Partiers historia har betydelse, men också nutid

Mera Olle Wästberg.

Har politiska partiers historia någon betydelse? Nästa års
förstagångsväljare föddes 1996
Så börjar Olle Wästberg ett litet avsnitt i sitt månadsbrev för november. Jag citerar. 

"Men partihistoria är viktig. Det visades när moderaterna 2011 förfalskade sin historia och påstod att de varit "en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet". Något man sedan fick stryka.

Att sverigedemokraterna utvecklats ur nynazistiska partier har relevans. Likaså att vänsterpartiet kommer från stalinistiska Sveriges kommunistiska parti. 1997 firade Vänsterpartiet sitt 80-årsjubileum. Just firade.

Det är mot den bakgrunden man ska läsa om vänsterpartiet i ny doktorsavhandling av Petter Bergner: Med historien som motståndare.

CH Hermansson kom med i kommunistpartiet när de stödde tyskarnas invasion i Norge. Han hyllade Stalin, fördömde ungrarnas uppror mot sovjetmakten. Han är nu snart 96 år gammal och är fortfarande en aktad gäst på Vänsterpartiets kongresser. När han kommer in står deltagarna upp och applåderar."

Citatet är taget ur en artikel Olle Wästberg skrivit i Frisinnad tidskrift. Länk: 
http://tinyurl.com/kell84s

eller här:http://www.frisinnadtidskrift.se/artiklar/oevriga-artiklar/vaensterpartiet-kan-inte-stoltsera-med-sin-historia.aspx

Jag instämmer. Men dessutom är det viktigt att ha klart för sig om dagens politik avviker från partiets historia. Om partiet t ex säger sig stå för sin gamla historia, men kraftigt eller i väsentliga stycken ändrat sin kurs i förhållande till sin historiska bakgrund.

Varning till folkpartister (med flera)

Ur Olle Wästbergs senaste månadsbrev väljer jag att citera en artikel han skrev redan 1978, den heter Risker med regerandet.
Under folkpartiets landsmöte fick Olle Karl Staaff-medaljen, i guld. Finaste utmärkelsen en folkpartist kan få. Och Olle har varit med, alltid liberal - dvs socialliberal. "Trots" att han i hög grad ägnat sig åt ekonomi i politiken, marknadsekonomi. Men i botten ännu mera så viktiga frågor som ideologi med tonvikt på demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och socialt ansvarstagande.
År 1978 satt folkpartiet i regering, ensamt. Med nödvändighet att samarbeta med andra partier för att få majoritet för sina förslag i riksdagen. Det gick bra, förvånansvärt bra. Fp lyckades få igenom sina förslag genom samarbete åt båda hållen - utan att kompromissa bort ideologin!
Dessförinnan satt fp i regering tillsammans med centern och moderaterna efter valet i sept 1976. Även då lyckades man att hålla regerandet utan snedsteg åt högerhåll.

Men inför valet 1979 ville Olle Wästberg ge några varningens ord till sina partivänner, att inte bli för sugna på makten. Att ideologin var viktigare än att sitta vid köttgrytorna. Att man inte fick bli för nöjd.

Jag ska inte citera artikeln, utan vill be er läsa den genom att klicka på länken.
Varningarna är minst lika befogade idag som då. Ja, egentligen ännu mera. Med tanke på att fp i hög grad avvikit från sin socialliberala ideologi, för att få makten eller för att kunna sitta kvar i moderaternas knä, det kan diskuteras. Och nu har fp suttit vid maktens bord i över sju år.

Låt mig som vanligt påminna om Lord Actons klassiska ord. "”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” 

Kustbandet, tidig swing av klass

Kustbandet, känner ni till den orkestern? Fyllde 50 år i fjol. Jag fixade några konserter åt dem på det sena 60-talet. Jazzmusik i tidig swingstil. Flera av de då aktiva är fortfarande still going strong. 
Lyssnar just nu på en inspelning jag gjorde från en konsert med orkestern i februari 1968 i biblioteket i Ljusne i Hälsingland. 
På rullband och med mycket enkla mikrofoner. 

På den tiden, 60-talet och en tid till, var Gösta Hägglöf manager och fixare åt orkestern. Hägglöf var min företrädare som ordförande i Svenska Jazzriksförbunder (SJR). Publikt var det dåliga tider för jazzen i Sverige under 60-talet. Hägglöf var mera intresserad av skivor, Louis Armstrong (han var redan expert betr denne, och blev det än mera med tiden) - och Kustbandet. Så han ville mest lägga ner SJR, eller i vart fall göra det till litet skivsamlarsällskap, något som inte krävde spec mycket administrativt arbete. 
Nå, det är en annan historia. SJR fick i vart fall en nystart, har fortlevt och har sedan något år döpt om sig till Svensk Jazz. 

Glatt överraskad över att min gamla Tandbergspelare gick igång. Och att bandet inte gått av. 45 år gamla rullband kan vara sköra. Det tog tid att värma upp bandspelaren, oj så trög den var. Men väl i gång gick det bra. Till och med min anslutning till extra högtalare funkade! Ett par högtalare som var det enda som inte tjuvarna stal när de var inne i min lägenhet och tog själva stereon, plus kassetter och lite annan smått och gott. 

Med på denna konsertinspelning 1968 var bl a än idag verksamma Ola Pålson cornet och Jens "Jesse" Lindgren trombon. Kustbandets stil kan man säga var pre-swing, bl a tidig Ellington. Och det är det ännu, plus att de lagt till en del karibiska rytmer. Vilket passar utmärkt.

Bilden är dock från modern tid ;)

Alliansreklam - är inte det kontraproduktiv reklam?

Dessa rader är en reaktion på en annons i PT = Piteå-Tidningen, lördagen den 16 nov. Vore intressant med kommentarer från de för annonsen ansvariga, men även från andra och utifrån principiella synpunkter. Och taktiska.

Det är en rätt stor annons (dvs dyr), nästan en kvartssida.
Rubriken är: ALLIANSEN, Piteå, för valfrihet och företagande.
Med  tre punkter 1) behåll och utveckla landsbygdsskolorna, 2) Oförändrade måltidsavgifter på våra äldreboenden, 3) Förbättrat vägunderhåll - både vinter och sommar.
Så pryds annonsen av de fyra partiernas loggor.

Mina synpunkter och frågor.
- Är detta en för väljarna vägledande reklam, säger det vilket parti de bör rösta på?
- Avser de fyra partierna att arbeta som en allians i Piteå oavsett valresultatet? I både majoritet och i minoritet (som ju är det troliga i Piteå)?
- Vinner man några röster på att gå fram gemensamt?
- Har man gjort några överväganden om det är något parti som vinner på gemensam annons (och program?) än de andra?
- Kan inte en gemensam annonsering bara leda till omfördelning av de icke-socialistiska partiernas röster i kommunvalet?
- Kommer det fler annonser under gemensam rubrik före valet i sept nästa år?
- Finns ett utförligare gemensamt program än dessa rätt allmänna punkter?
- Varför har man valt att framföra just dessa punkter?
- Är den gemensamma lokala annonseringen tillkommen genom något initiativ (påbud) uppifrån i partierna?

Ger annonsen ett rättvisande intryck om vad partierna anser? Som "allians" eller för varje parti?
Om alla tycker lika, vad då rösta på?

"Valfrihet" är förmodligen något som alla partierna i alliansen står för, men finns det inte olika tolkningar av begreppet mellan partierna?
"för företagande" - är inte det ett uteslutande begrepp om det inte förklaras och åtföljs av något annat, t ex ett "varför"?
Varför finns inte "socialt ansvar" med? Eventuellt med en kort förklaring.

De tre lite mer konkreta frågorna är både lokala och principiella. - Men känns väldigt magra som valbudskap. Och ger ingen vägledning vilket av de fyra partierna som driver frågorna mest - ett, två eller alla?
Är ståndpunkterna förankrade ordentligt i alla partiers program eller riktlinjer på riksplanet? Ex-vis är verkligen moderaterna på riksplanet införstådda i kraven? M brukar ju prioritera sänkta skatter före (hög) kommunal service.
Annonsen klargör inte i vilken grad de konkreta punkterna skiljer sig ifrån de regerande socialdemokraternas.

Annonsen syns mig så tveksam och oklar att den är rent kontraproduktiv. Samtidigt som den kostar mycket av partiernas valbudget lokalt. Och jag har svårt att se att den stimulerar någon socialdemokratisk sympatisör i Piteå kommun att välja något speciellt parti av de fyra som kallar sig Alliansen.

Varför skulle en tveksam icke-socialistisk väljare välja t ex folkpartiet eller kd som följd av denna annons?
Det troliga är att s.k. allmänborgerliga väljare i första hand tar m-sedeln, eller c-sedeln om de vill betona det som kan betraktas som landsbygdsfrågor.

Alltså, vore det inte vettigare att varje parti går ut med sin (eventuella) egna politik?   Och möjligen, om det ses som taktiskt, i  bisatser visa några frågor där de tycker lika. Men visa varför man ska välja ett specifikt parti. Visa partiprofilen!

