S för masskonfiskering av posten och liberaler diskuterar politiskt ledarskap

Idag ger jag ett par lästips. Först noterar jag vad Mikael Elmlund skrivit om hur en sosseseger i höst skulle innebära fortsatt masskonfiskering av privat korrespondens.
Jag citerar:
"Att socialdemokratin hycklar i FRA frågan har det väl knappast funnits någon tvekan om, men att de skulle visa sina kort redan innan valet är ju minst sagt besynnerligt. Enligt SvD och ledande socialdemokrater är linjen ”numera” att masskonfiskeringen av oskyldigas privatkorrespondens fortgår tills vidare, brevhemligheten återinförande skjuts på framtiden.
Det faktum att oppositionen i signalspaningsnämnden endast representeras av socialdemokrater och att både V och MP förklarats persona non grata är en indikation på stödpartiernas vikt i denna för sverige avgörande fråga."

Läs hela inlägget hos Mikael. Johan Westerholm har en något annorlunda syn på (s) och FRA-lagen. Han ser det mera som hur olika regering och opposition ser på tågordningen för att genomföra förslag. Trots en imponerade genomgång av vad som kan sägas ingå i "FRA-lagen" (hämtad från Mark Klamberg) så känner jag mig verkligen inte övertygad av Johans tolkning. Tvärtom, snarare.

På den liberala sidan (ja, det finns ännu liberaler, även om det inte kan sättas likhetstecken mellan liberalism och något parti eller partiledning!) diskuteras det politiska ledarskapet. På Newsmill finns en stor genomgång av två företrädare för Liberati, som i spolar dagens samtliga partiledningar som omoderna och dåliga ledare och föreslår förändringar.

Jag menar att det är en mycket intressant artikel som bör läsas i sin helhet! Jag avstår därför direkta citat. I mycket sätter de fingret på ömma punkter. Det innebär inte att jag instämmer till 100%, men nog är det i mångt och mycket omstörtande förslag de kommer med. Förslag som är avsedda att göra partierna och deras ledande både mera modernt och demokratiskt. Inte minst vill de stärka de enskilda ledamöterna på partiledningarnas bekostnad, något som jag starkt förespråkat vid ett flertal tillfällen.

Däremot är jag inte oreserverat såld på förslaget att begränsa tiden för en ledamot att sitta två perioder i riksdagen. Det är en för kantig regel, som skulle innebära misshushållning av politiska begåvningar i vissa fall. Men något slag av begränsning kan man fundera på. Det är möjligt att starkare personval skulle minska behovet av för rigida begränsningsregler. Att partistödet skulle riktas till ledamöterna i st f till partierna kan vara en bra väg. Förutom att det nog kan minskas då.
Jag hänvisar er att läsa hela artikeln på Newsmill.
Även kommentarerna är intressanta. I något fall pekar de på adekvata invändningar, men också på hur svårt det är med nytänkande... Och att jämföra olika sorters ledarskap, tja, det beror på vad man ser som effektivt alternativt demokratiskt stimulerande.

Ytterligare en (kortare) text i detta ämne är det som Jan Rejdnell (en av de bakom Newsmillartikeln) skriver på sin blogg. Han upprepar förslaget om tidsbegränsning, men har även andra förslag redovisade i punktform, bl a krav på arbetslivserfarenhet för att få kandidera till riksdagen. Läsvärt. Hans rubrik är: De politiska partierna saknar internt ledarskap.