Men jag måste erkänna att jag inte kommit ihåg, dvs missat att lägga in länkar här på mycket som Hans L skrivit eller där han citeras eller åberopas. Sök gärna själv på "Hans Lindblad" här på min blogg...
------------------
Hans Lindblad.
På riksdagens hemsida kan man hämta en sammanställning av intitiativ han tagit i riksdagen under hans senaste riksdagsår.
Flitig skribent i Liberal Debatt och Frisinnad tidskrift - där f.ö. även då och då Olle Wästberg, en annan pålitlig socialliberal återfinnes.
Lindblads senaste artikel, när dessa rader skrivs, i Liberal debatt handlar om Bernadotternas förhållande till demokratin, rubrik: Liberaler på slotttet?
Ett exempel på artiklar i Frisinnad tidskrift är: De vinner med tiden, Rasjön, Truman och Ingvar Carlsson.
Hans Lindblad har även gett ut ett antal böcker av stort intresse för både socialliberaler och allmänt politiskt intresserade.
En av dem heter: Jag var för snäll. En annan heter: Ämbetsmannaväldet.
Hans Lindblad har också skrivit "Tur och retur Amerika - utvandrare som förändrade Sverige"(i boken medverkade också Ingvar Henricson om äldre emigrantfartyg). Den utkom på Fischers förlag 1995, men kan numera bara hittas på antikvariat. Och på bibliotek, förhoppningsvis.
Hans har också skrivit en bok om förre fp-ordföranden Sven Wedén, som utkom för några år sedan. Mycket uppmärksammad, med rätta. Titel: Kärlek, tbc och liberalism. (Ekerlids förlag. )
En av hans första skrifter heter "Professorn från golfbanan", och handlar om hur Bertil Ohlin rekryterades till folkpartiet. Utkom redan 1967. (Folk & Samhälle.)
-----------------------------------------------------------------------------
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2012/02/kunskapsbrist-orsak-till-folkpartiets.html
Detta är en genomgång av Hans Lindblad om kunskapsbristen i betr liberalism, som orsak till fp:s förfall.
-------------
Ännu en artikel av Hans Lindblad. per sept 2020.
LÄS LÄS. Klicka på länken så finns den där!
Om skillnader mellan konservatism och liberalism. Individualism eller kollektivism. Om konservati histoireskrivning som blottar okunskap.
https://lars-ericksblogg.blogspot.com/2020/09/okunskap-om-demokrati-o-liberalism.html
-----
Bloggartiklar hos mig.
Senaste Lindblad (3 febr 2017) apropå antidemokratiska partier och den tid det tar för dem att bli demokratiska. Och apropå dagens situation där M är redo att sluta SD i sin famn.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2017/02/kan-demokratins-fiender-bli.html
Om demokratins framväxt, med fokus på två Gävlekvinnor och deras betydelse för den kvinnliga rösträttsrörelsen har Hans Lindblad skrivit en uppsats, publicerad i "Från Gästrikland 2016"
Om detta har skrivit en text som finns på denna länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2017/01/okanda-men-viktiga-rostrattskampar.html
---
Om begreppen nyliberalism och nykonservatism, Hans Lindblad redde ut begreppen i maj 2010. Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/05/bloggaren-populisten-fragar-i-en.html
---
Den 29 maj 2011 hade jag glädjen att kunna publicera Hans Lindblads utomordentliga analys av kungens olika "affärer", med jämförelser och hågkomster till hur andra Bernadotter före honom agerat.
rubrik: Kungligheter bland gangsters.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/05/kungar-och-gangsters-hans-lindblad.html
Tänk om vi hade fler av Hans Lindblads kaliber som var aktiva i dagens politik!!!
-----
Den 23 dec 2010 publicerade jag som "julläsning" Hans Lindblads intressanta och genomarbetade recension och kommentar till statsministerboken om Per Albin Hansson.
Hans rubrik är: Per Albin, folkhemmet och kriget
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/12/jullasning-med-politisk-knorr-om-per.html
-----
Publicerat den 10 dec 2010.
Om hur radions ordförande skönmålar Hjalmar Hungeskjölds regering och en bättre bok om dennes efterträdare Carl Swartz skriver Hans Lindblad i en kritisk recension med åtskilliga intressanta poänger om en tid som ligger nära oss. Men som få känner väl, och som ändå visar varför demokratin växte fram och vilka som var för den - och emot den! Ger bakgrund till vikten av information i ett demokratiskt samhälle - och hur bernadotterna var emot demokratiskt styre, och om vem som nuvarande kronprinsessan fått sitt namn efter! Oerhört intressant!
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/12/lindblad-recenserar-tva-hogerregeringar.html
-----
Den 7 dec skrev Hans Lindblad en recension av boken om Ola Ullstens tid som statsminister. En statsminister med 88% opposition. Men som fungerade, bra!
Lindblads rubrik: När Ullsten bildade regering.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/12/en-statsminister-med-88-opposition.html
---
Den 5 dec 2010 skriver Hans Lindblad en kommentar till informationsfrihetsdebatten med utgångspunkt i UD:s hemligstämplingar av dokument med mera.
Jag rubricerar bloggen: Hans Lindblad om öppenhet och fåniga hemligstämplar.
Och Hans text: Egentligen ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hålls hemliga"
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/12/hans-lindblad-om-oppenhet-och-faniga.html
---
Den 20 november skriver Hans Lindblad om Karl Staaff. Jag introducerar och rubricerar bloggen: Vi måste ta inspiration från historien för att kunna se dagens händelser i rätt perspektiv.