OJ och Lennart Åberg, väcker tankar och minnen

Trots det ofrivilliga lösbladsformatet (dålig limning) av senaste OJ (nr 5/2013) så finns där en hel del för en jazzintresserad som varit med ett tag. Att, som ledaren skriver, kultur förebygger psykisk ohälsa, det är ju en gammal sanning, som tyvärr inte de politiker som sitter på pengapungen förstått.

Den som varit jazzvän ett halvsekel eller så har givetvis många gånger stött på saxofonisten mm Lennart Åberg, som ägnas den stora intervjun i detta nummer. Samtidigt så irriteras jag av att numret innehåller flera sidor recensioner och bilder från årets upplaga av Stockholms Jazz Festival. I och för sig så har jag inget emot att den ges ett omfattande utrymme. Min irritation orsakas av att det föregående numret innehöll ytterst sparsamt med festivalbevakning. Den som ville läsa om sommarens många jazzfestivaler hänvisades till nätupplagan. På samma gång som OJ hade svårt att få ihop tillräckligt med text till föregående numret. Det hade ju bara varit att ta in en del av den text i papperstidningen som skyfflats över till nätet. För mig är Orkester-Journalen en papperstidning. Primärt och framför allt. Efter att själv ha bevistat några av jazzfestivalerna i Molde i mitten av 60-talet har det intill nu alltid varit en viktig upplevelse att läsa referat och recensioner från Molde. Och att djupt i hjärtat känna saknaden av att inte haft möjlighet att komma dit igen. Det har också alltid varit givande att läsas om festivaler - och konserter - på andra håll i landet än bara i Stockholm.

Artikeln om Lennart Åberg visar sig också vara en historia som på sätt och vis är en parallell till hur jag upplevt mitt förhållande till jazzmusiken.  Jazzfestivalen i Molde var inte starten för jazzintresset vare sig för mig eller Lennart, men en viktig och tidig inspiration. Detta under en tid som jazzen i Sverige publikt sett precis råkat i en svacka. Dock ej musikaliskt.  Den viktiga skillnaden mellan mig och Lennart Åberg (vi är nästan på året jämngamla) är att jag blev "enbart" jazzlyssnare, om än en mycket intensiv sådan, medan Lennart blev jazzmusiker. Jazzmusiker av format och alltid under utveckling.

En tidig viktig inspirationskälla var givetvis radions jazzprogram med Claes Dahlgrens jazzglimtar från USA. Småler för mig själv åt detta att sitta vid radion ständigt beredd att spela in varje jazzton som kunde strömma ur den, och att med skivspelarens hjälp utforska det mesta av jazzhistorien. Namn som Bernt Rosengren, Kurt Järnberg, Olle Helander, John Coltrane, Bosse Broberg, Miles, Gugge Hedrenius, George Russel, Emanon, Simon Brehm, TV-programmet Trumpeten, Jan Johansson, allt detta är tidsmarkörer med djup innebörd för den som var med. Vare sig man var jazzentusiast eller jazzmusiker.

En likhet kan jag också se i att Lennart Åberg inte bara spelat, utan även ägnat sig åt "kollektiva spörsmål" som ordförande i FSJ, Föreningen Sveriges Jazzmusiker. För min del har det engagemanget främst visat sig genom några år som intensivt engagerad i SJR, Svenska Jazzriksförbundet, Numera Svensk Jazz, bl a som ordförande och Jazz-Nytt-redaktör, och till och från en del jazzskrivande (konsertrecensioner mm).

J F Kennedy, mördades för 50 år sedan...

I dessa dagar för femtio år sedan mördades John F Kennedy, USA:s president, på öppen gata i Dallas,. Texas. Ett på många sätt spektakulärt politiskt mord.

Nyheten om detta nådde mig  när jag kom hem från lumpen, permissionsledig någon dag. Pappa satt i vardagsrummet vid radion och såg väldigt allvarlig ut. Kennedy hade ju gett USA ett framtidshopp, en ung liberal president, full av energi. Trots sin sjukdoms plågor. Han gav de färgade hopp. Och han gav hela den fria, icke-kommunistiska världen hopp.  Trots min ungdom förstod jag det. För pappa var det extra allvarligt eftersom han i sin ungdom emigrerat till USA,  inte minst på grund av de dåliga tiderna i Sverige.

Såhär femtio år senare kan man undra, inte bara om varför mordet skedde, om det blev ordentligt utrett, om det fanns fler skyldiga. Men dessutom hur USA och världen sett ut om president Kennedy fått leva och dessutom fått en period till.  Troligen lite bättre. Kanske hade  Vietnamkriget fått ett annat och/eller snabbare slut, vem vet?

Men att fler politiska mord skedde senare, det gör att man inte kan vara säker. Det fanns - och finns - många mörka krafter också. Fem år efter mordet på John F Kennedy, 1968, mördades både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King Jr och Johns bror Robert Kennedy, som varit radikal och effektiv justitieminister i broderns regering. Samma år, 1968, tågade Sovjets trupper in i Tjeckoslovakien och krossade den dröm om frihet som väckts där.

Kameleonter i politiken

Reinfeldt döpte om moderaterna till nya moderaterna och la till att de är ett arbetarparti.
Varför det?
Självfallet för att ge intryck av att moderaterna inte längre var det högerspöke, som sossarna med illa dold tillfredsställelse kunnat skrämma väljarna med. Och då inte "bara" de egna trogna väljarna, utan än mer de vanliga väljare som i och för sig inte var socialister, men som ville ha den trygghet som socialdemokratin stod för genom sitt långa maktinnehav. Därför ändrade Reinfeldt, med pr-mannen Schlingmanns hjälp, även det moderata språkbruket, tog över gamla sosseuttryck som sina. Han lyckades ge intryck av att moderaterna under honom stod för det sossarna tidigare symboliserat, och han stod för den landsfaderlighet som inte Mona Sahlin klarade av, och som inte satt bra på Göran Perssons buffliga attityd heller.

Jag har länge hävdat att Reinfeldts moderata politik i sak inte ändrats, annat än kosmetiskt. Att de glidningar inemot "mitten" (eller längre än så) som han sökte ge intryck av inte var just annat än skicklig pr-kosmetika anlagt för att ta makten. För att sedan i praktiken föra den tidigare moderatmixen politiken av konservatism och neokonservatism, av somliga missvisande kallad nyliberalism. Det kunde ses som en pragmatisk anpassning för att nå makten, för maktens skull. Dock blev det snabbt klart, för den som är lite insatt i de politiska ideologierna och deras historia, att det inte i moderaternas fall var en faktisk kursändring av politiken. Bara av taktiken.
Vilket faktiskt bekräftats av förre moderatledaren Bo Lundgren, som nöjt konstaterat i en stor DN-intervju nyligen att Reinfeldt genomfört just den politik som Lundgrens moderater drev. Kraftiga skattesänkningar för de bäst ställda, försämringar för sjuka och arbetslösa, lättnader för företagen etc.
Goda statsfinanser, men med i vissa avseenden fel prioriteringar enl min mening.

Och vi kan konstatera att andelen som slås ut från arbetsmarknaden inte minskat genom denna m-politik. Både sjuka och arbetslösa jagas så de inte får chansen att återkomma, men däremot till slut placeras i FAS3 och liknande avstjälpningsplatser - som ger enorma bidrag inte till de drabbade utan till de "företagare" som profiterar på situationen.

Nu försöker s under Löfven i viss mån, även de/han kanske mest retoriskt, lägga sin politik närmare mitten, för att locka tillbaka de väljare som Reinfeldt tagit. De väljare som inte är socialister, men vill ha trygghet - och vill känna förtroende för den person som ska leda en regering. Alltså en taktik som liknar Reinfeldts. Frågan verkar därför vara om det är personen eller politiken som avgör partivalet. Och att om politiken till synes (om än inte reellt) är snarlik, vilken person som väcker mest tilltro som stabil och tryggt landsfaderlig.

Ska politikens innehåll spela en roll måste väljarna se skillnaderna. Vilket innebär att Löfven måste visa vad som skiljer mellan "nya moderaterna" och Löfvens upplaga av socialdemokratin.

Det är intressant att se att Aron Etzler (v) gör en liknande analys i DN-debatt idag (20 nov). Dvs att när de stora partiernas politik skenbart ligger nära varandra så är det partiledarens förmåga att väcka förtroende som avgör väljarnas val. Det är möjligt att Etzler  med detta vill se att socialdemokratin är tydligare i sin "vänsterprofil" (vilket i o f sig är en diffus beteckning) för att klargöra skillnaderna. Men, i så fall kan ju det leda till att vänstern inte lockar besvikna s-väljare...

Nu ska vi minnas att de facto är både vänstern och moderaterna partier längst ut mot var sin kant. (Låt mig i detta sammanhang bortse från SD.)

Vilket får mig att se likheter och skillnader i hur partierna resonerade och agerade tidigare. Säg sent 50-tal och tidigt 60-tal, men även före och efter.

