzintresset och jazzintresserade, ville dels dokumentera Bernt musik, som då fick anses som mycket modern, och dels visa att jazzen levde! Det var ett riskprojekt för en organisation som då bara hade några hundra medlemmar, byggde helt på idéelltt arbete och en budget på ett par tusenlappar.

Jag har skrivit om bl a detta på annan plats, och citerar ett stycke.
"Ett av de stora projekten efter revolutionen var att ge ut SJRs första skiva. Något som kändes mycket angeläget på grund av den ytterst ringa inspelningsaktiviteten dessa år. Mitten och slutet av 60-talet var en period då jazzens stora publik försvunnit till poppen och rocken. Jazzen strävade visserligen efter konstnärligt erkännade men musiken levde under mycket knappa villkor och omhuldades av en krympande skara entusiaster.
Detta ville vi på alla sätt förändra. Skivan med Bernt Rosengren producerades, döptes till "Improvisationer" och vann OJs omröstning som årets Gyllene Skiva. Men vägen dit var törnbeströdd. Ekonomiskt var det ett vågspel, självfallet. För att den skulle gå ihop skulle i princip varje ex säljas. En del fysiska kontakter i Stockholm, framför allt med musikerna för att få fram inspelningen skulle ombesörjas av unge herr Westin, som vid detta lag lämnat Sollefteå för storstaden. Det slitsamma jobbet med alla administrativa kontakter rörande produktionen, med tryckerier (där något gick i konkurs innan det hann anlitas etc) av etikett, av omslag, köp av innerpåse, pressning, framtagning av matriser kom i huvudsak på mig. Lars-Göran gjorde en textruta om SJR till omslaget. Ragna Rosengren kontaktades för att utforma framsidan. Ett nonfigurativt röd-grönt mönster. Som ordförande hade jag ansvar för att projektet inte sprang iväg över alla gränser ekonomiskt. Men jag hade begränsad insyn i Westins göranden. Och vi betalade inte bara ett hyfsat arvode till musikerna, vi betalade också NCB-avgifter och annat helt exemplariskt.
Någon lysande affär blev aldrig skivan. Upplagan sänktes jämfört med de första planerna, vilket möjligen minskade risken för förlust. I längden gick det väl ändå hyfsat ihop. Inte minst sett mot bakgrund av den good-will det ändå gav både bland jazzvänner och musiker att SJR rodde iland projektet. Vi visade aktivitet och framåtanda."

Jag konstaterar såhär efteråt att konstnärligt-musikaliskt blev skivan en stor framgång. Och Ragna Rosengrens omslag anses som ett bra exempel på fina och konstnärliga omslag, som en kontrast till konventionen då. Ändå gjordes många konstnärliga LP-omslag på den tiden. Musiken är inte bara ett tidsdokument utan ett bevis på hur modern och frisk svensk jazz kunde vara. Och tillika ett dokument över vad entusiastiska jazzvänner kunde åstadkomma utan ekonomiska resurser, men med brinnande intresse för musiken.

För den som måhända är intresserad av att läsa mera om SJR och slutet av 60-talet ger jag en länk här, scrolla ner en bit till rubriken som avhandlar SJR och "revolutionen 1968".

Åh, titta det snöar

Ja, nog är det märkligt att det snöar. Och att det snöat hela lördagen. OK, det är ju april. Men borde vi inte ha fått nog med snö denna vinter?
Till råga på allt så haglade det igår!

Det är så man undrar vad som är i snön och haglet. Jag menar, med tanke på vulkanutbrottet som sprider aska över hela Europa. Det är en påminnelse om att människan inte har mycket att sätta emot naturen, när dess krafter visar musklerna. Och det visar att det är svårt att planera för allt.
Och att lagstiftning om att byta till sommardäck senast 15 april känns smått komiskt. Trots att solen tagit rätt bra de senaste två veckorna och att snödrivorna minskat med minst en meter och ser rätt sjaskiga ut.

Det snöar än, om än det smälter rätt snabbt när det väl är nere.

Ett liberalt samhälle (Elsa)

En gång i tiden för länge sedan fanns en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolan för folkpartister som hette Elsa, ett liberalt samhälle. Det var på den tiden som folkpartiet var ett liberalt parti. Och så förblev det, kanske pga "Elsa", ännu några decennier.
Numera är det knappast populärt inom fp att bedriva studier i liberala elementa, såsom i den studiecirkeln. Det har ju utvecklingen visat - och det är synd.

Jag kommer att tänka på detta när jag läste hur en av de kvarvarande liberalerna beskriver sin liberala vision, Daniel Rohdin i Eslöv.

Jag har publicerat Daniels korta och koncisa text på bloggen Liberal 2010, länk här. Den påminner mig om hur fp en gång var, och borde bli igen. Jag har skrivit liknande texter ett antal gånger under mina aktiva fp-år. Det som gläder mig är att en av dagens aktiva folkpartister, som dessutom är liberal, tänker i de banor som vägledde mig och fp under 1900-talets senare hälft (och i och för sig i stort även ett par decennier före 1950).

Det beklämmande är att flera av dagens ledande fp-are inte alls verkar ha denna vision. Det är t ex i allt väsentligt rena motsatsen till vad Johan Pehrson står för.

Jag hoppas ni bli nyfikna och läser Daniel Rhodins liberala vision. Den finns också att läsa på Liberati.

Valkompass med missvisning

Nu kommer valkompasserna! Alltså dessa frågesamlingar, som ska tala om för oss om vi sympatierar med det parti vi tror oss gilla. De kan vara kul tester, om man inte tar dem allvarligt. Men nu sägs att de också fungerar som vägledning för tveksamma personer, alltså de används som verkliga kompasser.

Jag har testat en sådan kompass, utformad av TT Spektra och ett antal "experter", och publicerad i Piteå-Tidningen. Jag gissar att den då också finns i andra tidningar.
Jag hyser ingen tvekan om de frågor som ställs där, men resultat blir mycket häpnadsväckande. Därför har jag analyserat vilka frågor som ställs och hur. Och vilka som inte ställs. Utifrån detta kan jag konstatera följande:

Upplägget av valkompassen utgår från ett gammaldags blocktänkade. Den identifierar inte saker alls eller gör det fel och otillräckligt när det gäller frågor som har andra perspektiv än block eller höger-vänster. Inte heller finns bra frågor som inte skiljer blocken, men som finns hos andra!

a) testfrågor betr blocksympatier.
För min del gav det ett "lustigt" resultat ... tämligen jämt mellan blocken.
Vilket är märkligt eftersom jag inte anser att något av blocken är bra - båda är i stort sett lika dåliga.
Mitt troliga alternativ vägs alltså alltför lågt i viktningen. Eller rättare sagt, det finns inga testfrågor som säger att man kan sätta stor vikt vid en/flera frågor där blocken har likartade åsikter, men där det finns klara ställningstaganden i andra partier (som pp).
Det finns inte heller någon viktning av hur tung man anser en fråga är när det gäller blocken och alternativ till dessa.

b) testfrågor betr partisympatier
De gamla perspektiven och frågorna kommer fram tämligen bra, men inte motsättningen mellan de etablerade partierna och de nya partierna.
Inte heller finns något som anger de smärre differenser i nya frågor som kan finnas mellan riksdagspartierna. Inte heller framkommer att de skillnader som en tid funnits mellan allianspartierna och de röd-gröna betr t ex FRA-lag och datalagring nu de facto synes ha försvunnit.

De enda nya frågor som finns med betr partival är "fildelning", som beskrivs fel utifrån faktiska partiställningstaganden, och "buggning".

Inget parti är för fri nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Däremot finns ett parti utanför riksdagen som vill se över och modernisera upphovsrätten utifrån modern teknik - inte avskaffa den.
Riksdagspartierna är dock i stort sett inne på att bevara upphovsrätten oförändrad, eller till och med utöka den i enlighet med upphovsrättslobbyns (dvs de organisationer som lever på att ta hand om artisternas ersättningar) påtryckningar.

Buggning är ett mycket tveksamt ordval när frågan egentligen borde definieras att gälla den integritetsdebatt i FRA-lagens efterföljd som uppstått. Frågan borde alltså ha varit ungefär som så, om man är för eller emot att det finns en lag som ger myndigheterna rätt att registrera och kontrollera all vår privata korrespondens som går via internet, liksom vilka vi har kontakt med och deras kontakter. Om vi är beredda att ge avkall på vår integritet och rättssäkerhet på det sätt som redan skett genom FRA-lagen och som förbereds i en mängd annan, ny lagstiftning. Ex-vis om datalagring. Ex-vis om att göra våra mobiltelefoner till elektroniska fotbojor, så att myndigheterna ska kunna följa alla våra steg.

Betr inget av detta ställs det riktiga och fullständiga frågor. Inte heller viktas de två ynka frågor som snuddar vid dessa problem, tillnärmelsevis rätt för de som är emot dagens och kommande lagstiftning betr integritetskränkningar. Frågan är också vilken vikt de som godtar integritetskränkningar och rättsosäkerhet ger dessa frågor... knappast samma som motståndarna i vart fall.

Resultatet av detta är att för de som främst intresserar sig för skattetryckets storlek, privata sjukförsäkringars vara eller inte vara och om entréer på museerna, NATO och euro, för dem är kompassen rätt så hyfsat utformad. Men de som prioriterar personlig integritet, frihet, rättssäkerhet och medborgerliga rättigheter, för dem är det en rejäl missvisning i kompassen.

Det är farligt med en kompass som inte visar rätt när man ska orientera sig!

Det kan vara värt att tänka på om ni tänker roa er med att kolla var ni hamnar i en "valkompass".

S för masskonfiskering av posten och liberaler diskuterar politiskt ledarskap

Idag ger jag ett par lästips. Först noterar jag vad Mikael Elmlund skrivit om hur en sosseseger i höst skulle innebära fortsatt masskonfiskering av privat korrespondens.
Jag citerar:
"Att socialdemokratin hycklar i FRA frågan har det väl knappast funnits någon tvekan om, men att de skulle visa sina kort redan innan valet är ju minst sagt besynnerligt. Enligt SvD och ledande socialdemokrater är linjen ”numera” att masskonfiskeringen av oskyldigas privatkorrespondens fortgår tills vidare, brevhemligheten återinförande skjuts på framtiden.
Det faktum att oppositionen i signalspaningsnämnden endast representeras av socialdemokrater och att både V och MP förklarats persona non grata är en indikation på stödpartiernas vikt i denna för sverige avgörande fråga."

Läs hela inlägget hos Mikael. Johan Westerholm har en något annorlunda syn på (s) och FRA-lagen. Han ser det mera som hur olika regering och opposition ser på tågordningen för att genomföra förslag. Trots en imponerade genomgång av vad som kan sägas ingå i "FRA-lagen" (hämtad från Mark Klamberg) så känner jag mig verkligen inte övertygad av Johans tolkning. Tvärtom, snarare.

På den liberala sidan (ja, det finns ännu liberaler, även om det inte kan sättas likhetstecken mellan liberalism och något parti eller partiledning!) diskuteras det politiska ledarskapet. På Newsmill finns en stor genomgång av två företrädare för Liberati, som i spolar dagens samtliga partiledningar som omoderna och dåliga ledare och föreslår förändringar.

Jag menar att det är en mycket intressant artikel som bör läsas i sin helhet! Jag avstår därför direkta citat. I mycket sätter de fingret på ömma punkter. Det innebär inte att jag instämmer till 100%, men nog är det i mångt och mycket omstörtande förslag de kommer med. Förslag som är avsedda att göra partierna och deras ledande både mera modernt och demokratiskt. Inte minst vill de stärka de enskilda ledamöterna på partiledningarnas bekostnad, något som jag starkt förespråkat vid ett flertal tillfällen.

Däremot är jag inte oreserverat såld på förslaget att begränsa tiden för en ledamot att sitta två perioder i riksdagen. Det är en för kantig regel, som skulle innebära misshushållning av politiska begåvningar i vissa fall. Men något slag av begränsning kan man fundera på. Det är möjligt att starkare personval skulle minska behovet av för rigida begränsningsregler. Att partistödet skulle riktas till ledamöterna i st f till partierna kan vara en bra väg. Förutom att det nog kan minskas då.
Jag hänvisar er att läsa hela artikeln på Newsmill.
Även kommentarerna är intressanta. I något fall pekar de på adekvata invändningar, men också på hur svårt det är med nytänkande... Och att jämföra olika sorters ledarskap, tja, det beror på vad man ser som effektivt alternativt demokratiskt stimulerande.

Ytterligare en (kortare) text i detta ämne är det som Jan Rejdnell (en av de bakom Newsmillartikeln) skriver på sin blogg. Han upprepar förslaget om tidsbegränsning, men har även andra förslag redovisade i punktform, bl a krav på arbetslivserfarenhet för att få kandidera till riksdagen. Läsvärt. Hans rubrik är: De politiska partierna saknar internt ledarskap.

Kramliberalism!

Ser att nu lanseras ett nytt begrepp, kramliberalismen! Obs, kram inte "krav". Utan att jag hunnit kolla in vad som karaktäriserar detta mjuka begrepp måste jag dock tillstå att det känns riktigt bra!
Det var ju under Lars Leijonborgs senare år som partiledare för fp som han angrep snällismen, som han ansåg präglat för mycket av fp tidigare. Begreppet kravliberaler myntades. Nu är det givetvis inget fel på att liberaler, liksom alla andra, ställer krav. Alla, konservativa möjligen undantagna, med ett politiskt engagemang vill ju förändra samhället, och ställer krav.

Men Leijonborg och än mera en del andra, främst kanske Johan Pehrson, la ett innehåll i detta med kravliberalism som för mig känns väldigt långt bort ifrån den klassiska socialliberalismen och dess krav. Den som inser att fri marknad ger bäst resultat för välstånd (den som inte tror det kan ju jämföra med planekonomin i Sovjet och dess lydstater). Men som dels inser att för att fri marknad och fri konkurrens ska råda så måste staten se till att den fria marknaden inte tar död på sig själv. Som ju monopolister vill, och t ex de giriga bankdirektörerna var nära lyckas med helt nyligen. Dels och dessutom tar ju socialliberalismen socialt ansvar. Och det är något annat än menlös "snällism".

Jag hittade begreppet kramliberalism på Annika Beijboms blogg. Annika är en folkpartist som faktiskt är liberal, i klassisk mening. Hon är dessutom med i Liberati och är en av de folkpartister som bästa förstår sig på internet och hur bloggar och sociala medier fungerar. Och som verkar ha ett öppet sinne för ideer som kommer även från andra än partipolitruker!

Jag kan väl nämna att en viss inspiration fick jag även från Anders Widéns blogg idag. Speciellt när jag ser hur olika ordet liberal kan tolkas och vantolkas.

En kramliberal måste väl dessutom vara socialliberal?! Dvs en liberal, som inte snöat in på den ekonomiska biten, men tar socialt ansvar. Utan socialistiskt förmyndarskap och utan FRA-lagen etc.

Kram!

Väljarkontraktet, delrapport

Väljarkontraktet, det som de som säger Nej till datalagring skriver under, har även vållat en del debatt. Av någon anledning är det främst en del allianspolitiker som inte gillar det. De är rädda för att samvetsröstning skulle äventyra regeringen. Dvs regeringsduglighet har blivit det allt annat överskuggande målet.