Hans rubrik: Karl Staaff, den förtalade demokraten.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/11/vi-maste-ta-inspiration-fran-historien.html
---
Den 13 nov 2010 har jag en text med frågeställningar kring Bea Asks förslag till övervakningslag, med rikliga citat/referat av Hans Lindblads åsikter i frågan.
Bloggens rubrik: Vi kräver en lag om lagring av privat kommunikation! Vilka partier sa det inför valet?
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/11/vi-kraver-en-lag-om-lagring-av-privat.html
------
Här skriver Hans Lindblad om den svenska polisen, utomordentligt skarpa kommentarer om dess effektivitet och trovärdighet. Publicerad 11 november 2010.
Hans rubrik: Sveriges djupt undermåliga polis.
länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/11/lilndblad-om-var-eminenta-polis.html
-------------
Hans skriver här om det eroderade ledarskapet hos dagens socialdemokrati. Men indirekt även om politikens kris i stort. Avstamp i Thomas Bodströms (temporäara?) avhopp och med påminnelser om tidigare socialdemokratiska ledargestalter.
rubrik: Det eroderade ledarskapet.
länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/11/gastbloggare-hans-lindblad-om-eroderat.html
-------
Om Reinfeldts största misstag och om hur Palme gjorde Carl Bildt till moderaternas hjälte. Hans Lindblads recension av böcker om det två senaste m-statsministrarna.
Min och Hans bloggrubrik: Den nye moderaten och den gamle.
Länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/den-nye-moderaten-och-den-gamle.html
-------
De 22 okt 2010 publicerade jag texten: Från toppen fanns bara en väg, en initierad recension som Hans Lindblad gör om en nypublicerad bok om Olof Palme. Bland annat om Palmes ansvar för IB-affären, mm.
Bloggrubrik: Lindblad om Palme.
Länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/lindblad-om-olof-palme.html
-------
Den 18 okt 2010 publicerades en text av Hans Lindblad på min blogg där han, med avstamp i räddandet av de chilenska gruvarbetarna skriver om när han var valobservatör i Chile, det val som Pinochet förlorade och som innebar demokratins återkomst.
Rubrik: Och alla sjöng
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/gastbloggare-hans-lindblad-och-alla.html
---
Den 3 okt 2010 publicerade jag en bloggtext med rubriken: Vilka ingrepp i friheten kan motiveras av terrorism?
Texten bygger i stort på en resonemang av Hans Lindblad där han diskuterar terrorismen, staten och frihetsingrepp.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/vilka-ingrepp-i-friheten-motiverar.html
-----
Samma dag, 3 okt 2010, skrev jag en liten text OM Hans Lindblad, i polemik mot en del idag aktiva fp-are.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2010/10/behovet-av-hans-lindblad.html
-----
Här den första (tror jag) bloggposten hos mig av Hans Lindblad, följer nedan. Till den hör även ett stort antal kommentarer.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
Rubrik: Hans Lindblad om FRA-lagen, hur bör sådana frågor hanteras. (23 sept 2008)
Från Hans Lindblad har jag f.k. fått en text som han skrivit till fp:s FRA-grupp.
Den innehåller ganska lite om sakfrågan, alltså signalspaningens roll, teknik etc utan tar egentligen bara upp den politiska aspekten, alltså hur frågan hanterats gentemot parlament och allmänhet. Hans Lindblad var under många år folkpartiets försvarspolitiske expert, men har givetvis också ett stort intresse för de grundläggande liberala-demokratiska frågorna inkluderande integritet och respekten för den enskilde.
Här följer Hans text, som är en svidande vidräkning hur FRA-frågan hittills skötts.
"FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartierna i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga. Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Kan Landsmötet då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade då alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för upp en fråga på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. Gör man så underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning. Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsbildning.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA självt som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Mikael Odenberg och sedan Sten Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk om den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärs mot alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedemiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömda "15 brev" vid tvåkammarriksdagens tillkomst, (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten.
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde sägas leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition?
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse, men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan att besluten ens noteras. Det är bara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man (fp) ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen.
Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela "statsmän"
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara "statsmän", d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara "okunniga"
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev "Ämbetsmannaväldet", och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel - det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att "prestige" skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått...
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som "transportkompani", d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism
Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spanien som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans"
--
Efter detta kan jag bara säga "Amen". Nu måste ju samtliga partiledningar inom Alliansen gå och gömma sig, skamligt rodnande. Och alldeles speciellt folkpartiets.
Detta var en lektion i hur ett liberalt parti ska agera. Jag uppmanar alla alliansens partiledare att skämmas, och resolut erkänna hur fel de haft och agerat. Tänk vad det skulle rensa luften! Och vilken opinionsvinst det skulle kunna bli!
----------------------
Två veckor senare (8 okt 2008) skrev Hans Lindblad detta.
Länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
Den artikeln sätter in FRA-frågan i ett större demokratiskt perspektiv.
Hans Lindblad: Turerna i FRA-frågan är utan motstycke.
Här ännu en artikel jag fått av byråkratbekämparen, integritetsvärnaren och försvarsexperten Hans Lindblad (fp). F d riksdagsman. Rekommenderas till läsning!
"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.
På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.
”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.
Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.
Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!
Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.
Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.
I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.
Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?
Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.
Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.
Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.
De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.
Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.
Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker (m), Alf Svensson (kd) eller Barbro Westerholm (fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?
Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.
Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?
Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.
Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.
Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.
Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.
Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.
Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.
FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.
Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?
FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.
Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.
Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.
Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.
Hans Lindblad. "
Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.
-----