Gott Nytt ÅR 2022, med vissa återblickar

 

Nä, 2021 var inget bra år. Det kan jag konstatera såhär i årets sista dag. Personligt var covid-19 det värsta, plus ytterligare krämpor som påbröd. Och att familjen också drabbades om än utan att de behövde läggas in, men oron för mig var ju oerhört jobbigt för dem förstår jag alltmer. Hur illa det var för mig, hur nära slutet, det blivit fullt klart för mig först efter en tid.

I Sverige knepiga regeringskriser och kaos på högsta nivå - samt politiskt sönderfall och ett fd socialliberalt parti L i snabbt förfall. Hoppingivande dock att krafter är på gång för ett socialliberalt parti, Folkliberalerna.

I världen alltmer aggressiva totalitära regimer och hot mot demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Nämner bara; Ryssland (hot mot Ukraina m fl), Kina (som bl a ockå hotar Taiwan), Ungern, Belarus, Polen, Afghanistan. Etc, etc.

Hot mot klimatet och miljön.

Positivt dock att jag överlevde corona, och att allt fler inser riskerna med att inte vaccinera sig, risker både för sig själv och för omgivningen.

Med stigande ålder så tänker man på vad man upplevt, gott som ont. Fick så sent som i dagarna kontakt med min uppväxttid, om ännu levande personer som ger mig bilder som karaktäriserar min uppväxts by Vallsta, och som jag mötte/hanterade i mitt första skoladministrativa arbete, gökottor, grannar, och sonen till överläraren i folkskolan. Och sedan länge bortgångna klasskamrater. Men också en fb-väns egna barndomsminnen som väcker mina, trots skillnader både i tid och avstånd. Minnen, både bilder/foton liksom berättelser som sätter igång tankarna. Bortgångna klasskamrater. Lite nostalgi, men än mer en vilja att på något sätt kunna/orka leva med i nuet för att förbättra världen. Det var inte bättre förr (än i vissa detaljer) , men idag är det så mycket som går fel. P g a girighet, själviskhet, krig, maktlystnad etc.

P g a för lite kärlek, omtanke och samarbete, för ett bättre samhälle för människor i frihet och gemenskap.

Må vi verka för ett Gott Nytt År GOTT NYTT ÅR 2022!

Läs inte "hårda tag" nedan

 Kombinatione FB och att klippa o klistra in texter..............  brrrr  det funkar inte, inte längre...    
Därfär, öppna inte föregående post, om Hårda tag.   
Inledningen gick, hyfsat bra, om än segt. 
Men sen värre o värre för varje redigering och nytt försök. 
Det var rätt tänkt, klippet, och min följande kommentar etv. Men nej,  FB och bloggprogrammet är emot mig. Vill inte att jag ska skriva, inte samarbeta. 
 Så glöm det inlägget. 
Sorry.

Hårda tag, den alltmer reaktionära framtiden är här - tyvärr

 Jag känner en förtvivlad förskräckelse över hur reaktionär vår samtid har blivit. Det är inte hur illa det kan bli i framtiden. Reaktionen är här - och det är inte av nostalgi jag önskar det inte vore så. 
Jag klistrar in en artikel  här nedan som beskriver en del av det som skrämmer mig. (Och efter det en replik jag fått. 
Artikeln är ur AB, av Karin Pettersson. Men låt inte det skrämma er, läs utan fördomar. 

Alla frågor har samma svar: hårdare tag

Vi klarade inte att vara humanister – då var det tydligen lika bra att bli reaktionära nationalister

Av: 

Karin Pettersson, opinionsskribent. 

Det kändes nästan olagligt. Får man beskriva verkligheten så komplext utan att bli mordhotad av Hanif Balis hatsvans på Twitter?

I den senaste partiledardebatten i SVT var Ebba Busch på vippen att börja teatergråta i en replikväxling med Annie Lööf. I handen höll hon en lång lista som hon ville att Lööf skulle köpa rakt av, undertexten var att Lööf annars i princip var för gängkriminalitet.

”De här förslagen kommer från polisen och är inte partipolitiska” sade Busch med darr på rösten. Listans innehåll skulle radikalt urholka rättssäkerheten: utökad rätt till avlyssning utan misstanke, visitationszoner och anonyma vittnen. Men eftersom förslagen kom från POLISEN behövdes tydligen ingen diskussion.

Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.

Jag tänkte på Skånepolisens romregister, på alla rapporter om övervåld i häkten och polisens oförmåga att utreda sig själva. På att polisen är utövaren av statens våldsmonopol och därmed måste omgärdas med både starka normer och regler för att rättsstaten ska garanteras. I potten ligger inte bara vår trygghet, utan också vår frihet. Men vågar man säga det? Att ifrågasätta polisen är det nya att inte hata invandrare. Det kostar på i Jimmie Åkessons Sverige.

Nästan alla har lagt sig platt inför den här utvecklingen: sverigedemokrater, socialdemokrater och moderater har drivit på. Till och med den nya ordföranden för SSU är numera polis. SSU har historiskt utmanat socialdemokratin från vänster: i rättvisefrågor, klimatpolitiken, internationell solidaritet. Med polisaspirant Lisa Nåbo vid rodret ska SSU nu i stället börja ”våga prata om tuffa straff”. Våga? Det finns väl inget mer opportunt i dag.

Nåbo poserar glatt i medierna med polisuniform och säger att det ska vara jobbigt att vara kriminell i Sverige. Några veckor senare kritiserar hon Greta Thunberg för att hon ägnat sig åt meningslös aktivism i stället för att rätta in sig i ledet och gå med i SSU. Kanske borde Greta sätta på sig en polisuniform och ta i med hårdhandskarna mot bångstyriga klimataktivister? Det skulle verkligen göra världen till en bättre, mer ordningsam plats. (Hm)

I Storbritannien har den konservativa regeringen nu lagt fram förslag som just ska göra det lättare för polisen att bryta upp demonstrationer och protestaktioner. Ett års fängelse föreslås för den som försvårar ett vägbygge eller vägrar bli visiterad. Det varnas mycket för Ungern och Polen, men de nya brittiska lagarna förbjuder den som tidigare begått ”protestrelaterade brott” att delta i demonstrationer och jag undrar hur länge det dröjer innan Jimmie/Ebba/Ulf plockar upp förslaget. Sa jag att vi lever i en reaktionär tid?

Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars.

Det har pratats mycket om Anna Hedenmos intervju med Magda Gad i SVT:s Min sanning de senaste dagarna, men det mest intressanta är inte om den var kränkande eller inte utan det som händer i slutet av programmet. Där visar Hedenmo upp en fråga till Gad från en läsare: ”Låter bra att talibanerna sätter stopp för flyktingströmmen. Vi har vårt eget krig på hemmaplan att tänka på.”

Magda Gad, som tillbringat en stor del av sitt vuxna liv i krigszoner och dessutom rapporterat från utsatta områden i Sverige går inte med på SD-retoriken utan svarar ironiskt. ”Har IS stormat Arlanda än?”. Det accepterar inte Hedenmo. Att inte se att Sverige är ”i krig” måste innebära att Gad ”tappat kontakten med Sverige”.

Det finns undantag, men i både politiken och journalistiken finns i dag ett mönster. Den som ifrågasätter om mer repression är vägen framåt eller vägrar erkänna att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är den som ställs till svars. Kostnaden för att inskränka friheter är däremot noll. Ofta blir frågan den motsatta – varför blir inte straffen hårdare? Varför sätter ni inte in militären?

Den politiska logiken är en sak. Men vad händer när journalistiken till största delen springer åt samma håll? Vi behöver fler stora granskningar också av rättsosäkerheten som följer av anonym avlyssning och polisens arbetsmetoder.

Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes.

Är det verkligen bara en fråga om pengar att polisen är så dåliga på att klara upp allvarliga brott, eller kan det kanske, möjligen tänkas att de skulle kunna jobba på ett annat sätt? Och varför ställs så sällan någon till svars om varför resurserna till socialtjänst och ungdomspsykiatrin fortsätter urholkas, om allt mer ojämlika skolor och vad som bör göras åt trångboddhet och segregation?

Jag har ingen aning, för det är frågor som sällan ställs i alla dessa ansvarsutkrävande intervjuer.

Hur blev det så här? Det handlar om Sverigedemokraterna, så klart. Men därunder? En viktig vändpunkt är flyktingkrisen 2015. Det blev tilt i huvudet på många när asylrätten inte kunde upprätthållas och gränserna stängdes. Om vi inte klarade att vara humanister så var det tydligen lika bra att helhjärtat bli reaktionära nationalister. Eller i alla fall att checka ut, titta bort. Vi stängde våra hjärtan mot allt. Varenda afghansk tonåring skulle utvisas, kosta vad det kosta ville.

Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden

Förra veckan hade den amerikanska tidningen New Yorker ett långt reportage om de flyktingfängelser i Libyen som EU och Sverige indirekt finansierar för att hindra fattiga afrikaner att ta sig till Europa. Det är nattsvart läsning. Människor som inte begått några brott spärras in, torteras, våldtas och säljs som slavar. Behandlas som djur, värre än djur. I Grekland står nu en grupp människor som försökt rädda migranter från döden i Medelhavet åtalade och riskerar 25 års fängelse för människosmuggling. Det är groteskt. Repression är svaret på allt, till och med medmänsklighet.

För att återgå till Barbara Bergström så verkar vi vara på en politisk plats där allt reduceras till individuella val och överlevnad. Mitt barn ska klara sig, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Några ungar är genetiskt felprogrammerade. Allt handlar om lydnad och kontroll och i en sådan värld är ömsesidig trygghet aldrig ett svar.

Problemet är förstås att både den segregerade skolan, kriminaliteten, utanförskapet och otryggheten är resultat av politiska misslyckanden och kräver andra svar än ensidig repression, eller att några låser in sig bakom egenfinansierade murar. Det vill säga om vi vill leva i ett samhälle. I ett sådant kan det onda inte skäras bort, eftersom det finns i oss alla.

Ett maktparti på nedgång, andra utan makt likaså, om försvinnande medlemmar och väljare

Såg på Facebook ett inlägg av Lotta Gröning om det sosseparti hon lämnat, om den vanskliga tid som väntar Magdalena Andersson som (s)tatsminister. S är ju ett maktparti, som har svårt med rekryteringen – och sin förankring hos väljarna. Hon, Lotta, uppger där att partiet har knappt 70 000 medlemmar.

Det leder mig till en del tankar, reflexioner och jämförelser. S-partiet har ju tappat sådär 35-40 % av den väljarandel som ”förr” ansågs som den normala, men tappet av medlemmar är än värre. När S och LO tvangs upphöra med tvångsanslutningen av fackmedlemmar till partiet försvann några miljoner medlemmar. Som nog i viss mån inte röstat på S heller, utan på kommunisterna/vpk eller på något icke-socialistiskt parti, främst folkpartiet.
Under 50-talet var folkpartiet, med Bertil Ohlin som ledare, med en socialliberalism i det folkliga frisinnet grundat på folkrörelserna för frikyrkliga och nykterhetsvänner, det självklara alternativet till sossepartiet/SAP, och med en väljarandel runt 25% och hade framträdande företrädare som var arbetarliberaler, tjänstemän och intellektuella kulturpersonligheter.
Men medlemmarna var rätt få, om jag minns rätt, ca 125 000 som mest. En vanlig kommentar var att liberaler var för liberala för att ansluta sig till det liberala partiet. Men fp hade ändå inga svårigheter att besätta de förtroendeposter fp fick i valen. SAP var ju det största partiet som tog de flesta uppdragen och de tyngsta (som gav arvoden). Som det makthavande partiet så såg det till att det hade grepp om ”rörelsen” i vidare mening också (ofta med statliga/ bidrag), där partitrogna tillsattes och styrde.
Med sjunkande röstandel och sjunkande medlemstal, så blir det då dels viktigt för att behålla makten, att ändå förse sina trogna med välavlönade uppdrag, men dels också se till att besätta förtroendeuppdragen i kommuner och landsting med partifolk, och inte släppa fram valda oppositionsföreträdare. (Jag minns förtroendefulla samtal med s-folk som försvarade neddragningar i styrelser och nämnder – t o m fullmäktige – med att SAP hade svårt att skaka fram tillräckligt många dugliga. Därför minskas uppdragen, vilket ju även drabbade oppositionen, och gav den sämre insyn. )
Jag minns att för ett antal år sedan (10-15?) så uppgavs det att sossepartiet hade 100-120 000 medlemmar, vilket ju i så fall var mindre än fp hade under sina glansdagar (vilket då fp tyckte var dåligt). Fp låg visst på knappt 20 000 medl, övriga partier omkring detsamma eller något bättre, utom V och SD då klart sämre...
Men om nu dagens S-parti (maktpartiet!) ligger på knappt 70 000 medlemmar, så är det ju ruskigt dåligt, alarmerande både för partiet som sådant, som för demokratin och kvaliteten på de valda, det underlättar för klättrare som inte ser på ideologi utan på att ta viktiga (och lönsamma) positioner. Jag gissar att övriga partier (utom SD?) också har sämre medlemstal nu än för dussinet år sedan, så det är ett generellt problem.
Men möjligen värst för (förutom för S) Miljöpartiet och Liberalerna, vars opinionssiffror är så låga att de är snudd på felmarginalen för att vara mätbara. Och där de urusla medlemstalen ändå är en ”stor” del av ”Sifo-sympatisörerna”.
Och betr L så är partiet i sönderfall, har satt sig i högerbåset, och försöker flörta med SD, alltså har så kraftigt avvikit från sin traditionella socialliberala grundsyn att, förutom de gamla väljarna, också en stor del av de gamla, aktiva medlemmarna har flytt eller är under flykt från partiet. Och söker ett parti som står för socialliberalism i dagens samhälle, för frihet i samverkan, med socialt ansvar och för framtiden och vår överlevnad.

Är det nya partiet Folkliberalerna räddningen?

Det finns inga pengar, inga reella. Men vart tog och tar de vägen?

Såg ett FB-inlägg som fr f allt visade irritation  över hur omöjligt det var/är att få ta ut sina pengar i sedlar. Fastän våra pengar är ju inte våra väl, de ses ju som statens, som vi möjligen  kan få låna en del av. Om vi ber snällt. Den som skrev inlägget fick inte ta ut en tusenlapp. Hon ville ha en att visa sina barnbarn att så har pengar faktiskt sett ut. Sedlar, i olika valörer.

Det fick mig att skriva ner följande reflektioner.

Sedlar är i o f sig bara siffror på fint papper. Guldmyntfotens avskaffande gjorde ju att Riksbankens garanti för värdet på papperslapparna blev ett skämt, med tiden de facto rent lurendrejeri. Men man hade i alla fall då en illusion av ngt samband.

Jag har i olika grad och befattningar hanterat "offentlig ekonomi" under större delen av mitt yrkesliv, vilket ju gör att penagars värde , tja, de har inget värde, det blir något mycket relativt. Och bankers handhavande av det är .... märkligt/ dvs svårgenomträngligt.

Jag minns att jag en ggn i tiden i tjänsten kollade ett (räntebärande!) checkkonto (ja, det här var många decennier sedan), i en (kyrko)kommun och såg att det var en ynklig summa ränta på bankens besked. Påkontot hade hela tiden funnits åtskilliga miljoner. Jag slog larm till banken, de kollade upp, och det var ca en halv miljon som de slarvat bort av det som  vi skulle haft i ränta, i dåtidens p-värde ( motsvarar väl minst ca 5 milj idag),.

Det gäller att se upp... 

Nå, privat var jag rätt sen med att motvilligt börja använda bankkort o bankomater. Liksom också  kreditkort. Man får bättre grepp om ekonomin om man har har pengarna i plånboken, eller på en bankbok. Ja,sådana fanns en gång i tiden.!!! Siffror på svåråtkomlliga konton på internet, med i bästa fall små lappar som fysiska kvitton, de är inget bra underlag för bokföring ens i dess enklaste, privata form.  Datorbokföring litar jag inte på. Hur ofta är det inte jättekrångligt i bakernas datorsystem.??? 
    Men sedlarna då, som man inte"får" använda, som sagt vart tar de vägen? Rätt hopplöst att få ta ut lite pengar i sedelform sen länge oxå.  Och nya sedlar trycks, och de gamla måste lösas in, och nåde den som för sent , eller inte alls, hittar sedlar man inte "behövt" ... då tappar man pengarn.            Pengar på bank... hm... de är ö h t svårt få ut , rent praktiskt. Jag har aldrig testat det, men tydligen går det inte att ta ut tusenlappar heller, möjligen småsedlar... I ett begränsat antal bankkontor, med snäva öppettider. 
    Det anses ju inte heller att sparande är riktigt normalt (så det ska ju inte finnas något att ta ut från ett bankkonto)... nej, låna ska man göra.

Och eftersom inget sparas så måste det tryckas nya att låna ut, förlåt, nej det trycks ju nu inga sedlar. Bankerna har "rätt" att ge ut virtuella pengar.... siffror på konton.... som får ekonomin (?) att snurra.

Eller i vart fall internetbedrägerierna ... dvs luftpengarna hamnar på villovägar... ökar inflationen... och ökar klassklyftorna i samhället.
---
Jo, jag har läst både företagsekonomi, förvaltningsekonomi och nationalekonomi, och tillämpat detta praktiskt. Och fick lära mig att spara redan i småskolan, klass ett. Men den viktigaste lärdomen fick jag av  min bibelsprängde och förståndige, vise far, som långt före Göran Persson (fd statsministern) sa att: "Den som är satt i skuld är inte fri." Man lånar inte.  Man ska spara ihop det man behöver FÖRE man köper/investerar. Att låna  är ju ett perverst sätt att "spara" i efterskott, till höga kostnader. 
Så det så. 

Åldersbekymmer - eller "bara" åldersrik.

 Att bli åldersrik är ingen höjdare. Men man vill ju leva - och fungera.
Finns så mycket som kan inverka, begränsa

Såg nu att en del dricker olika varianter Omega-3 baserade, oljor. Men en del blir vimsiga och får lågt blodtryck.

Detta får mig att minnas barndomens fiskleverolja. Och.... 

Efter (mycket svår och långdragen ) covid-19 med operation mm, fick jag bl a blodtryckssänkande medicin. 2-3 mån senare åkte jag in akut (stark yrsel) med för lågt blodtryck. Då togs den sänkande medicinen bort. 

Efter en vecka visste de fortfarande inte orsak till yrseln (som ändå lugnat sig en del, men inte borta), och jag skickades hem (med rollator). Jag ska ta lite blodtryckssänkade (igen), och "vara försiktig". Och mäta blodtrycket varje dag. Ligger inom "normalvärdet", oftast. Men känner yrsel ofta, är vinglig,....

Kanske jag borde testa fiskleverolja... ?

Men det finns ju andra bekymmer också, genomlidna, en del opererade, en del ständigt pågående. Svaghet. Stela knotiga fingrar som gör att det inte "bara" är svårt att hantera datorer och mobiler, utan också väldigt jobbigt att skriva. Och en hjärna som (ännu) är skarp, skärpt och väldigt innehållsrik - men  där det  är svårt  för den att leverera fram de minnen och kunskaper som finns där, tillräckligt snabbt.  Hjärnans hårddisk skulle behöva en "diskrensning".  
Yes! 

Sabunis taktik (?) knäcker liberalismen

 Ett liberalt (eller socialliberalt)part  kan inte genomföra, eller ens trovärdigt påstå att det vill genomföra  en politik enligt sin ideologi om det sker som underlag för en regering av ultrakonservativa och nynazistiska partier. 

Alltså.

Nej, Sabunis linje håller inte.

OK, landsmötet i helgen gav en del näsbrännor åt partistyrelsens förslag, åt rätt (social-)liberalt håll. Och visst, i sitt linjetal i lördags höll Nyamko Sabuni ett väl genomarbetat anförande, med ett antal frågor, som ligger varje socialliberal varmt om hjärtat. Vilket tydligen gjorde att en del av hennes kritiker blev "kompromissvilliga" ... och stämde in i kören att hålla ihop partiet, att partiets överlevnad är viktigare än dess politik.

Det man (medvetet?) glömmer är att genomförandet av en god socialliberal politik inte går ihop med att ha en ultrakonservativ regering, som dessutom ska vila på SDs "välvilja" !!!

L kommer inte in i riksdagen. Och skulle det mot förmodan göra det så kan det inte stoppa SDs inflytande. Resultat: Det blir inget av L:s (ofta) fina liberala program.