Eller som man också kan uttrycka det, för vissa så är devisen "Ändamålet helgar medlen". Som jag ser det så är det ett tecken på att demokratin har hamnat snett. För mig måste innehållet i politiken och trohet mot ideologi vara viktigare än att politiker fungerar som röstboskap åt sina partiledningar.

I skrivande stund, sönd 11 april, har 6 folkpartister skrivit under väljarkontraktet liksom 18 piratpartister. En centerpartist lär vara på gång.
Men tyvärr så saknas ännu namn från alla andra partier, ingen moderat (Mary, var är du, inte hittat scannern än?), ingen miljöpartist, ingen sosse eller vänsterpartist har ännu vågat skriva på (piskan?). Ingen kd-are.

Denna tvekan - eller rent motstånd - det gör i mina ögon personval än mera angeläget. Vi behöver en ny sorts politiker.

Parboendegaranti ?

Ett av de hetaste ämnena de senaste dagarna bland politiska bloggare har varit frågan om parboendegaranti. Frågan som väckts med anledning av hur kommunen (Eskilstuna) inte vill låta ett äldre par bo ihop (efter 64 års äktenskap!) eftersom de har olika vårdbehov.

Jag anser givetvis att det ska vara självklart att äldre människor inte ska tvingas isär på gamla dagar, inte ens om de har starkt olika vårdbehov.

Däremot anser jag det märkligt att det ens anses angeläget att lagstifta om detta! Lagar är besvärliga ting. Svåra att avskaffa eller ändra om något blev fel. Vi har för många lagar sedan länge, och många ganska tveksamma. Eller helt fel. (Som FRA-lagen.)

Nej, jag menar att detta borde vara en självklarhet för varje sunt tänkande människa, att inte skilja på folk som vill fortsätta att bo ihop!
Då förutsätter jag förstås att även kommunalpolitiker ska vara sunt tänkande människor.
Är det där felet ligger, att politiker inte inser vad vanlig mänsklighet och sunt förnuft innebär så ska de avsättas. Röstas bort i nästa val. Och ännu hellre, det parti de tillhör bör tala dem tillrätta och om det inte lyckas, se till att de "omplaceras".

För det kan knappast anses vara en viktig ideologisk princip i något demokratiskt parti att tvångsskilja makar!

Ska katolska kyrkan förbjudas? Eller "bara" censurera lite

Ropen på censur och förbud av alla slag skallar runt omkring oss. Inte minst vill en del, främst tydligen politiker, censurera och begränsa internet. Där finns barnporr, bevars.
Jaha, frågar jag, är det internets fel? Är det inte människor som publicerar det? Blir det mindre förgripliga saker av att vi försöker förbjuda det?

Kanske är det människors attityd i sig som vi i stället borde försöka påverka? Och erkänna att det ofta ligger kommersiella avsikter bakom. Försök klämma åt dem som säljer skiten. I stället för att ropa på lagar om censur.

Nej, nu var jag naiv.

I dessa dagar poppar det upp alltfler pedofilskandaler inom den katolska kyrkan. Präster och biskopar som förgripit sig på barn, vars föräldrar trodde att i kyrkan var de säkra.
Ska vi dra parallellen till internet och barnporren, så då borde katolska kyrkan förbjudas. Eller hur?

Eller ska vi nöja oss med att censurera alla nyheter om påven och hans kyrka? Fram för allt då på internet. Ingen (?) vettig människa vill ju veta om barnporr eller pedofeli! Censur, censur.

Då blir ju allt bra då.

Så kan vi passa på att censurera och förbjuda allt annat som vi inte tycker om heller. När vi ändå är på gång. Till exempel, förbjud försvarsadvokater, som bara gör det svårt för domstolarna genom att kräva bevis. Förbjud föräldrar att ha åsikter om deras barn ska få drogtestas. Censurera obehagliga dokumentärfilmer att visas, vi mår ju bara illa av att se hur barn och oskyldiga dödas. Och varför ska poliser behöva tåla att deras övergrepp visas upp? Censurera internet. Förbjud bloggar.
En enda religion räcker väl också! Annars blir det bara bråk.
Och en dagstidning räcker väl - de är ju ändå samma nyheter och åsikter som vi kan läsa i dem.
Och inte behöver vi nyheter och Uppdrag granskning i teve? Ge oss underhållning 24 om dygnet i stället. Bara det inte är satir.

Sedan behöver vi inte tänka längre.
Föresten, då får vi inte tänka heller. Lika bra det. Inga mer bekymmer.

Vad kostar valsedlarna?

Här följer den officiella texten från valmyndigheten betr vad det kostar att beställa valsedlar.

"Vad kostar det?
Valmyndigheten beslutar inför varje val vad valsedlar ska kosta för partierna. Dock är principen att det ska vara självkostnadspris, dvs. att Valmyndigheten inte ska ta ut något extra utöver vad papper, tryck och frakt verkligen kostar. 2010 är priset för varje lista 650 kr i startavgift och valsedlarna kostar sedan 40 kr per 1000st.
För partier som fick mer än 1% i något av de senaste två riksdagsvalen är valsedlarna gratis. Maximala mängden gratis valsedlar är tre gånger antalet röstberättigade i valområdet. Även de partier som har mandat i kommun- och landstingsfullmäktige får valsedlar gratis upptryckta. Vid val till Europaparlamentet är valsedlarna gratis för de partier som vid något av de två senaste valen till Europaparlamentet fick minst 1% av rösterna."

Alltså. Riksdagspartier får tryckta valsedlar gratis (dvs betalas via skatten). Max 3 ggr antalet röstberättigade. Nya partier får betala självt. Ett parti som fått minst 1% vid senaste eller näst senaste riksdagsvalen får gratis valsedlar.
Betr kommunal och landstingsval gäller att de som redan har mandat får gratis valsedlar.

Valsedlar skall vara beställda senaste den 15 april för att vara levererade senast 45 dagar före valdagen.

Svenska valsystemen är fritt, men inte rättvist.

Ett par forskare, Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, fick för en tid sedan en artikel om det svenska valsystemet refuserat av de ledande svenska pappersmedia. Idag (7 april) återkommer de med sina synpunkter i en artikel på Second Opinion.

Man kan ha sina funderingar över varför artikeln "inte fick plats" i DN m fl tidningar, men slutsatserna är intressanta. Forskarna har varit internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år och jämför Sverige med hur det är i andra länder.

Slutsatsen är att valen i Sverige INTE är rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.

Jag citerar: "I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige."

Att distribuera valsedlarna är oftast en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på. Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.

Riksdagspartierna får också partistöd av skilda slag, bl a för att trycka valsedlarna. Men små och nya partier får inget bidrag till detta. De får stå både för kostnaderna och försöka bygga upp en apparat som de gamla partierna sedan länge har erfarenhet av. Detta är en kraftig inskränkning i den praktiska rättvisan, blir en orättvisa. Den valsedelsutdelning som förekommer särskilt på större orter blir också en psykologisk orättvisa, genom att den indirekt kan anses avslöja valhemligheten.
Valforskarna sammanfattar problemen såhär:
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär ... att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.

Ett rättvist system innebär att alla godkända partier ska behandlas lika. Det skulle t ex kunna ske genom att det var gemensamma valsedlar för alla, och där väljaren själv markerar parti och kandidat. Det fungerar i andra länder, till och med i länder där demokratin är färsk och skolutbildningen inte är den bästa. Då borde det fungera också i Sverige. Om viljan till rättvisa finns. Det är valforskarnas slutsats, och min.

Vad som inte direkt berörs är valspärren. Ett parti måste komma upp i 4% av de avgivna rösterna för att få riksdagsplatser. Jag har blivit alltmer tveksam till om det verklingen kan kallas rättvisa, när många väljare inte får representation i riksdagen. Det "tunga" argumentet emot att avskaffa eller sänka spärren är att det skulle bli för många partier och svårt att bilda regeringar. En variant av "regeringsduglighets"-argumentet alltså. Vilket jag anser vara mycket lätt om man ställer det i motsats till rättvisa för väljarna.

Spärren hindrade inte Ny demokrati att komma in i riksdagen 1991 och kanske inte hindrar sverigedemokraterna i år. Kanske kan den dock gör att piratpartiet snubblar på tröskeln. Jag vill verkligen inte har sverigedemokrater i riksdagen. Men om väljare i hög grad vill se dem där, so what? Det betyder att de andra partierna inte förmått övertyga om att de är bättre!

Rent matematiskt motsvarar ett mandat cirka 0,3% av rikets väljare. Ska man över huvud taget ha en spärr borde den inte ligga just högre, säg 0,5 - 1,0 %. Det skulle då ge utjämningsmandat. Och förmår en kandidat för ett nytt parti knipa ett mandat i en valkrets, då ska han/hon få det, oavsett om partiet inte kommer upp till eventuell spärr.

I demokratiska val skall det vara fair play. Valsystem som inte missgynnar vissa partier. Lika regler för att komma ut med valsedlar överallt. En fri och öppen debatt. Det senare låter sig dock inte så lätt lagregleras, frånsett att censur inte ska förekomma. Det måste komma till genom demokratisk medvetenhet i samhället.

En annan uppfattning

Många menar att i Sverige finns i princip bara två-tre mediakanaler; Bonniers, Schibstedts och Hjörne. En lätt överdrift är det visserligen, vi har ju ett antal lokala och regionala tidningar samt Sveriges Radio och SVT. Plus internet med alla dessa bloggar. Men, eftersom bloggarna oftast har få läsare, med några undantag, så är denna ventil mest just det - en ventil.

För att i någon mån motverka denna koncentration ska jag här ge tips om ett intressant alternativ för den som inte hemsöker vanliga bloggar, eller vill veta mera, eller som bara vill ha mera än dagspressens nätupplagor att botanisera i.

Det jag här vill uppmärksamma är Second Opinion. Här ett axplock av de senaste artiklarna:
Svenska val är inte "free and fair" - valgranskares slutsatser betr det svenska valsystemet! Hur valsedlar ser ut och distribueras är en demokratisk brist.
Bara rättshaverister oroade när medierna blir partimegafoner - en möjligen ironisk rubrik, läs och döm själv.
Upphovsrätten och yttrandefriheten går hand i hand. En artikel som nog en och annan piratpartist har åsikter om.
Bolagen inbjuder till fildelning. Just det ja.
Fildelning - knappast en moralfråga. Mja, vad sägs?
Myten om väljarna. En kortis av Björn Elmbrant om hur opinionsundersökningar används.

