Nedan en analys av Liberalernas (L) kris. En ledartext i ÖC, skriven av Christian Dahlgren, citerad av Linnea Darell på Facebook.
---
Liberalernas djupa opinionskris är självförvållad. Det är ett parti som tappat sin liberala kompass och förtroendet bland väljarna har blivit därefter: under isen.
Efter valet 2018 tog L och C steget över blockgränsen och gjorde upp med S/MP-regeringen. Detta eftersom M och KD i avgörandets stund svek den tidigare överenskommelsen inom Alliansen att hålla SD-dörren stängd. Goda liberala skäl talade för omöjligheten att stödja en regeringsbildning där Ulf Kristersson hölls gisslan som statsminister av Jimmie Åkesson.
Goda liberala skäl talade för Januariavtalet. Stefan Löfven tvingades betala så sakpolitiskt dyrt att man snudd på kan karaktärisera det fortsatta S/MP-styret som administratörer av en tredje mandatperiod åt den forna Alliansen.
Hur förvaltade Liberalerna sedan denna intressanta situation? Genom att genast välja en annan partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen som osade av motvilja mot alltsammans. Partiets chanser att trovärdigt kommunicera och begripliggöra sin roll i det politiska landskapet spolierades. Istället slog förlamningen till och ett splittrat L hamnade i limbo.
I fredags (5/3) försökte Nyamko Sabuni bryta dödläget. Med knapp majoritet beslöt hennes partistyrelse att lämna Januarisamarbetet efter höstens budgetförhandlingar och mobilisera för en borgerlig regering 2022 – som inte skyr Jimmie Åkessons hjälpande hand.
Sabuni lovar visserligen att vara garant för att inte liberala kärnvärden ska offras på SD:s altare. Men hur realistiskt är det? Det är en farlig illusion att Åkesson skulle låta sig nöja med oförargliga smulor från det borgerliga regeringsbordet, om det är han som ska leverera mandaten som är hela kalasets förutsättning.
Snarare riskerar L att i praktiken bli ett legitimerade alibi åt SD, en öppet liberalismhatande rörelse med rötter i nazism och fascism, del av samma främlingsfientliga auktoritära populisthöger som raserat demokratin i Ungern och Polen och drivit USA till avgrundens rand under Trump. Därmed torde konkursen vara fulländad för Liberalernas räkning.
Än är dock inte sista ordet sagt. Den 28 mars ska Liberalernas partiråd besluta om den SD-vänliga linjen och med ett nej är rimligen Sabunis ställning som partiledare ohållbar. Kalla i så fall in Birgitta Ohlsson, den liberala stjärnan från Linköping som lämnade politiken efter sitt misslyckade försök att utmana Jan Björklund 2017. Då var inte tiden mogen för henne.
Men det har den blivit nu. Med råge! Svensk liberalism är i skriande behov av en orädd, profilstark och entusiasmerande ”ur-och-skur-demokrat” av rätta virket. När Liberalernas existensberättigande står på spel, och den liberala demokratins fundament utmanas, borde inte ett kraftpaket som Birgitta Ohlsson vara alltför svårövertalat.
Christian Dahlgren
---
Jag delar den analysen, liksom Linnea Darell och många andra liberaler, socialliberaler. Såväl sådana som avhoppat från L, som några ännu kvarvarande i L.
Men det finns, speciellt inom L, en del andra också som i första hand betecknar sig som "borgerliga" som har en annan syn på saken.
Varför?
I någon mån beror det på hur man definierar svensk liberalism. Där jag ser det som den ideologi som styrde folkpartiet fram till ungefär senaste sekelskiftet, och det var socialliberalism, huvudsakligen sprungen ur frisinnet, den folkliga frihetliga liberalismen som återfanns i hög grad inom nykterhetsrörelse och frikyrklighet. Som stod för demokrati, frihet och förnuft, i skarp motsättning till såväl socialism/kommunism som konservatism och extremhöger som nazism och fascism. Svensk liberalism var och är icke-socialistisk och liberal, inte konservativ.
Den andra orsaken till hur man "sorterar" svenska partier är hur man ser på blockpolitik och hur man definierar "borgerlig", ett begrepp som socialliberalen Bertil Ohlin starkt ogillade.
Vilket motiverar en snabb återblick på svensk politik.
Efter andra världskriget snävades alltmer partierna in i höger (högern, men också det ambivalenta bf, och fp) och vänster (SAP och SKP, som alltid stödde SAP). Det långa socialdemokratiska maktinnehavet ledde till ett blocktänkande, icke-socialister resp socialister.
Oppositionen, med olika ideologier, betecknades (med en marxistisk term) borgerlig. Men den enda innebörden, rent faktiskt, var att de var ett antal icke-socialistiska partier. (h/m = konservativ; bf/c = bondekonservativ, fp = socialliberal).
H/m och S gillade termen borgerlig, att locka med, resp skrämmas med. M ville därmed få liberala väljare att bli borgare/moderater, S ville skrämma liberala väljare (och presumtiva s-väljare ) med att fp var detsamma bolagshögerns hemska konservativa motståndare till arbetarpartiet.
Men 1976 förlorade S, och den nya regeringen, som bestod av fp, c och m, förde en i allt väsentligt liberal politik (med Fälldin i spetsen), och med moderaterna verbalt viftande i periferin (plus kärnkraftsfrågan). Men kallades för en borgerlig regering. Sen återkom S, och blocken var cementerade i några decennier, men avlöste varandra vid regeringsmakten. Samtidigt som V bleknade och S blev mer pragmatiskt. Och SD tog sig in i riksdagen - och tog väljare från alla håll, om än, vad jag förstått, minst från fp/L. Som dock gradvis gled åt höger - blev liberalkonservativt och allt mindre socialliberalt. Blockpolitiken kvarstod, där man inte egentligen var så noga med var partierna stod, men det blev allt svårare med regeringsbildandet.
Där står vi idag. Med en riksdag med ytterst komplicerad sammansättning och med ett stort antal partier, som till stor del tappat sin egen historia - och med försummad ideologisk skolning. Där sakfrågor behandlas utan synbar koppling till den ideologi som de förmodas ha. Där det mesta är spel om makten - inte om värdegrunder och om vad som borde vara möjligt att samarbeta om - och vad som borde vara helt omöjligt att stödja eller gå med på, om man ser det ideologiskt och med tanke på demokrati. och människosyn. Och inte med ett blockpolitiskt tänkande, som konserverar förenklade och ofullständiga maktperspektiv.
Det räcker inte med många partier. Inte om man saknar kunskap om vad de står för - och partierna själva är oklara om det. Det räcker inte med ytterkantspartier som står i något slags mer el mindre konstlad kontrast till varandra, som skilda världar. Det måste också finnas alternativ för sansad mittenpolitik, framåtsyftande, för individer i frihet och i samverkan, gemenskap och frihet, för global samverkan i demokrati, för en socialt ansvarstagande liberalism.
Intressanta reflektioner. Speciellt känner jag igen avslutningen i ditt inlägg "Där står vi idag". Så har jag tänkt vid ett antal tillfällen det senaste året. Inte minst i samband med alla utspel i riksdagen från alla olika partier. Utspel som inte känns seriösa till innehåll utan bara avser att synliggöra partierna. Inte konstigt att många medborgare liknar politiken vid "sandlåda". Detta är en farlig utveckling framförallt ur demokratiaspekt.
SvaraRadera