Vackra ord i valrörelsen räcker inte när de konfronteras med regeringsbildandets verklighet. Sabunis taktik knäcker liberalismen. Däremot släpper det fram extremism. Åt höger - och vänster. När Sabunis sa upp samverkan med s-mp-regeringen var det i uttalat syfta att samverka åt höger inkl SD. Det vi ser nu är att S tvingas gå åt vänster (i st för åt L) för att få ihop ett regeringsunderlag.... Ridå!

Och valet 2022 kan gå hur som helst. (Därför hoppas jag på framgång för Folkliberalerna, det enda säkra socialliberala partiet.)

Folkliberalerna - ett framtida socialliberalt parti, om du/vi vill

 Folkpartiet var länge det liberala partiet i Sverige. Definierat som socialliberalt, bl a av Bertil Ohlin och sprunget främst ur frisinnet, den folkliga liberalism som växte fram i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen , för frihet från alkoholen slaveri och statens tvång över religionen, och för socialt ansvar i gemenskap.

Strax före senaste sekelskiftet drabbades (även) Sverige av den nykonservatism som kallades nyliberalism, och den fick en del (nya) anhängare också inom folkpartiet. Samtidigt som fp försvagades blev det nykonservativa inslagen allt starkare - socialliberalismen inom fp försvagades, trängdes undan. Och fp bytte namn till Liberalerna (!) , Märkligt - när det blev alltmer högerbetonat .. 1 

Nå, Efter det sena ste partiledarskiftet så segrade högerkrafterna i L, och tillsatte N Sabuni som p-ledare och signalerade  samarbetsvilja med kostymnazisterna i Sverigedemokraterna, dvs den yttersta högerkraften. Då  började undanskuffade socialliberaler få nog, och initiativ togs för att skapa en plattform  för socialliberalismen, ett nytt parti. 

Ja citerar här hur Folkliberalerna presenterar sig. 
"Folkliberalerna - ett framtida socialliberalt parti.
Folkliberalerna' är en grupp för socialliberaler som inom föreningen Folkliberalerna vill starta upp och/eller stötta ett nytt socialliberalt parti som tar avstånd från all form av extremism och utgör en motvikt till nationalorienterade partier."
Nu har gruppen beslutat sig för att bilda ett parti. 
 Partiet återfinns på Facebook - och presenterar sig såhär på sin hemsida. 
 
Folkliberalerna är ett nybildat socialliberalt mittenparti som startats av ett hundratal socialliberaler. Vår önskan är att vara den positiva förändringskraft som vi tycker att svensk politik i dag saknar.

Folkliberalerna är en folkrörelse i humanismens namn. Många människor i vårt land är idag arga, rädda och frustrerade över samhällsutvecklingen. Vi ser andra lösningar på samhällsproblemen, än att bygga murar och ställa grupp mot grupp.

Vi tror på solidaritet och samarbete, inte egoism och exkludering.   
Vi tror på storheten i varje människa, hur liten hen än känner sig.
Vi står stadigt i våra socialliberala värderingar, vi sviker aldrig vår ideologiska grund;

 Vi står för en politik där individens frihet, rättigheter och ansvar står i fokus. Alla människor ska ges möjlighet att, utifrån sina egna förutsättningar, välja sina livsvägar och fullfölja sina drömmar.

 För att individens frihet alls ska vara möjlig, behövs en hållbar värld.

 Vi tar klimathotet på största allvar och vi är redo att göra vad som krävs för att rädda planeten för oss och åt framtida generationer. Vi vet att globalt samarbete är nödvändigt för att detta ska fungera. 

 Vi ser mångkultur som positivt, inspirerande och hoppingivande, i vårt eget land och världen över.

 Vi står alltid i första led för att bemöta och mota tillbaka all form av extremism och vi vet att grunden för att lyckas med detta är en stark demokrati. 

Folkliberalerna siktar på att bli en avgörande aktör i politikens mitt, med ett socialt patos som värnar om samhällets mest utsatta, kombinerat med en kraftfull och stimulerande näringslivspolitik och en radikal klimatpolitik.

Vi tar oss an de viktiga frågorna, frågor som utgör grundpelare för att bygga ett nytt livskraftigt Sverige och lägger grunden för ett samhälle med humanistiska socialliberala värderingar som bärande fundament.

Folkliberalerna—för ett mänskligare Sverige!"

Intresserad? Kolla upp, håller du med - gå med! 

Härlig gladjazz med Champian Fulton trio

Sångerskan och pianisten Champian Fulton från USA inledde höstsäsongen för Jazz i Piteå, efter drygt 1,5 års uppehåll p g a Covid-19s järngrepp, som omöjliggjort levande jazz.

Efterlängtad och hellyckad premiär. Plats 2kök på Acusticum.

Jag kände inte till Champian tidigare, förutom att ha sett några notiser från den turné hon nyligen börjat i landet. Trion innehåller förutom Champian också Hans Backenroth på bas (Sv) och Kristian Leth på trummor (Dk) = hennes Scandinavian Trio.

Första låten spelades i uptempo och med glatt humör, vilket präglade hela konserten, drygt 2 tim i två set. Andra låten, ”I Cried for You” finns i massor av inspelningar, men jag förknippar den främst med en sorgsen Billie Holiday. Men här vilade inga ledsamheter. Så icke heller i övriga melodier, trots att texterna i de flesta fall handlade om kärlekens irrvägar och problem. Pianisten/sångerskan är högst proffsig, hon trivs med sitt komp – och de trivs helt uppenbart med henne. Hon har en fin och klar, välmodulerad röst som passar utmärkt i de jazzens standardlåtar som hon och gruppen framför. Hon spelar med båda händerna – och har mängder av kluriga infall och inpass. Och det är genuin spelglädje. Och såväl basist som trummis ges plats för solon - med ömsesidiga, fina accenter och inprickningar.

Några av melodierna: East of the Sun, Every Now and Ten, I´ll See You In My Dreams, All of Me, This is Always, Just Friends med flera. Det glada och musikaliskt högst kvalitativa framförandet skapade en feel-good stämning, utan att det kändes ytligt förflackat. Jag gissar att Champian Fultons uppväxt i en musikalisk miljö, präglad av jazz är en viktig bakomliggande faktor till detta: Tidlös ”Happyjazz” med kvalitet.
Hellyckat!

Fotnot. Campian Fulton Trio med Backenroth och Leth har helt nyligen utkommit med en CD, där delar av programmet finns med. Den spelades in i november ifjol (2020), i FinlandStudio, i Danmark. Musikerna från tre länder. Utgiven av Japan Records Inc, Tokyo, Japan. Med texthäfte fullsmockat med japansk text... Titel: I´ll See You In My Dreams.

 

Champian Fulton vokal och piano

Kyrkan – oberoende och därför fri att ha åsikter, utan partistämpel.

 Kyrkan – oberoende och därför fri att ha åsikter, utan partistämpel.