Men det finns ju fler mer eller mindre likartade internettidningar, sådana som bara finns på internet, och inte är kopior av en papperstidning.
Exempelvis: Newsmill och Politikerbloggen. Och så finns ju SVT:s SVT Debatt. Europabloggen verkar dock leva lite på sparlåga just nu.

Nu tycker jag det vore synd om man bara begränsar sitt läsande till dessa, ska vi kalla dem "redaktionella bloggar", men de är ett komplement till vanliga bloggar och kan ge både information och inspiration till än mera debatt.

En levande demokrati bygger ju på debatt, fri debatt, att åsikter bryts och byts. Att vi kan ta del av andra åsikter än de gängse, eller än de egna. En annan uppfattning. Så att våra ställningstaganden blir bättre genomtänkta, förhoppningsvis.

Vill vi ha samvetslösa politiker? (Uppdat.)

Vid ett flertal tillf'ällen har jag diskuterat vådan av partipiska i politiken, senast i mitt inlägg den 4 april. Jag har inte varit ensam om det, men nog verkar det som frågan får allt större uppmärksamhet. Debatten om FRA-lagen för ett par år sedan satte fokus på att partiledningar mera betonade "regeringsduglighet" än att följa sina ideologiska riktlinjer. Därvid kom riksdagsledamöter med djupare ideologisk förankring i kläm. Ett antal av dem kämpade för sin rätt att rösta efter eget huvud, men partidisciplinen gjorde att de flesta fick vika sig. Ett av de senaste exemplen var omröstningen om folkmordet i Armenien, där regeringen fick på tafsen i och att med några ledamöter från allianspartier följde sin övertygelse och röstade med oppositionen (de röd-gröna).

Jag ser nu att Expressen, i en ovanligt genomarbetad artikel belyser frågan om riksdagsledamöters ställning visavi partiledningarna. Läs den. Där påpekas att den under våren förestår en omröstning om kärnkraften, som kan bli spännande bl a p g a att några centerpartister inte vill gå emot sin övertygelse och slits mellan samvete och partilojalitet. Jan Rejdnell pekar i ett inlägg på Liberatibloggen på en annan fråga, aktuell idag, kanske t o m avgjord när detta skrivs. En motion från ett par folkpartister (Barbro Westerholm och Jan Ertsborn) om att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen. Något som borde vara självklart för fp, som kallat sig liberalt, att stödja som parti. Men utskottet föreslås att motionen avslås. Dvs, partipiskorna kommer att vina. Det ska bli intressant att se resultatet.

Nu ska vi inte glömma att partidisciplin, att ledamoten ska underställa sig gruppen/partiledningen, är en gammal företeelse i svensk politik och att den från början var helt självklar för socialdemokrater och kommunister. Även högern/moderaterna har varit och är ett parti som inte gillar att någon avviker från det ledningen sagt. För folkpartister har det inte varit lika självklart, det ligger liksom i den liberala ideologi som fp tidigare stod för, att en liberal får (ja, skall) rösta efter sin övertygelse. Men succesivt har en glidning mot mera disciplin kommit även där. I och med alliansregeringen kan vi konstatera att partipiska är rådande inom ALLA partier. Det intressanta är att denna piska dock irriterar alltmer. Vare sig principfasta politiker eller allmänhet känner sig bekväma med en alltför hård partidisciplin. Därför har det utvecklats ett underförstått undantag när ledamöter åberopat djup samvetsnöd. Men samtidigt är det ifrågasatt, av inpiskarna, och definitionen är diskutabel och flytande.

Nå, visst är det bra om partier kan hålla ihop, i vart fall om de följer sina proklamerade ideologier. Men partidisciplin får inte bli ett självändamål. Vi ser ju också att många frågor inte är helt självklara att definiera ideologiskt samtidigt som partierna inte heller är så noga med att hålla på sina ideologier.

Jag menar att, mot den bakgrunden, är det självklart att varje ledamot ska kunna rösta efter sitt samvete och sin ideologiska övertygelse, och det utan att be om lov. Naturligtvis är det bra om den som går emot partigruppens majoritet anmäler det, och att det diskuteras möjligen, men de ska inte behöva utsättas för påtryckningar och partipiska.

Det är lätt att bekänna sig till självständiga politiker, så länge de tycker som jag. Men, jag ser det som en viktig princip. En regering ska inte vara säker på att alltid få igenom sina förslag även om dess partier har en majoritet. Och en opposition ska självfallet inte heller bruka piskan mot sina ledamöter bara för kunna ge en regering en näsknäpp med hjälp av några självständiga ledamöter i något riksdagsparti!

I den mån partierna i dag kan anses ha mera profilerade åsikter och/eller ideologi, bör förstås dess kandidater omfatta partiets gemensamma grundprinciper, och följa dessa i riksdagen. Men, som sagt, ideologierna tillämpas inte alltid som väljarna uppfattar dem, och ibland strider påstådd ideologi emot partiprogram eller valmanifest, då måste en ledamot få gå efter sin övertygelse. Speciellt som regeringar numera alltid utgörs av koalitioner... Mitt resonemang gäller, som framgått, lika mycket s, v och mp som allianspartierna!

