Anders Widén suckar uppgivet på sin blogg (länk: http://djingis.blogspot.com/2008/11/mellan-hopp-och-frtvivlan.html ) att partipolitik, det är inget för honom. Det stämmer inte med hans verklighet.
Bakgrunden är att han funnit det lätt att samarbeta kring riksdagssvar.se trots att gänget där har de mest vitt skilda politiska uppfattningar.
Min direkta, korta kommentar är att det kan bero att de där samarbetar om en, konkret fråga (om att få riksdagsledamöterna att deklarera sin kunskap och sin inställning till FRA-lagen). Visserligen en viktig och principiell fråga, men ändå "bara" en.
Den intelligente FRA-kritikern Olof Bjarnasson ställer i en kommentar till Anders följdfrågan: Vart kommer partipolitiken ifrån? Hur kommer vi bort från den?
Nu tror jag att jag, Anders och Olof (liksom andra med helt annan infallsvinkel på politiken) kan komma överens i mycket annat också, men frågan är ändå djupare än så. Nämligen: var finner vi partier som stämmer med våra (ofta undermedvetna) ideologier? Och: varför partier?
När man diskuterar partier och ideologier så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad. Men det kan man ju bli ändå.
Betr de tre "grundideologierna" konservatism, liberalism och socialism kan man säga såhär. Socialism har en bild av det ideala samhället. Det samhället vill man skapa och dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad det kosta vill. I form av kollektivism, förtryck och massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan förefalla, i teorin. Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.
Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.
(Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta. Det skulle leda för långt.)
Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.
Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier. Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc. Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc. Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för) - socialkonservatism, värdekonservatism. Plus mixar av detta.
Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare. Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna. (Både betr partiernas förhållande till ideologierna och deras maktsträvan har jag skrivit om flera gånger tidigare på denna blogg. Leta gärna efter dessa texter.)
Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs, det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt. Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.
Partipolitik har blivit fult ord. Varför har vi partier?
Ja, ursprungligen var den enskilde ledamoten. När han (i början var det alltid en man) kom till riksdagen så fann han att andra ledamöter hade liknande åsikter, men att många inte alls hade samma åsikter. Alltså sökte sig likasinnade, med samma värdegrund tillsammans.
I och med allt större inslag av parlamentarism ökade behovet av sammanhållning för likasinnade, för att kunna bilda regering.
Så länge kungen var den som utsåg regering helt efter eget skön, var det inte nödvändigt med partier. Parlamentarismen kom ju lite före den mera utvecklade demokratin.
Och riksdagspartierna bildade valmansförbund. Eller rättare sagt, folk på fältet tog sådana initiativ. För att stötta och få fram de kandidater de kände en gemensam värdegrund med. Ibland kallad ideologi. Och det fungerade rätt bra under många decennier. Men inte nu längre.
Nu har det systemet stelnat och förstatligats. Jag skrev i något slags förtvivlan detta lilla inlägg:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/avskaffa-partierna-fr-demokratins-skull.html
Jag ställer krav på politiker. Att de har en genomtänkt attityd (ideologi, värdegrund) och att de lyssnar på medborgarna. Krav som i alltför liten mån uppfylls idag.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html
Anders W skriver om ideologi och värdegrund som att de är olika saker. Jag vet inte om han har rätt. För mig känns det i vart fall som mycket närliggande. Kanske pga min grundideologi...
Som jag skrev ovan har ju ideologierna lite olika verklighetsbilder, de har olika attityd till hur man ska förhålla sig till både samtid och framtid.
Jag tror att både ideologier (vilket namn vi än sätter på begreppet) och partier behövs. Alla har vi något slags värdegrund, som vi känner att vi vill se hos vår företrädare. Dagens partier uppfyller inte riktigt det kravet. Därför är jag synnerligen tveksam till dagens partier. Men de behövs - nya/ombildade/restaurerade - för att folk med samma inriktning ska kunna samarbeta i riksdagen och för att bilda regeringar.
Ständig samlingsregering tror jag inte på. För då hamnar vi i förtid i en ny situation igen med en elit som bestämmer över våra huvuden... Maktskifte är viktigt för att motverka korruption. Liksom kontroll av makthavarna på andra sätt.
Dagens partier som är valapparater bara för en elits makthunger har spelat ut sin roll. Hoppas jag.
Alltså, vi behöver klart deklarerade värdegrunder/ideologier så vi vet vilka vi röstar på - gärna i personval - och de kommer, förr eller senare, organisera sig i partier. Förhoppningsvis av ett mera öppet slag än dagens. Partier som inte skulle ha släppt igenom sådant som FRA-lagen eller liknande integritetskränkande.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Ser ut som att endast ett val återstår.
SvaraRaderaRiv riksdagen eller plocka fjädrarna på dårarna som sitter på makten VI GER DOM?
Jag däremot slår gärna ett slag för Ukkoismen, där ärkeguden Ukko, alla urfinnars gud står i centrum!
SvaraRaderaLäs gärna Arto Paasilinas bok Åskgudens son.
Låt oss bygga ett samhälle på Ukkos sju bud (han kom inte på fler) som baseras på det första budet (Skratta och var glad) och det tredje (Var snäll)
OK, lite allvar från mig: I enskilda frågor visar det sig att det inte är så svårt att samarbeta. Det är därför jag redan nu vill ha en diskussion som baseras på färdriktning och vilket samhälle vi vill ha post 2010. I denna fråga finns det skillnader mellan partierna och vi har börjat på lokalplanet och det går om inte bra så framåt.
Jag håller med om att det som idag är en elit bör tänka till. Det kan vara så att om din mission och det vi andra gör på sitt håll bär frukt kan det politiska landskapet se annorlunda ut 2010.
Fråga Gun vad jag har för mail och skicka mig ett så ska jag kabla över tankar i ärendet.
Jag har inte riktig din våldsamma syn på hur vi ska får en förändring, anonym.
SvaraRaderaJag har faktiskt erfarenhet av politisk vardagsverksamhet under många decennier. Det trista är att numera har det spårat ur. Jag vill faktiskt tro att vi kan förändra det utan att ta till våldsamheter.
Våld känns nämligen inte demokratiskt.
Tack för fina ord Lars-Erick;
SvaraRaderaKan meddela att rikssamurajerna nu återsamlas för nya hyss! Vi höres,
Lars-Erick, det är synd och skam att en så bildad person som du inte vet mer om konservatismen. :-)Men det är ju inte ditt fel att denna ism i Sverige lämnats att definieras av sina motståndare under ett halvt sekel.
SvaraRaderaNåväl, så här ser jag på konservatismen. Konservatismen inte bara saknar egen idé om hur samhället bör se, konservatismen tar avstånd från tanken att det skulle vara möjligt för människan att ha en hållbar sådan idé. Istället tror konservatismen på människans kollektiva kunskap som genom sekler byggt in en stor visdom i de samhällsinstitutioner vi har. Därför kämpar den konservative för det innevarande, utan andra argument än att det är det innevarande. Men detta betyder inte ett motstånd mot förändring utan endast ett krav på att förändring måste vara evidensbaserat. Förändringar ska dock vara evolutionära inte revolutionära. Institutioner ska bevaras och vårdas så länge de inte är uppnbart usla, däremot innebär ju en omsorgsfull vård att man korrigerar fel och brister.
Inte status quo. Inte bakåtsträvande. Utan evidensbaserat evolutionärt framåtskridande.
Annonym, man kan ju tolka ditt inlägg metaforiskt. Om en stor del av befolkningen börjar rösta blankt så har vi plockat fjädrarna ordentligt från tupparna i Rosenbad och på Helgeansholmen.
Pop, kul att diskutera med dig. Min beskrivning av grundideologierna var kortfattad och givetvis utifrån min tolkning. Det är ju så alla gör, eller hur?
SvaraRaderaDer är intressant att när du utvecklar hur du ser på konservatismen, så erkänner du dess kollektivistiska syn. Där finns en skiljelinje till liberalismen, men en likhet med socialismen. Om än med annan bevekelsegrund.
Och erkänn att som ide är konservatismen ytterst restriktiv till utveckling. Att "moderna" konservativa (oj, i det ligger en motsägelse, en konservativ kan inte vara modern väl) sen av pragmatism kan acceptera en viss utveckling är en annan sak. Och er rädsla för förändrignar gör att ni konservativa ofta beskriver varje liten förändring och utveckling som revolutionär (inte bara som en evolution)!
F.ö. kan du väl inte vara konservativ, du vill ju i grunden förändra dagens politiska system, och även avskaffa FRA-lagen, detta värn för konservativa värden. :)
Jag vill gärna svara här, debattera vidare även på min blogg, men det har fallit på min lott att göra stommen till en ny sajt för "samurajerna". Kort dock.
SvaraRaderaDet du skriver om Liberalism, att den står för frihet, icke-tvång och pragmatism, samt att man inte har någon klar uppfattning om hur ett idealt samhälle egentligen ska se ut - så uppfattar jag socialdemokratin, när den är sann och riktig...
Men jag menar att ideologi står för något idémässigt, alltså ur intellektet sprunget.
En värdegrund springer mer ur känslan. Det känns fel att döda, alltså gör jag det inte, därefter bygger man idéer och ideologier utifrån sin känsla...
Tytt så blir det skillnad på "värdegrund" om man anser att det ordet i någon mening har sin bas i min känsla, i mitt upplevda "rätt", medan ideologi kan barka helt åt fanders eftersom det alltid handlar om en tankekonstruktion.
Den kommunistiska tankemodellen är till exempel helt förkastlig! Likväl som den neoliberala/konservativa är det.
Ideologier har den faran. De fjärmar sig från människans bas, att vi är kännande varelser, inte idéer.
Anders W, problemet med s är kanske att de, för mig, är så deformerade av alltför långa maktinnehav att de behöver en rejäl period i opposition för att skaka av sig lössen, renodla det demokratiska inslaget i sitt namn.
SvaraRaderaKommer s i regeringe nu 2010 försitts den chansen, är jag rädd.
Men jag ser inget riktigt smakligt scenario... tyvärr.
Flera möjliga, men inget bra. Inte just nu.
Dock måste jag erkänna att jag i bloggarvärlden mött fler öppna och reflekteradne sossar än jag mött under flera decenniers tragglande i vardaglig politik. Men som parti, sorry, s behöver ett reningsbad, som bara kan komma i opposition, inse att partiet inte har givits makten av gud.
Idéer/ideologier och känslor/värdegrund, i verkligheten så blandas det nog ihop i de flesta människors syn på samhället.
Man är i viss grad känslostyrd, men de flesta har nog vissa idéer också, i varierande grad intellektuellt analyserade. Men ändå.
Lars-erick, det är inte klokt. denna din kommentar träffar mig i magen.
SvaraRaderaJag får ännu mer för mig att jag måste in i (s) och kämpa.
Jag tror vet att du med hull och hår förstår min fasa, så sosse jag är...
För på vissa punkter är (s) helt ute och cyklar. Fotfolket är snälla och trevliga, men fattar inte vad det innebär att vara företagare. Sen, med långt maktinnehav i kommuner, landsting, regering, kurkofullmäktige, konsum, You name it.... såååååååååå kommer en attityd där jag inte kan andas.
Men det är väl just där jag behövs.
Och du behövs hos fp.
SAP behöver fria duktiga mänskliga och äkta liberaler att ständigt debattera med.
Då. Ja då uppstår dynamik. De idémässiga uppfattningarna, de rena och sanna och vackra idémässiga motsättningarna måste vässas mot varandra - och ut faller kompromissen, det samhälle som är latent men alltid på väg mot något bättre, vackrare, finare...
som sosse behöver jag er liberaler så jävla mycket!
Lars-erick, konservativa är skeptiska till förändring inte negativa. "Man vet vad man har men inte vad man får" är en mycket sund inställning i vardagslivet som nästan alla människor lever efter och bör också råda i politiken. Visar någon att förändring är bra så är det så och då förändrar man, men idag ges ju förändring ett egenväre vilket är en samhällssyn som jag närmast finner motbjdande. Saker ska ändra sbara för ändrandets skull. Men varför? Jag hittar inget annat skäl än för att göra människor otrygga och lättstyrda.
SvaraRaderaFelet med socialdemokratin är inget annat än att den bygger på en ideologi och en syn på människan som i sin innersta kärna är vedervärdig och individfientlig. Det är dock en mycket spridd missuppfattning att det är det långa maktinnehavet som korrumperat samt att den "riktiga" socialdemokratin den som Per-Albin stod för är något annat. Jag hävdar bestämt att det är trams.
Ja Anders, de flesta sossar - även de som jobbar t ex med kommunalpolitik, är snälla hyggliga människor. Men med mkt fördomar om folk som inte är sossar. Många anser att rent allmänt så är alla småföretagare fifflare o de som inte röstar på s måste ha ngt fel i huvudet...
SvaraRaderaIdag känner jag att jag påverkar bättre i (social-)liberal riktning utan att att springa på interna kaffemöten i fp. Jag är inte intresserad av alla småfrågorna... men vill se en ändring i de stora principerna, som iofs ingriper i små frågor också.
Kanske en valförlust för både fp o alliansen 2010 kan skaka fp o ge en ny ledning. Jag hoppas på det. Men ser den gärna tidigare. Att fp återvinner kompassen alltså.
Men det förfärande är att idag är alla partier så små så små. S idag är mindre, rent faktiskt, än fp på 50-talet!
De överlever bara på statsbidrag o på det faktum att det inte kommit fram nya attraktiva partier som förmått fånga folkets förtroende.
Pop. Jag måste nog medge att om din beskrivning avser socialismen så har du rätt, men rent teoretiskt så är det inte så illa som du skriver i sosse-partiet.
Men verkligheten har gjort partiet stelt o helt inriktat på MAKT.
Men lyckligtvis finns ett fåtal sossar som egentligen inte är sossar... utan riktigt gedigna demokrater med öppet sinne.