Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.
Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.
Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.
Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...
Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.
Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.
F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.
Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.
Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.
Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Sidor
▼
31 oktober 2008
Vem ska jagas, fildelaren eller ... ?
Jag ser en principiell skillnad mellan FRA-lagen och Piratjägarlagen. Betr FRA-lagen är den en kränkning av den personliga integriteten som kan drabba snart sagt varje person i detta land (och en del andra).
Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.
Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.
Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.
Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?
Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.
Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.
Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Piratjägarlagen handlar om att göra nedladdning av filer olagligt (i vissa fall) och hur dessa "pirater" ska jagas, dvs av vem. Det första är en bedömning av vad som ska vara lagligt resp straffbart.
Det andra, vem som ska jaga, det är inte direkt en integritetsfråga men däremot en fråga om rättssäkerhet.
Jag är själv ingen fildelningsentusiast, därför har jag inte lagt mig i varje aspekt av denna debatt. Men det primära målet måste ju vara att en lag skall vara rättssäker. Det är inte piratjägarlagen. Privata ska, enligt min uppfattning, inte få leka poliser.
Sen kan man ju fundera över om poliser i och för sig är en garanti för rättssäkerhet. Se t ex Hans Lindblads artikel i ämnet här på min blogg nyligen.
Dessutom kan man ju allvarligt fundera över vem som skall jagas. Det förefaller i detta fall ytterst diskutabelt. Kanske ska ingen jagas? Men om någon ska jagas, vad är rätt "nivå" på jagandet? Vad ska olaglig fildelning likställas med? Är det likvärdigt med avancerad ekonomisk brottslighet eller att cykla utan lyse? Eller vad?
Självfallet måste konstnärer av olika slag ha en ersättning för sitt arbete. Däremot är det ytterst tveksamt i vilken mån alla dessa mellanhänder ska ta hem stora vinster genom något slags faktiska monopol eller överhöghet över distributionsvägar och -medel. Distributionsvägar som de inte skapat.
Jag vet inte precis hur ett bättre system ska utformas. Men medan man diskuterar en rimlig och framkomlig väg kan man i alla fall ta bort rättsosäkerheten och inslag som direkt hotar rättssystemet i sig.
Men sen är det kanske så (mest troligt) att en friare marknad när det gäller detta skulle tvinga fram mera en konsumentvänlig situation. Vilket i slutändan även konstnärerna skulle tjäna på. Men möjligen skulle någon "distributör" som genom div "rättigheter" idag gör sig pengar, få dra ner på sin standard. Eller gilla läget och bidra till nya, kreativa lösningar.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Fastighetsskatten - ett regeringsfiasko!?
Moderaterna, i alla fall Reinfeldt och Anders Borg ville inte ta bort fastighetsskatten. Det var kristdemokraternas vallöfte att få bort den.
Så blev det som det blev. En usel kompromiss.
Hur usel är det kanske först i dagarna det blivit uppenbart, i och med att vi fått "förslag" till fastighetstaxering.
Just det, det märkliga är att trots att - i teorin och språkmässigt - fastighetsskatten avskaffas, så fortsätter man att taxera fastigheter!
Den så kallade avgiften har ett maxtak som nu i stort sett alla uppnår. Detta på grund av upptaxeringen av enkla småhus (hur kan man beskatta/avgiftsbelägga en tillgång som de facto i de flesta fall banken äger?) enligt mycket märkliga regler.
Jag kan exemplifiera med "vårt" hus. Det har inte skett någon som helst standardförbättring. Ingen plötslig sjötomt har uppstått. Området har inte blivit mera attraktivt (tvärtom). Köpeskillingen i den tabell som anges för förvärv i vårt värdeområde anges till det tredubbla mot det verkliga! Ytterst få förvärv har skett i närheten, och inte alls till de fantasisiffror som står i Skatteverkets tabeller. Trots det är Skatteverkets "förslag" en tredubbling (!!!) av nu gällande! Förklaring - tja, jag kan inte se någon. Men det behövs tydligen inte heller, de har ju sina tabeller med schabloner utan kontakt med verkligheten.
En underlig sak är t ex att taxerat värde ska vara 75% av marknadsvärdet. I de fall som ett hus förvärvats så vet man ju precis det husets faktiska marknadsvärde. Men icke, man går efter vad grannarna lyckats få för pris på fastigheter av högre standard.
OK, en "orsak" kan vara att värdeområdet är tämligen stort, innefattar både det perifera och mindre attraktiva område där vi bor och mer centrala och andra attraktiva områden, om än inte precis några "gräddhyllor". Dessutom har ju botten gått ur fastighetsmarknaden, och förhållandena ska ju avse 1 jan 2009. Dvs marknadspriserna hinner sjunka än mer.
Resultatet blev alltså: Ägare till stora och lyxiga fastigheter, inte minst i storstädernas fina kvarter. De blev i princip av med hela skatten, och det med stora belopp.
Däremot vi med enkla, mindre hus vi har i praktiken fått höjd skatt genom de märkliga reglerna för hur den schablonierade taxeringen går till.
Trots moderaternas motvillighet lyckades de driva igenom en ändring som gynnade de välbeställda, medan vanligt folk åker på en smäll.
Kristdemokraterna känner sig nog blåsta på konfekten. Även om de inte vill erkänna det.
Både fastighetsskatten och fastighetstaxeringen har överlevt sig självt.
Förslag:
Ska man ändå ha kvar dem så måste taxeringen har en verklighetsförankring. Och skatten (oavsett benämning) kan utformas så att det inte är någon skatt/avgift alls för säg de första 15-20 basbeloppen i värde. För värde däröver kan man ha en skatt på säg 0,4% upp till 40 basbelopps värde. Och 0,8% på värdet över 40 basbelopp.
Det skulle befria de flesta småhus från skatt, eller ge en blygsam skatt. Medan riktigt dyra villor får betala lite mer - men långtifrån så mycket som före den senaste "reformen".
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
Så blev det som det blev. En usel kompromiss.
Hur usel är det kanske först i dagarna det blivit uppenbart, i och med att vi fått "förslag" till fastighetstaxering.
Just det, det märkliga är att trots att - i teorin och språkmässigt - fastighetsskatten avskaffas, så fortsätter man att taxera fastigheter!
Den så kallade avgiften har ett maxtak som nu i stort sett alla uppnår. Detta på grund av upptaxeringen av enkla småhus (hur kan man beskatta/avgiftsbelägga en tillgång som de facto i de flesta fall banken äger?) enligt mycket märkliga regler.
Jag kan exemplifiera med "vårt" hus. Det har inte skett någon som helst standardförbättring. Ingen plötslig sjötomt har uppstått. Området har inte blivit mera attraktivt (tvärtom). Köpeskillingen i den tabell som anges för förvärv i vårt värdeområde anges till det tredubbla mot det verkliga! Ytterst få förvärv har skett i närheten, och inte alls till de fantasisiffror som står i Skatteverkets tabeller. Trots det är Skatteverkets "förslag" en tredubbling (!!!) av nu gällande! Förklaring - tja, jag kan inte se någon. Men det behövs tydligen inte heller, de har ju sina tabeller med schabloner utan kontakt med verkligheten.
En underlig sak är t ex att taxerat värde ska vara 75% av marknadsvärdet. I de fall som ett hus förvärvats så vet man ju precis det husets faktiska marknadsvärde. Men icke, man går efter vad grannarna lyckats få för pris på fastigheter av högre standard.
OK, en "orsak" kan vara att värdeområdet är tämligen stort, innefattar både det perifera och mindre attraktiva område där vi bor och mer centrala och andra attraktiva områden, om än inte precis några "gräddhyllor". Dessutom har ju botten gått ur fastighetsmarknaden, och förhållandena ska ju avse 1 jan 2009. Dvs marknadspriserna hinner sjunka än mer.
Resultatet blev alltså: Ägare till stora och lyxiga fastigheter, inte minst i storstädernas fina kvarter. De blev i princip av med hela skatten, och det med stora belopp.
Däremot vi med enkla, mindre hus vi har i praktiken fått höjd skatt genom de märkliga reglerna för hur den schablonierade taxeringen går till.
Trots moderaternas motvillighet lyckades de driva igenom en ändring som gynnade de välbeställda, medan vanligt folk åker på en smäll.
Kristdemokraterna känner sig nog blåsta på konfekten. Även om de inte vill erkänna det.
Både fastighetsskatten och fastighetstaxeringen har överlevt sig självt.
Förslag:
Ska man ändå ha kvar dem så måste taxeringen har en verklighetsförankring. Och skatten (oavsett benämning) kan utformas så att det inte är någon skatt/avgift alls för säg de första 15-20 basbeloppen i värde. För värde däröver kan man ha en skatt på säg 0,4% upp till 40 basbelopps värde. Och 0,8% på värdet över 40 basbelopp.
Det skulle befria de flesta småhus från skatt, eller ge en blygsam skatt. Medan riktigt dyra villor får betala lite mer - men långtifrån så mycket som före den senaste "reformen".
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
30 oktober 2008
Ska "vem som helst" kunna spåra oss med hjälp av våra kläder?
Integritet är ett vittomfamnande begrepp. Vad sägs t ex om denna motion av folkpartisterna Agneta Berliner och Birgitta Ohlsson?
Jag låter motionen tala, och visst är det skrämmande perspektiv som målas upp, ja som redan är här.
Motion 2008/09:K333 Radioetiketter och integritet
"Så kallade RFID-taggar, det vill säga radioetiketter med en slags radiosändare utan batteri som avläses med antenn, blir allt vanligare. Globalt pågår just nu en skenande utveckling där produkter som alltifrån klädesplagg till skrifter och körkort får en RFID-tagg kopplad till sig.
Detta bär med sig integritetsproblem för den enskilde individen då RFID-taggarna ofta sitter kvar i exempelvis kläder, skor och andra varor vi bär med oss. Via antenner kan då enskilda personer, företag, myndigheter med mera och i det förlängda loppet också obehöriga följa vad vi bär eller har på oss och därmed identifiera och kartlägga oss och våra köpbeteenden, livsval och preferenser.
Detta blir en slags fortsättning och förlängning på övervakningskameror, men öppnar också upp för att privatpersoner i form av så kallade ”stalkers” lättare kan följa sina offer och kriminella enklare kan stjäla andras identiteter eller kontokort.
Dessa scenarion påkallar att någon form av lagreglering bör ske för att beivra missbruk av RFID-taggar framförallt dold RFID-avläsning riktad mot människor på allmänna och offentliga platser. I en del amerikanska delstater finns redan liknande lagstiftning."
Min korta kommentar är bara om det verkligen behövs sådana RFID-taggar över huvud taget? Är det ett nödvändigt bruk? Risken för missbruk är ju dessutom enormt stor.
Jag låter motionen tala, och visst är det skrämmande perspektiv som målas upp, ja som redan är här.