Att folkpartiet under Bertil Ohlins tid fick stora framgångar berodde på att han lancerade fp som ett socialliberalt parti. Ett parti som klart tog avstånd från socialismen, och sossarnas socialiseringsplaner. Ett parti som värnade om och tog initiativ till sociala förbättringar i än högre grad än socialdemokraterna. Ett parti som inte var ett konservativt parti. Det gav ett anständigt alternativ för icke-socialistiska väljare.
De behövde inte välja bara mellan högern/moderaterna och socialdemokraterna, fp var ett liberalt parti med social profil.
Men Ohlin räckte inte ända fram till statsministerposten. Inte för att hans fp låg för nära sossarna, och inte för att väljarna inte hade förtroende för honom som person. Ohlin gav förtroende i hög grad genom både sin politik och sitt ekonomiska kunnande. Men visst, folklig var han inte, inte som Erlander gradvis blev genom långt maktinnehav och värmländska gemyt som historieberättare.
Nej, problemet var att där ständigt fanns högerspöket. Sossarna kunde ständigt skrämmas med att de som valde folkpartiet, de fick på köpet med högern även om det då var ett rätt litet parti. Högerns mandat krävdes för att få majoritet.

I Hans Lindblads biografi över Sven Wedéns finns intressanta, delvis tidigare okända, diskussioner och övervägande redovisade om hur fp inte ville förknippas med högern, men också hur faktiskt högern t ex genom Jarl Hjalmarsson tog kontakter med fp för samarbete, ja till och med sammanslagning av partierna.
Hjalmarsson var beredd till stora eftergifter från högerns sida, bara för att få komma in i matchen om väljarna. Vilka ville ha dock inte redovisa innan han fick vara med....    Fp menade att han först fick visa sina kort innan tal om samarbete ens kunde komma på tal.
Det verkar som om Reinfeldt kom som samma insikt som Hjalmarsson, dvs att högerstämpeln måste bort, men att han, liksom Hjalmarsson de facto,  stod för den gamla moderata högerpolitiken. Men Reinfeldt lyckades bättre, hans parti är större, dagens fp är mindre. Och dagens fp orkade inte (ville inte?) ställa samma krav på m som det gjorde både på 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talet.

I och med att bondeförbundet skiftade namn till centern (pga flykten från landsbygden) och att oppositionen inte lyckades åstadkomma maktskifte (pga av eftersläpningen i första kammaren och ett ständigt stöd från kommunisterna till s) så fanns tankar på och diskuterade olika slag av samverkan och sammanslagning av fp och c redan runt 1960 och framöver.  Gunnar Hedlund, c-ledaren, var mycket intresserad och svalde villigt snart sagt allt som fp/Sven Wedén krävde för samverkan. Och samverkan blev det, med klar profilering emot högern. Det man ville uppnå var ett anständigt ickesocialistiskt alternativ till sossarna. Alltså, ingen höger/moderat politik. Någon sammanslagning blev det aldrig, den politiska scenen skiftade, och partifolket var inte helt villiga att svälja det andra partiets politik.

Nå, dessa bilder från både då och nu, de visar att folkpartiet alltid (tidigare) varit avvisande till att medverka till någon som helst höger-moderat politik. Dessutom visar de att från tid till annan har många politiker gärna intagit positioner som kameleonter. För att komma till makten. Men att (tidigare) har politikens innehåll varit viktigare än att komma till makten - om inte innehållet stämt med ideologin.

Det Reinfeldt lyckats med, hittills, är att vara en kameleont, gett sken av att föra en ny "liberal" politik men genomfört en gammal neoconservativ. Kommer han att lyckas med denna cirkuskonst en gång till?

Att politiken domineras av kameleonter, det gör det inte lätt för väljarna att välja.

Två citat betr Sven Wedén

Ett par citat ur biografin om Sven Wedén, av Hans Lindblad.

Först Wedén om partiledaren Bertil Ohlin, 3 mars 1959.

"Ibland önskar jag att min tillgivenhet för den mannen vore mindre."

Ja, Sven Wedén var en lojal medarbetare till Ohlin, men visst hade han synpunkter. Och ibland starkt avvikande åsikter både i sak och betr taktik. Till exempel betr pensionsfrågan.


Och, Tage Erlander till Wedén i 223 okt 1969.

"Jag inbillar mig nämligen att en ideologisk debatt mellan Dig och Palme skulle vara ett värdefullare inlägg i vårt politiska liv än debatterna Ohlin-Erlander."

Detta året efter det val då  Erlander-Palme misstänkliggjort Sven Wedén på det tarvligaste sätt. Men visst hade han rätt betr vad som 1969 skulle  vara den intressantaste debatten. Både Erlander och Ohlin var i detta skede trötta före-dettingar. Wedén var sjuk men intellektuellt skärpt och som socialliberal en värdig utmanare till den unge Palme och hans socialdemokrati.

Konservatism och "nyliberalism"

I den svenska debatten användes ofta(st) begreppet nyliberalism rätt oreflekterat som en slags utveckling av liberalismen åt höger och med tyngdpunkt på ekonomisk politik.

Jag vill nog hävda att denna s.k. nyliberalism har fått fel beteckning. I likhet med Hans Lindblad ser jag att den mera korrekta benämningen är nykonservatism.
Varför då det?
Jo, konservatismens fundament är ju respekt för det hävdvunna, en strävan att bevara det som varit. Eller om utvecklingen gått "för långt", att återskapa det gamla. Tradition, kyrka, stat, nation, kungamakt är det viktiga, det man kritiserar är utveckling och förnuftsmotiverade samhällsförändringar. Därigenom får konservatismen en kollektivistisk syn, som har likheter med den socialistiska, men är helt skild från liberalismens betoning av individen, personlig frihet och framtidstro. Det dröjde långt in på 1900-talet innan det konservativa högerpartiet fullt ut tog ställning för demokratin som styrelsesätt. Under 1900-talets första decennier var högern aktiv motståndare till rösträtt och demokrati. Och även därefter hade ledande konservativa, som högerledaren Jarl Hjalmarsson en mycket kritisk syn på demokratin.  Som en motvikt till de liberalas (och så småningom socialdemokratins) intresse för sociala frågor så utvecklades ett sociallkonservativt synsätt. Ett ovanifrån perspektiv på arbetarklassen som kollektiv.

Idag har konservatismen dock erkänt vissa kapital-liberala ideer i ekonomin. Vilket i länder där liberalalism är en  positivt term (som i Sverige) har lett till att högerpartier kallat sig liberala. Och i Sverige döpt om sig till moderater. I länder där konservativ är en mera positiv term har man kallat den uppdaterade inriktningen för "neoconservatism".   Det, menar jag, visar att dagens konservativa, vad de än kallar sig i allt väsentligt är nykonservativa. De skulle aldrig drömma om att kalla sig socialliberaler, eftersom det innebär en ide med socialt ansvarstagande utifrån den enskilde individens perspektiv. En frihet i gemenskap. Konservativa idag vill visserligen ha frihet, men ser den ur ett i första hand ekonomiskt och kollektivistiskt perspektiv. Och i övrigt har kvar betydande element av den klassiska konservatismens traditionsbevarande beträffande t ex monarki, familj etc etc.

Värt att notera är också att när liberalismen fick en alltmer socialt ansvarstagande prägel så kallade de sig nyliberaler. Att skilja från de klassiska liberalerna. Med tiden kom dock den beteckningen på liberaler med socialt ansvar att ändras till socialliberaler. Vilket givetvis inte har det minsta med socialism att göra. Socialliberala inslag hade redan det liberala parti som kallade sig de "Frisinnade", men redan dessförinnan fanns föregångare i denna riktning, såsom Adolf Hedin med flera. Med Bertil Ohlin, som systematiserade begreppet över vidare fält, kom socialliberalismen att vara folkpartiets ideologi, även då den bara kallades liberalism. De som kom att praktiskt definiera socialliberalismen i var förutom Ohlin också sådana personer som Waldemar Svensson, arbetarliberalen Henning Gustafsson, Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och Bengt Westerberg.

Nyliberalismen härbärgerades under några decennier  inom moderaterna, på senare år tillsammans med den nyväckta socialkonservatism i förening med allmän högerpopulism som är "nya moderaterna" under Fredrik Reinfeldt. Från millenieskiftet har också de nyliberala, dvs nykonservativa, idéerna fått starkt fotfäste inom det tidigare socialliberala folkpartiet. Även om inom fp termen "socialliberal" fortfarande har god klang, så har innebörden tunnats ut och är till och från svår att skilja från just den nykonservativa linjen (oavsett hur dess anhängare än föredrar att etikettera den).

Det intressanta är de fundamentala skillnaderna mellan konservatism och liberalism (inklusive socialliberalism). Synen på demokrati, kollektiv versus individ, samhällsbevarande ("statsbärande") versus radikalism och utvecklingsoptimism. Nationalism visavi internationalism, tolerans och samarbete mellan länder och  folk.

När man då lägger till prefixet "ny-" så visar det sig att visserligen har nykonservatismen i någon mån förnyat sig framför allt i synen på en kapitalistisk marknadsekonomi, men att nyliberalismen med hull och hår svalt ekonomiska teoretiker som Milton Friedman, men i övrigt är i stort sett konservativa. En riktigare benämning på de nyliberala är således nykonservativa.

