Marviken – fiaskot som inte fick bli nationalmonument.

I den biografi över Sven Wedén, som Hans Lindblad skrivit, finns bland annat ett initierat kapitel om ”Spel kring kärnvapen”. Även för de som tror sig veta turerna och bevekelsegrunderna för de olika ställningstagandena och hur och varför det blev som det blev, kommer fram sådant som inte varit känt i alla delar, och i övrigt är det en nyttig uppdatering och komplettering. Kanske återkommer jag till det senare. Just nu känner jag att jag vill ge er ett tämligen komplett utdrag beträffande ödet för den reaktor i Marviken i Östergötland som var avsedd att att kunna producera plutonium ca 25-30 atombomber per år. Nu beslöts, efter sju sorger och åtta bedrövelser och efter både taktiska, politiska och moraliska avvägningar att Sverige inte skulle framställa egna kärnvapen. Marviken kom aldrig att användas för det som det var avsett. Egentligen.

Hans Lindblad beskriver slutet för Marviken såhär. Det har sina poänger både betr ekonomi och politiskt ansvar. Och slut.

”Ungefär samtidigt med anslutningen till icke-spridningsavtalet inträffade en nästan symbolisk händelse. Reaktorn i Marviken som vid en svensk anskaffning av kärnvapen skulle ha kunnat leverera plutonium för uppåt 30 kärnladdningar per år var just färdigställd. Men Ingenjörsvetenskapsakademien och andra experter varnade för att AB Atomenergi valt en så riskfylld konstruktion att Marviken av säkerhetsskäl inte borde laddas. Alla stora partier hade varit inblandade i det omfattande projektet och hade föga intresse av närmare granskning av Marvikens uppgång och fall.

Formellt ansvariga statsråd för Marviken var Gunnar Lange och sedan Krister Wickman. De hävdade vid det snöpliga slutet att skattebetalarnas pengar inte var bortkastade, eftersom vi lärt om projektering (av något som inte fungerade). En indikation på att den inre kretsen i regeringen (s)  inledningsvis sett en kärnvapenanskaffning som mest sannolik ligger väl i att utan betalning från försvaret för leveranser av plutonium skulle Marviken årligen ha gått med rejäl förlust.

Riksdagen fick veta ganska lite. Marviken skulle bli världens mest avancerade reaktor av sitt slag. Det verkar ha varit minst två stora problem. För plutoniumframställning var det önskvärt att kunna göra bränslebyten under drift, vilket var mycket komplicerat. Man ville också ha så kallad nukleär överhettning för att få högre elproduktion. Men ju varmare härden blev, desto snabbare förlöpte kärnreaktionen. Ingenjörer fann att den i krisläge inte skulle gå att kontrollera, utan reaktorn kunde skena, samma som sedan hände med de grafitmodererade reaktorerna i Tjernobyl. En fråga som såvitt jag förstår aldrig besvarats är: Om riksdagen beslutat om svenska kärnvapen, skulle programmet efter några år ha hamnat i kris därför att Marviken visade sig för farlig? 

För att dölja hur stort fiasko Marviken var föreslog regeringen att det skulle byggas om till världens enda oljedrivna kärnkraftverk. Vattenfall svarade att i så fall var turbinerna genom fel temperatur så ineffektiva att anläggningen bara kunde gå ihop om dess värde skrevs ned till noll. Verket blev ändå bara användbart som reservkraft vid elbrist.

Jag (alltså Hans Lindblad) var då ny i första kammaren och motionerade om en alternativ användning. Nämligen att omvandla Marviken till nationalmonument. Jag tyckte Marviken motsvarade alla rimliga krav, det var stort, fult och kunde inte användas till något annat och föreslog därför att riksdagen skulle uppdra åt Kungl Maj:t att ”utarbeta nödig inskription.”

S-ledamöter i det berörda utskottet var sura och menade att man i riksdagen inte fick driva med statens verksamhet. Sven däremot kände ingen prestige och invände inte.”

Citatet ur "Kärlek, tbc och liberalism", Ekerlids förlag, 2013, av Hans Lindblad