Motion 2008/09:K333 Radioetiketter och integritet
"Så kallade RFID-taggar, det vill säga radioetiketter med en slags radiosändare utan batteri som avläses med antenn, blir allt vanligare. Globalt pågår just nu en skenande utveckling där produkter som alltifrån klädesplagg till skrifter och körkort får en RFID-tagg kopplad till sig.
Detta bär med sig integritetsproblem för den enskilde individen då RFID-taggarna ofta sitter kvar i exempelvis kläder, skor och andra varor vi bär med oss. Via antenner kan då enskilda personer, företag, myndigheter med mera och i det förlängda loppet också obehöriga följa vad vi bär eller har på oss och därmed identifiera och kartlägga oss och våra köpbeteenden, livsval och preferenser.
Detta blir en slags fortsättning och förlängning på övervakningskameror, men öppnar också upp för att privatpersoner i form av så kallade ”stalkers” lättare kan följa sina offer och kriminella enklare kan stjäla andras identiteter eller kontokort.
Dessa scenarion påkallar att någon form av lagreglering bör ske för att beivra missbruk av RFID-taggar framförallt dold RFID-avläsning riktad mot människor på allmänna och offentliga platser. I en del amerikanska delstater finns redan liknande lagstiftning."
Min korta kommentar är bara om det verkligen behövs sådana RFID-taggar över huvud taget? Är det ett nödvändigt bruk? Risken för missbruk är ju dessutom enormt stor.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
29 oktober 2008
Ännu ett brevsvar, mera positivt (uppdatering)
Nu är det ju inte precis bara Sten Tolgfors som mailar mig. Ibland är det en mängd mail som matchar de kvantiteter som vissa riksdagsledamöter säger sig få... som ursäkt för att de inte svarar på "riksdagssvar.se".
En av de som svarat på riksdagssvar.se är fp-ledamoten och FRA-lagskritiske Agneta Berliner. Hon har även svarat på mail från mig. Meddelar att hon först inte tänkt svara om FRA-frågorna, pga tidsbrist, men ändå gjorde det. Vilket hon nu är glad för. Och vi är glada också, eftersom vi ser att hon svarat helt korrekt och att hennes kritik mot lagen är grundad på faktakännedom.
Det vi aktiva FRA-kritiska medborgare måste förstå är att riksdagsledamöterna har fullt upp med jobb i riksdagen. De dränks i papper om mängder av ärenden. Och en del prioriterar då bort väljarkontakterna.
Dessutom är det ju ett fåtal som har sådant som försvarsfrågor, rättssäkerhet och integritet som sina bevakningsområden.
Detta faktum gör att jag mer än en gång ifrågasatt om riksdagen gör rätt saker. Jag vill tro att det skulle vara möjligt att lägga många frågor på andra (oftast lägre) nivåer. De måste få tid med de mest primära, grundläggande demokratifrågorna.
Det Agneta påpekar är just detta, att hon främst sysslar med frågor om skola, småföretagande, jämställdhet etc. Det gör att hon nu, efter att under lång tid nära nog uteslutande ägnat sig åt FRA, måste ägna sig åt sina huvudområden. Men, och det är intressant, hon är medveten om att FRA-frågan inte är löst med 25-sept-kompromissen. Den ska ju genomföras, och därför räknar hon med att det behövs en insats för att kolla regeringens slutliga (?) förslag för att det ska bli som hon och de övriga kritikerna avsåg. Trots att det inte egentligen är hennes bord.
Tillägg. I ännu ett mail kompletterar Agneta med att påpeka att hon inte tänker vänta tills propositionen med att kolla upp ärendet. Tvärtom vill hon komma in tidigare i processen, innan positionerna är låsta. Vilket hon förklarat för ett par av fp-topparna.
Jag ser hennes (båda) brev som mycket positivt. Och jag tror att vi måste vara rädda om våra vänner i riksdagen, så att de känner det meningsfullt att arbeta vidare även i denna fråga - och med närliggande frågor.
De måste känna vårt stöd.
Kanske måste vi även fundera på en alternativ strategi. En kringgående rörelse för att nå både målet med att avskaffa FRA-lagen och för att restaurera demokratin.
Det kan innebära att bevaka hur förslagen om integritetsbalk och integritetsprövning hanteras i riksdagen. Så att de leder till något vettigt.
---
Ser nu att också ett par andra av de FRA-kritiska folkpartisterna har svarat på FRA-frågorna. Det är Birgitta Ohlsson, som avgett ett helt korrekt svar med utförliga kommentarer. Det är också Maria Lundqvist-Brömster som, när man läser hennes kommentarer, också verkar veta vad hon skriver om.
En av de som svarat på riksdagssvar.se är fp-ledamoten och FRA-lagskritiske Agneta Berliner. Hon har även svarat på mail från mig. Meddelar att hon först inte tänkt svara om FRA-frågorna, pga tidsbrist, men ändå gjorde det. Vilket hon nu är glad för. Och vi är glada också, eftersom vi ser att hon svarat helt korrekt och att hennes kritik mot lagen är grundad på faktakännedom.
Det vi aktiva FRA-kritiska medborgare måste förstå är att riksdagsledamöterna har fullt upp med jobb i riksdagen. De dränks i papper om mängder av ärenden. Och en del prioriterar då bort väljarkontakterna.
Dessutom är det ju ett fåtal som har sådant som försvarsfrågor, rättssäkerhet och integritet som sina bevakningsområden.
Detta faktum gör att jag mer än en gång ifrågasatt om riksdagen gör rätt saker. Jag vill tro att det skulle vara möjligt att lägga många frågor på andra (oftast lägre) nivåer. De måste få tid med de mest primära, grundläggande demokratifrågorna.
Det Agneta påpekar är just detta, att hon främst sysslar med frågor om skola, småföretagande, jämställdhet etc. Det gör att hon nu, efter att under lång tid nära nog uteslutande ägnat sig åt FRA, måste ägna sig åt sina huvudområden. Men, och det är intressant, hon är medveten om att FRA-frågan inte är löst med 25-sept-kompromissen. Den ska ju genomföras, och därför räknar hon med att det behövs en insats för att kolla regeringens slutliga (?) förslag för att det ska bli som hon och de övriga kritikerna avsåg. Trots att det inte egentligen är hennes bord.
Tillägg. I ännu ett mail kompletterar Agneta med att påpeka att hon inte tänker vänta tills propositionen med att kolla upp ärendet. Tvärtom vill hon komma in tidigare i processen, innan positionerna är låsta. Vilket hon förklarat för ett par av fp-topparna.
Jag ser hennes (båda) brev som mycket positivt. Och jag tror att vi måste vara rädda om våra vänner i riksdagen, så att de känner det meningsfullt att arbeta vidare även i denna fråga - och med närliggande frågor.
De måste känna vårt stöd.
Kanske måste vi även fundera på en alternativ strategi. En kringgående rörelse för att nå både målet med att avskaffa FRA-lagen och för att restaurera demokratin.
Det kan innebära att bevaka hur förslagen om integritetsbalk och integritetsprövning hanteras i riksdagen. Så att de leder till något vettigt.
---
Ser nu att också ett par andra av de FRA-kritiska folkpartisterna har svarat på FRA-frågorna. Det är Birgitta Ohlsson, som avgett ett helt korrekt svar med utförliga kommentarer. Det är också Maria Lundqvist-Brömster som, när man läser hennes kommentarer, också verkar veta vad hon skriver om.
Ett brevsvar om FRA
Man ska inte dra alla bloggare över en kam, skriver Mary på Minamoderatakarameller. Självfallet inte. Men i vart fall de bloggare som engagerat sig i FRA-frågan och liknande frågor verkar ha ett starkt samhällsengagemang, även om inte alla kallar det så, och en vilja att ändra det som förefaller vrångt här i världen. Och det ser jag som positiva egenskaper, som finns i hög grad inom denna grupp. Att det sedan finns mängder människor som bloggar av andra orsaker, det är en annan femma.
Nu känner jag att jag vill dela med mig av ett brevsvar, som jag fått på grund av mitt engagemang i dessa frågor. Nå, brevet är förstås e-mail. Även om det består av ett skannat vanligt brev som sänts mig via internet.
Brevet kom från Regeringskansliet och försvarsminister Sten Tolgfors, daterat 23 okt, men kom till mig idag den 29 okt. Det tar tid att skanna in brev...
Jag skrev i samband med överenskommelsen den 25 september om ändringar i FRA-lagen ett mail till regeringskansliet där jag först ville veta när proposition och lagtext skulle komma och hur lång remisstiden skulle blir, i ett mail någon dag senare begärde jag klargöranden om vad de 15 punkterna innebar och preciserade frågor till flera av punkterna, bl a betr trafikstråk.
Det korta svar jag fick idag lyder:
"Lars-Erick,
Tack för ditt mejl. För närvarande bereds de kompletterande tilläggen till signalspaningslagen i Regeringskansliet. Det gäller även den närmare definitionen av de delar av trafiken som blivit känd under benämningen "trafikstråk". Innebörden är dock att FRA aldrig ska få tillgång till all trafik.
Efter sedvanlig beredning av tilläggen inom Regeringskansliet sker remissbehandling och lagrådsremiss innan en proposition lämnas till riksdagen.
Med vänlig hälsning, Sten Tolgfors."
Jag kan bara konstatera att det knappast kan kallas ett utförligt svar, praktiskt taget alla mina frågor är obesvarade.
Det enda intressanta konkreta är förklaringen att "FRA aldrig ska få tillgång till all trafik". Dock är även det en mycket tänjbar skrivning.
Kan de alltså alltid få tillgång till nästan all trafik? 10%? 50%? 98%? 99,99%?
Det positiva är att mina mail i alla fall noterats och "svaret" får mera betraktas som ett bekräftande på att de fått frågorna, och att de inte kan svara konkret.
En fråga jag ställer mig är om de anser att detta är ett första svar, eller om det är svaret.
Nu känner jag att jag vill dela med mig av ett brevsvar, som jag fått på grund av mitt engagemang i dessa frågor. Nå, brevet är förstås e-mail. Även om det består av ett skannat vanligt brev som sänts mig via internet.
Brevet kom från Regeringskansliet och försvarsminister Sten Tolgfors, daterat 23 okt, men kom till mig idag den 29 okt. Det tar tid att skanna in brev...
Jag skrev i samband med överenskommelsen den 25 september om ändringar i FRA-lagen ett mail till regeringskansliet där jag först ville veta när proposition och lagtext skulle komma och hur lång remisstiden skulle blir, i ett mail någon dag senare begärde jag klargöranden om vad de 15 punkterna innebar och preciserade frågor till flera av punkterna, bl a betr trafikstråk.
Det korta svar jag fick idag lyder:
"Lars-Erick,
Tack för ditt mejl. För närvarande bereds de kompletterande tilläggen till signalspaningslagen i Regeringskansliet. Det gäller även den närmare definitionen av de delar av trafiken som blivit känd under benämningen "trafikstråk". Innebörden är dock att FRA aldrig ska få tillgång till all trafik.
Efter sedvanlig beredning av tilläggen inom Regeringskansliet sker remissbehandling och lagrådsremiss innan en proposition lämnas till riksdagen.
Med vänlig hälsning, Sten Tolgfors."
Jag kan bara konstatera att det knappast kan kallas ett utförligt svar, praktiskt taget alla mina frågor är obesvarade.
Det enda intressanta konkreta är förklaringen att "FRA aldrig ska få tillgång till all trafik". Dock är även det en mycket tänjbar skrivning.
Kan de alltså alltid få tillgång till nästan all trafik? 10%? 50%? 98%? 99,99%?
Det positiva är att mina mail i alla fall noterats och "svaret" får mera betraktas som ett bekräftande på att de fått frågorna, och att de inte kan svara konkret.
En fråga jag ställer mig är om de anser att detta är ett första svar, eller om det är svaret.
28 oktober 2008
Hoten emot demokratin är många men vi har motkraften
I FRA-frågans kölvatten (ja, det är väl något slags väntan där, vi har inte gett upp, men vi vill se vad som händer, samtidigt som vi ser fler farliga lagar läggas fram och som måste bevakas) så framstår de demokratiska rättigheterna i stort som utsatta för starka angrepp av olika krafter. Rättsröta kan man väl kalla det som följer i rättsosäkerhetens spår. Det känns som att vi är tillbaka till femtiotalets Sverige.
Jag vill där peka både på det som Mark Klamberg och Michael Gajditza skrivit på sina bloggar de senaste dagarna. Liksom givetvis det som publicerats på min blogg, ex-vis av Hans Lindblad. Även t ex Farmorgun har skrivit om detta.
Det vi behöver idag i den offentliga debatten och än mera i den politiska världen är helt enkelt en öppnare attityd än hittills, dvs en mera demokratisk inställning till ledarskap. FRA-frågan har öppnat ögonen på bristerna, vilka i och för sig funnits länge, i vår demokrati.
Samtidigt har faktiskt internet med bloggar gett möjligheter att praktisera öppenhet i debatten på ett mera effektivt sätt än tidigare. Är vi medvetna om detta behöver vi inte ge upp!
Viljan till öppenhet, till att ha ett medborgarperspektiv är inget nytt, jfr mina favoriter: Adolf Hedin, Torgny Segerstedt, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Wilhelm Moberg, Waldemar Svensson, Hans Lindblad.
Det intressanta är att det borde vara lättare i dagens kommunikativa miljö att kämpa för mänskliga, medborgerliga fri- och rättigheter!!!
Det är bara det att motkrafterna också är starka idag. Hur FRA-frågan hanterats inom Alliansen är ett exempel, dagens interna sossedebatt ett annat. Det är en hård strid mellan öppenhet och det gamla bunkerbeteendet.
Därför behöver vi skapa kreativa, demokratiska nätverk, både för att diskutera viktiga frågor och för att lyfta och stötta de goda krafterna, att samarbeta, att ständigt bevaka dagens lagstiftare för att inte integritetskränkande och rättsosäkra lagar skall klubbas igenom. Etc.
Vi ska kräva öppenhet av politikerna! Vi kan visa öppenhet, och vara goda exempel.
Vi ska visa att politik inte längre är något för stängda rum. Vi ska tala om att demokratin är något som utformas av medborgarna, inte av en "elit".
Låt oss använda internet - liksom givetvis även tidigare tekniker - för att föra demokratin framåt.
Jag vill där peka både på det som Mark Klamberg och Michael Gajditza skrivit på sina bloggar de senaste dagarna. Liksom givetvis det som publicerats på min blogg, ex-vis av Hans Lindblad. Även t ex Farmorgun har skrivit om detta.
Det vi behöver idag i den offentliga debatten och än mera i den politiska världen är helt enkelt en öppnare attityd än hittills, dvs en mera demokratisk inställning till ledarskap. FRA-frågan har öppnat ögonen på bristerna, vilka i och för sig funnits länge, i vår demokrati.
Samtidigt har faktiskt internet med bloggar gett möjligheter att praktisera öppenhet i debatten på ett mera effektivt sätt än tidigare. Är vi medvetna om detta behöver vi inte ge upp!
Viljan till öppenhet, till att ha ett medborgarperspektiv är inget nytt, jfr mina favoriter: Adolf Hedin, Torgny Segerstedt, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Wilhelm Moberg, Waldemar Svensson, Hans Lindblad.
Det intressanta är att det borde vara lättare i dagens kommunikativa miljö att kämpa för mänskliga, medborgerliga fri- och rättigheter!!!
Det är bara det att motkrafterna också är starka idag. Hur FRA-frågan hanterats inom Alliansen är ett exempel, dagens interna sossedebatt ett annat. Det är en hård strid mellan öppenhet och det gamla bunkerbeteendet.
Därför behöver vi skapa kreativa, demokratiska nätverk, både för att diskutera viktiga frågor och för att lyfta och stötta de goda krafterna, att samarbeta, att ständigt bevaka dagens lagstiftare för att inte integritetskränkande och rättsosäkra lagar skall klubbas igenom. Etc.
Vi ska kräva öppenhet av politikerna! Vi kan visa öppenhet, och vara goda exempel.
Vi ska visa att politik inte längre är något för stängda rum. Vi ska tala om att demokratin är något som utformas av medborgarna, inte av en "elit".
Låt oss använda internet - liksom givetvis även tidigare tekniker - för att föra demokratin framåt.
27 oktober 2008
Rättssäkerhet, övervakning etc, intressanta länkar
I anslutning till Hans Lindblads artikel om rättsosäkerheten med det slags Ämbetsmannastat vi har så har det kommit in några kommentarer med intressanta länkar.
Jag tycker det är så viktiga att jag vill lyfta upp dem till en egen post. Det är en lång text i Fria Tidningen och en text om ett utslag i European Court of Human Rights.
Utomordentligt viktiga artiklar/texter att läsa för den som är oroad av utvecklingen i Sverige betr buggning, övervakning, integritet och hur det leder till rättsosäkerhet. Frågor som ju blivit aktuella efter FRA-lagen och det som kommer i dess efterföljd.
I länkarna kan man också få en liten inblick i hur liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg agerade för inte så länge sedan. Hon är dotter till Torgny Segerstedt och var en så sann liberal att hon inte tvekade att ta strid med partiledningen. När den började slira för mycket på de liberala grundsatserna så gick hon ur folkpartiet.
http://www.fria.nu/artikel/20704
https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1007587&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864
Är det fler än jag som gärna skulle se fler riksdagsledamöter som Ingrid S-W och Hans Lindblad i riksdagen? För att nu nämna sådana som ändå var verksamma för inte så många decennier sedan...
I detta sammanhang platsar även denna länk till en artikel i GP om den svenska övervakningens djupa rötter, vari Wilhelm Agrell uttalar sig.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=436304
Jag tycker det är så viktiga att jag vill lyfta upp dem till en egen post. Det är en lång text i Fria Tidningen och en text om ett utslag i European Court of Human Rights.
Utomordentligt viktiga artiklar/texter att läsa för den som är oroad av utvecklingen i Sverige betr buggning, övervakning, integritet och hur det leder till rättsosäkerhet. Frågor som ju blivit aktuella efter FRA-lagen och det som kommer i dess efterföljd.
I länkarna kan man också få en liten inblick i hur liberaler som Ingrid Segerstedt-Wiberg agerade för inte så länge sedan. Hon är dotter till Torgny Segerstedt och var en så sann liberal att hon inte tvekade att ta strid med partiledningen. När den började slira för mycket på de liberala grundsatserna så gick hon ur folkpartiet.
http://www.fria.nu/artikel/20704
https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1007587&Site=COE&BackColorInternet=DBDCF2&BackColorIntranet=FDC864&BackColorLogged=FDC864
Är det fler än jag som gärna skulle se fler riksdagsledamöter som Ingrid S-W och Hans Lindblad i riksdagen? För att nu nämna sådana som ändå var verksamma för inte så många decennier sedan...
I detta sammanhang platsar även denna länk till en artikel i GP om den svenska övervakningens djupa rötter, vari Wilhelm Agrell uttalar sig.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=436304
26 oktober 2008
Ny Hans Lindblad på gång! Se nedan.
En ny artikel Hans Lindblad är på ingång. Jag vill gärna flagga för den.
Den innehåller högst brännbart material om det svenska rättssamhället, och förklarar en del av varför Hans Lindblad är en så stark motståndare till FRAs möjligheter att signalspana.
Han exempliferar med några tidigare fall där poliser och/eller andra tjänstemän satt rättssystemet ur spel genom lögner. Synnerligen läsvärt - och att ha med sig när alla dessa nya lagförslag läggs på löpande band.
Rättsäkerhet och integritet är viktiga principer, som det är livsfarligt om det ruckas på dem.
Samtidigt vill jag påminna om de avslöjanden och synpunkter som Hans Lindblad redovisade på denna blogg för bara två dagar sedan.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html
Ska vi inte försöka få honom till en comeback?
Av någon för mig inte helt klar anledning så ligger denna blänkare över Hans nya text. Möjligen eftersom Hans text började läggas in och redigeras en liten stund innan denna notis.
Av en händelse så ser jag nu en text i DN, om hur svensk polis förvanskar bevis.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=844249
Jfr gärna med Hans Lindblads färska artikel nedan.
Den innehåller högst brännbart material om det svenska rättssamhället, och förklarar en del av varför Hans Lindblad är en så stark motståndare till FRAs möjligheter att signalspana.
Han exempliferar med några tidigare fall där poliser och/eller andra tjänstemän satt rättssystemet ur spel genom lögner. Synnerligen läsvärt - och att ha med sig när alla dessa nya lagförslag läggs på löpande band.
Rättsäkerhet och integritet är viktiga principer, som det är livsfarligt om det ruckas på dem.
Samtidigt vill jag påminna om de avslöjanden och synpunkter som Hans Lindblad redovisade på denna blogg för bara två dagar sedan.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-fra-fresprkare-har-ett.html
Ska vi inte försöka få honom till en comeback?
Av någon för mig inte helt klar anledning så ligger denna blänkare över Hans nya text. Möjligen eftersom Hans text började läggas in och redigeras en liten stund innan denna notis.
Av en händelse så ser jag nu en text i DN, om hur svensk polis förvanskar bevis.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=844249
Jfr gärna med Hans Lindblads färska artikel nedan.
Hans Lindblad: Med ljugande byråkrater och tjänstemän fungerar inte rättssamhället. Eller - vad är bäst videokameror eller poliser?
I följande text utvecklar Hans Lindblad sin syn på frågan om förhållandet ämbetsmän/tjänstemän/byråkrater vs politiker och hur det påverkar rättsäkerheten. I mångt och mycket är det alltså en fråga om vem som ska sitta i förarsätet. Ska den folkvalde eller den oavsättlige tjänstemannen styra? Vem är herre och vem är dräng?
Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?
"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.
Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.
I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.
Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.
Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.
Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.
I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.
Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)
Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.
Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.
Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)
Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.
Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.
Hans Lindblad"
Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.
Och har dagens politiker och ämbetsmän klart för sig sina roller?
"Att jag spontant för egen del hela tiden varit emot att ge FRA möjligheter att avlyssna enskilda hänger ihop med att jag i åratal kraftigt motsatt mig att polisen ska få bryta sig in i hem eller andra lokaler för att placera ut buggningsutrustning.
Jag kan tänka mig att tillåta buggning, men bara i länder med där polisväsendet inte är korrumperat, det vill säga inte sätter sig själv över lagen.
Svensk polis har inte den etik som måste finnas innan man kan sätta starkt integritetskänsliga instrument i dess händer.
I stället har vi en poliskår där kollegorna - med facket som pådrivande - systematiskt undviker att påtala när kollegor bryter lag. Jag har t ex ofta framfört att det är bra ju fler videokameror som finns ute i samhället, eftersom polisvåld praktiskt taget aldrig fälls i domstol om det inte finns videofilmat. För poliserna är alltid två i sällskap, och vare sig en eller båda utövat misshandel säger båda inför rätten att inget fel begåtts. Domstolen konstaterar då att ord står mot ord. Det är för övrigt detsamma i USA.
Notera att på 80-talet sökte högt uppsatta poliser, med rikspolischefens kännedom, smuggla in illegal buggningsutrustning.
Jag mådde mycket illa när Hans Holmér och hans två närmaste hantlangare ljög inför KonstitutionsUtskottet i utredningen kring Holméraffären (jag tycker benämningen "Ebbe Carlsson-affären" är vilseldande eftersom Holmér hade huvudrollen). I riksdagen förutsätts att människor talar sanning inför KU, men poliserna menade att om de ljuger inför rätta kan de ljuga också inför folkvalda.
Poliserna bakom smugglingsförsöket friades genom att det vanliga tricket att ljuga och skylla på varandra. Poliser som vågat ingripa mot kollegor löper stor risk att trakasseras. Det här betyder att rättssäkerheten inte fungerar.
I Ämbetsmannaväldet tog jag upp fallet där polis, åklagare och rättsläkare höll varandra om ryggen (Osmo Vallofallet) och lyckades dölja sanningen så länge att ärendet hann preskriberas. Mats Svegfors (tidigare bl a chefred för SvD (m) och numera landshövding) gjorde i efterhand en utredning och noterade att det inte finns likhet inför lagen. Han pekade på att Vallo var missbrukare och socialt utstött.
Men det avgörande för att rättssamhällets inte fungerade var att de personer som sannolikt dödat honom var statstjänstemän, och svenskt domstolsväsende och rättsapparaten i övrigt reagerar bara i sällsynta undantag mot brott begångna av anställda hos staten.
Det säger ganska mycket om Svegfors synsätt, att han inte såg att olikheten låg i vilka förövarna var. Hade de varit vanliga civila och det fanns vittnen om hur Vallo misshandlades och att man hörde hur hans rygg knäcktes hade gärningsmännen sannolikt åtalats för mord eller dråp.
(Den krossade kotan stals sedan av en rättsläkare, rimligen för att förhindra att den skulle kunna undersökas vidare, och det därmed skulle framgå att en kollega underlåtit att rapportera om att kotan var skadad.)
Hade förövarna inte varit poliser skulle platsen, där Osmo berövades livet, sannolikt ha undersökts. Nu beordrade polisbefälet snabbt att den i stället skulle tvättas rent så snart som möjligt, d v s att alla yttre spår skulle förstöras. De två poliser som tog livet av Osmo är i sammanhanget kanske mindre intressanta.
Det som visar att rättssamhället inte fungerar var hur verkschefer och högt uppsatta inom polis, åklagarväsende och rättsmedicin år efter år lyckades i sitt uppsåt att mörklägga.
Ett annat fall som upprörde mig mycket var polisernas lögner för att skydda en kollega i rättegången efter polisbrutaliteten i Malmö vid en demonstration, en tid innan toppmötet i Göteborg. (Jag behandlar det fallet närmare i boken.)
Jag minns mina första två i riksdagen, 1969-70. Justitieminister Kling lade fram ett lagförslag om telefonavlyssning. Ingrid Segerstedt Wiberg minns hur hennes far, den kände liberale publicisten Torgny Segerstedt, var avlyssnad av Säpo - som sedan förstörde alla handlingar för att sanningen om Säpos aktioner rörande Segerstedt inte skulle komma fram.
Hon var riksdagsledamot för fp och motionerade i frågan men Herman Kling förklarade att det var fel att som hon söka föra en principdebatt, eftersom detta ju bara rörde sig om sex månaders (eller var det ett år, jag minns inte) försöksverksamhet.
Ingrid sade till mig: Hans, om den här lagen införs så kan du vara ganska säker på att den blir kvar. Vilket den ju också blivit och undan för undan utsträckts till allt fler områden.
Avlyssnade telefoner kan dessutom finnas i lokaler där telefonen används av ett stort antal människor. Och eftersom svenska domstolar, till skillnad från t ex amerikanska, anser att "tilläggsbevisning" ska godtas så kan telefonavlyssning i praktiken åberopas mot nästan vem som helst och i alla typer av brott.
Jag har dock kanske större tilltro till FRA :s personal än till polisen, eftersom FRA-personalen väl inte på samma systematiska sätt inövat en attityd att sätta kårandan före medborgarnas rättssäkerhet. Men jag vågar inte lita på att om någon inom FRA avlyssnar på olagligt sätt så kommer någon av kollegorna att polisanmäla. Jag tror i polisens fall att unga som börjar på polishögskolan nog har uppfattningen att det ska vara likhet inför lagen, men uppfattningen rivs ned under utbildningen eller tjänsten. (Polisen har i princip samma förhållningssätt som maffian.)
Hela grundtanken i Ämbetsmannaväldet är att byråkrater i första hand blir lojala mot den egna myndigheten, inte mot medborgarna och lagen. Detta är f ö en iakttagelse som Adolf Hedin gjorde redan i sina "femton brev" 1867. Enligt min mening är detta en stark anledning att så långt möjligt söka begränsa statsförvaltningens omfång, för ju fler byråkrater desto större risker för maktövergrepp.
Min egen teori är att när Sverige införde allmän rösträtt, alltså blev demokrati, gjordes aldrig någon utvädring av den gamla antidemokratiska ämbetsmannastaten. Tvärtom kom statsbyråkratin att fullkomligt explodera under efterkrigstiden, och de gamla attityderna att myndigheterna går före medborgarna lever vidare, men kanske i olika doser i olika myndigheter.
Hans Lindblad"
Jag kan bara säga att jag önskar att Hans Lindblad funnes kvar i Sveriges riksdag.
Det finns alltför få av Hans sort.
24 oktober 2008
Hans Lindblad: FRA-förespråkare har ett Myndighetsperspektiv. Om hur Jan Björklund "tolkade" Hans totalt fel.
Inom bloggarvärlden är förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) väl känd för sin kritik mot hur FRA-lagen hanterats av Alliansregeringen och folkpartiet. Hans kritik har noga redovisats i flera inlägg här på denna blogg och har flitigt citerats och länkats till andra bloggar.
De viktigaste inläggen kan ni läsa på dessa länkar:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
Men det finns även fler texter som emanerar från Hans eller handlar om hans åsikter.
Det märkliga är att fps partiledare i sina försök att tämja kritikerna inom partigruppen för en tid försökte åberopa Hans Lindblad, i syfte att få dem att godta lagen.
Detta fick Hans veta för några dagar sedan, och han beskriver det såhär. Jag refererar och citerar med benäget tillstånd från Hans.
"Det jag fick reda på i lördags var att Jan (Björklund) i sin plädering inför riksdagsgruppen inför beslutet i juni åberopade mitt namn i försöken att påverka de tveksamma i gruppen. Enligt Björklund hade jag sagt att det är bättre att lagreglera FRA:s verksamhet än att ha den flytande. Jan tyckte kanske att jag hade ett visst förtroende i säkerhetspolitiska frågor och då trodde han att ett åberopande av mig skulle kunna bidra till övertyga tveksamma i gruppen.
Den person som berättade för mig i lördags blev bestört när hon fick klart för sig att det Jan åberopande rörande mig inte stämmer."
Hans har alltså inte skrivit eller sagt det som Jan sägs ha åberopat. En möjlighet kan vara att någon utgått från Lindblads bok "Tjänstemannaväldet" (2002) där han generellt säger att riksdag och regering bör ange inriktning och att myndigheter i princip ska utföra uppdrag.
"Myndigheter ska alltså enligt min med i huvudsak verkställa politiskt fattade beslut, inte själv avgöra policyfrågor. "
Kanske någon utifrån detta generella resonemang dragit slutsatsen att Hans förordade en FRA-lag.
"Och det är naturligtvis så att om FRA ska få tappa information ur kablar är min uppfattning att det måste föregås av en lag. Det vore mycket sämre om FRA, eller polisen, lyssnar utan att ha lagstöd.
Men FRA-frågan har främst handlat om enskildas integritet, vilket för liberaler är något mer centralt än det s k statsintresset som historiskt haft sina främsta förespråkare hos konservativa och statssocialister. Jag tycker inte att tillräckliga skäl anförts för att ge FRA de befogenheter som lagen från juni gav myndigheten. I riksdagen hade jag ju en hel del med FRA att göra, men då gällde det spaning mot Sovjetunionen med lydstater, där vi registrerade både radar och radio, men aldrig såvitt jag visste enskilda människor i Sverige.
Det jag tycker blev fel i juni var de befogenheter FRA fick, och då kan jag självfallet inte vara positiv till riksdagsbeslutet.
Det var inte fel att ATT införa en lag, felet låg i att denna lag var skriven utifrån MYNDIGHETSPERSPEKTIV, inte MEDBORGARPERSPEKTIV. Jag vill ha lagar som stärker människors integritet, men jag är som liberal instinktivt emot lagar som går i motsatt riktning.
Enligt min sagesperson så upphörde Jan efter en tid att åberopa mig, vilket jag tolkar som att han insåg att han tagit miste. Han har mycket att göra, men det hade räckt med att han eller någon annan ringt mig så hade missförståndet att jag var för FRA-lagen snabbt kunnat klaras upp. "
Där ser man. Det är viktigt med källkritik, inte minst om man åberopar någon för att få stöd för sin åsikt.
Jag vill än en gång lyfta fram vad Hans skrev ovan, och som stämmer så utomordentligt väl med den som vi FRA-kritiska bloggare har.
FRA-lagen har ett myndighetsperspektiv i stället för ett medborgarperpektiv,
Det är ju det vi menar med: riv upp, gör om, utred, gör rätt.
De viktigaste inläggen kan ni läsa på dessa länkar:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/hans-lindblad-turerna-i-fra-frgan-r.html
och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html
Men det finns även fler texter som emanerar från Hans eller handlar om hans åsikter.
Det märkliga är att fps partiledare i sina försök att tämja kritikerna inom partigruppen för en tid försökte åberopa Hans Lindblad, i syfte att få dem att godta lagen.
Detta fick Hans veta för några dagar sedan, och han beskriver det såhär. Jag refererar och citerar med benäget tillstånd från Hans.
"Det jag fick reda på i lördags var att Jan (Björklund) i sin plädering inför riksdagsgruppen inför beslutet i juni åberopade mitt namn i försöken att påverka de tveksamma i gruppen. Enligt Björklund hade jag sagt att det är bättre att lagreglera FRA:s verksamhet än att ha den flytande. Jan tyckte kanske att jag hade ett visst förtroende i säkerhetspolitiska frågor och då trodde han att ett åberopande av mig skulle kunna bidra till övertyga tveksamma i gruppen.
Den person som berättade för mig i lördags blev bestört när hon fick klart för sig att det Jan åberopande rörande mig inte stämmer."
Hans har alltså inte skrivit eller sagt det som Jan sägs ha åberopat. En möjlighet kan vara att någon utgått från Lindblads bok "Tjänstemannaväldet" (2002) där han generellt säger att riksdag och regering bör ange inriktning och att myndigheter i princip ska utföra uppdrag.
"Myndigheter ska alltså enligt min med i huvudsak verkställa politiskt fattade beslut, inte själv avgöra policyfrågor. "
Kanske någon utifrån detta generella resonemang dragit slutsatsen att Hans förordade en FRA-lag.
"Och det är naturligtvis så att om FRA ska få tappa information ur kablar är min uppfattning att det måste föregås av en lag. Det vore mycket sämre om FRA, eller polisen, lyssnar utan att ha lagstöd.
Men FRA-frågan har främst handlat om enskildas integritet, vilket för liberaler är något mer centralt än det s k statsintresset som historiskt haft sina främsta förespråkare hos konservativa och statssocialister. Jag tycker inte att tillräckliga skäl anförts för att ge FRA de befogenheter som lagen från juni gav myndigheten. I riksdagen hade jag ju en hel del med FRA att göra, men då gällde det spaning mot Sovjetunionen med lydstater, där vi registrerade både radar och radio, men aldrig såvitt jag visste enskilda människor i Sverige.
Det jag tycker blev fel i juni var de befogenheter FRA fick, och då kan jag självfallet inte vara positiv till riksdagsbeslutet.
Det var inte fel att ATT införa en lag, felet låg i att denna lag var skriven utifrån MYNDIGHETSPERSPEKTIV, inte MEDBORGARPERSPEKTIV. Jag vill ha lagar som stärker människors integritet, men jag är som liberal instinktivt emot lagar som går i motsatt riktning.
Enligt min sagesperson så upphörde Jan efter en tid att åberopa mig, vilket jag tolkar som att han insåg att han tagit miste. Han har mycket att göra, men det hade räckt med att han eller någon annan ringt mig så hade missförståndet att jag var för FRA-lagen snabbt kunnat klaras upp. "
Där ser man. Det är viktigt med källkritik, inte minst om man åberopar någon för att få stöd för sin åsikt.
Jag vill än en gång lyfta fram vad Hans skrev ovan, och som stämmer så utomordentligt väl med den som vi FRA-kritiska bloggare har.
FRA-lagen har ett myndighetsperspektiv i stället för ett medborgarperpektiv,
Det är ju det vi menar med: riv upp, gör om, utred, gör rätt.
Visst finns det skarp kritik av FRA-lagens hantering i pappersmedia. Tillägg.
Vi som diskuterar på internet, vi tycker nog att vissa viktiga frågor, de uppmärksammas inte riktigt som de borde av "gammelmedia", dvs tidningar, radio och teve. T ex verkar det som att FRA-frågan dött i traditionella media sedan Arrogansregeringen sagt att frågan var löst i och med "de 15 punkterna".
Här dock ett exempel på att pappersmedia faktiskt inte är helt insnöade.
Det är liberala Gefle Dagblad som presterade en ledarartikel i lördags, den 18 oktober.
Rubriken var "Kurage bland de nya" och du når den på följande länk.
http://gd.se/ledare/1.179078
Det är möjligt att någon observant bloggläsare känner igen budskapet, som här framförs starkt komprimerat. Men det blir ju inte sämre för det!
---
Sen kan jag rapportera att en text av mig fanns i gårdagens Norran (Norra Västerbotten, 23 okt). Den handlar om kraven på politiker, och har funnits i en något längre version här på min blogg tidigare.
I Norrans version ser det ut såhär, länk:
http://norran.se/asikter/debattartiklar/article197341.ece
Här dock ett exempel på att pappersmedia faktiskt inte är helt insnöade.
Det är liberala Gefle Dagblad som presterade en ledarartikel i lördags, den 18 oktober.
Rubriken var "Kurage bland de nya" och du når den på följande länk.
http://gd.se/ledare/1.179078
Det är möjligt att någon observant bloggläsare känner igen budskapet, som här framförs starkt komprimerat. Men det blir ju inte sämre för det!
---
Sen kan jag rapportera att en text av mig fanns i gårdagens Norran (Norra Västerbotten, 23 okt). Den handlar om kraven på politiker, och har funnits i en något längre version här på min blogg tidigare.
I Norrans version ser det ut såhär, länk:
http://norran.se/asikter/debattartiklar/article197341.ece
Att vara gift, en juridisk eller religiös fråga?
Jag har många invändningar emot Alliansens arroganta politik, inte bara betr FRA-frågan och liknande integritetskränkande frågor.
Men jag har svårt att förstå att just frågan om "homoäktenskap" ska vara så svårlöst.
För Kd är det en profil- och kärnfråga, där de inte gärna kan kompromissa hur mycket som helst. Gör de det försvinner kärntrupperna. Det kanske inte är så allvarligt anser andra partier, men därmed försvinner definitivt partiet från riksdagen. Vill de/alliansen det ? Och vart tror de rösterna går? Inte till något annat alliansparti i alla fall. Knappast till s,mp,v heller.
Många röstskolkar väl, andra går till sd. Vill vi det?
Mark Klamberg antyder det jag ser som lösningen. Staten ska stå för det juridiskt bindande, kalla det vad man vill. Men denna registrering (!) är det obligatoriska för den som vill ingå "äktenskap". Och det är det som staten/riksdagen/politiker ska lägga sig i. Faktiskt ser jag detta som en helt legitim registrering, då den sker med de inblandade samtyckte! Det är den som "länkar" till lagstiftningen.
Staten ska däremot inte bestämma vad folk ska tro på, vi har religionsfrihet och fria frikyrkor och andra religiösa samfund. De måste få leva enl deras tro. Om de då också vill erbjuda något slags välsignelseceremonier i enlighet med sin tro - kalla det vad de vill, utan att det är det juridiskt bindande - så är det OK.
Det borde tillfredställa alla, inklusíve kd?
F.ö. är detta en typisk fråga där det inte under några förhållanden skall finnas partipiska! Samvetsfråga/ideologisk fråga = samvetsröstning.
Och i det avseendet är likheten med FRA-frågan påfallande.
Men jag har svårt att förstå att just frågan om "homoäktenskap" ska vara så svårlöst.
För Kd är det en profil- och kärnfråga, där de inte gärna kan kompromissa hur mycket som helst. Gör de det försvinner kärntrupperna. Det kanske inte är så allvarligt anser andra partier, men därmed försvinner definitivt partiet från riksdagen. Vill de/alliansen det ? Och vart tror de rösterna går? Inte till något annat alliansparti i alla fall. Knappast till s,mp,v heller.
Många röstskolkar väl, andra går till sd. Vill vi det?
Mark Klamberg antyder det jag ser som lösningen. Staten ska stå för det juridiskt bindande, kalla det vad man vill. Men denna registrering (!) är det obligatoriska för den som vill ingå "äktenskap". Och det är det som staten/riksdagen/politiker ska lägga sig i. Faktiskt ser jag detta som en helt legitim registrering, då den sker med de inblandade samtyckte! Det är den som "länkar" till lagstiftningen.
Staten ska däremot inte bestämma vad folk ska tro på, vi har religionsfrihet och fria frikyrkor och andra religiösa samfund. De måste få leva enl deras tro. Om de då också vill erbjuda något slags välsignelseceremonier i enlighet med sin tro - kalla det vad de vill, utan att det är det juridiskt bindande - så är det OK.
Det borde tillfredställa alla, inklusíve kd?
F.ö. är detta en typisk fråga där det inte under några förhållanden skall finnas partipiska! Samvetsfråga/ideologisk fråga = samvetsröstning.
Och i det avseendet är likheten med FRA-frågan påfallande.
23 oktober 2008
Skrämselpropaganda är farlig.
Direkt efter terroristattacken mot New York den 11 sept 2001 skrev jag ett inlägg, publicerat i bl a Norrbottens-Kuriren och Nerikes Allehanda. Där manade jag till besinning, att man inte skulle ropa på hämnd eller skuldbelägga och straffa olika grupper av människor. Skyldiga ska naturligtvis straffas, men varnade för att låta det förfärliga dådet bli en ursäkt för urskiljningslös hämnd.
Tyvärr såg vi hur George W Bush snabbt satte igång "kriget mot terrorism". Ett krig som drabbat alltför många oskyldiga genom att utpeka grupper i svepande ordalag.
Jag skrev: "Fanatiker med förvridna hjärnspöken finns av många slag. Det är den enskilda människan vi måste lära oss att se, vad hon gör. Inte kollektivet, gruppen. Inte döma efter åsikter vi inte delar, utan efter gärningar och uppträdande. De flesta muslimer är inga terrorister. Och faktiskt är de flesta kristna hyggliga också. En ryss, en polack eller en arab är som regel en vanlig, hederlig människa. Det finns till och med vita, medelålders män som är helt OK. "
Det är ju så att det är lätt att tillgripa skrämselpropaganda för att få igenom drastiska åtgärder och lagar. Vem vill inte stoppa terrrorism? Så det är bäst att blunda och ligga lågt även om man känner i magen att det är farliga lagar och annat som drivs igenom på det sättet.
Så resonerar nog många. Av rädsla, för terrorism t ex eller av rädsla för att bli bekylld för undfallenhet.
Jag känner att det är en sanning som har tillämplighet även i dessa dagar. Nu, då lagar stiftas på löpande band med hot och skrämselmetoder. Då alla våra rörelser skall registreras för att vi ska sorteras in i "misstänkta grupper". Ja, till och med i grupper mot vilka f.n. inte finns misstankar!
Och därmed hamnar vi faktiskt i ett gungfly av osäkerhet, i rättsosäkerhet. I en situation där vår rädsla har slagit undan benen för det demokratiska samhället. Och då har terroristerna lyckats - med hjälp av våra lagstiftare.
Slutsats, riv upp FRA-lagen, liksom Övervakningslagen och stoppa planerna i Eu på att registrera allt om alla flygresenärer, från resmål till mat på flyget.
Tyvärr såg vi hur George W Bush snabbt satte igång "kriget mot terrorism". Ett krig som drabbat alltför många oskyldiga genom att utpeka grupper i svepande ordalag.
Jag skrev: "Fanatiker med förvridna hjärnspöken finns av många slag. Det är den enskilda människan vi måste lära oss att se, vad hon gör. Inte kollektivet, gruppen. Inte döma efter åsikter vi inte delar, utan efter gärningar och uppträdande. De flesta muslimer är inga terrorister. Och faktiskt är de flesta kristna hyggliga också. En ryss, en polack eller en arab är som regel en vanlig, hederlig människa. Det finns till och med vita, medelålders män som är helt OK. "
Det är ju så att det är lätt att tillgripa skrämselpropaganda för att få igenom drastiska åtgärder och lagar. Vem vill inte stoppa terrrorism? Så det är bäst att blunda och ligga lågt även om man känner i magen att det är farliga lagar och annat som drivs igenom på det sättet.
Så resonerar nog många. Av rädsla, för terrorism t ex eller av rädsla för att bli bekylld för undfallenhet.
Jag känner att det är en sanning som har tillämplighet även i dessa dagar. Nu, då lagar stiftas på löpande band med hot och skrämselmetoder. Då alla våra rörelser skall registreras för att vi ska sorteras in i "misstänkta grupper". Ja, till och med i grupper mot vilka f.n. inte finns misstankar!
Och därmed hamnar vi faktiskt i ett gungfly av osäkerhet, i rättsosäkerhet. I en situation där vår rädsla har slagit undan benen för det demokratiska samhället. Och då har terroristerna lyckats - med hjälp av våra lagstiftare.
Slutsats, riv upp FRA-lagen, liksom Övervakningslagen och stoppa planerna i Eu på att registrera allt om alla flygresenärer, från resmål till mat på flyget.
Inte har jag något att dölja...
Inte har jag något att dölja, säger en del - ofta aggressiva - försvarare av just registrering, kontroll och övervakning. Det är bara bra att buset hålls efter (som en FRA-chef ungefär uttryckte det)!
Nänä, kanske det. Eller kanske inte det. Inte gör det något om ICA registrerar om jag köper äpplen. Men det är mängden av registreringar som är en fara. Särskilt om de sker så att de kan samköras, om de bildar mönster som blir intressanta för FRAs och andras sociogram.
Var för sig kan enstaka uppgifter verka oskyldiga, men men...
Läs denna text, och tänk efter. De som säger sig ha rent mjöl i påsen, de kanske får sig en tankeställare. Vi som är skeptiska inför onödig och integritetskränkande lagar för övervakning, vi påminns varför vi säger att FRA-lagen ska rivas upp. Etc.
http://scriptorium.se/josh/2008/10/22/det-myckna-registrerandet/
Eftersom den som skriver är Joshua Tree så är det en humoristisk text, men med djupt allvar i botten. Glöm inte att kolla kommentarerna heller, där finns fler exempel på vad som händer med allt detta registrerande som vi ALLA drabbas av. Mer eller mindre. Oftast mer.
Ett fritt demokratiskt samhälle skyddas bäst av att vi får och kräver att få ha en viss privat sfär, personlig integritet.
F.ö. anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Nänä, kanske det. Eller kanske inte det. Inte gör det något om ICA registrerar om jag köper äpplen. Men det är mängden av registreringar som är en fara. Särskilt om de sker så att de kan samköras, om de bildar mönster som blir intressanta för FRAs och andras sociogram.
Var för sig kan enstaka uppgifter verka oskyldiga, men men...
Läs denna text, och tänk efter. De som säger sig ha rent mjöl i påsen, de kanske får sig en tankeställare. Vi som är skeptiska inför onödig och integritetskränkande lagar för övervakning, vi påminns varför vi säger att FRA-lagen ska rivas upp. Etc.
http://scriptorium.se/josh/2008/10/22/det-myckna-registrerandet/
Eftersom den som skriver är Joshua Tree så är det en humoristisk text, men med djupt allvar i botten. Glöm inte att kolla kommentarerna heller, där finns fler exempel på vad som händer med allt detta registrerande som vi ALLA drabbas av. Mer eller mindre. Oftast mer.
Ett fritt demokratiskt samhälle skyddas bäst av att vi får och kräver att få ha en viss privat sfär, personlig integritet.
F.ö. anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Vad säger att internet är farligt?
"Internet är farligt, måste kontrolleras."
Så låter det från många håll, i synnerhet från makthavare, dock ej från många bloggare.
Vad är internet, kan vi jämföra med annan kommunikation? Kan det jämföras med tidningar, teve? Ja, i så måtto att det är tekniker för kommunikation. Men dessa tekniker är envägskommunikation.
Dessutom har de gatekeepers. De har sina redaktioner, som dessutom har mer eller mindre censurerande regler - och självcensurerande codex. Och dessa är - i stort sett - bra.
Tidningar och böcker (i större upplagor) uppkom pga boktryckarkonsten. Böcker är lite mera likt internet än tidningar, då de skrivs för personer som aktivt uppsöker dem, men också de kan nå stor spridning. Men därför att det finns "farliga" böcker kan vi inte censurera dem, inte i ett fritt samhälle.
Jag tror att vi kan finna vissa likheter mellan internet och telefoni. Alltså i grunden en kommunikation mellan två parter. En interaktion. Som ett vanligt samtal mellan människor, men som befinner sig på ett fysiskt avstånd från varandra.
Men visst finns skillnader. Internet kan grovt delas upp in några olika undergrupper av kommunikationslag. E-post, från en person till en annan. "Vanliga" hemsidor som upprättas av såväl privatpersoner som av företag och institutioner av skilda slag. Där är visserligen budskapet riktat till en stor allmänhet - i teorin - men varje besökare tar ställning till om han/hon vill ta del av det som erbjuds där, och ofta(st) finns något slag av kommunikation tillbaka till den som står för hemsidan. Alltså möjlighet till interaktion. Men onekligen finns många hemsidor som huvudsakligen vill "sälja" något, varor, tjänster eller åsikter. Kolla gärna hur partiernas hemsidor ser ut.
Så finns bloggarna. I princip riktade till en stor allmänhet, men det är fritt att besöka en blogg eller inte. Men besöker man den vill man ta del av dess budskap - och ha möjlighet att diskutera med bloggaren. Bloggar utan debattmöjlighet är snudd på en motsägelse. Det normala är att bloggaren vill ha ett meningsutbyte med andra.
Likheten med vanliga samtal är slående, vare sig de sker ansikte mot ansiket eller via telefon. Det är dock ett snabbt hjälpmedel för samtal över långa avstånd, som telefonen. Men kan nå fler.
Jag tror att ytterst få anser att brev, inklusive e-post, ska vara något som berör andra än avsändare och mottagare. Det ska finnas och respekteras en brevhemlighet. Inte heller tror jag att speciellt många vill ha sina samtal censurerade eller kontrollerade, vi vill ha yttrandefrihet. På vilket sätt än dessa samtal förs.
Vad är det för farligt med att folk samtalar? Att det anses misstänkt i en diktatur, det kan jag förstå. Men att samtal mellan människor i en demokrati skall kartläggas och registreras och "avlyssnas" i kontrollerande syfte, det kan jag inte acceptera.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
Så låter det från många håll, i synnerhet från makthavare, dock ej från många bloggare.
Vad är internet, kan vi jämföra med annan kommunikation? Kan det jämföras med tidningar, teve? Ja, i så måtto att det är tekniker för kommunikation. Men dessa tekniker är envägskommunikation.
Dessutom har de gatekeepers. De har sina redaktioner, som dessutom har mer eller mindre censurerande regler - och självcensurerande codex. Och dessa är - i stort sett - bra.
Tidningar och böcker (i större upplagor) uppkom pga boktryckarkonsten. Böcker är lite mera likt internet än tidningar, då de skrivs för personer som aktivt uppsöker dem, men också de kan nå stor spridning. Men därför att det finns "farliga" böcker kan vi inte censurera dem, inte i ett fritt samhälle.
Jag tror att vi kan finna vissa likheter mellan internet och telefoni. Alltså i grunden en kommunikation mellan två parter. En interaktion. Som ett vanligt samtal mellan människor, men som befinner sig på ett fysiskt avstånd från varandra.
Men visst finns skillnader. Internet kan grovt delas upp in några olika undergrupper av kommunikationslag. E-post, från en person till en annan. "Vanliga" hemsidor som upprättas av såväl privatpersoner som av företag och institutioner av skilda slag. Där är visserligen budskapet riktat till en stor allmänhet - i teorin - men varje besökare tar ställning till om han/hon vill ta del av det som erbjuds där, och ofta(st) finns något slag av kommunikation tillbaka till den som står för hemsidan. Alltså möjlighet till interaktion. Men onekligen finns många hemsidor som huvudsakligen vill "sälja" något, varor, tjänster eller åsikter. Kolla gärna hur partiernas hemsidor ser ut.
Så finns bloggarna. I princip riktade till en stor allmänhet, men det är fritt att besöka en blogg eller inte. Men besöker man den vill man ta del av dess budskap - och ha möjlighet att diskutera med bloggaren. Bloggar utan debattmöjlighet är snudd på en motsägelse. Det normala är att bloggaren vill ha ett meningsutbyte med andra.
Likheten med vanliga samtal är slående, vare sig de sker ansikte mot ansiket eller via telefon. Det är dock ett snabbt hjälpmedel för samtal över långa avstånd, som telefonen. Men kan nå fler.
Jag tror att ytterst få anser att brev, inklusive e-post, ska vara något som berör andra än avsändare och mottagare. Det ska finnas och respekteras en brevhemlighet. Inte heller tror jag att speciellt många vill ha sina samtal censurerade eller kontrollerade, vi vill ha yttrandefrihet. På vilket sätt än dessa samtal förs.
Vad är det för farligt med att folk samtalar? Att det anses misstänkt i en diktatur, det kan jag förstå. Men att samtal mellan människor i en demokrati skall kartläggas och registreras och "avlyssnas" i kontrollerande syfte, det kan jag inte acceptera.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
22 oktober 2008
En modig i sossepartiet
Läser att en sosse gick emot Övervakningslagen. En enda. Gick emot partilinjen!