PT: "Jan Björklund lever farligt"

Ett apropå till fp´s landsmöte. Lördagens ledare i Piteå-Tidningen, av (vik) ledarskribenten Kennet Jonsgården. Jag har ofta en del att anmärka på hans analyser, men denna gång kan jag instämma i allt väsentligt (OK, säg ca 90 % då). En sak jag ser annorlunda på är när fp´s linje började avvika från den socialliberala.  Visst kan det ha förekommit smärre snedskär tidigare, men den konsekventa och kraftiga ändringen av fp´s politiska linje började runt millennieskiftet, och tilltog successivt och mer eller mindre "konfirmerades" genom att fp satte sig i knäet på moderaterna i och med bildandet av Alliansregeringen 2006. 

Någon folkpartist, även med socialliberala drag, kan tycka att ledaren är ett illvilligt sätt att försöka sänka folkpartiet. Må så vara, kanske. Samtidigt finns det säkert många inom socialdemokratin som gärna såg att fp blev starkare, men då med en socialliberal politik. Ett parti som vågar samarbeta där möjligheter finns. Och man kan ju tycka att folkpartiet självt har varit väldigt duktigt på att sänka sig självt. Först genom att skaka av sig de socialliberala väljarna (och en del medlemmar), och nu genom diverse kosmetiska finter riskerar att skaka av sig de neoconservativa väljare som i viss mån hittills kompenserat frånfallet av socialliberaler. 

PT skriver bl a detta: 
"Den tidiga 1900-talsliberalismen i vårt land var radikal. Den kämpade för rösträtt och för demokrati. Den stod på barrikaderna för social utveckling. Inte för inte hjälpte man till så att den då unga socialdemokratiska rörelsen fick sin första representation i den svenska riksdagen. Genom decennierna har denna radikalism och socialliberalism hamnat på undantag. Idag är Folkpartiet ett i huvudsak trött parti med allt mindre politisk legitimitet. Det finns nämligen andra partier som förvaltar den radikala liberalismens frågor på ett bättre sätt än dagens folkpartister." 

De första meningarna är helt korrekta, vilket nog en och annan av fp´s företrädare borde begrunda. Däremot kan jag inte instämma i att det finns andra partier som förvaltar den radikala liberalismen bättre. Det kan finns små fickor av socialliberala åsikter i ett par andra partier. Men inte mer. Det tragiska, som jag ser det, är att radikal socialliberalism inte finns i tillräcklig grad i fp, men inte heller tillräckligt mycket i andra partier. 

Citat "Gammal skåpmat fräschas upp" och "Problemet för Folkpartiet och Björklund är att partiet sitter fast förankrat i knät på moderaterna. Nyliberalism i stället för socialliberalism. Varför då välja en sämre kopia när moderaterna redan finns?" 
"Ett hälsotecken är att det börjat jäsa i fp-leden. Allt fler menar nu att det gäller att restaurera Folkpartiet som det socialliberala parti det en gång var. Det som hänt under Jan Björklunds ledning är att socialliberalismen dumpats på bekostnad av någon slags hemlagad nyliberalism. Att vara eller inte kan om man inte ser upp bli den stora framtidsfrågan för Folkpartiet och inte minst för Jan Björklund själv. Liberalismen överlever förstås alltid som idé med eller utan de båda.

Just nu krattas det intensivt inom Folkpartiet för fortsatt blockpolitik, och därmed för fortsatt slagsmål om samma borgerliga väljare som moderater, centerpartister och kristdemokrater. Fyra partier med samma politik är minst ett för mycket. Det måste vara Folkpartiets största bekymmer."

Min kommentar. Det jäser inom fp. Björklund har insett att han måste släppa fram en del kosmetiska ändringar, som kan lugna de kvarvarande socialliberalerna. Det kanske lyckas. Men frågan är om de är nog för de som redan lämnat fp pga avvikelserna från den socialliberala linjen. Vågar de/vi lite på att fp är tillbaka till att använda socialliberal kompass? I allt!? Är det inte bara lite övermålning här och där, som dessutom moderaterna inte lär godkänna om fp står på sig?

Ett socialliberalt partis första prioritering måste givetvis vara att manövrera så att det får gehör för socialliberal politik. Inte att till varje pris sitta i någons knä, och inte heller att till varje pris undvika att samarbeta med andra trots att sådant samarbete skulle gagna socialliberalismen.  

---
Jag upprepar än en gång. Ett parti måste ha en klar ideologi, som rättfärdigar dess förekomst. Att ha ett parti som bara vill ha makt för en osorterad samling mer el mindre populistiska förslag utan sammanhang eller linje. Det är inget för mig. Dessutom skulle jag gärna se (åtminstone) ett parti som hade socialliberalismen som kompass. 

Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad

Delvis bra tal av Björklund, men....

Hörde, frånsett någon mening här och där, Jan Björklunds öppningstal vid landsmötet idag. På sätt och vis var det ett rätt bra tal. Det var bra framfört, och använde redan i början till ett av Bengt Westerbergs retoriska knep, dvs att knyta en fråga till en person. I detta fall till jämställdheten. Ett ämne som också för tankarna till Westerberg, möjligen för att det är sannolikt att Westerbergs tidigare nära medarbetare Maria Arnholm, som numera är minister, och haft visst inflytande även på Björklund i den frågan. Dessutom har fps profil i frågan varit rätt så låg under senare år. Så det kan vara dags att ta upp det igen. Det är dessutom en av Birgitta Ohlssons käpphästar, detta med jämställdheten.  Kanske hoppas Jan att Birgitta ska vara nöjd med detta...

De korta meningarna om utvecklingen i Afrika och om biståndspolitiken var också helt OK. Betr skolan fick han gehör för en del snärtiga formuleringar genom att sätta sin skolpolitik i motsats till socialdemokraterna och deras dåliga meritlista. Framhöll att kommunaliseringen av skolan är  orsak till en del av dess problem. Och att han vill behålla den valfrihet som finns med friskolorna, däremot ska den vinstfixering som en del har bort.
Han var duktig på att sätta sin och fps politik i relief till sossarnas även i andra frågor, t ex energipolitiken, där Löfvens vacklande och miljöpartiets  politik utgör en stor fara för industri och jobb.
Och i EU-politiken betonade han att "Ensam är inte stark". Helt riktigt. EU är en organisation för samarbete, för fred och frihet. Det måste då också vara målsättningen för ett socialliberalt parti att arbeta för det. Inte bara i EU utan även i Sverige.

Men, men,  de vackra orden gör mig inte nöjd. De frågor han lyfte fram satte han just i kontrast till sossarnas, trots att det största motståndet idag nog finns hos de övriga allianspartierna, och främst då hos moderaterna. Han ironiserade hårt om sossarnas motstånd mot jobbskatteavdragen, och att de alltid när de genomförts accepterat dem. Men berörde inte med ett ord att de dragit undan resurser för välfärdspolitiken. Tvärtom menade han att avdragen gett fler skattebetalare! Vilket verkligen är en "sanning" som är svårbevisad. Mig veterligt finns ingen seriös undersökning som visar att det kommit fram fler jobb på grund av sänkt skatt på arbete. Har pensionärerna återgått i arbete, utan att skuffa undan andra? Har sjuka blivit friska på grund av lägre sjukpenning? Har arbetslösa fått jobb plötsligt just på grund av A-kassan är hårdare beskattad av lönearbete? Nej, nej, nej. Visst har den redan välmående medelklassen (som också består av de flesta LO-jobbare) får mera pengar att röra sig med. Men det har inte gett mera jobb. Däremot har klyftan till de som inte har jobb, är sjuka eller pensionärer vidgats. Det ser jag inte som socialliberalt.
Björklund påstod att jobbskatteavdragen inte inneburit att det behövt skäras i välfärden! Vet han inte vad han varit med om att besluta? Har han (och fp-topparna) ingen verklighetskontakt med hur det funkat ute i vardagen? Han påstår hur allt "bra" ökat. Det kanske det gjort i någon mån i några fall, men inte generellt och inte som det borde ha gjort med en socialt ansvarstagande liberal politik.  Om nu allt blivit så mycket bättre, hur kan det då komma sig att bristerna finns snart sagt överallt och klagas över. Sämre omsorg, sämre åldringsvård, sjukvård om inte fungerar, fler och fler som får allt svårare att få jobb och som inte klarar sig på a-kassa, sjukpeng och fattigpension. Nej välfärden har inte byggts ut, men klyftorna har ökat mellan de som har och som inte har. Därmed har även ofriheten för de sämst ställda ökat.

I regeringsfrågan var han fortsatt negativ till blocköverskridande politik. Ironisk över vilka ministrar som kan komma med en röd-grön mardrömsregering, speciellt då betr ministrar från mp och v.  Och visst, en del exempel kan verka skrämmande. Björklund menade att det var "att köpa grisen i säcken" att rösta på röd-grönt.
Samtidigt inser han inte att det inte är så stor skillnad om man väljer ett alliansparti. För vi vet inte hur stora resp parti blir. Moderaterna blir förmodligen störst, tyvärr. Men hur blir det med en allians bestående av m + fp. Kommer c+kd få det gehör för sina frågor som de "lovas" i ett alliansmanifest?  Vad blir kvar av fp-profil för ett fp på gränsen till spärren, med ett jättestort och helt dominerande m-parti? Vilket inflytande får SD för att stödja en alliansregering mot de röd-gröna?

