Annika Beijbom har tagit upp frågan om hur nomineringsprocessen "fungerar" i riksdagspartierna. Ett mycket väsentlig och intressant fråga. Hon gjorde det genom en artikel på politikerbloggen, med rubriken Gammelpartierna är rigida. Det var en bra genomgång av flera av de problem som finns inom de partier som har provval. Alla har ju inte ens det, i vart fall inte genomgående. Hennes artikel följdes idag av ett inlägg av två miljöpartister, som prisade den egna ordningen... Båda artiklarna har föranlett ett antal kommentarer.
I följande resonemang inkluderar jag inte Piratpartiet, dels sitter det inte i riksdagen (än) och dels är det så nytt att det är svårt att veta hur deras nomineringsprocesser kommer att bli i fortsättningen. Av det lilla jag vet om detta hos pp verkar det dock hittills vara en tämligen omfattande demokratisk nominering. (Annika ser dock intressanta inslag i pp´s sätt att hantera nomineringarna.)
Annika pekar bl a på att partiernas medlemstal är låga och att medlemmarna inte alltid ens uppfattar vare sig att det är nomineringsdags eller dags för provvalet. Det leder givetvis till att det är mycket få medlemmar engagerade i nomineringar och provval.
Alltså, få medlemmar i redan små partier. Hur representativt är det valresultat som då kommer fram?
Idag är datorer och internet snart sagt var mans egendom. Dock ej inom partiernas medlemskadrar. Det lär finnas föreningar där inte ens en tredjedel av medlemmarna har e-mailadress! Hur effektivt få in dessa, förmodligen äldre medlemmar utan e-post, i en provvalsprocess? Hur sker den politiska debatten och skolningen utifrån dessa förutsättningar? Det är ju inte många som fysiskt besöker de månatliga (i bästa fall) kafferepen som ska forma politiken.
Man får förutsätta att den debatt som eventuellt förekommer inom partierna sker dels i en liten nomenklatura på hög nivå, dels bland en liten minoritet av datorkunniga medlemmar. De flesta medlemmar tillhör ingendera gruppen!
Nu kanske partierna menar att det faktum att provvalen oftast inte är beslutande, utan bara rådgivande, gör att skevheter som uppstår genom dåligt valdeltagande och slumpmässigt utfall korrigeras i den slutliga nomineringen. Den som sker inom nomineringskommittéer (hårt styrda uppifrån och av "regler" säger att en lista ska ha ett visst antal kvinnor och visa en spridning mellan åldrar och bostadsort t ex) och föreläggs ett, oftast dåligt besökt, beslutande nomineringsmöte.
Men vad säger att en nomineringskommitte förmår att göra en prioritering som är den som vare sig medlemmar eller väljare egentligen vill ha?
Ytterligare en sak. Hur representativ är en nomineringsprocess som startar sådär ett år före valet? Det hinner hända mycket under ett år. Folk flyttar, får andra prioriteringar, folk avlider.
Samtidigt sker samhällsdebatten allt snabbare, inte minst genom internet och bloggar.
Nog krävs det nytänkande på många håll och alternativ till dagens ordning för att vi ska se nomineringsprocessen som mera demokratisk än den varit under senare tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar