Norskt val - och en norsk saga.

Och Norge gick till val.
Norrmännen har (hade?) ett lillebrorskomplex gentemot Sverige. Och vi svenskar var kluvna, antingen hade vi Moltas syn på detta ruttna land, eller så gillade vi deras hurtighet. Inte minst språket är ju liksom - hurtigt. Vilket inte hindrade oss att berätta norgehistorier. Med oljan blev det än mera komplicerat. Vi avundas dem de ofantliga oljerikedomarna. Som drivit upp de norska lönerna, men också de norska priserna. Det är i det närmaste omöjligt att turista i Norge utan att ruinera sig. Och numera ser de lite smått överseende på oss fattiga svenskar.

Politiskt var Norge länge likt Sverige. Ett sosseparti som nästan tog monopol på regerandet, ibland med hjälp av sentern. Men så kom oljan - och framstegspartiet. Och de hurtiga och numera rika norrmännen började alltmer visa sig vara obenägna att ta emot flyktingar. Främlingsrädslan var grundfundamentet i Haugens framstegsparti. Och tog röster. Breddade sig och blev allmänt högerpopulistiskt, tog ännu mera röster.
Jag måste erkänna att när var fjärde-femte norrman röstar på framstegspartiet, då undrar jag över hur det står till i detta vårt grannland.

Därför var det spännade att se hur det skulle gå i gårdagens norska val. Skulle arbetarpartiets koalition ta hem segern eller inte? Opinionssiffrorna visade på jämn kamp. Den borgerliga oppositionen låg jämt skägg med regeringspartierna.

Dock, det största partiet i oppositionen var/är just framstegspartiet. Och de utmanar arbeiderpartiet som största totalt. Så numera är det skillnad mot Sverige. Om än man kan se en polarisering i båda länderna. Men också skillnader.

I Sverige drar de stora partierna mot något slags avideologiserad mitt. Den svenska högern, nya moderaterna, ser sig ligga mera mot mitten än sina alliansbröder. Men i Norge är inte högern största borgerliga parti, det är framstegspartiet. Som står långt till höger i mycket, och är mycket avvisande till invandrare. Där har de också dragit med sig övriga partier, inklusive de norska sossarna.

Trots allt välkomnar jag därför att det inte blev en borgerlig regering där framstegspartiet ingår eller är beroende av. Jag vill gärna tro att många anständiga människor i Norge i första hand röstade emot framstegspartiets främlingsfientlighet, inte för en sossepolitik.

Märkligt är dock att venstre (dvs Norges motsvarighet till fp) gick tillbaka kraftigt, trots att dess ledare deklarerade att det inte skulle stödja en regering med framstegspartiet.

En pikant detalj. Sverigdemokraterna gratulerade Framstegspartiet till valframgången (det gick ju fram och gjorde sitt bästa val någonsin), de känner givetvis något slags frändskap. Men det gillade inte framstegspartiet, som inte vill kännas vid sverigedemokraterna.
Kan man därav dra slutsatsen att sd inte anses riktigt rumsrena av norrmännen? Trots att sd förutom sin främlingsrädsla även kör med populistiska slagord, dock i mycket hämtade från en gången sossetid.