Det var modigt av denna person - vem var det?
Men beklämmande att sossepartiet i övrigt stödde lagen. Liksom Alliansen. Övervakning och tvång, det blir alltmer temat för Alliansen-Arrogansen.
Hur ska de vinna valet? Genom att ständigt piska vännernas ryggar?
Genom att gå emot sina principer, dvs de som vi trodde de hade. Men som de förlorat...
Men - vem var den modige i sossepartiet? Att rösta med partiet är inte svårt, men att rösta emot, det känner på. Det kräver integritet och mod. Känsla för demokrati.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Det var modigt av denna person - vem var det?
Men beklämmande att sossepartiet i övrigt stödde lagen. Liksom Alliansen. Övervakning och tvång, det blir alltmer temat för Alliansen-Arrogansen.
Hur ska de vinna valet? Genom att ständigt piska vännernas ryggar?
Genom att gå emot sina principer, dvs de som vi trodde de hade. Men som de förlorat...
Men - vem var den modige i sossepartiet? Att rösta med partiet är inte svårt, men att rösta emot, det känner på. Det kräver integritet och mod. Känsla för demokrati.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
De naiva partisekreterarna i Arrogansen.
OK, vi bloggare kanske är naiva. Vi tror (trodde) att politiken styrs av ideal och ideologier. Men vi har lärt oss. Det är strävan efter makt som styr riksdagspartierna.
Men frågan är om inte Arrogansens partisekreterare, som ju bara är partiledningarnas megafoner, är minst lika naiva.
De hade inbjudit ett antal bloggare, med förmodade sympatier för Arrogansens partier, till en lunch. Jag gissar att det var ett första steg i deras nya "internetstrategi".
Nej, jag var inte bjuden. Men andra har ju rapporterat om vad som där försigicks.
Uppenbarligen trodde partisekreterarna att det var självklart att lunchgästerna skulle klappa i händerna och hjälpa dem med att ro hem valet genom att skriva snälla PR-bloggar om dem.!
Jag gissar att det måste ha känts pinsamt, ja värre än så för de bloggare som var där.
Om de ville ha med lunch-bloggarna på tåget så borde de först av allt ha sagt att de river upp FRA-lagen - genast. Och att de också skulle stoppa övervakningslagen, som tydligen har klubbats igenom senare idag. Efter lunchen.
Att de inte fattar att vi är intresserade av innehållet, det är så tydligt, så övertydligt. Men hur kan de vara så korkade att de avslöjar det så naket?
För partiledarna och deras sekreterar gäller det makten. För oss gäller det innehållet i politiken.
Vi bloggare, som engagerat oss i frågor om mänskliga rättigheter, som integritet, yttrandefrihet och andra demokratiska grundfundament, vi kan inte bara buga och tacka när vi inte blir lyssnade på. Vi vill inte att partierna dikterar villkoren för vad vi ska tycka. Vi förbehåller oss att granska makten och komma med kritik när vi anser det befogat.
Vi vill inte bli partimegafoner.
Vi har kanske varit naiva, trots att många av oss har kortare eller längre erfarenhet (ja, faktiskt!) av partipolitisk verksamhet.
Men - vi har lärt oss. Inte minst av FRA-frågan.
Tyvärr verkar det som att Arrogans-Alliansen inte gjort det. De har inte insett att vi protesterar emot att de söker snärja in oss i ett mentalt fängelse som kontrollerar oss och kartlägger allt om oss så att vi till slut börjar censurerar våra åsikter.
Vi vill inte ha ett sådant samhälle.
---
För övrigt aanser jag att FRA-lagen skall avskaffas.
Men frågan är om inte Arrogansens partisekreterare, som ju bara är partiledningarnas megafoner, är minst lika naiva.
De hade inbjudit ett antal bloggare, med förmodade sympatier för Arrogansens partier, till en lunch. Jag gissar att det var ett första steg i deras nya "internetstrategi".
Nej, jag var inte bjuden. Men andra har ju rapporterat om vad som där försigicks.
Uppenbarligen trodde partisekreterarna att det var självklart att lunchgästerna skulle klappa i händerna och hjälpa dem med att ro hem valet genom att skriva snälla PR-bloggar om dem.!
Jag gissar att det måste ha känts pinsamt, ja värre än så för de bloggare som var där.
Om de ville ha med lunch-bloggarna på tåget så borde de först av allt ha sagt att de river upp FRA-lagen - genast. Och att de också skulle stoppa övervakningslagen, som tydligen har klubbats igenom senare idag. Efter lunchen.
Att de inte fattar att vi är intresserade av innehållet, det är så tydligt, så övertydligt. Men hur kan de vara så korkade att de avslöjar det så naket?
För partiledarna och deras sekreterar gäller det makten. För oss gäller det innehållet i politiken.
Vi bloggare, som engagerat oss i frågor om mänskliga rättigheter, som integritet, yttrandefrihet och andra demokratiska grundfundament, vi kan inte bara buga och tacka när vi inte blir lyssnade på. Vi vill inte att partierna dikterar villkoren för vad vi ska tycka. Vi förbehåller oss att granska makten och komma med kritik när vi anser det befogat.
Vi vill inte bli partimegafoner.
Vi har kanske varit naiva, trots att många av oss har kortare eller längre erfarenhet (ja, faktiskt!) av partipolitisk verksamhet.
Men - vi har lärt oss. Inte minst av FRA-frågan.
Tyvärr verkar det som att Arrogans-Alliansen inte gjort det. De har inte insett att vi protesterar emot att de söker snärja in oss i ett mentalt fängelse som kontrollerar oss och kartlägger allt om oss så att vi till slut börjar censurerar våra åsikter.
Vi vill inte ha ett sådant samhälle.
---
För övrigt aanser jag att FRA-lagen skall avskaffas.
21 oktober 2008
Folket, alliansen och nätet
Det är på nätet, i bloggarna, som de aktiva, engagerade människorna finns. De som sätter sig in i aktuella frågor, de som diskuterar och ifrågasätter. Nu har allianspartierna upptäckt detta. Möjligen som en konsekvens av FRA-debatten. Så nu ska allianspartierna sätta in motattacker. Det är min tolkning.
För vad annars ska man tro? Hittills har de ju inte visat något intresse av att lyssna. Enskilda riksdagsledamöter har skrivit nedlåtande och arroganta inlägg till försvar för FRA-lagen. Inlägg som vittnar om stor okunnighet och om en motvilja till ärlig debatt. När bloggare ställer frågor till riksdagens ledamöter så är det 80-85% av ledamöterna som inte ens orkar svara. Av de som ”svarar” är det vanligt med icke-svar och aggressivitet. De verkar vara mäkta arga och irriterade av att folket tar sig ton.
Får de inte ange tonen blir de förnärmade.
Bloggaren Mary X Jansen (m) vill se optimistiskt på att allianspartierna ska ta nätet på allvar. Jag är skeptisk. Är rädd att de, med sina stora resurser, dels söker sätta munkavle på den fria debatten, dels vill styra internetdiskussionen till att bara handla om den dagordning de själva vill sätta.
Men jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att de lyssnar (inte bara avlyssnar), och diskuterar öppet det som folket vill diskutera. De kan ju börja med att avskaffa FRA-lagen. Och att inte ta lagen om "åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott" i morgon onsdag.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
För vad annars ska man tro? Hittills har de ju inte visat något intresse av att lyssna. Enskilda riksdagsledamöter har skrivit nedlåtande och arroganta inlägg till försvar för FRA-lagen. Inlägg som vittnar om stor okunnighet och om en motvilja till ärlig debatt. När bloggare ställer frågor till riksdagens ledamöter så är det 80-85% av ledamöterna som inte ens orkar svara. Av de som ”svarar” är det vanligt med icke-svar och aggressivitet. De verkar vara mäkta arga och irriterade av att folket tar sig ton.
Får de inte ange tonen blir de förnärmade.
Bloggaren Mary X Jansen (m) vill se optimistiskt på att allianspartierna ska ta nätet på allvar. Jag är skeptisk. Är rädd att de, med sina stora resurser, dels söker sätta munkavle på den fria debatten, dels vill styra internetdiskussionen till att bara handla om den dagordning de själva vill sätta.
Men jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att de lyssnar (inte bara avlyssnar), och diskuterar öppet det som folket vill diskutera. De kan ju börja med att avskaffa FRA-lagen. Och att inte ta lagen om "åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott" i morgon onsdag.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
Märkt någon reaktion i riksdagen om nygamla lagen? Uppdatering
Apropå den nygamla lag som uppmärksammades häromdagen, den som handlar om "åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott". Lagen förefaller inte ta någon hänsyn till meddelarfrihet och källskydd. Den som är släkt med någon det spanas på kan också bli föremål för spaning. Den ger utrymme för att spionera på "politiska brott". Det vill säga inskränker yttrandefriheten, legalisera åsiktsregistrering etc och är allmännt luddig på ett farligt sätt.
Detta lagförslag, som lär ska beslutas om imorgon, har det förmnärkts några reaktioner emot den bland riksdagsledamöterna?
Eftersom det är ett lagförslag från regeringen kan man misstänka att partiinpiskarna fått order om att trumfa igenom den i allianspartierna.
Utöver från Alice Åström, v, då? Finns någon koll från dem vad som de föreläggs att besluta om?
Men i övrigt från den s k oppositionen, från mp och s?
Och finns någon i allianspartierna som "hunnit med" att sätta sig in i den?
Mig förefaller det (i likhet med vad Mark K m fl skrivit) som att det saknas en helhetssyn i riksdagen på frågor som rör integritet, skyddet för privatliv, yttrandefrihet och närbesläktade frågor!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
Just nu, halvfem, tisdag verkar det som att det är EN vänsterpartist och EN miljöpartist som är emot lagen. Officiellt är alla partier, tills vidare, för lagen. Inklusive oppositionen.
Skrämmande.
Men partigruppsmöte(n?) pågår.
Kl 19, fp som grupp verkar vara för lagen. Batong-Johan ska försvara den i teve. Inga fler detaljer än.
Detta lagförslag, som lär ska beslutas om imorgon, har det förmnärkts några reaktioner emot den bland riksdagsledamöterna?
Eftersom det är ett lagförslag från regeringen kan man misstänka att partiinpiskarna fått order om att trumfa igenom den i allianspartierna.
Utöver från Alice Åström, v, då? Finns någon koll från dem vad som de föreläggs att besluta om?
Men i övrigt från den s k oppositionen, från mp och s?
Och finns någon i allianspartierna som "hunnit med" att sätta sig in i den?