Självfallet måste varje ledamot så långt möjligt deklarera sin ideologi och hur han/hon ämnar tillämpa den i riksdagen, så att väljarna vet vem de kryssar in. Men då ökar också ansvaret hos den inkryssade att stå rakryggat för sina åsikter.

Jag vill gärna tro att vi väljare föredrar självständiga politiker med ryggrad framför samvetslösa ryggböjare.
---
Uppdatering. Ovan omnämnd motion av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn har nu rönt sitt öde i riksdagen, AVSLAG. Att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen, det var alltså något som inte intresserade riksdagens majoritet!

Sak eller person i politiken, eller program versus personval

I påskaftonens text skrev jag bl a om värdet av kompromiss i politiken. Kanske menar någon att detta står i kontrast emot att jag ofta skriver om behovet av tydlighet i politiken, min ständiga efterlysning av politisk profil, ideologi hos de olika partierna. Själv anser jag att det inte finns någon motsats i detta. Vet man (som parti el enskild politiker) vad man vill och varför, då är det lättare att kompromissa. För den som bara intagit en ståndpunkt eller läst in sig på en valplattforms krav är det däremot svårare.

Jag har skrivit om detta, om partiernas sjunkade legitimitet, om personval, om behovet av att grundlagen följs etc i mängder av inlägg, även på senare tid (vart och vartannat inlägg de senaste månaderna, men även dessförinnan).

Visst förek0mmer inlägg om demokratins, speciellt partiernas, brister då och då, men jag skulle gärna se en livligare debatt om detta - och då från ledande partiföreträdare också. Just nu skrivs mera om valkampanjerna, om hur de är och borde vara, om diverse opinionsundersökningar, om partiledares trovärdighet etc.

Vi har ju den märkliga (?) situationen att det är partierna som går till val, partinamnen står överst på valsedlarna. Personvalsinslaget är mycket svagt, som väljare behöver man inte kryssa någon speciell kandidat. Det räcket att ta det paket som ett partinamn står för. Eller det som vi tror det står för. Samtidigt är debatten ofta mycket personcentrerad. Det är Maud och Mona, Fredrik och möjligen Göran eller Beatrice och Johan P som det handlar om. Ofta lyfts deras negativa företräden fram, vad dumt de sagt eller gjort. Att utmåla någon som sänke är givetvis en bra rubrik.

En del sansade personer, inkl mig (haha), vill helst se en debatt som handlar om sakfrågor och/eller ideologi. Detta då den personcentrering som media ger debatten alltför ofta urartar till personförföljelse eller i vart fall på sidospår som har väldigt lite med sakfrågorna att göra. Är Fredrik en trygg landsfaderstyp eller har han offrat integriteten och en hel ungdomsgeneration. Är Mona ett sänke eller är hon den som ska frälsa Sverige från alliansens hemskheter.

Nej, jag gillar inte personförföljelse och smutskastning. Samtidigt måste jag erkänna att, när politiska ställningtaganden diskuteras, så är det enkelt och naturligt att deras främsta företrädare dras fram. När något urbota dumt sägs eller föreslås av en politiker, så måste man som debattör eller analytiker nämna personens namn. Liksom om något, som jag anser är bra, har sagts, så måste den få erkänsla som sagt eller gjort detta fina. Det kan därför inte ses som personkampanjande för eller emot att dra fram personer som exempel när man diskuterar politik.

Tvärtom anser jag att personer som klart kan beskriva vad de står för, och varför de gör det, är bra för att vi som väljare ska kunna göra ett vettigt val. I en tid när partiernas legitimitet kan ifrågasättas både p g a dess krympande medlemstal och deras allt otydligare politiska profil (ideologier) så är det angeläget med kandidater som inte mumlar i skägget utan redovisar sin ideologi. För att få det behövs ett mera markerat personvalsystem i Sverige.

Det är faktiskt inte uteslutet att det skulle kunna leda till ett mera medvetet ideologiskt klimat i svensk politik. Det skulle jag välkomna.

Men det är klart, det skulle nog innebära att media måste ge upp sin förenklade redovisning av vad val och demokrati handlar om.

Mellan långfredag och påskdag. Om onda och goda politiker.

Långfredag är mörker. Döden, det onda segrar. Idag, påskafton, vet vi att i morgon är det tvärtom. Godheten segrar, döden besegras.

I den offentliga debatten utmålar politiker sig ofta som det godas förespråkare, och motståndarna som onda. Mitt intryck är att tidigare så har tidvis det främst varit partiernas andraplansfigurer som målat i svart och vitt, men idag kryper det upp till ledarskikten också. Möjligen kan det bero på att media inte så ofta förmår gå in i djupare analyser utan även de hellre målar i svart och vitt. Det kan ju vara frestande eftersom verkligheten ofta är nyanser av grått.

Dagens opposition målar ju ut Alliansen som den stora boven, som vill skicka ut cancersjuka i arbeten de inte orkar med och att arbetslösa ska svälta. Samtidigt som det faktiskt var sossarna som påbörjade nedskärningarna inom dessa områden, vilket legitimerade det för alliansen att fortsätta... Samtidigt anklagar Alliansen oppositionen för att allt är dennas fel, att den är oansvarig och vill köpa väljarna med bidrag. Dvs våldsamma överdrifter på båda sidor, och långt från den grå verkligheten.

Är då politiker antingen onda eller goda? Med min erfarenhet tycker jag mig kunna konstatera att de flesta (som jag mött i vart fall) har en god vilja, vill bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Det goda samhälle de ser som målet har då sin grund i en ideologi. Av mer eller mindre genomtänkt art. Ideologilösa politiker har nog lättare att hamna snett, då egenintresset tar över.
Jag tror att det goda samhället faktiskt kan vara ett mål för till och med företrädare för extremideologier som kommunism och nazism. Hur det ideala samhället ser ut kan givetvis variera. Det kan vara en fix idé, ett schema över hur det ska vara, eller mera en vision om hur människorna kan förverkliga och utveckla sig själva.

Däremot är det fullt klart att man har olika vägar och metoder att nå målet, och ibland spårar det ju ur. Extremexemplet är när ändamålet ("ett gott samhälle för alla") helgar medlen (tvång, förtryck, mord, etnisk rensning). Historien visar ju också att de extrema ideologierna oftast begränsar vilka som ska ingå i det goda samhället. En sådan begränsning gör det lättare att tillgripa metoder som inskränker friheten för vissa grupper.

De flesta politiker, som personer, vill väl. Men när partiegoism (att ge partiet taktiska fördelar) och partipiska (för att visa "regeringsduglighet" t ex) kommer fram går det illa. Alla försök att komma fram till gemensamma vägar går om intet.

Vad blir då min slutsats av detta?
Ja, självfallet finns det principer, viktiga demokratiska grundvärden, som inte kan kompromissas om. Väljarna ska veta vem som står för vilka grundprinciper. Men samtidigt är det ett demokratiskt värde att söka komma överens. Att nå breda överenskommelser på demokratisk grund, att hitta vägval som inte gör att 51% ständigt sätter sig på 49%, utan att praktiskt alla känner sig delaktiga i vart fall i så måtto att det känns som demokratiska beslut som man kan leva med.

Därför är partipiskor av ondo. Därför är det rimligt att stärka personvalet och i motsvarande grad minska partiledningarnas makt.

En örfil till Johan Batong Pehrson

Det intressanta och allt aktivare nätverket Liberati (personer som vill arbeta för att liberalismens principer tillämpas i praktisk politik) har publicerat ett uttalande som är en rejäl örfil till fp:s rättspolitiske talesman Johan Pehrson. En version av Liberatis utspel finns också i det liberala nyhetsmagasinet NU.

Bakgrunden är att Johan Pehrson under rubriken “Liberaler får inte ducka för verkligheten” har gått till angrepp mot nätverket Liberati och dess 128 aktiva bloggare. Svaret från Liberati, underskrivet av nio kända medlemmar, utgör ett kraftfullt motangrepp på Pehrson och hans kritik.

Liberati inleder med att säga att de håller med Johan Pehrson om att Folkpartiets politik ska vara tydlig. Men den ska vara tydligt socialliberal, inte tydligt enfaldig och omänsklig. Ända sedan Johan Pehrson fick förtroendet att agera som folkpartiets rättspolitiska talesperson har förslagen ensidigt handlat om hur polisen ska bli större, starkare och mäktigare.

Liberati menar att Johan Pehrson är tondöv och inte ser verkligheten. Att hans förslag har helt fel utgångspunkt och går på tvärs emot FN:s Barnkonvention (vilken fp vill ha införd i svensk grundlag) som Europakonventionen.

Jag rekommenderar verkligen alla att läsa igenom den mördande kritiken. För mig känns det extra skönt att den kommer från personer som är klart liberala, liberaler med social ansvarskänsla, inte låssas-liberaler som Pehrson.

Jag instämmer i allt väsentligt i Liberatis uttalande, med en reservation över vissa lovord till en del andra folkpartisters insatser. Men, som sagt betr kritiken över Johan Pehrsons agerande har jag inga reservationer.
Mark Klamberg har en randanmärkning (i en kommentar) av formellt slag (även om han verkar instämma i kritiken fullt ut!). Att landsmötet ska ha uttalat att skolbarn ska få drogtestas om de misstänks ha brukat narkotika. Jag vet inte hur det är med det.
MEN som jag uppfattar det så skulle ett sådant uttalande ändå vara en nullitet på grund av landsmötets beslut att kräva att FN:s barnkonvention skrivs in i grundlagen. Det innebär i klartext att underordnade lagar som strider mot Barnkonventionen får ge vika. Det gäller naturligtvis alla idéer om att tvinga barn till drogtester.

Grundlag går före underliggande "smålagar"! I vart fall i ett demokratiskt rättssamhället. Problemet idag är att det inte finns någon instans som tvingar lagstiftare och domare att följa grundlagarna. Det förhållande som råder idag när grundlagarna anses som en betydelselös dekoration gör behovet av en författningsdomstol akut!

Liberati är ett fp närstående men ändå oberoende nätverk för personer med liberalt engagemang. Medlemmar behöver inte vara folkpartister, men de ska vara liberala, och engagemanget i Liberati kan sägas vara en signal till fp att de anser att fp inte är så liberalt som det borde vara.