PT:s Kata Nilsson (s) generaliserar och slirar på begreppen när hon på ledarplats i dagens PT (2 sep) propagerar för s-styre av Svenska kyrkan, genom att hävda att kyrkans uppgift är politisk och därmed blir partipolitik.

Som Luleåbiskopen framhåller i precis utkomna Kyrkovalstidningen, är Svenska kyrkan en trosgemenskap, det som förenar är engagemanget för kyrkan – inte åsikterna.

 
Vi kan ha olika åsikter betr hur kyrkan ska arbeta, men det blir fel om man sätter en partipolitisk stämpel på åsikterna. Partibok är ingen handbok eller vägledning i vad den enskilde kandidaten vill med kyrkan (i församling, stift eller på riksplanet i Kyrkomötet). Även om mycket, t ex hur kyrkans budget ska se ut, kan ses som politik, betyder inte det att det är, eller ska vara partipolitik. Andra fria samfund eller t ex idrottsföreningar väljer inte sin ledning efter partibok.
Jag ser inte att politiskt oberoende eller neutrala nomineringsgrupper generellt vill att kyrkan ska hålla sig borta från ”politik” - däremot från partipolitik.

Nå, däremot vill jag att alla nomineringsgrupper (med eller utan partistämpel) ska bättre redovisa vad de anser om kyrkans uppgift(er). Då inte bara som grupp, utan helst också redovisat för åtminstone de främsta toppkandidaterna, så vi kan avgöra hur de kommer att agera i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte!

 
Nomineringsgruppernas ”programuttalanden” (som framför allt när de är partistämplade verkar vara centralt styrda) bör givetvis analyseras av kunniga medarbetare/journalister – för att klargöra vad som ligger bakom mer eller mindre oklara formuleringar! Eller om vad som utelämnats i programförklaringarna.

Kyrkomedlem, Öjebyn

--- 

I skrivande stund har inte PT publicerat den insändare jag skrev för några dgr sedan. Den kan läsas på denna länk:  

Kyrkovalen - varför, och vem ska bestämma.

Kyrkovalen - varför, och vem ska bestämma.

Varför kyrkoval? Och hur veta vad kandidaterna står för – kyrkligt?

Kyrkovalet är inte som de politiska valen. Svenska kyrkan är ett från staten skilt fritt kyrkosamfund, och valet är bara öppet för de som är medlemmar i Sv kyrkan, inga andra. Vi betalar inte kyrkoskatt, däremot så betalar medlemmarna kyrkoavgift, som i och för sig staten administrerar. Som en fri och frivillig ”förening” så ska inte Sv kyrkan styras partipolitiskt, medlemmarna bör utse styrelse och ledning utifrån hur de anser att kyrkan (lokalt och på riks) ska fullgöra sin evangeliska uppgift enl sin lära – och rent praktisk, på bästa sätt.

Naturligtvis kan en del, främst praktiska frågor, ha en politisk sida – men det betyder inte en partipolitisk! Det vore naivt att reducera Svenska kyrkan, eller andra religiösa samfund, till partipolitiska megafoner eller plattformar.

 
Däremot kan och får givetvis förtroendevalda inom kyrkan ha ett samhällspolitiskt engagemang också, men det är vad de vill med kyrkan som bör vara det viktiga – inte eventuell partibok.
Därför menar jag att partibok i sig inte ger ledning till kandidaternas åsikter om hur kyrkan ska styras. Varje ”nomineringsgrupp” ska klart och tydligt ange var den står, dels läromässigt, dels i olika aktuella verksamhetsfrågor. Det är en viktig uppgift också för media, inkl PT, att redovisa. (Betr PT, så har den på ledarplats starkt propagerat för att man ska rösta, och då på Socialdemokratiska listor. ) Men PT och andra media ska redovisa och granska alla listor och kandidater.

Det kan t ex gälla synen på kyrkans barnaktiviteter, på dess sociala verksamhet, diakoni, migrations- och flyktingfrågor (”skall jag ta vara på min broder”?), på missionen och annan utrikes verksamhet, på hur kyrkomusiken ska utvecklas/breddas. Behövs en ny psalmbok, i så fall varför? Och mycket annat. Konkret, inte bara i allmänna ordalag.

Från ett par håll (i Piteå) har en del fragmentariska åsikter förts fram (i PT), men de flesta inte, och inte har någon bred information nått oss kyrkomedlemmar, även om något kan finnas på hemsidor på internet. För att kunna välja krävs rejäl allsidig information. I Piteå kommun finns flera församlingar – och kyrkovalet gäller ju också ledamöter till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet.

oinformerad och osäker väljare i kyrkovalen

(Artikeln är skriven för PT, lokaltidningen, men är i princip giltigt över hela landet. )

Det är inte majoritetens företrädare som behöver ges extra tyngd, utan fotfolkets inflytande (PT-ins)

 På nätet idag och i papperstidningen i morgon 29 juli, finns en debattartikel som jag skrivit. 
Jag klistrar in mitt manus här. PT har stuvat om lite betr främst  rubricering, men, vad jag kan se, bara strukit ett ord.  "Inpiskare" som benämning på kommunalråden ströks. 

 (mitt manus) 

Två-tre kommunalråd medför maktkoncentration – för demokratins skull bör inflytandet i stället spridas.

Majoritetsföreträdaren (?) Britt Fäldt (v) visar i sin insändare (PT 26 juli) att hon ser ”kommunalrådsfrågan” som ett sätt att säkra majoritetsgrupperingens (s, v, mp) makt och grepp om kommunen och kommunförvaltningen. Att det sker genom att ge kommunalråden uppgifter som gör dem (liksom de tunga styrelseordförandena) till politiska tjänstemän med förvaltningsuppdrag, att se till att (den knappa) majoritetens ledares politik ”samordnas” och följs av alla. Därmed minimeras utrymmet för andras åsikter att komma fram i den demokratiska processen; debatt och beslut i kommunstyrelse och fullmäktige reduceras till en formell registrering av det som redan bestämts av majoritetspartiernas ledare, som främst består av de två kommunalråden, Britt Fäldt och fullmäktiges ordförande (s).
Ty sådant är ju läget i Piteå kommun. Två kommunalråd (KR) kompletterar en övertung ledning för den (knapp) majoritet som styr kommunfullmäktige (Kfm). Två KR som inpiskare och samordnare, politiskt och förvaltningsmässigt, blir ett tydligt bevis på en kompakt övervikt för en knapp majoritet (med S som det stora partiet), som också inkluderar Kfms ordförande och samtliga styrelseordföranden och vice ordföranden, med rejäla arvoden.
Jag menar att ett KR som ordförande i K-styrelsen, är nog för att, tillsammans med kfm:s ordf, för att markera den politiska majoriteten. Vice ordförande bör tillfalla oppositionen (men ej vara KR eller oppositionsråd). Likaså bör vice ordföranden i styrelserna fördelas på oppositionens olika partier. Det skulle ge bättre insyn för fler och en större bredd och demokratisk balans i kommunens organisation.

OBS, både majoritet och opposition i Piteå består av flera partier. Så kommer troligen vara även framöver, oavsett vilken grupp som utgör majoritet eller opposition. Ett oppositionsråd löser inte demokratiunderskottet. Och obs att idag har (v) de facto ett KR inom majoriteten genom Britt Fäldts kombination av uppdrag.

För bättre insyn och demokratisk balans behöver de vanliga ledamöternas (fotfolkets)  arbetsförhållanden förbättras. En övertung organisation, t ex genom flera KR och ensidiga presidier, förvårar demokratin. I stället bör fotfolkets (oavsett partitillhörighet) insyn och inflytande stärkas!

Lars-Erick Forsgren, Öjebyn

fd kfm-led mm, bl a i Piteå kommun

----------------------------------------------
 (Förutom i Piteå har jag varit fullmäktigeledamot i Söderhamns och Botkyrka kommuner.)

Sluta att högerfärga ordet borgerlig, ange ideologi för de olika partierna i stället.

 Precis uppstigen från sjukbädden efter genomgången svårartad covid-19,  ser jag hur den politiska "debatten"  alltmer är slarvig, och medvetet hos en del och omedvetet (okunnigt) hos andra, använder ordet "borgerlig" som om det betecknade en ideologi. 
   Det är ju helt fel!
"borgerlig" är inte en ideologi , utan bara ett ord som betyder icke-socialistisk. "Borgerliga", dvs icke-socialistiska partier, har olika ideologier.. Socialliberaler är inte några slags smygsossar. KDs Ebba Usch låtsas att hon leder ett "mittenparti" ... man tar sig för pannan. Och jag noterar att de högerkonservativa moderaterna dessutom idag alltmer blivit en papegoja som talar precis som Åkessons rasistiska nynazister. Vi måste inse att partierna står för olika ideologier (ibland "glömda" eller nedtonade, för att inte skrämma känsliga väljare), men också att idag inget parti har eller kan få egen majoritet i riksdagen. Det krävs samarbete för att få ihop regeringsdugliga majoriteter. MEN - det bör rimligen ske för att nå framgång för den ideologi som partiet företräder. Då kan inte extrema partier, i ytterkanterna, kräva att dessa präglar politiken. Jag rekommenderar er att läsa följande utdrag ur ett tidigare blogginlägg jag. Med avstamp i vad den socialliberale Waldemar Svensson sagt om att högerfärga ordet borgerlig. --- "Om den borgerliga fronten sammanpressas till ett block, som i det allmänna medvetandet blir färgsatt av högern, så får Socialdemokraterna den bästa tänkbara utgångspunkten för att erövra väljarmajoriteten."

Waldemar Svensson i Ljungskile, riksdagsledamot och vice partiordförande (FP), som verkar föga känd bland dagens "liberaler".
Wald Svensson och Bertil Ohlin var under lång tid det par (vice ordf  resp ordf) som kompletterade varandra och gjorde fp under dess storhetstid till den inflytelserika kraften i svensk politik. I skarp  opposition emot Erlanders SAP, som tvangs att ständigt ha fp i åtanke, och moderera S-politiken.
Jag vill å de Visst hade - och har - Waldemar Svensson rätt. Ofta uttryckte han sig omständligt, spec i skrift, men här var det ändå lättförståeligt.

Låt oss alltså se vad som hände. Svensson i Ljungskile cementerade inga s-regeringar, det var det förstakammaren det valsystem vi då hade, som gjorde - och till och från det stöd som  bf/c gav SAP. 
Efter 1976 års val tappade s regeringsmakten, för sex år, men lyckligtvis så blev det inte högern som "färgsatte" den/de följande regeringarna. C och det socialliberala fp hade kommandot, tills C spräckte regeringen genom kärnkraftsfrågan. Och f.ö. så var det alltid högern/M som var det parti som spräckte, eller hotade spräcka, den ickesocialistiska regeringen. Fp och C höll emot M:s färgsättningsanspråk. Fp fick t o m själv ta hand om regerandet när varken M eller C orkade med. Och fp fömådde lotsa igenom liberal politik med samarbete med de partiers som låg närmast, fråga för fråga

Vilket får ses om en stor bedrift och framgång för liberala idéer - där både socialistiska och konservativa/moderata hölls undan.t bestämdaste avfärda det befängda påståendet att Svenssons inflytande skulle ha cementerat s-makten, 

1991 då, då blev det mera högerns "färgsättning", men Westerberg fr f allt fick samtidigt regeringen att i mycket ändå styra socialliberalt, men så kom finanskrisen, där också samarbetet med S behövdes för att moderera högerfärgen.

För en socialliberal kan det aldrig vara det viktigaste att hjälpa fram "borgerliga " regeringar som färgsätts av högern.
Socialliberalers främsta uppgift är att få till stånd så mycket socialliberal politik som möjligt. Det kan eller bör ske på olika sätt, beroende på hur övriga partiers politik ser ut, och på vilka frågor som är aktuella. Genom samverkan med ickesocialistiska partier om de inte bromsar socialliberala idéer, eller genom blocköverskridande samarbete, som dels förhindrar socialism och dels främjar liberala idéer och stoppar "högerfärgningen".
---

Välj en frisk liberal politik - inte mellan pest eller kolera!

Den politiska verkligheten skiftar fokus och karaktär. 

På 50-talet var det lätt. Högern var tveklöst överklassens, de rikas och konservativas part, bondeförbundet (stor)böndernas  landsbygdskonservativa parti,  SAP var arbetarnas socialistiska pragmatiska part, kommunisterna en rätt liten Moskvatrogen sekt under Hilding Hagberg, butter men ofarlig,  Och folkpartiet det fräscha alternativet av frisinnat småfolk som hantverkare, folkskollärare, lägre tjänstemän - det utvecklingsvänliga socialliberala partiet. 
Man talade inte så mycket om höger eller vänster, utan mera om vad varje parti stod för. Något nazistparti fanns inte, man hade andra världskriget i minnet. De som hade (haft) nazi-sympatier låg lågt, ville inte kännas vid det. Stalin var ju skrämmande, men hans eftersägare i Sverige hade föga framgång, och hölls kort av SAP (och LO). Men det fanns tre alternativ; sossarnas vänster,  folkpartiets socialliberala och högerns konservativa. Oppositionen var de icke-socialistiska partierna, av olika ideologi.  
Erlanders sosseparti lyckades hålla sig kvar vid makten, val efter val, ofta med hjälp av andra kammarens eftersläpning. 

 Men tiden går. Med det sena 60-talets vänstervåg (68, och flummiga hippievågor) så utvecklades partierna mera till vänster än sinaväljare. Men idag är det tvärtom, i den mån det går att riktigt lokalisera bl a därför vänster-höger inte är så entydigt idag och många frågor inte låter sig definieras som vänster eller höger. 

Idag ses L,och ser sig självt (ledningen) som ett högerparti 

Jag menar nog att L:s högervridning började lite lätt redan i och med att Bohmans moderater började säga sig var "liberala" och "nyliberalismens" insteg (fr f a betr ekonomisk politik) (men jag ser nyliberalismen de facto vara neo-conservativ, inte ngn slag utvecklad liberalism. ) Men i fp vann de mer o mer inflytande strax före sekelskiftet (f ö så även inom socialdemokratin , förnyarna). Rent allmänt gjorde nog löntagarfondstriderna  dessförinnan tidigare att en del "allmänborgerliga" stärkte sin högerprofil, och tappade den socialliberala biten.

Nå, fp höll stilen och i och med valet 1976 så tappade Soss sin makt , om än bara för 8 år, utan att M fick ngt spec inflytande. Men i och med att soss tappade makten i början av 2000-talet fick de knäcken psykologiskt. De ville förstås ha makten , men började inse att de kunde inte regera helt själva, och inte vinna på en socialistisk politik. Tyvärr fortsatte dock fp´s högerglidning, liksom moderaternas. Jag tror att detta gjorde det lättare för SD att vinna terräng - många kände inte igen sig i det politiska landskapet. "alla" partier gled åt höger, samtidigt de tonade ned sin ideologiska bakgrund. I detta osäkerhetens landskap växte oxå fram en rädsla för det nya, det främmande, som SD effektivt blåste under. Moderaterna bröt sin partiella modernisering efter Reinfeldt avgång och härmade SDs strategi, liksom KD under Busch sprang åt en sd-liknande extremism oxå. Folk är förvirrade, en del har tappat kompassen, liksom historien. Många kommer ihåg, och längtar efter, den tid då sossarna var det trygga arbetarpartiet, som kunde regera med kommunisternas hjälp - utan att skp,vpk eller v därför fick ngt inflytande. Och många andra minns hur SAP var det givna hatobjektet pga att de inte släppte fram ickesocialistiska oppositionen.

Några (få) minns när fp var ett sansat socialliberalt och framstegsvänligt part för frihet i gemenskap oc för välfärdsuppbyggnad.

Och dagens fåtaliga (?) socialliberaler vill inte behöva välja mellan pest och kolera. Och förundras över att dagens L-ledning vill fjäska för pesten (SD), i st f att visa på den kloka medelväg som socialliberalismen utgör (borde utgöra).

Är det så svårt att skilja på borgerlig och liberal ?

 9 av 10 liberala kärnväljare vill ha en borglig regering. Så sammanfattas en liten undersökning som Smedjan-Timbro gjort. Med uppenbar avsikt att påverka L-ledningen och partirådet betr det som ses som vägvalet som L måste göra inför riksdagsvalet 2022.

L, det som intill härom året var fp, folkpartiet är i kris, och nya p-ledaren Sabuni och kretsen kring henne tror sig rädda Liberalerna (L) genom att stödja eller ingå i en regering av m och kd, som bara kan bildas om SD släpper fram den. Och det kallas, trots det, att stödja en borgerlig regering. Partistyrelsen (PS) beslöt nyligen, med knapp majoritet, att L ska följa Sabunis linje. Men de trogna socialliberala är minst sagt bekymrade, vill inte gå med på något som helst samarbete som inkluderar SD. Ett par tidigare fp-ledare - Bengt Westerberg och Maria Leissner har offentligt varnat för samröre med SD. Många liberaler har redan lämnat L-skutan, och fler lär det bli om Sabunis SD-styrda "borgerliga" väg blir kursen. Men allmänborgerliga och röststarka personer försöker visa att Sabunis kurs ska rädda partiet kvar i riksdagen genom att ge SD makten över en "borgerlig" regering. Vilket de anser sig visa genom en Timbro-undersökning, där de hittat några som de kallar "kärnväljare". Där slutsatsen är:  9 av 10 liberala kärnväljare vill ha en borglig regering. Visst, säger jag. Men därmed har man inte bevisat att liberala (socialliberala) väljare (nuvarande, gamla, fd, eller nytillkommande) vill ha en moderat(borgerlig) regering vars kurs sätts av det nynazistiska Sverigedemokraterna (SD). En troligare bild av stämningen bland väljare med förmodat liberala åsikter visas av en undersökning av Kantar Sifo, enl en debattartikel nedan. "Folkets röst säger vänster, Nyamko” 

DEBATT. Peter Callius, affärsområdeschef för media på Kantar Sifo, gör en tung analys av vilket block de presumtiva C- och L-väljarna hör till värderingsmässigt. Och kommer fram till en annan slutsats än Liberalernas partiledning. Så inleds en debattartikel i Dagens Opinion, om en analys av hur liberala  sympatisörer tänker och ser på tillgängliga alternativ i mitten.

Denna undersökning av Kantar Sifo är mera intressant än Timbros, och jag konstatera att den ger en djupare analys av vilken ideologi och erfarenhet som de svarande har.

Alltså, jag gissar att denna analys ligger närmare den s k verkligheten.

Varför? Jo den ser regeringsfrågan i ett längre perspektiv. Centern har en bakgrund som landsbygds-, bondeparti. Som till och från samarbetat med socialdemokratin, båda har varit folkrörelsepartier. Varken C eller S har mycket kvar av sin gamla bas av väljare, men har som partier traditionen av samarbete.
FP/L var ett parti på folkligt frisinne/liberalism, de väljarna finns inte kvar på landet, men deras barn finns i viss mån kvar i en utbildad medelklass i städerna, de har i o f sig ofta varit i motsats till socialdemokratin som sådan, pga dess långa maktinnehav, men inte till socialt ansvar och välfärd. Och har varit emot högern, som i modern tid, intill rätt nyligen, inte varit ngt värre än moderat-högern, som fp  lärt sig hantera. ... Och vänstern har blivit som gamla tiders sossar, inte kommunister i verklig mening (om än en del socialism-rester). Men på högersidan finns nu nynazisterna (visserligen i kostym), och de är den socialt ansvarstagande liberalismens största fiende, vilket också SD framhåller själva.

Därför ser jag Kantar Sifo ger en förklarande och mera riktig bild till hur de intressanta mittenväljarna ser på regeringsfrågan - till hur de ser på varandra i mitten, och hur de ser på polariserade regeringsalternativ och hur de beskrivs.

   Och hur de (mittenväljarna) är bekymrade för de alternativ som erbjuds av dagens riksdagspartier. Som ju lutar åt endera sidan, och där oviljan och motviljan mot SD-nazisterna är störst. För mittenväljarna ligger faktiskt i mitten.
 En komplicerande faktor idag är det flitiga användandet av termen borgerlig, som  egentlige bara anger icke-socialism. Men inte ideologi. Ohlin betonade alltid att  de ickesocialistiska partierna hde olika ideologi, fp var socialliberalt, högern var konservativ, och bf/c var "Hedlund i Rådom".  Som med tiden fick en del liberala inslag. 

Använd inte termen borgerlig på liberala partier.  
Se även min bloggpost daterad 8 mars.

Varför är det så svårt att skilja på begreppen borgerlig och liberal ? Till och med för en del som kallar sig liberaler.

