Reglering blir maktens censur av medborgarnas åsikter

Många vill styra internet, skriver Farmorgun. Alltför rätt. reglerings-och censurlusta finns överallt. Oftast åberopas goda syften. Men vart leder det?
Jag får genast denna tanke när jag läser gode vännen Peters blogginlägg om att reglera media. Han anser att media, press och teve, i hög grad bedriver borgerlig högerindoktrinering av oss mediakonsumenter. Därför vill han reglera media.

OK, visst förekommer indoktrinering. Om än i olika grad av medvetenhet och omfattning. Vi får då inte heller glömma att hur vi ser på den beror på våra egna glasögon. Peters invändning kan spegelvändas av en massa moderater, som anser att SVT och SR är rena kommunistfästena där ohöljd socialistpropaganda vräks över oss.

Jag tycker dock att det har under senare år blivit aningen bättre i SVT och SR. Och samtidigt lite sämre i stora delar av främst rikspressen, och i någon mån i kommersiell teve. Där är det dock mest allmän fördumning som gäller, knappast medveten högerpropaganda. Bara konsumera mera. Att upphöja konsumism till högerpropaganda är dock lite överdriven förenkling.

Dock, min motfråga blir: Vem ska då reglera media, om de bör regleras? Ja, naturligtvis blir det ju makthavarna! Vilket ju är regering och riksdag (oavsett vilken färg dessa har)!
Alltså skjuter man sig själv i foten med kravet om reglering. All reglering går efter maktens önskemål. Och det är medias uppgift att granska makten. Det sista som ska regleras är därför media.

Det som krävs är en självsanering efter gamla, bortglömda journalistiska principer. Hur den ska gå till är förstås en annan och svårare fråga.

Ett tecken på risken med att reglera är hur makten nu i hisnande fart försöker reglera det nya mediet internet efter sitt huvud. Det är ju så hemskt och farligt om folk får tycka och tänka själva. Som detta med bloggandet till exempel.

Vi ser också att den röda röran inte menade något med sitt motstånd emot FRA-lagen, de svävar nu på målet inför avgörandet i oktober. De vill alltså kunna reglera efter sitt huvud. Reglera blir direkt eller indirekt detsamma som att censurera.
Oss medborgare och vår frihet att tänka och tycka är det sista makthavarna tänker på.
Oavsett om de betecknar sig som höger/moderater eller sossar/vänster.

En notis om en katastrof

Som de flesta bör veta, om inte annat av smärre notiser i dagspress och superkorta inslag i radio och teve så har Filippinerna drabbats av ännu en naturkatastrof, tyfonen Ondoy följd av störtregn och översvämningar. Denna gång är det Manilaområdet i Luzon som drabbats. Minst ett par hundra döda rapporteras och bortåt en halv miljon har blivit hemlösa. Och regeringen vädjar om hjälp utifrån. En ny tyfon verkar dessutom vara på väg om ett par dagar.

Självfallet behövs mycket hjälp. Det går till exempel genom olika hjälporganisationer. Det filippinska Röda korset är en. Jag fick dessa uppgifter (inklusive länk till RK) om hur hjälpa konkret.

Monetary Donations

1. CASH or CHECK Please send cash or check donations to the PNRC National Headquarters in Manila. Checks should be made payable to The Philippine National Red Cross. We can also arrange for donation pick-up.

2. BANK DEPOSIT Account Name: The Phil. Nat’l. Red Cross

METROBANK Port Area BranchPeso Acct.: 151-3-041-63122-8Dollar Acct.: 151-2-151-00218-2Type of Acct. : SAVINGSSwift Code: MBTC PH MM

BANK OF THE PHIL. ISLANDS Port Area BranchPeso Acct.: 4991-0010-99Type of Account: CURRENTBANK OF THE PHIL. ISLANDS
UN BranchDollar Acct.: 8114-0030-94Type of Account: SAVINGSSwift Code: BOPI PH MM

For your donations to be properly acknowledged, please fax the bank transaction slip at nos. +63.2.527.0575 or +63.2.404.0979 with your name, address and contact number.

Credit Card
Please fax the following info to +632.404.09.79 and +632.527.0575: Name of card member, billing address, contact nos. (phone & mobile), credit card no., expiration date, CCV2/ CVC2 (last three digits at the back of the credit card), billing address, amount to be donated.

For online donations you may also visit our website at http://www.redcross.org.ph/ .

INTERNATIONAL
Send a letter of intent to donate to the PNRCA letter of acceptance from PNRC shall be sent back to the donor
Immediately after shipping the goods, please send the (a) original Deed of Donation, (b) copy of packing list and (c) original Airway Bill for air shipments or Bill of Lading for sea shipments to The Philippine National Red Cross–National Headquarters c/o Secretary General Corazon Alma de Leon, Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines.
The PNRC does not accept rotten, damaged, expired or decayed goods. Though we appreciate your generosity, the PNRC also discourages donations of old clothes as we have more than enough to go around.
SMS and G-CASH (Globe) SMStext REDAMOUNT to 2899 (Globe) or 4483 (Smart)G-CASHtext DONATEAMOUNT4-digit M-PINREDCROSS to 2882
Most urgent needs
Food items: Rice, noodles, canned goods, sugar, iodized salt, cooking oil, monggo beans and potable waterMedicines: Paracetamol, antibiotics, analgesic, oral rehydration salts, multivitamins and medications to treat diarrheal diseases
Non-food items: Bath soaps, face towels, shampoo, toothbrush, toothpaste, plastic mats, blankets, mosquito nets, jerry cans, water containers, water purification tablets, plastic sheetings, and Laundry soap
Rehabilitation Programs: Shelter materials for house repair Call Hotline 143 or 527.0000
THE PHILIPPINE NATIONAL RED CROSSNATIONAL HEADQUARTERS Bonifacio Drive, Port Area, Manila 2803, Philippines

Anka, Eliasson och Widén

Anna Anka, gift med gamle populärsångaren Paul Anka, har gett upphov till en animerad mediadebatt senaste veckan. Inte för att jag följt den speciellt nog, men har inte kunnat undgå diverse inslag i radio och teve om hennes uttalande.

Uttalanden som irriterat många, men även fått en del mörkermän och -kvinnor att vädra morgonluft. Dvs enl den s.k. kultureliten.

Nå, betr jämställdhet är jag mera politiskt korrekt än fru Anka. Även om jag ibland har invändningar emot en del ultrafeministers krumsprång. Betr "family values" är jag nog en aning moralkonservativ (trots min liberalism), men jag lägger tyngdpunkten på andra saker än fru Anka, förutom att hon inte bara är konservativ utan rent ut sagt reaktionär.

Ett par exempel. När fru Anka fick bre ut sig i Skavlan i fredags så sa hon bland annat att kvinnans uppgift är att tillfredställa mannen. Det låter som rena grottmänniskan. Och hon var helt tydlig med att hon menade: tillfredställa sexuellt. Det låter verkligen som att hon är en supporter till machomannens reptilhjärna.
Något mera sympatiskt blev det dock när hon förtydligade sig och sa att mannen hade samma plikt att tillfredställa sin kvinna. Då blev det plötsligt nästan en fläkt av jämställdhet i uttalandet. Om man nu bortser ifrån att det kan finnas både praktiska och andra hinder för att i verkligheten uppnå detta idealtillstånd.

När hon sedan säger att det inte är mannens uppgift att sköta barn, byta blöjor etc, utan menar att det är kvinnas uppgift. Ensam. Då blir det pinsamt, så att det kväljer mig, mitt inre gör uppror. Visst kan en och annan man tycka det är bekvämt att inte behöva byta blöjor eller befatta sig med sina barn. Men jag tror nog att de flesta män faktiskt vill, i lika grad som kvinnorna, ta del av sina barns uppväxt och fostran. Anna Ankas familjesyn berövar männen detta.

För övrigt är det väl så att Anna Ankas sätt att leva är av ekonomiska skäl förbehållet en mycket liten grupp oerhört välbärgade människor. Förutom att ha hennes snäva uppfattning (om än framförd med viss humor och skärpa) så måste det till mycket stora inkomster plus en stor stab av underbetalda tjänsteandar, som gör detta vegeterande lyxliv för såväl herr som fru Anka och deras gelikar möjligt. Det är ju så att hennes hemmafruideal består i att beordra andra att göra allt tungt och jobbigt, medan hon själv håller sin kropp i trim bara för att behaga mannen.

Vi andra skulle inte vilja leva så. Inte ens om vi kunde. Det kändes som en belysande, direkt kommentar att efter Anka i Skavlan se långfilmen "Monalisas leende" efteråt. En film som visade hur överklassflickor utbildade sig att bli just sådana kvinnor, på jakt efter att gifta sig, som fru Anka anser som kvinnans naturliga tillstånd.

Lördagkvällens "Här är ditt liv" blev en uppfriskande kontrast till Anna Ankas syn på meningen med livet. Med Jan Eliasson som huvudperson ställdes viljan att göra tillvaron bättre för mänskligheten i fokus. Därtill presenterat på ett oväntat underhållande och fascinerande sätt! Jan Eliassons korta tid som politiker (utrikesminister några månader före valet 2006) var knappast det viktigaste i hans liv (och har inte imponerat på mig det minsta) och förbigicks också mycket snabbt. Däremot har han gjort stora insatser som diplomat för att medla fram fred. En medlare och diplomat med temperament! Att han varit och är en mycket god och skicklig diplomat, respekterad i vida kretsar, det visste vi. Kanske inte att han också lägger in så mycket känsla, som han uppenbarligen gör, i sitt arbete.

Det som gjorde programmet intressant var att det visade en gedigen människa som inte ser sitt jobb som ett spel vid sidan av hans vardagsjag, utan att han är samma människa privat som i sitt arbete. Att göra tillvaron bättre för andra och speciellt för barnen.

Anders Widén snuddar vid detta när han i sitt inlägg Priset på våra själar citerar diktaren
Rumi, som bl a sagt att vi inte uppskattar priset på våra själar eftersom de getts oss gratis.
Vi förstår inte uppskatta det vi får med liten eller ingen möda. Jag tänker omedelbart givetvis på dessa bonus-direktörer men också, liksom Anders, på hur politiker använder vår rädsla för att styra oss. Men, skriver Anders, på den andra sidan ser jag människor som känner tillit och vilja till öppenhet i världen och oavsett politisk färg äger man en mer generös och givmild hållning.

Och jag tänker på Jan Eliasson och alla andra som vill tro på mänskligheten, som vill göra något positivt för andra. Och gör något. Som inte bara tänker på sig själva.

Men de stora och goda, riktiga tankar som Rumi, Anders Widén och andra stora tänkare och religionsstiftare tänkt genom många sekler, de tycks tyvärr bara ha en begränsad verkan. Det dessa eller andra tänkare sagt med annat och sämre innehåll, det tycks ha större genomslagskraft.
Varför?

Medan vi grubblar över detta får vi ändå söka tröst i att trots all ondska finns också godhet i världen. Och vi får arbeta i den andan.
Kofi Anan ansåg i programmet om Jan Eliasson att man måste vara optimist för att arbeta för det goda. Eliasson kompletterade med att man också måste vara något slags grubblare, realist, ha en otålighet för att åstadkomma något. Det kändes bra.

Om någon undrar...

Om någon undrar varför jag inte skrivit så ofta sedan någon vecka så beror det delvis på att min dator (och internet) inte uppför sig som den ska. Igen. Efter några bra månader så fick den (hela paketet) fnatt igen för sådär en vecka sedan. Dels är uppkopplingen trög, långsam. Tja, enl alla tester funkar det normalt, men likafullt är det alltför långsamt i verkligheten. För mig är det den som räknas... inte testerna.
Datorn i sig då? Ja, jag har defraggat och gjort alla övriga grejer jag kan komma på. Men icke...
Och anti-virusprogrammet funkar fint. Förutom att även det gick oroväckande långsamt några dagar, men nu är det i normalt scannings-hastighet, och inga virus el trojaner finns. Sak samma om jag kör trådlöst eller med nätsladd.

Dessutom är mailen, i Outlook alltså, helt död. Tar varken emot eller sänder mail. Inte ens web-mailfunktionen som är kopplad till Outlook funkar.

Och min bredbandsleverantör kämpar på, men har i vart fall inte ännu lyckats fixa det. Det jag hoppas på är i vart fall att mailen går igång... Och att ändå banksajterna funkar nu när det är dags för div månatliga utbetalningar som måste ske "manuell".

Detta gör att lusten och tiden att blogga avsevärt minskar. Även om det finns mycket att kommentera och reagera över.

Inga pirater i kyrkan?

Hittade på Rick Falkvinges blogg ett påpekande om att det är ett år till valet.

Ett år till valet? Vaddå då? OK, det är ett år tills valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige äger rum. Det är alltså inte ett val, utan tre.

Men REDAN IDAG, SÖNDAGEN 20 sept 2009 är det val! Till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige i de olika församlingarna inom Svenska kyrkan. Alltså, det är inte val av kyrka, vilket den slarviga benämningen kyrkoval kan antyda, utan val till beslutande organ inom kyrkan!

När jag röstade hittade jag inga valsedlar med piratpartiets namn. Och lika bra är väl det. För partipolitik är inget för kyrkan. Frågan är om detta att inte ställa upp i valen till de kyrkliga valen är ett medvetet ställningstagande från piratpartiets sida? Och vilken motiveringen är?

Att riksdagspartierna har olika nomineringsgrupper för att få in sitt folk i kyrkans organ, det vet vi ju. Det gäller att hålla greppet.
Men varför ställer till exempel samerna upp med en lista? Finns det ett speciellt samiskt perspektiv på Svenska kyrkan?

Norskt val - och en norsk saga.

Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.

Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.

Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.

Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.

I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.

Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.

Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.

En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.

Reinfeldts "rättvisa"

Så kom då äntligen det länge efterlängtade förslaget till sänkt skatt för ålders-pensionärerna. Tänka sig, runt en tusenlapp. Per år.

Det är som ett slag i ansiktet, menar jag. Jämför med vad de som har jobb redan fått i sänkningar, och mera har ju utlovats. Jag orkar inte räkna igenom hur mycket det blir för dem. Men redan första steget var ju runt tusenlappen, men då per månad!

Att då komma dragandes med ett knappt symboliskt belopp till pensionärerna, det är skamlig!
Men det är väl så Reinfeldts "rättvisa" ser ut. Så lite som möjligt till de som inget har, dvs till pensionärer, sjuka och arbetslösa. Men desto mera till de som har hyfsade inkomster, dvs de som har jobb, som är friska och unga.

Hur ska Sverige komma ur krisen om de som lever på gränsen inte får något att konsumera för - men medan skatterna sänks rejält för de som har möjligheter att spara?

Kyrkan och politiken, igen

På söndag är det kyrkoval. Nåja, egentligen är det inte val av kyrka utan val till olika beslutande organ inom Svenska kyrkan. Märkligt nog sker det genom att partierna (!) ställer upp kandidater.

Jag skrev om detta bl a här på bloggen den 1 sept, se länken. Igår publicerades en delvis omarbetad och utökad version av detta på Second Opinion.

Nu ser jag att DN igår hade en ledare om detta också, en mycket bra ledare, läs här.

Andreas Holmberg, aktiv folkpartist och kristen, skriver också på samma tema på sin blogg, men har även publicerat sig i Ljusnan och på Budbärarens debattforum. På senare tid har förekommit andra spridda inlägg om detta. I stort är dock tystnad. Vilket även det tyder på att partival är något helgalet när det gäller en från staten fristående (?) organisation.

En ytterligare reflexion från mig är att rena personval kanske vore en väg att avpolitisera kyrkan och göra den fri. Men hur få partierna att släppa greppet?
De opolitiska nomineringsgrupper som finns, ställer ju tyvärr inte upp i alla församlingar.

Ta av skygglappar av olika slag i privatiseringsdebatten

Den socialliberale socialdemokraten Johan Westerholm har en intressant och nyanserad diskussion om bl a privatiseringar i detta blogginlägg. Det har varit debatt om detta den sista tiden, inte minst inom sossepartiet. Detta aktualiserat genom en del vinstuttag i friskolor och då och då förekommande rapporter om mindra bra saker inom olika vårdinrättningar. Till en del kan jag förstå kritiken, ohemula vinster visar att något är fel. Och dålig kvalitet är inte bra, speciellt om verksamheten drivs med skattemedel. Det som ofta "glöms" är att kvalitetsbrister minst lika ofta finns inom den traditionella sjuk- och äldreomsorgen. Plus att det där inte alltid är effektiv använding av resurserna. Och dessutom verkar storskaligheten vara en akilleshäl för offentlig drift, vilket Johan W påpekar.

Jag uppfattar det som att Johan W i grunden är positiv till privata alternativ. Min tro är att många i de "borgerliga" partierna har pressat på för privata alternativ tidigare, pga sossarnas rigida inställning emot allt som luktat alternativ. Jag också, kanske.
Men det viktiga är ju att det blir just alternativ och därmed stimulerande konkurrens. Det viktiga är inte att stat, kommun eller landsting till varje pris utför alla verksamheter. Men konkurrens brukar befrämja effektivitet och utveckling.
Dessutom vill vi ju ha bästa valuta för våra skattepengar.

I vart fall inom vissa sektorer känns det viktigt att det dessutom faktiskt finns "offentliga" alternativ också. Inom t ex skola och sjukvård kommer de nog dessutom att vara dominerande, även med stimuleranden privat konkurrens.
Samtidigt har Johan W givetvis rätt i att det finns invändningar eller brister både i privata och offentliga alternativ. De måste ju rättas till. Det har dessutom funnits flera avskräckande exempel, inte minst i Stockholm och kommunerna däromkring, på att s.k. avknoppningar skett på ett sätt som medfört att stora värden (skattebetalda) överförts i privat ägo utan en rimlig prislapp och utan vettig upphandling.


Det befordrar ju inte vare sig likvärdig konkurrens eller ansvarsfullt handhavande av skattemedel.

Ska den offentliga storskalighetens nackdelar elimineras måste man också se till att de privata alternativen inte (inte alltid) består i stora, omfattande vårdbolag, utan att det ges utrymme för det småskaliga som alternativ.
Det viktiga nu är att det finns OLIKA alternativ, konkurrens och att det är kvalitetskrav på sådant som är skattefinansierat, oavsett vem som utför jobbet. Vinster (om de är rimliga, vilket är en svår avvägning i sig) är helt OK, men det ska som sagt vara vinster som skapas under konkurrens och kvalitetsgarantier!

Det är dags att se mera nyanserat på hur offentlig verksamhet utförs, både från den röda och den blå sidan.

Våra frågor var berättigade!

Madelaine Sjöstedt, fp-kulturborgarråd i Stockholm, är inte någon man sätter sig på. Det är bra, inte minst eftersom hon har skinn på näsan och har såväl bra åsikter som insikter i mycket, inte minst då inom upphovsrättsfrågorna.

Häromdagen fick hon, genom att gå direkt på källan, dvs Paul Simon, fram att den faktiska upphovsmannen och dennes "ombud" genom musikförlagen och den mediaindustri som vi i debatten helt frankt kallat för upphovsrättsmaffian, inte är på samma linje.

De s.k. ombuden, som skrikit högst betr stöld etc, har bara ett mål, girighet. Vi kritiker har redan i ett tidigt skede ifrågasatt om mediabolagen och deras organisationer verkligen talade för de faktiska upphovsmännen. Och visst har det varit flera musiker och författare som, lite lågmält ofta, sagt att de får ju inget eller mycket lite från de organisationer som ska företräda deras intressen. Och förresten så har de inget emot att privatpersoner tar en och annan kopia.
Om inte annat kan det ses som reklam, som en marknadsförings"kostnad".

Men detta med Paul Simon och Universal och Stockholms stadsteater och föreställningen "De tre musketörerna" har verkligen varit avslöjande. Inget mumlande, och mediamaffian till och med skruvar lite besvärat på sig.

Fakta är alltså: på olika sätt har upphovsmännen (eller i vart fall deras organisationer) redan fått betalt, det finns även avtal t ex med STIM som reglerar ersättningar, det finns ingen samstämmighet mellan de bolag och organsiationer som företräder upphovsmännen och de faktiskta upphovsmännen, det mediamaffian göra är endast grova försök att ta betalt ännu en gång - och ibland emot de faktiska upphovsmännens vilja.

Madelaine Sjöstedts fråga: Varför respekterar inte skivbolagen STIM-avtalet? är verkligen berättigad.

Hur få representativa representanter i riksdagen?

Annika Beijbom har tagit upp frågan om hur nomineringsprocessen "fungerar" i riksdagspartierna. Ett mycket väsentlig och intressant fråga. Hon gjorde det genom en artikel på politikerbloggen, med rubriken Gammelpartierna är rigida. Det var en bra genomgång av flera av de problem som finns inom de partier som har provval. Alla har ju inte ens det, i vart fall inte genomgående. Hennes artikel följdes idag av ett inlägg av två miljöpartister, som prisade den egna ordningen... Båda artiklarna har föranlett ett antal kommentarer.

I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)

Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.

Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!

Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?

Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.

Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.

... eller deltagardemokrati då?

Med koppling till föregående bloggpost så utspinner sig också en liten debatt som kommentarer till Olof Bjs text, som jag nämnde i den bloggtexten.

