Såg på Facebook ett inlägg av Lotta Gröning om det sosseparti hon lämnat, om den vanskliga tid som väntar Magdalena Andersson som (s)tatsminister. S är ju ett maktparti, som har svårt med rekryteringen – och sin förankring hos väljarna. Hon, Lotta, uppger där att partiet har knappt 70 000 medlemmar.
Det leder mig till en del tankar, reflexioner och
jämförelser. S-partiet har ju tappat sådär 35-40 % av den
väljarandel som ”förr” ansågs som den normala, men tappet av
medlemmar är än värre. När S och LO tvangs upphöra med
tvångsanslutningen av fackmedlemmar till partiet försvann några
miljoner medlemmar. Som nog i viss mån inte röstat på S heller,
utan på kommunisterna/vpk eller på något icke-socialistiskt parti,
främst folkpartiet.
Under 50-talet var folkpartiet, med
Bertil Ohlin som ledare, med en socialliberalism i det folkliga
frisinnet grundat på folkrörelserna för frikyrkliga och
nykterhetsvänner, det självklara alternativet till
sossepartiet/SAP, och med en väljarandel runt 25% och hade
framträdande företrädare som var arbetarliberaler, tjänstemän
och intellektuella kulturpersonligheter.
Men medlemmarna
var rätt få, om jag minns rätt, ca 125 000 som mest. En vanlig
kommentar var att liberaler var för liberala för att ansluta sig
till det liberala partiet. Men fp hade ändå inga svårigheter att
besätta de förtroendeposter fp fick i valen. SAP var ju det största
partiet som tog de flesta uppdragen och de tyngsta (som gav arvoden).
Som det makthavande partiet så såg det till att det hade grepp om
”rörelsen” i vidare mening också (ofta med statliga/ bidrag),
där partitrogna tillsattes och styrde.
Med sjunkande
röstandel och sjunkande medlemstal, så blir det då dels viktigt
för att behålla makten, att ändå förse sina trogna med
välavlönade uppdrag, men dels också se till att besätta
förtroendeuppdragen i kommuner och landsting med partifolk, och inte
släppa fram valda oppositionsföreträdare. (Jag minns
förtroendefulla samtal med s-folk som försvarade neddragningar i
styrelser och nämnder – t o m fullmäktige – med att SAP hade
svårt att skaka fram tillräckligt många dugliga. Därför minskas
uppdragen, vilket ju även drabbade oppositionen, och gav den sämre
insyn. )
Jag minns att för ett antal år sedan (10-15?)
så uppgavs det att sossepartiet hade 100-120 000 medlemmar, vilket
ju i så fall var mindre än fp hade under sina glansdagar (vilket då
fp tyckte var dåligt). Fp låg visst på knappt 20 000 medl,
övriga partier omkring detsamma eller något bättre, utom V och SD
då klart sämre...
Men om nu dagens S-parti (maktpartiet!)
ligger på knappt 70 000 medlemmar, så är det ju ruskigt
dåligt, alarmerande både för partiet som sådant, som för
demokratin och kvaliteten på de valda, det underlättar för
klättrare som inte ser på ideologi utan på att ta viktiga (och
lönsamma) positioner. Jag gissar att övriga partier (utom SD?)
också har sämre medlemstal nu än för dussinet år sedan, så det
är ett generellt problem.
Men möjligen värst för
(förutom för S) Miljöpartiet och Liberalerna, vars opinionssiffror
är så låga att de är snudd på felmarginalen för att vara
mätbara. Och där de urusla medlemstalen ändå är en ”stor”
del av ”Sifo-sympatisörerna”.
Och betr L så är
partiet i sönderfall, har satt sig i högerbåset, och försöker
flörta med SD, alltså har så kraftigt avvikit från sin
traditionella socialliberala grundsyn att, förutom de gamla
väljarna, också en stor del av de gamla, aktiva medlemmarna har
flytt eller är under flykt från partiet. Och söker ett parti som
står för socialliberalism i dagens samhälle, för frihet i
samverkan, med socialt ansvar och för framtiden och vår överlevnad.
Är
det nya partiet Folkliberalerna räddningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar