Väjer fp från den väg som leder till stupet?

Inför folkpartiets landsmöte (kongress) som inleds idag borde jag vara mycket intresserad, närmast febrig. Under femtio år var jag medlem, och mesta tiden aktiv eller mycket aktiv. Runt millenieskiftet började det dock komma antydningar om fler och fler avsteg från den klart socialliberala linje som i vart fall sedan mitten av 40-talet varit partiets. Steg i socialliberal riktning fanns dessutom tidigare, och liberala föregångsmän/kvinnor som kan kallas socialliberala fanns långt tidigare, även före den av nykterhetsfrågan orsakade partisprängningen, exempelvis Adolf Hedin, Emilia Broomé m fl. Nå, efter några plågsamma år under 2000-talets början blev det mer och mer klart för mig att jag dels inte fick gehör för mina varningar och dels inte kunde försvara fp´s ändrade inställning i alltfler frågor. Jag gick ur partiet. Som lök på laxen kom då något år senare folkpartiets uppenbara brott mot liberala principer när partiets överväldigande majoritet i riksdagsgruppen följde partiledningens piska och röstade för FRA-lagen. Trots stark kritik från tre fd partiledare och andra kända liberaler, som Hans Lindblad.

Inför folkpartiet inträde i Alliansen gjordes en del smärre markeringar i socialliberal riktning, men i praktiken så har fp därefter lagt sig för moderaternas linje utan större krumbukter i några viktigare frågor. I vart fall inte utåt. Det är ett förhållande som starkt avviker från hur folkpartiet drev sin linje under åren 1976-82 liksom under Bildtregeringen 1991-94. Då var fp´s medverkan utifrån ett socialliberalt perspektiv, och kunde i hög grad stoppa högerpolitiken. Så ej numera. Idag förefaller folkpartiet i vart fall fläckvis stå för mera högerinriktning än vad högerparitet moderaterna gör/säger sig göra.

Ett sådant folkparti har jag inget intresse av. Trots att jag har många meningsfränder som fortfarande är medlemmar i partiet.

Nu har på den sista tiden förmärkts en viss oro i partiet, opinionssiffrorna har inte sett bra ut. Skolpolitiken, som varit fp´s enda egentliga profilfråga under Jan Björklund, ifrågasätts alltmer och hos både moderaterna och socialdemokraterna finns en vilja att ta över den frågan. En del folkpartister, som fortfarande kallar sig socialliberaler, synes försöka lyfta fram socialliberala aspekter på en del frågor. Och hoppas på att det ska få de väljare som är socialliberaler att stanna kvar eller återvända. Men den växande grupp socialliberaler, inom och utom fp, som är missnöjda med partiets politik, de kräver mer än smärre markeringar.

Det är den intressanta frågan betr vad som kan hända under landsmötet. Orkar landsmötet, och vågar och vill partiledningen, släppa fram socialliberala ställningstaganden i tillräcklig grad? En förutsättning tror jag är att Jan Björklund avgår, och att med honom en grupp av honom politiskt närstående, stiger tillbaka. Det tror jag inte att landsmötet och partiet mäktar med. Och det gör att jag är tveksam till om eventuella verbala uttalanden i rätt riktning får någon praktisk betydelse. Vågar fp, ens med försök till socialliberal profil, ifrågasätta deltagande i en fortsatt alliansregering? Vågar fp stå för ett självständigt socialliberalt program? Vågar de agera intill - och över - regeringssprängningens gräns för att göra klart att det krävs en kursändring som står för både socialliberalism och liberalism i allmänhet? Vågar fp ta lärdom av tidigare socialliberala ledare som de bokaktuella Ola Ullsten och Sven Wedén?

Jag tvivlar, men vill gärna bli överraskad. Men då inte bara med enstaka uttalanden i olika sakfrågor, utan betr HELA inriktningen. Som sedan görs till praktisk politik.

Jag skulle gärna se att folkpartiet väjer av från den väg som leder till stupet. Jag vill ha ett parti som jag helhjärtat kan rösta på. Nu.