Jag noterar att den gode Olof Bj har en viss förkärlek till orden "information", ser kopplingar genom det till flera av piratpartiets ståndpunkter. Jag är dock rädd att den för gemene man inte är så tydlig som den kanske är för en datatekniker. Jag gissar att datorutbildade människor är lite miljöskadade genom att deras utbildningar ofta(st) har ordet "information" i sin beskrivning. (Egentligen borde väl "kommunikation" ha varit mera naturligt, i vart fall sedan datorer och internet blivit så hopkopplade begrepp!)

En kommentar lyfter fram ordet "deltagarpolitik" i stället för ordet "information". Det är en utmärkt notering! Grunden för en kommunicerande demokrati måste ju vara just det, deltagardemokrati i stället för att vara passiva åskådare! Att integriteten misshandlats så måste ju ha sin grund i att idag har vi en åskådardemokrati. Vi ser en mer eller mindre självutnämnd politisk elit göra upp om matchen. De definierar och bestämmer vad som är viktigt och mindre viktigt. Vi på åskådarläktaren kan bara välja mellan vad de stora elefanterna tycker vi ska välja emellan.

Debatten kring både FRA-lagen och IPRED etc handlar om att vi vill vara med. Vi är många som värdesätter den personliga integriteten mer än vad dagens etablerade politiker gör. Vi vill vara med i matchen.

Genom internet har vi chansen att lägga oss i. Vi vill vara deltagare. Men när vi ser att "de stora elefanterna" på olika sätt vill begränsa denna chans, begränsa vårt deltagande, att de vill hålla oss kvar som åskådare, då blir vi inte arga.
Nej, vi drabbas av en helig vrede! Vi känner att demokratin spårat ur. Vi vill vara med i en levande, deltagande demokrati.

Människan, marknaden och friheten

Ett par-tre blogginlägg får mig att knappa på tangentborget. Olof Bj lovordar Rick Falkvinges insats i en Expressen videointervju. Om den har jag föga att tillägga. Dock en sak. Olof betonar att informationspolitik är piratpartiets ord. Jag menar nog att integritetspolitik borde vara det också.
Och betr ordet informationspolitik känner jag mer och mer att det är för smalt, helt enkelt lite gammaldags.
Information går en riktning. Det vi vill se, bl a genom internet, är väl kommunikation! Dvs något som går i bägge riktningar! Eller till och med kors och tvärs – vilket är befruktande både för ekonomisk tillväxt OCH för människans utveckling och frihet, dvs "andlig" tillväxt.
Information känns mera som ett finare ord för det reklambyråer håller på med. Reklam för att sälja något, t ex politik.

En viktig invändning, från både piratpartiet och från andra, gentemot de gamla partiernas syn på internet är väl just att de ser på internet som ett slags kabel-teve, en reklamkanal för att sälja saker och åsikter. Inte som en kommunikationsarena. Något som inte minst FarmorGun också diskuterar då och då.
Så tangerar hon det till exempel i detta inlägg, där hon polemiserar emot den gammeldags syn på internet som en del debattörer och mediaindustrin har.

Även Mårtensson tangerar frågan om människan i förhållande till marknaden i ett inlägg den 5 sept. Detta med utgångspunkt från en text som Annie Johansson (c) skrivit om liberalismen. En liberalism som främjar verklig empati och solidaritet. Till detta skrev Thomas deMing en lång och intressant kommentar som betonar att frånvaro av regleringar också är en reglering. Marknadens (oreglerade) strävan efter monopol minskar människans frihet. Därvid uppstår t ex stora inkomstskillnader och spänningar mellan människor i olika bostadsområden.

Jag menar att Thomas deM:s komplettering är viktig! Indirekt definierar den i vart fall delar av social-liberalismen. Som Gunnar Helén uttryckte det: Frihet i gemenskap.
Marknaden tjänar oss bra, men bara så länge vi (genom våra styrande ombud) sätter upp regler som förhindrar monopol. Det har inte lyckats så bra i Sverige. Marknaden vill ha konkurrens, dvs kunderna vill det och i viss mån många producenter. I vart fall säger de det. Men det ligger i företagandets natur att det vill nå allt större vinster och då inte i första hand genom effektivitet utan genom att skapa monopol för det egna företaget. (Och fackförbund brukar gilla monopolföretag, då det ger dem chansen att ta ut höga löner. Till konsumenternas nackdel... )

Så, för att en marknadsekonomi, som skapar välstånd och frihet, ska överleva så måste den regleras för inte ta död på sig själv!
En fri och oreglerad marknad är inte ett självändamål. Marknaden ska tjäna människan. Och en fri marknad kräver alltså regleringar. Frihet och solidaritet är inte motsatser, i vart fall inte om man vill uppnå ett gott samhälle.

Ett sönderreglerat samhälle kväver oss, andligt och materiellt. Men en oreglerad marknad kväver oss också, både andligt och materiellt.

Camilla har fp med sig!

Med anledning av föregående bloggpost så kollade jag upp med Camilla Lindberg, fp´s talesperson i frågor rörande internet, om hon hade med sig hela fp nu, alltså fp som partigrupp.
Dvs gör en översyn av Lex Black Internet, så att den inte ska kunna användas för censur.

Fick ett klart svar, som jag gärna vill delge bloggarvärlden.

"Hej, du kan vara lugn - jag har med mig partiet i frågan! Vänligen Camilla"

Visst känns det underbart?!

Nu gäller det för Karl Sigfrid att få med sig moderaterna också...
Så undrar vi förstås hur det är inom vänsterpartiet, de stödde ju socialdemokraterna när lagen infördes. Att s svänger i rätt riktning, det kan man ju stilla be om... men om de inte kommer rätt, vart hamnar vänstern i slutändan - för eller emot censur?

Ang Black internet, svänger riksdagen?

Ser nu att Karl Sigfrid (m) och Hax kommenterat en nyhet i radions morgonsändningar om förslag att se över lagen som möjliggjorde att Black internet tvangs stänga ner TPB. Bl a Camilla Lindberg (fp) och repr för centern, mp och v tycker det luktar censur och vill se över lagen.

Det var sossarna som införde lagen, men idag vill de inget säga. KD gillar oförbehållsamt censurlagen. M verkar inte vilja säga något heller, i vart fall inte för att riva upp eller ändra lagen. Var har du ditt parti Karl Sigfrid?

Frågan är nu om partierna lärt tillräckligt av sina misstag betr både FRA-lagen och IPRED-historien?
Har dagens kritiker (fp, c, mp, v) sina partier med sig? OK, centern och miljöpartiet gick emot lagen den gången, men har hela fp och hela vänstern ändrat sig?
Och var hamnar i slutändan moderaterna och sossarna nu?

Ska betongpartierna - de "statsbärande" förmå att ändra sig?

Politik i kyrkan? Varför det?

Vad i allsin dar ska vi ha kyrkoval till? Vad är kyrkopolitik?

Det har varit några debattartiklar Piteå-Tidningen, främst av partiföreträdare, inför kyrkovalet den 20 sept. Dessutom hade PT:s nye ledarskribent Bengt-Urban Fransson en utmärkt ledare den 1 september om vad sverigedemokraterna står för i detta val.
Dock menar jag att han drar delvis fel slutsats. Hans artikel, liksom debattartiklarna, visar framför allt det orimliga i att ha partival till kyrkans beslutande organ!

Svenska kyrkan lever i samhället, men är inte detsamma som samhället. Sv kyrkan är en sammanslutning för och av personer med en viss religiös uppfattning. Den är stor, javisst, och den är mycket generös när det gäller medlemskrav. Icke desto mindre är den något helt annat är ett samhällsorgan! Med nuvarande ordning är det helt tydligt att Sv kyrkan ännu inte är en fri kyrka. Kyrkan bestämmer inte över sig själv, inte över sin tro, inte över på vilka grunder dess styrande skall utses. Det gör politiker, som givetvis utgår från sina program, sina respektive ideologier (i den mån sådanda fortfarande existerar...)

Kyrkomötet beslutar, men kyrkomötet är politiskt utsett. Därför är det svårt att ändra reglerna för hur det och andra regionala och lokala organ utses. Politikerna släpper inte gärna ifrån sig makten.
Samtidigt ger det en god chans för tvivelaktiga idéer och partier, som sverigedemokraterna, att ta sig in i kyrkans styre.

Det finns röster för att avskaffa partivalen, märkligt nog menar en del av dessa röster att folk ska välja deras parti för att avskaffa partival...

Nu är det väl inte så viktigt med kyrkan och kyrkovalet, så menar majoriteten av svenska folket, och avstår från att rösta. De som röstar är mest några ytterst partilojala väljare som vill stödja sitt parti, trots att man inte är helt övertygad om vare sig kandidaternas lämplighet eller det lokala kyrkovalsprogrammet. Det låga valdeltagandet gör att utrymmet för kupper är stort, för den som vill och orkar med sådant.

Nej, kyrkan är inget politiskt organ likställt med riksdag eller kommunfullmäktige. Det är helt andra frågor som en fri och levande kyrka ska syssla med. Och vad det är, det är det de i kyrkan aktiva medlemmarnas sak att avgöra. Inte partiernas.

Hur kan de deklarerat icke-kristna Reinfeldt och Sahlin stå ut med att deras sekulära (trodde man) partier ställer upp till val i ett kristet trossamfund? Vill de helt enkelt ha makt över trossamfunden borde de väl ställa upp i val till Sveriges Muslimska Förbund också? Jasså, det får dom inte - trodde väl det.

PT:s referent från kyrkovalsinformationen härförleden fann det svårt att se några skillnader mellan partiernas kyrkovalsprogram. Tror jag det. De är allmänt välmenande, men knappast speciellt inriktade på kyrkans naturliga frågor. Ett exempel: Svenska kyrkans målsättningar för sitt utlandsarbete är, politiskt styrd som den är av s+c, 1) landsbygdsutveckling, 2) klimat och miljö, 3) ekonomisk rättvisa.
Skratta inte nu. Det är helt OK målsättningar.
Om det vore ett politiskt organ. Men vart tog kyrkan vägen? Borde inte evangeliets spridning komma med på listan?

Avpolitisera Svenska kyrkan, låt den vara ett fritt trossamfund som bestämmer över sig självt.

Vad är värst för den drabbade?

"Populisten" tar upp ett intressant ämne under rubriken "Polisens nya vapen". När ska polisen ingripa, och när gör den inte det? Och, vem ska skydda oss medborgare när polisen inte vill eller inte kan göra det. Andemeningen är att då får privata aktörer gripa in, väktare, ordningsvakter eller privatpersoner. Om jag fattat det rätt.

Jag invände att vi inte vill att privata bolag ska, med lagens stöd ens, få agera polis, som betr IPRED.
Svaret jag fick redovisade en intressant reflexion. Dvs denna; Makten låter storbolag härja fritt, om de skriker nog högt, men makten inte bryr sig om de vardagsbrott som bekymrar oss småfolk. Makthavarnas, dvs de som styr polisens prioriteringar, intresse är främst att skydda mäktiga storbolag från vad dessa anser är brottsligt. Inte att i första hand skydda oss medborgare från de brott vi drabbas av.

Och mitt exempel blir då. Tror någon att polisen lyfter ett finger för att hitta de 2 cyklar som stals från oss utanför vår entrédörr? Nej just det, de gör en nödtorftig pappersrapport, sedan avskrivs ärendet. Inte minsta efterforskning görs eller ens antyder man att man skulle kunna göra. Och skulle vi, mot förmodan, hitta våra stulna cyklar får vi inte utan vidare bara ta tillbaka dem. Då begår vi ett brott... och då griper polisen in.

Jag tycker faktiskt att en cykelstöld är värre än att någon laddar ner 3 min musik från nätet. En stulen cykel drabbar mig både ekonomiskt – i högre grad än vad eventuellt en nedladdning drabbar ett skivbolag – och praktiskt.
Det kostar pengar att skaffa nya cyklar. Det tar tid att skaffa nya cyklar. En cykel man haft några år faller under självrisken i hemförsäkringen. Man blir kommunikativt handikappad för en tid. Och mäkta irriterad. Både på grund av ekonomisk reell skada - och de praktiska bekymmer man drabbas av.

Och psykologiskt. Jag känner mig inte riktigt trygg i mitt bostadsområde längre. Visst var cyklarna låsta. Men med plåtsax eller annat lämpligt verktyg försedd tjuv så hindras inte av cykellås.
Räcker det att låsa in cyklarna i ett låst förråd? Måste man alltid ställa in sin låsta bil i ett låst garage?
Etc.

Nej, sådana frågor tycker inte makthavarna är viktiga. De prioriterar en högst tveksam inkomstförlust för stora skivbolag. Det är till och med så viktigt att polisen inte kan anförtros dessa fall.