Partiet Liberalernas kris - vad göra ? Vad är "borgerlig" - egentligen ?

Nedan en analys av Liberalernas (L) kris.  En ledartext i ÖC, skriven av Christian Dahlgren, citerad av Linnea Darell på Facebook.  

---
Liberalernas djupa opinionskris är självförvållad. Det är ett parti som tappat sin liberala kompass och förtroendet bland väljarna har blivit därefter: under isen.

Efter valet 2018 tog L och C steget över blockgränsen och gjorde upp med S/MP-regeringen. Detta eftersom M och KD i avgörandets stund svek den tidigare överenskommelsen inom Alliansen att hålla SD-dörren stängd. Goda liberala skäl talade för omöjligheten att stödja en regeringsbildning där Ulf Kristersson hölls gisslan som statsminister av Jimmie Åkesson.

Goda liberala skäl talade för Januariavtalet. Stefan Löfven tvingades betala så sakpolitiskt dyrt att man snudd på kan karaktärisera det fortsatta S/MP-styret som administratörer av en tredje mandatperiod åt den forna Alliansen.

Hur förvaltade Liberalerna sedan denna intressanta situation? Genom att genast välja en annan partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen som osade av motvilja mot alltsammans. Partiets chanser att trovärdigt kommunicera och begripliggöra sin roll i det politiska landskapet spolierades. Istället slog förlamningen till och ett splittrat L hamnade i limbo.

I fredags (5/3) försökte Nyamko Sabuni bryta dödläget. Med knapp majoritet beslöt hennes partistyrelse att lämna Januarisamarbetet efter höstens budgetförhandlingar och mobilisera för en borgerlig regering 2022 – som inte skyr Jimmie Åkessons hjälpande hand.

Sabuni lovar visserligen att vara garant för att inte liberala kärnvärden ska offras på SD:s altare. Men hur realistiskt är det? Det är en farlig illusion att Åkesson skulle låta sig nöja med oförargliga smulor från det borgerliga regeringsbordet, om det är han som ska leverera mandaten som är hela kalasets förutsättning.

Snarare riskerar L att i praktiken bli ett legitimerade alibi åt SD, en öppet liberalismhatande rörelse med rötter i nazism och fascism, del av samma främlingsfientliga auktoritära populisthöger som raserat demokratin i Ungern och Polen och drivit USA till avgrundens rand under Trump. Därmed torde konkursen vara fulländad för Liberalernas räkning.

Än är dock inte sista ordet sagt. Den 28 mars ska Liberalernas partiråd besluta om den SD-vänliga linjen och med ett nej är rimligen Sabunis ställning som partiledare ohållbar. Kalla i så fall in Birgitta Ohlsson, den liberala stjärnan från Linköping som lämnade politiken efter sitt misslyckade försök att utmana Jan Björklund 2017. Då var inte tiden mogen för henne.

Men det har den blivit nu. Med råge! Svensk liberalism är i skriande behov av en orädd, profilstark och entusiasmerande ”ur-och-skur-demokrat” av rätta virket. När Liberalernas existensberättigande står på spel, och den liberala demokratins fundament utmanas, borde inte ett kraftpaket som Birgitta Ohlsson vara alltför svårövertalat.

Christian Dahlgren

--- Jag delar den analysen, liksom Linnea Darell och många andra liberaler, socialliberaler. Såväl sådana som avhoppat från L, som några ännu kvarvarande i L. Men det finns, speciellt inom L, en del andra också som i första hand betecknar sig som "borgerliga" som har en annan syn på saken. Varför? I någon mån beror det på hur man definierar svensk liberalism. Där jag ser det som den ideologi som styrde folkpartiet fram till ungefär senaste sekelskiftet, och det var socialliberalism, huvudsakligen sprungen ur frisinnet, den folkliga frihetliga liberalismen som återfanns i hög grad inom nykterhetsrörelse och frikyrklighet. Som stod för demokrati, frihet och förnuft, i skarp motsättning till såväl socialism/kommunism som konservatism och extremhöger som nazism och fascism. Svensk liberalism var och är icke-socialistisk och liberal, inte konservativ. Den andra orsaken till hur man "sorterar" svenska partier är hur man ser på blockpolitik och hur man definierar "borgerlig", ett begrepp som socialliberalen Bertil Ohlin starkt ogillade.

Vilket motiverar en snabb återblick på svensk politik. Efter andra världskriget snävades alltmer partierna in i höger (högern, men också det ambivalenta bf, och fp) och vänster (SAP och SKP, som alltid stödde SAP). Det långa socialdemokratiska maktinnehavet ledde till ett blocktänkande, icke-socialister resp socialister. Oppositionen, med olika ideologier, betecknades (med en marxistisk term) borgerlig. Men den enda innebörden, rent faktiskt, var att de var ett antal icke-socialistiska partier. (h/m = konservativ; bf/c = bondekonservativ, fp = socialliberal). H/m och S gillade termen borgerlig, att locka med, resp skrämmas med. M ville därmed få liberala väljare att bli borgare/moderater, S ville skrämma liberala väljare (och presumtiva s-väljare ) med att fp var detsamma bolagshögerns hemska konservativa motståndare till arbetarpartiet. Men 1976 förlorade S, och den nya regeringen, som bestod av fp, c och m, förde en i allt väsentligt liberal politik (med Fälldin i spetsen), och med moderaterna verbalt viftande i periferin (plus kärnkraftsfrågan). Men kallades för en borgerlig regering. Sen återkom S, och blocken var cementerade i några decennier, men avlöste varandra vid regeringsmakten. Samtidigt som V bleknade och S blev mer pragmatiskt. Och SD tog sig in i riksdagen - och tog väljare från alla håll, om än, vad jag förstått, minst från fp/L. Som dock gradvis gled åt höger - blev liberalkonservativt och allt mindre socialliberalt. Blockpolitiken kvarstod, där man inte egentligen var så noga med var partierna stod, men det blev allt svårare med regeringsbildandet. Där står vi idag. Med en riksdag med ytterst komplicerad sammansättning och med ett stort antal partier, som till stor del tappat sin egen historia - och med försummad ideologisk skolning. Där sakfrågor behandlas utan synbar koppling till den ideologi som de förmodas ha. Där det mesta är spel om makten - inte om värdegrunder och om vad som borde vara möjligt att samarbeta om - och vad som borde vara helt omöjligt att stödja eller gå med på, om man ser det ideologiskt och med tanke på demokrati. och människosyn. Och inte med ett blockpolitiskt tänkande, som konserverar förenklade och ofullständiga maktperspektiv. Det räcker inte med många partier. Inte om man saknar kunskap om vad de står för - och partierna själva är oklara om det. Det räcker inte med ytterkantspartier som står i något slags mer el mindre konstlad kontrast till varandra, som skilda världar. Det måste också finnas alternativ för sansad mittenpolitik, framåtsyftande, för individer i frihet och i samverkan, gemenskap och frihet, för global samverkan i demokrati, för en socialt ansvarstagande liberalism.