Vore det inte bäst om väljarna fick veta vad varje parti vill, och sedan får valresultatet vägleda om vilken regering som kan bildas för en anständig politik. Inser verkligen inte Björklund och de entusiastiska landsmötesombuden att en bra, socialliberal politik lättare kan genomföras vid en samverkan över blockgränserna? Därmed skulle man slipp moderaternas bromsande högerinflytande, och kan samtidigt minska framför allt vänsterpartiets inflytande över en s-regering. Och mp´s excesser kan reduceras så att deras till en del socialliberala inslag i stället kommer fram.

Fp vill mera, fp är inte nöjt, enl Björklund. Men han har inte övertygat mig om att förbättringarna, fler reformer i rätt riktning och social välfärd för alla kan genomföras med fp som stödparti för moderaterna.
Det fp under Björklund vill är i första hand inte det de säger sig vilja, och redan det är inte nog, nej det Björklunds fp vill det är att medverka till moderatpräglad högerpolitik.
---
Sen kan jag ju ironisera över att Björklund med detta anser sig "sticka ut" i Alliansen. Samtidigt som han för sitt liv vill vara just inom den. Haha.

Och nog är det "lustigt" att ungliberalerna (LUF) är nöjda med att fp vill föra en ekonomisk politik till höger om högerpartiet moderaternas. Att de gillar betoningen på jämställdhet och en skärpt lag om uttalat ja före samlag, det kan ju verka bra, men närmast parodiskt när de vill regera ihop med andra allianspartierna som inte alls är på den linjen.

Trots ett i delar bra tal så gav det mig mest intryck av tom retorik. Något som medlemmarna applåderade, och därmed visade att de inte är benägna att byta ur Björklund eller byta tillbaka till socialliberalismen. Inte nu före valet.
Hur det blir efter valet, det kan bli en annan sak.

Väjer fp från den väg som leder till stupet?

Inför folkpartiets landsmöte (kongress) som inleds idag borde jag vara mycket intresserad, närmast febrig. Under femtio år var jag medlem, och mesta tiden aktiv eller mycket aktiv. Runt millenieskiftet började det dock komma antydningar om fler och fler avsteg från den klart socialliberala linje som i vart fall sedan mitten av 40-talet varit partiets. Steg i socialliberal riktning fanns dessutom tidigare, och liberala föregångsmän/kvinnor som kan kallas socialliberala fanns långt tidigare, även före den av nykterhetsfrågan orsakade partisprängningen, exempelvis Adolf Hedin, Emilia Broomé m fl. Nå, efter några plågsamma år under 2000-talets början blev det mer och mer klart för mig att jag dels inte fick gehör för mina varningar och dels inte kunde försvara fp´s ändrade inställning i alltfler frågor. Jag gick ur partiet. Som lök på laxen kom då något år senare folkpartiets uppenbara brott mot liberala principer när partiets överväldigande majoritet i riksdagsgruppen följde partiledningens piska och röstade för FRA-lagen. Trots stark kritik från tre fd partiledare och andra kända liberaler, som Hans Lindblad.

Inför folkpartiet inträde i Alliansen gjordes en del smärre markeringar i socialliberal riktning, men i praktiken så har fp därefter lagt sig för moderaternas linje utan större krumbukter i några viktigare frågor. I vart fall inte utåt. Det är ett förhållande som starkt avviker från hur folkpartiet drev sin linje under åren 1976-82 liksom under Bildtregeringen 1991-94. Då var fp´s medverkan utifrån ett socialliberalt perspektiv, och kunde i hög grad stoppa högerpolitiken. Så ej numera. Idag förefaller folkpartiet i vart fall fläckvis stå för mera högerinriktning än vad högerparitet moderaterna gör/säger sig göra.

Ett sådant folkparti har jag inget intresse av. Trots att jag har många meningsfränder som fortfarande är medlemmar i partiet.

Nu har på den sista tiden förmärkts en viss oro i partiet, opinionssiffrorna har inte sett bra ut. Skolpolitiken, som varit fp´s enda egentliga profilfråga under Jan Björklund, ifrågasätts alltmer och hos både moderaterna och socialdemokraterna finns en vilja att ta över den frågan. En del folkpartister, som fortfarande kallar sig socialliberaler, synes försöka lyfta fram socialliberala aspekter på en del frågor. Och hoppas på att det ska få de väljare som är socialliberaler att stanna kvar eller återvända. Men den växande grupp socialliberaler, inom och utom fp, som är missnöjda med partiets politik, de kräver mer än smärre markeringar.

Det är den intressanta frågan betr vad som kan hända under landsmötet. Orkar landsmötet, och vågar och vill partiledningen, släppa fram socialliberala ställningstaganden i tillräcklig grad? En förutsättning tror jag är att Jan Björklund avgår, och att med honom en grupp av honom politiskt närstående, stiger tillbaka. Det tror jag inte att landsmötet och partiet mäktar med. Och det gör att jag är tveksam till om eventuella verbala uttalanden i rätt riktning får någon praktisk betydelse. Vågar fp, ens med försök till socialliberal profil, ifrågasätta deltagande i en fortsatt alliansregering? Vågar fp stå för ett självständigt socialliberalt program? Vågar de agera intill - och över - regeringssprängningens gräns för att göra klart att det krävs en kursändring som står för både socialliberalism och liberalism i allmänhet? Vågar fp ta lärdom av tidigare socialliberala ledare som de bokaktuella Ola Ullsten och Sven Wedén?

Jag tvivlar, men vill gärna bli överraskad. Men då inte bara med enstaka uttalanden i olika sakfrågor, utan betr HELA inriktningen. Som sedan görs till praktisk politik.

Jag skulle gärna se att folkpartiet väjer av från den väg som leder till stupet. Jag vill ha ett parti som jag helhjärtat kan rösta på. Nu.

Ingvar Carlsson (s) hedrade Sven Wedén (fp)

Jag fick bl a dessa rader från Hans Lindblad ang minglet (releasepartyt) i torsdags betr hans bok om Sven Wedén. (Kärlek, tbc, liberalism, Ekerlids förlag)

"Det kom 120 till minglet. Bland de närvarande Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Hans Blix, Rolf Wirtén, Ingemar Mundebo, Carl Tham, Birgit Friggebo, David Wirmark, Svante Nycander, Bengt Westerberg, Lars Leijonborg, Gabriel Romanus, Hadar Cars, Gunvor Hildén, Ingemar Eliasson, Ove Joanson.

Att Ingvar Carlsson kom uppskattades mycket eftersom ingen enda socialdemokrat tidigare visat att de skäms över aktionen mot Wedén 1968.
Hälsningar
Hans"

Bland de uppräknade hittar vi således 2 fd statministrar (varav en socialdemokrat), en fd vice statsminister, en drös  "vanliga" fd fp-ministrar samt en del veteraner betr politisk journalistik. Tre fd fp-ledare (Ullsten, Westerberg, Leijonborg).
 Dock ej dagens fp-ledare Björklund.
Per Ahlmark var för sjuk för att delta. Maria Leissner var utomlands - nu när detta skrivs är hon f.ö. i Manila i Filippinerna. 

Hans bifogade även dessa rader ur UNT, Uppsala Nya Tidning:

"All heder åt Ingvar Carlsson!

Det är sant som jag skrev på ledarsidan i dag att ingen socialdemokrat deltog i den debatt där sanningen uppdagades om hur den dåvarande S-regeringen i valrörelsen 1968 försökte genomföra ett karaktärsmord på FP-ledaren och statsministerkandidaten Sven Wedén.

Lika sant är att förre statsministern och S-ledaren Ingvar Carlsson deltog vid det möte i Stockholm i torsdags kväll då Hans Lindblads bok om Wedén (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag) presenterades.

Det var en viktig gest, av ett slag som tyvärr är alltför ovanlig i svensk politik.

Håkan Holmberg"

Håkan Holmberg är ledarskribent i UNT.

Hjälpen kommer till tyfonområdena, men hur många hinner dö?

Tyfonernas Filippinerna.
USA har över 250 marinsoldater och annan personal på plats och Pentagon uppger att antalet förväntas öka. Soldaterna delar ut bland annat vatten, mat, skyddsutrustning och mediciner, enligt USA Today.

5.000 USA-soldater på väg.

USA, som är en nära allierad till Filippinerna, har även upplåtit åtta transportplan som ska leverera hjälp. Dessutom ska fartyget USS George Washington anlända under onsdagen tillsammans med fyra andra marinfartyg. Ombord på USS George Washington finns omkring 5.000 soldater och över 80 flygplan, skriver Reuters.

Japan skickar 1000 soldater för att hjälpa till med biståndsarbetet. Hjälparbetet kommer att vara koncentrerat till den totalförstörda staden Tacloban. Tacloban var en av de första städer som befriades från den japanska ockupationen efter andra världskriget. Kanske det ska ses som ett slags ursäkt för tidigare oförrätter emot Filippinerna. 

Över huvud taget kan man konstatera att hjälpen från omvärlden är på väg, och i vissa delar är på plats. Och den kommer inte bara från avlägsna Sverige. Och eftersom all samhällsservice slagit ut så måste även resurser sättas in för "vanlig" sjuk- och hälsovård. Så kommer tusentals barn att födas inom området... 

Folk blir alltmer desperata. Citerar: "Åtta människor dog när rislager stormades. Det var i Alangang, 17 kilometer från den ödelagda staden Tacloban, som människor i desperat jakt på mat i tisdags trängdes för att försöka nå fram till lagret.

– En vägg på vår lagerbyggnad kollapsade och åtta människor krossades och dog ögonblickligen, sade Rex Estoperez, talesman för landets livsmedelsmyndighet, som handhar statlig rishandel.
Rislagret bevakades av poliser och soldater men de övermannades av folkmassan, som fick med sig över 100.000 säckar ris, sade Estoperez. Varje säck väger 50 kilo, vilket säger något om hur många människor som måste ha deltagit i stormningen, tillägger han."

Samtidigt som den stora katastrofen sjunker ner lite i nyhetsvärde i media så vi alltså konstatera att även om hjälpen är på väg, så är den sen - Filippinerna ligger långt bort - och alla områden har man inte ens fått kontakt med.  Hur desperata är inte de som befinner sig där? Hur många kommer att dö?  Det är en jobbig fråga. Och katastrofer som denna går knappast att planera för, denna är FÖR stor. För komplicerad. Det land som snabbast och i störst skala hjälper till, det är USA. Det kostar givetvis pengar, men framför allt har USA både personella och materiella resurser att snabbt sätta in. Andra länder hjälper till så gott de kan. Dock inte alla - jag ännu inte sett någon uppgift om att China, den rika grannen, skickar någon hjälp.

I många länder skyndar sig även privatpersoner att donera pengar till olika hjälporganisationer. Här en länk till några vägar att hjälpa till för svenskar. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-kan-du-hjalpa-efter-tyfonen-haiyan/ 

Monstertyfonen kostar - på alla sätt

Varför får den tyfon som drabbat Filippinerna sådan uppmärksamhet i svenska media? Jag hörde ett par sådana kommentarer i radion idag. Det gör mig beklämd. Hur kan någon människa beklaga sig över att en katastrof uppmärksammas. Visst förekommer andra naturkatastrofer också på andra håll - men det gör ju inte denna mindre! Det gäller ju människor! Det är bra att katastrofen uppmärksammas, så att de drabbade kan få hjälp och så att man kan tänka efter om det finns några sätt att lindra eller förhindra kommande katastrofer.
Dessutom var denna tyfon "bara" en i en lång rad av tyfoner som drabbat Filippinerna den senaste tiden. Ett par andra relativt stora hade knappt klingat av innan Haiyan-Yolanda drabbade mellersta Filippinerna med full kraft. En kraft som aldrig tidigare drabbat något land.

Nu avklingar tyfonen och drar vidare, förmodligen utan att ställa till skador i närheten av vad den gjort i Filippinerna. Fortfarande så når inte hjälpen och hjälparbetarna fram till alla områden. Det vi vet är att desperationen sprider sig bland de drabbade. Hjälp är på väg, men i liten skala än, och under stora svårigheter. Hjälpen från utlandet tar tid, främst på grund av de stora avstånden. Men folk behöver vatten, mat, medicin/sjukvård och logi. I första hand.

Antalet skadade och döda är mycket osäkert ännu, de officiella uppgifterna är relativt låga, samtidigt som folk på plats ger höga siffror och många områden inte nåtts än.

Nu börjar dock även de ekonomiska konsekvenserna beräknas. Fem procent av BNP är en siffra som nämnts. En gigantisk siffra, som visar det närmast ofattbara i denna katastrof.

På något sätt känns det fullt tillräckligt att ta del av olika kommentarer av folk på fältet.
Som dessa: "Enligt Jemalyn Lamberto, som under morgonen befann sig på flygplatsen, är det omöjligt att stanna kvar i staden.
– Allt ligger i ruiner, liken börjar stinka, och det finns inget att äta."

"Affärsägare i staden (Tacloban) säger sig också vara beredda att försvara sina affärer till varje pris.
– Vi har våra vapen och är redo att avfyra dem på vår egendom, säger den filippinske affärsmannen Richard Young till CNN"

Det är klart, folk måste ha mat. Men när affärerna (i den mån de finns kvar) plundras, så  innehavarna av med sina varor utan betalning. Och de kan inte starta om igen. Blir bankrutta. Samtidigt, de affärer som tyfonen förstört, de blir inte bara dyra att återuppbygga utan har ingen kapital att skaffa nya varor för de heller.

Tusentals försöker ta sig ombord på flygplanen för att komma ifrån förödelsen. Det går ju inte, det är bara ett fåtal flygplan som kan landa, och det är inte många som kan tas ombord på återvägen. Sedan ska de tillbaka och medföra hjälp av olika slag.

Varför går SD framåt - och hur beter sig de "gamla" partierna?

Bloggaren (och s-politikern) Johan Westerholm verkar rätt desperat i sin bloggpost, rubrik "Det går en vind över vindens ängar".  Desperation över hur SD och dess systerpartier runt om i Europa går framåt i opinionen. Och han pekar på att de två som tävlar om statsministerposten i Sverige ägnar sig åt att diskutera frågor som inte folk anser speciellt viktiga. Att de ska sluta att lyssna på spindoktorer och i stället lyssna till folkets oro.

Jag gör då denna kommentar.

Jag blir alltmer övertygad om att det inte är främlingsrädslan som är den viktigaste orsaken till SDs framgångar. Även om den finns där bakom och att jag önskade att SDs sympatisörer och framför allt de som eldar på just temat om invandringen som skuld till allt ont skulle läsa en faktagenomgång om de påståenden som de gör, och hur fakta ser ut. Se http://www.regeringen.se/sb/d/17468

Nej, det är som Johan antyder, en viktig och mera allmän orsak är den klyfta som finns mellan politikeradeln och "vanligt folk". Att politiker lever i en egen värld, i en glasbubbla. De förmår inte ta till sig signalerna från oss medborgare, oavsett vad frågan gäller.  Partierna och deras främsta företrädare är otydliga med vad de egentligen står för, vad de vill göra med makten. Och varför. 

Att säga att man vill sänka skatten eller minska arbetslösheten, eller ta emot flyktingar, det är inget svar.  Utan varför är det bra - varför säger de så, sett i ett bredare perspektiv. 

Att de vill ha makten är fullt klart - men varför????  I mycket verkar de, i vart fall skenbart, vara överens. Vilket kan synas fullt OK. Men hur ska vi då kunna välja?  Många gillar nog att politiker kommer överens i olika frågor - men varför?  Vad är grunden för politiken?  Är målen eller vägarna de viktiga för dem? Vilka är de bakomliggande värderingarna? 

Och varför verkar politiker (på högre nivåer) så angelägna om att deras egna villkor ska skilja sig så mycket från medborgarnas villkor och liv? 

Säga vad man vill, men extremistpartierna i Sverige liksom i övriga Europa är oftast väldigt klara med vad de vill.
Även om det de vill är ungefär motsatsen till vad jag vill. 

Var finns ideologierna? Varför verkar partierna mest generade om de avkrävs preciseringar om vad deras eventuella ideologi innebär konkret?  Var är engagemanget - förutom att ta makten?

Schlingmanns nya bok verkar belysa på ett bra sätt hur ideologilösa partierna idag är. Omedvetet avslöjande hos honom, kanske. Och med fokus på nya m.  

Alltså, om nu partierna vill se framåt - varför har de inga visioner? Ex-vis, varför vill de bygga i Stockholm? Ev skillnad, ligger den bara i antalet bostäder? Vad är skillnaden förutom att det behövs bostäder.  Visa bevekelsegrunderna.  Om ni har några. 

Är de eventuella visionerna en (något suddig) bild av hur och var folk SKA bo? Eller sova, eller bli avlyssnade, eller "skolade" och vårdade? 

Eller har de ett förhållningssätts, som anger att folk skulle få välja själva? SKA det vara kollektiva lösningar, eller MÅSTE vi välja. Eller bör det finnas frihet samtidigt med en insikt om att vi lever i gemenskap med andra och att då ett socialt ansvarstagande är viktigt? Ska kollektivet vara tvingande, eller ska friheten vara total? 

Haiyan-Yolanda har skapat en megakatastrof utan like

Min hustru nämnde lite lågmält i förra veckan att det verkade vara en kraftig storm på väg till Filippinerna, det hade hon läst på internet. Jaha, tänkte jag, stormar gör det mest hela tiden där. Vilket ju är riktigt, hittills i år lär det sådär ett 25-tal tyfoner ha drabbat landet.
Dagen efter så var första nyheten i SR:s morgonsändningar att en kraftig storm, orkan, ja kanske t.o.m. ordet tyfon nämndes, låg över de mellersta delarna av öriket. Hoppsan, tänkte jag. Har media upptäckt Filippinerna, så bra. Normalt blir såväl terrorattacker, som jordbävningar och tyfoner där på sin höjd små notiser.
Det tog bara några timmar så förstod jag att nu var det verklig fara å färde. Anledningen var inte en uppgradering av nyhetsvärdet av katastrofer på långt avstånd. Nej, denna tyfon var något utöver "vanliga" naturkatastrofer, hur stora de än kunde vara.
Den var kraftigare än man kan föreställa sig, med en enorm hastighet. Den drabbade inte "bara" mer eller mindre öde havsområden, den drabbade land. I kraftigare grad än någonsin tidigare uppmätts. Och den hade och har en stor utbredning.

En kort stund lugnades jag av uppgiften att myndigheterna denna gång, i motsats till oftast tidigare, hade god beredskap och att bortåt en miljon människor hade hunnit evakueras. Och att man kände till bara ett fåtal dödade. Men snabbt fick vi veta att trots det var förödelsen stor. Samtidigt som det varnades för att förbindelserna till de drabbade områdena var ytterst bristfälliga. Presidenten vädjade efter hjälp från omvärlden.
Nu vet vi att vägars spolats bort, tyfoner av denna enorma styrka slår ut viktiga samhällsfunktioner av alla slag, speciellt då de kombineras med regn och översvämningar. Elledningar ramlar ner, broar spolas bort, telefon, radio, teve, internet fungerar inte. Husen, som i de flesta fall i dessa områden är av trä, bambu blåser sönder, plåttaken blåser av, hela hus brakar samman och blir till små stickor - och förflyttas. Till och med hus i tegel eller betong skadas, och kollar man noga på de bilder som nu kommer fram, då ser man att stora betonghus som verkar oskadda, har skador även de och att taken ofta blåst iväg. Detaljbilder är skrämmande. Översiktsbilder visar att städer och byar ser ut som enorma skrotupplag. Krigsbilder med bombers förödelse är skrämmande att se, men detta är snudd på värre genom den enorma omfattningen.

Hjälparbetare, svårt luttrade av tidigare naturkatastrofer, de säger att detta är en katastrof utan like. Människor har omkommit i mängder som inte går att riktigt beräkna än. De första dygnen talades om nägra hundra, kanske tusen dödsoffer. Igår nämndes minst tiotusen. Idag sägs det troligen vara bortåt 15.000 döda. Men ingen vet, stora områden har man inte nått eller fått någon överblick över. Döda kroppar ligger överallt, och överlevande har börjat begrava (i massgravar) de döda på grund av stanken och risken för sjukdomar och epidemier. Kanske en mera exakt siffra aldrig kan fastställas. Bortåt hälften av de döda är barn. Samtidigt ska vi veta att många hann rädda sig genom att evakueras i tid. Men långtifrån alla, omfattningen och styrkan av tyfonen är FÖR stor. Förutom de som dött har ju många skadats - och tillvaron raserats genom förlust av bostad och allt annat, för många hundratusental människor, kanske miljoner.
Nu beräknar man att sådär tio-tolv miljoner människor är direkt drabbade. Fler än hela Sveriges befolkning. Allting behövs, inte bara rent vatten, mat, filtar och tält. Givetvis behövs mediciner och läkare också. Och hjälp för röjning och återuppbyggnad. Ser man till de ekonomiska verkningar har givetvis hela landet påverkats. Cirka hundra miljoner människor, varav en tiondel arbetar och/eller bor utomlands.

Filippinerna är inte ett av de fattigaste länderna i världen. Men det är fattigt, framför allt på grund av de stora klyftorna i samhället. Nu har medelklassen blivit mycket bredare under det senaste decenniet, fler har lyckats uppnå en drägligare levnadsstandard. Det syns t ex på att antalet privatbilar fullkomligt exploderat och att alla inte är magra. Nu ser man tvärtom många som är rent ut sagt feta, ett tecken på att de har fått inkomster, som i första hand går till mat. Att förbättra boendet vill man nog göra, men till det räcker ofta inte inkomsterna. Och de som inte har hyfsade fasta jobb, och kanske inte har någon högre utbildning, till dem har klyftan ökat trots att även de i någon mån fått det bättre.

En viktig faktor för landets och folkets överlevnad är alla som arbetar utomlands. Eller som är gifta utomlands. Alla, jag säger alla, dessa skickar pengar till släkten i Filippinerna. Givetvis i varierande grad. Helt enkelt för att det (oftast) behövs, eller för att man (dvs de som gift sig utomlands) vill dela med sig av sitt "överflöd" till fattiga föräldrar. Filippinare är ju de som till stor del håller igång de smutsiga och tunga jobben i de rika oljestaterna. Filippinska sjömän kan ses som underbetalda jämfört med västerländska, men deras inkomster ger dem en mycket hög standard i Filippinerna. Och filippinskorna arbetar inte bara (men ofta) som hembiträden i Singapore, Hongkong och Gulfstaterna. De som är utbildade till exempelvis lärare eller sjuksköterskor har hög status p g a god utbildning och är eftertraktade på många håll. Jag är övertygad om att dessas människor, som även normalt håller sina familjer hemma under armarna nu kommer att anstränga sig till det yttersta för att hjälpa de drabbade i hemlandet.

Dock, det hjälper inte. Självfallet har inte heller staten resurser för den återuppbyggnad som kommer att krävas. Världssamfundet måste gripa in, i medmänsklig solidaritet. Både regeringar och enskilda. Den som inte kan välja ut en enskild hjälporganisation kan ju sända sitt bidrag till Radiohjälpen, som sedan fördelar till aktuella biståndsorganisationer.  Insamlingskontot är  pg 90 1950 - 6.  Skriv Filippinerna på talongen.  
Självfallet finns även andra hjälporganisationer, som inriktar sig speciellt på Filippinerna, ex-vis Tribe Mission. 

Hur ska man undvika naturkatastrofer av detta slag? Går det? Nej, på kort sikt är det knappast möjligt. Det som går är bara att förbereda sig genom att hålla en beredskap för verkningarna. Genom evakueringsplaner, som är realistiska, genom att ha en organisation för hjälparbete och resurser för att rycka in med mat, vatten och annan akuthjälp. Har landet en demokratisk regim, som ser till invånarnas bästa, så är det som regel en fördel. På lite mera sikt är det kanske i viss mån möjligt att förhindra, eller att åtminstone mildra effekterna av vissa naturkatastrofer. Jag är ingen expert, men nog är det rätt självklart att överutnyttjande av jordens resurser påverkar naturen, och att t ex klimatförändringarna - de är faktorer som förvärrar naturkatastrofer som kanske skulle kommit ändå. Människan kan förgöra jorden. Det är minst sagt hög tid att i stället vända kursen till att rädda jorden. Och människorna. 

Några exempel på det aktuella läget kan ses på svt.se  här, här och här. Tyfonen Yolanda/Haiyan försvagas och går mot norra Vietnam och södra Kina. Inom ett-två dygn lär dock dessutom en ny tyfon vara på väg att drabba Filippinerna, delvis i samma områden, men även lite mera söderut, till delar av den stora sydön Mindanao. 

En båt som slängt upp på land av tyfonen. Överlevande rotar bland bråten. 

Blockpolitiken är fördummande och förlegad

En gång i tiden var blockpolitiken berättigad, för att bryta socialdemokraternas maktmonopol. För att visa att makten inte för alltid var deras, att de är ett parti bland andra. Det var rätt 1976 och 1991. Men vi ska minnas att så cementerade var aldrig blocken då heller, inte som det verkar vara idag.

Kanske har Stefan Löfven gått hem och läst historia, och insett hur det varit, en del passager i  DN-artikeln idag tyder på det.  Eller är det erfarenheterna som facklig förhandlare som väglett honom, att man måste komma överens om man vill nå resultat. Det må vara hur det vill med det, men jag måste erkänna att han kommit fram till detsamma som jag, i våra analyser om vad dagens politiska situation kräver, och kommer att kräva efter valet om tio månader. Det vill säga, gå fram med den egna politiken, och sök sedan samverkan över blockgränserna.

Block som har sådär 40-45% vardera kan inte regera Sverige. Sossarna har nog, som parti, lärt läxan att de är ett parti bland andra. Moderaterna måste också lära sig det. 7-8 år  som största parti i en icke-socialistisk regering gör inte partiet till det samhällsbärande. Egen majoritet kan varken s eller m få.  Det torde bli svårt att få en fungerande majoritet inom respektive block också. Både mp och v svajar i opinionen även om lär klara spärren. Vänsterpartiet kan bli problematiskt för Löfven, även om de vill in i regeringen. Och LO gillar inte riktigt mp.
På allianssidan krymper alla partier. I värsta fall stoppas både kristdemokraterna och centern  av 4%-spärren även om en del moderater kan stödrösta för att rädda regeringen. Folkpartiet tappar troligen röster pga sin högersväng, sitt avfall från socialliberalismen. Ett sista-minuten-försök att verbalt rädda kvar de socialliberala väljarna torde ha svårt att lyckas med Jan Björklund i toppen. Fp kan mycket väl också riskera att snubbla på tröskeln.  Moderaterna, liksom de andra alliansledarna, vill visa upp ett gemensamt program. Det innebär kompromisser från alla, men minst för m. Det som skulle kunna rädda småpartierna är att de återfinner sina profiler och går ut med dem. Men då muttrar m och det vågar inte  de andra riskera. Hur de än gör, och med nuvarande politik, så verkar det otroligt att alliansen skulle kunna rädda hem nog med mandat för en egen majoritet.

Dessutom ligger SD där som ett orosmoment, som vill styra så mycket som möjligt från en vågmästarposition och kraftigt väljarstöd.

Att få både de andra partierna eller egna väljarna att inse det nödvändiga med blocköverskridande samarbete är ändå inte lätt. Det visar de omedelbara reaktionerna både från partiledare och partisympatisörer.

För allas, eller de flesta partiernas, bästa så skulle det vettigaste vara att gå fram med sin egen politik. Som s nu avser att göra. Att inte göra upp i förväg en politik som om valresultatet vore oviktigt.
Och att sedan söka en blocköverskridande lösning för en bred lösning om det man kan bli överens om.
Vilket inte innebär att det skulle vara en regering bestående av socialdemokraterna och moderaterna. Nej, det skulle lägga en död hand över diskussionerna.

Men moderaterna vill inte, som det ser ut idag, bryta upp från blockpolitiken. För de tror (hoppas?) att de kan regera med stöd av c, kd och fp. Det intalar sig småpartierna också. Men de små partiernas väljare tror inte på det, de vill inte ha en moderat politik en period till.  Och än mindre ha en m-regering som är beroende av SD:s stöd. Underlaget för en eventuell alliansregering kommer, som det ser ut idag, att bli ännu smalare än idag. Därför är det troligt att det bli Löfven som kommer att bilda regering.  Och då är det klokt av honom att söka att hans underlag breddas över gränsen, även om vänstern surar liksom många av hans egna väljare.

En s-ledd regering måste då innebära kompromisser - eller i vart fall vissa justeringar - för att få med t ex inte bara mp utan även fp och, om de klarar spärren, även kd och c. Det borde kunna leda till en pragmatisk och i någon mening mittenpräglad politik i folkflertalets intresse. Utan störande sneglingar åt mera extrema partier till vare sig höger eller vänster.

Men då måste i första hand småpartierna vakna upp ur sina drömmar om fortsatt regerande som viljelösa stödpartier år högerpartiet moderaterna. Med tillräckligt tillnyktrande av socialliberalerna inom fp kan det både ge fp ett bättre valresultat och större inflytande över politiken - med socialliberal prägel. Vilket jag skulle välkomna.

Sven Wedén första snabba steg som fp-politiker

Sven Wedén,

Hans Lindblad, författare,

Om jag hoppar över Sven Wedéns väg till sin politiska linje så kan jag konstatera att när han både funnit socialliberalismen och att det var i folkpartiet han hörde hemma, då gick det fort. Och uppåt. 

Att han plågats hårt och länge av sjukdomen, vårdats på sanatorium, genomgått ett flertal operationer, hittat kärleken och genom detta och egna studier och sökande för att konstatera att han var liberal, socialliberal, det har jag nämnt i diverse notiser och med hänvisning till Hans Lindblads biografi över Wedén. I den finns väldigt mycket mera att läsa om detta. Gör det. (Kärlek, tbc och liberalism, Ekerlids förlag)

Sven Wedén hann bli trettio år innan han gick med i folkpartiet, i Eskilstuna, 1943. 
Redan 1945 blev han ledamot i en fp-kommitté om industriell demokrati, företagsdemokrati.
Tidigt 1946 var Sven Wedén folkpartiets representant i en debatt i samma ämne med motdebattörer som LO-ordföranden August Lindberg och högerns Knut Hagberg, riksdagsman sedan 13 år och chefredaktör. Alltså en nybörjare utan något officiellt uppdrag i fp mot två verkliga veteraner i politiken.

Sommaren samma år, 1946, var Sven Wedén talare vid fpu-kongressen (fpu = folkpartiets ungdomsförbund) . Ämne: företagsdemokrati. Vilket, enl Hans Lindblad, tyder på att den unge Wedén redan då hade ett gott rykte och ansågs som en av partiets experter i detta ämne. 

Hösten samma år ställde Sven Wedén upp som kandidat för fp i stadsfullmäktige, invaldes och började genast låta tala om sig där med. Bara 33 år rörde han raskt om bland "gubbarna"...

Fp-ledaren Bertil Ohlin uppmärksammade Sven, och hösten 1947, bara efter ett år som stadsfullmäktig, så fick Sven ett handskrivet brev från den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss som skrev att Ohlin föreslagit Wedén till medlemskap i en tänkt kommitté för att "utreda bindning av företagens vinster". I övrigt skulle representanter för LO och SAF ingå. Än en gång en betrodd nybörjare mot tunga veteraner... Tyvärr rann frågan ut i sanden. 

Ett år senare kandiderade Wedén till riksdagen. Han hade först diskuterat med fadern om sina planer om att engagera sig i politiken. Denne var, något oväntat (?) positiv och stolt. Trots att sonen valt ett annat än hans parti. Valet 1948 blev en formidabel framgång för folkpartiet. I Sörmland tog fp två mandat emot tidigare ett. Och i riket som helhet blev det nära nog fördubblad röstandel och mer än fördubbling av antalet mandat. Wedén tog det ena av fp´s Sörmlandsmandat. Den socialiseringsvåg som socialdemokraterna tänkt sig vågade de inte genomföra. Visserligen tappade s inte så många mandat, men stödpartiet kommunisterna halverades. Bertil Ohlin blev oppositionsledaren. 

Sven Wedén var inne i rikspolitiken på allvar, endast 35 år och riksdagens yngste ledamot. Folkpartiet var ett stort parti. Samtidigt med politiken var Sven ändå verksam i faderns tångfabrik under all den tid som inte riksdagen tog. Sven var en arbetsmyra av stora mått.

1948 "friskförklarades" Sven från sin tbc. Något förhastat troligen, eftersom Sven plågades av sjukdomen även fortsättningsvis, i varierande grad. Men han gick med liv och lust och stort ansvarstagande in för både firman och politiken. Tills sjukdomen mot slutet av 60-talet tvang honom att trappa ner, och avgå som partiledare i förtid.

Varför blogga och vara på FB

För mig så känns det viktigt att diskutera intressanta ämnen. Och då helst i en avspänd ton, men med någon grad av spänst, få bryta och kanske byta åsikter emot andras. Kanske till och med få nya kunskaper.

Det var anledningen till att jag började blogga. Jag ville givetvis själv väcka frågor, hur jag ser på olika saker, främst då av politisk natur, samhällsfrågor, ideologi i teori och praktik. Men också kommentera andras idéer. När jag tänker efter så inträffade starten av mitt bloggande ungefär samtidigt som det parti jag i decennier varit aktiv medlem i,  mer och mer började avvika från det som varit partiets ideologi. Och min ideologi, min kompass. Jag håller fortfarande fast vid min ideologi, socialliberalismen, som är ett förhållningssätt - inte en dogm om hur samhället SKA se ut. Efter en plågsam tid gick jag därför ut mitt parti, då jag inte kunde förmå mig att försvara dess nya väg.

Visserligen hade jag länge varit aktiv genom att i dagspress skriva både debattartiklar och insändare, men internet och bloggandet öppnade en ny kanal för snabb diskussion och meningsutbyte.

Facebook är också en kanal där man kan diskutera snabbt. Men tyvärr är det också en tidstjuv, som av många används framför allt för småprat om ditt och datt, om väder, om mat, bilder på familj och vänner, vart man är på väg, vilka sammanträden man sitter i etc. Detta tynger FB, även om många ser det som det de har FB till, småprat. Men dessutom kan man också ta upp och diskutera angelägna, i ett större sammanhang viktiga frågor. Det som jag ser som ett problem är att de diskussionerna ofta blir för snabba och ytliga. Eller så blir de inte av alls...

Och så störs FB då och då av folk som vill, men inte kan diskutera. En företeelse som även fanns i bloggsfären, om än i mindre grad. Dvs personer som bara vill  framföra sin egna åsikt och alltför ofta i självsäkra påståenden i kränkande eller tråkig ton. Analys, logik eller vilja att söka förstå att det kan finnas andra sätt att se på omvärlden, det finns inte hos dessa personer. Eftersom min FB-status är min (liksom min blogg)  kanal vill jag inte se den nedsmutsad av folk som inte vill diskutera utan bara spyr galla. Debatt JA, men rasism, otidigheter och allmän dumhet, NEJ.

En negativ följdverkan av FB är att diskussionerna på bloggarna minskat drastiskt.

Puffen att skriva detta fick jag genom bloggaren Joshens ( Enligt min humla) senaste text. Som också tar upp tankar om vem och vilka som blir FB-vänner, och att sådana "vänner" inte alltid förblir vänner.