Mig förefaller det (i likhet med vad Mark K m fl skrivit) som att det saknas en helhetssyn i riksdagen på frågor som rör integritet, skyddet för privatliv, yttrandefrihet och närbesläktade frågor!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
Just nu, halvfem, tisdag verkar det som att det är EN vänsterpartist och EN miljöpartist som är emot lagen. Officiellt är alla partier, tills vidare, för lagen. Inklusive oppositionen.
Skrämmande.
Men partigruppsmöte(n?) pågår.
Kl 19, fp som grupp verkar vara för lagen. Batong-Johan ska försvara den i teve. Inga fler detaljer än.
Tid för demokratisk renhållning?
Finns det ingen tid för demokratisk renhållning?
Tid är en dyrbar vara. Man får förmoda att det är så som många riksdagsledamöter tänker, när de inte svarar på de små frågorna som tillställts dem om deras kunskaper om FRA-lagen. En del har ju faktiskt i sina intetsägande svar angett just tidsbrist. Det finns ju de som t ex prioriterar att svara på frågor från skolklasser före frågor om FRA-kunskaper som initierade väljare ställer till dem.
Att de helt negligerar väljarna, det vill jag inte tro...
Nu upptäcks nya hot mot olika demokratiska rättigheter snart sagt varje dag. Förslag till lagar läggs både i riksdagen och i EU-sammanhang. Lagar som skulle förtjäna mycket ingående gransking. Men beslutsfattarna verkar inte ha tid för detta, de registrerar knappt förslagen mer än så att de voterar om dem, som regel enligt regeringens eller gruppledarens vilja. Granskningen får journalister och bloggare stå för.
En sådan granskningen är självfallet bättre än ingen alls. Problemet är att då har partierna, dvs partiledningarna redan bestämt vad som ska beslutas. Det blir för jobbigt för enskilda ledmöter att sätta sig in i frågorna och ännu värre blir det om de har avvikande åsikt. De dränks ju av andra frågor, ofta av mindre dignitet. I vart fall om man ser till de principiella eller ideologiska aspekterna.
Hur löser vi det då?
Jag tror att det vore intressant att väcka upp idén om närdemokrati. Den idé som i man i någon mån försökte sig på under 70- och 80-talen. Tyvärr var de experimenten oftast lite halvhjärtade och dog som regel ut efter några år. Idén i sig ser jag dock som utvecklingsbar och borde i vart fall prövas igen. Då med de dubbla syftena att dels lägga besluten närmare människorna, dels avlasta riksdagsledamöterna en hel del ärenden, så att de i högre grad fick tid för viktiga principiella och ideologiska frågor .
Riksdagen borde avlastas ärenden som kan läggas på regional eller kommunal nivå, i en del fall kanske till och med till de enskilda medborgarna. Frågor som idag anses som regionala eller kommunala kan man testa om de inte lika bra läggs på den enskilde eller på något slag av ”kommundelsråd” eller liknande. Möjligheterna till aktiv demokrati skulle öka.
Det borde ge utrymme -tid - för riksdagsledamöterna att fullfölja det som jag ser som deras egentliga uppdrag vid sidan av budgetfrågorna, att bevaka makten och skydda demokratiska värden som yttrande- och tryckfrihet, integritet, mänskliga rättigheter.
Riksdagens uppgift kan inte vara att vara transportkompani åt regeringen! Riksdagen skall balansera och granska både regeringen och andra maktcentra utifrån ett medborgarperspektiv!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
Tid är en dyrbar vara. Man får förmoda att det är så som många riksdagsledamöter tänker, när de inte svarar på de små frågorna som tillställts dem om deras kunskaper om FRA-lagen. En del har ju faktiskt i sina intetsägande svar angett just tidsbrist. Det finns ju de som t ex prioriterar att svara på frågor från skolklasser före frågor om FRA-kunskaper som initierade väljare ställer till dem.
Att de helt negligerar väljarna, det vill jag inte tro...
Nu upptäcks nya hot mot olika demokratiska rättigheter snart sagt varje dag. Förslag till lagar läggs både i riksdagen och i EU-sammanhang. Lagar som skulle förtjäna mycket ingående gransking. Men beslutsfattarna verkar inte ha tid för detta, de registrerar knappt förslagen mer än så att de voterar om dem, som regel enligt regeringens eller gruppledarens vilja. Granskningen får journalister och bloggare stå för.
En sådan granskningen är självfallet bättre än ingen alls. Problemet är att då har partierna, dvs partiledningarna redan bestämt vad som ska beslutas. Det blir för jobbigt för enskilda ledmöter att sätta sig in i frågorna och ännu värre blir det om de har avvikande åsikt. De dränks ju av andra frågor, ofta av mindre dignitet. I vart fall om man ser till de principiella eller ideologiska aspekterna.
Hur löser vi det då?
Jag tror att det vore intressant att väcka upp idén om närdemokrati. Den idé som i man i någon mån försökte sig på under 70- och 80-talen. Tyvärr var de experimenten oftast lite halvhjärtade och dog som regel ut efter några år. Idén i sig ser jag dock som utvecklingsbar och borde i vart fall prövas igen. Då med de dubbla syftena att dels lägga besluten närmare människorna, dels avlasta riksdagsledamöterna en hel del ärenden, så att de i högre grad fick tid för viktiga principiella och ideologiska frågor .
Riksdagen borde avlastas ärenden som kan läggas på regional eller kommunal nivå, i en del fall kanske till och med till de enskilda medborgarna. Frågor som idag anses som regionala eller kommunala kan man testa om de inte lika bra läggs på den enskilde eller på något slag av ”kommundelsråd” eller liknande. Möjligheterna till aktiv demokrati skulle öka.
Det borde ge utrymme -tid - för riksdagsledamöterna att fullfölja det som jag ser som deras egentliga uppdrag vid sidan av budgetfrågorna, att bevaka makten och skydda demokratiska värden som yttrande- och tryckfrihet, integritet, mänskliga rättigheter.
Riksdagens uppgift kan inte vara att vara transportkompani åt regeringen! Riksdagen skall balansera och granska både regeringen och andra maktcentra utifrån ett medborgarperspektiv!
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp!
19 oktober 2008
Kolla vad det betyder för integriteten, vill Birgitta.
Jag har tidigare i korthet nämnt ett antal motioner med inriktning på integritetsproblematiken.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/strimmor-av-ljus-betr-integriteten.html
Här lyfter jag fram en av dem. Det är Birgitta Ohlson (fp), som vill ha en Integritetskonsekvensutredning. På mig förefaller den ha bäring både betr FRA-lagen och ICAs senaste användning av ICA-korten. Motion 2008/09:K331 har motionen som nummer och där vill hon att innan beslut tas så ska man utreda vad de kan leda till i integritetshänseende. På samma sätt som man gör beträffande miljökonsekvenser.
Här följer hennes motivering:
"Var vi än befinner oss som individer lämnar vi efter oss så kallade elektroniska fotspår. Telefonsamtal, mail, sms, boklån eller uttag av pengar från automat är samtliga exempel på elektronisk kommunikation. Våra intressen, vänner, livsstilar, ideologiska preferenser med mera blir lätt offentliga och kan missbrukas.
Parallellt med att den tekniska utvecklingen går framåt rekordsnabbt ökar också möjligheterna att bruka och samla in denna information. EU-direktivet om obligatorisk lagring av information om vilka vi skickar sms, ringer och mailar till kopplat till var vi befinner oss geografiskt när vi nyttjar mobilen är bara några få av många tecken på denna utveckling. Alltfler programvaror tas fram som kartlägger våra beteenden. Detta kombinerat med läckande databaser nedmonterar möjligheten att väl skydda den enskilde individens rätt till sin egen privata sfär. Därför bör system införas för att minimera mängden e-fotspår samt bygga system som förhindrar dessa. I analogi med miljökonsekvensutredningar, som det redan finns krav på inför beslut som kan påverka miljön, ska det finnas krav på att genomföra en integritetskonsekvensutredning före beslut som kan påverka medborgarnas personliga integritet. "
En motion som visar att integritet har koppling till det vi betraktar som demokratiska rättigheter.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/strimmor-av-ljus-betr-integriteten.html
Här lyfter jag fram en av dem. Det är Birgitta Ohlson (fp), som vill ha en Integritetskonsekvensutredning. På mig förefaller den ha bäring både betr FRA-lagen och ICAs senaste användning av ICA-korten. Motion 2008/09:K331 har motionen som nummer och där vill hon att innan beslut tas så ska man utreda vad de kan leda till i integritetshänseende. På samma sätt som man gör beträffande miljökonsekvenser.
Här följer hennes motivering:
"Var vi än befinner oss som individer lämnar vi efter oss så kallade elektroniska fotspår. Telefonsamtal, mail, sms, boklån eller uttag av pengar från automat är samtliga exempel på elektronisk kommunikation. Våra intressen, vänner, livsstilar, ideologiska preferenser med mera blir lätt offentliga och kan missbrukas.
Parallellt med att den tekniska utvecklingen går framåt rekordsnabbt ökar också möjligheterna att bruka och samla in denna information. EU-direktivet om obligatorisk lagring av information om vilka vi skickar sms, ringer och mailar till kopplat till var vi befinner oss geografiskt när vi nyttjar mobilen är bara några få av många tecken på denna utveckling. Alltfler programvaror tas fram som kartlägger våra beteenden. Detta kombinerat med läckande databaser nedmonterar möjligheten att väl skydda den enskilde individens rätt till sin egen privata sfär. Därför bör system införas för att minimera mängden e-fotspår samt bygga system som förhindrar dessa. I analogi med miljökonsekvensutredningar, som det redan finns krav på inför beslut som kan påverka miljön, ska det finnas krav på att genomföra en integritetskonsekvensutredning före beslut som kan påverka medborgarnas personliga integritet. "
En motion som visar att integritet har koppling till det vi betraktar som demokratiska rättigheter.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
18 oktober 2008
Vad menar karln? Reinfeldt alltså.
Nog för att det ser risigt ut för Alliansens partier i opinionsmätningarna, men ändå.
All anständighet krävde att Reinfeldt gav ett klart och tydligt svar häromdagen på frågan om hur han ställer sig i en situation där sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och inget av "blocken" får egen majoritet.
Men han gled undan frågan. Det känns inte bra.
Att svara som han gjorde visar bara än en gång alltför tydligt att det är makten i sig som är det viktiga. Inte politikens innehåll.
Varje ledare för ett parti som anser sig stå för demokratiska och humanistiska ideal måste ge klart besked i en sådan fråga.
All anständighet krävde att Reinfeldt gav ett klart och tydligt svar häromdagen på frågan om hur han ställer sig i en situation där sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och inget av "blocken" får egen majoritet.
Men han gled undan frågan. Det känns inte bra.
Att svara som han gjorde visar bara än en gång alltför tydligt att det är makten i sig som är det viktiga. Inte politikens innehåll.
Varje ledare för ett parti som anser sig stå för demokratiska och humanistiska ideal måste ge klart besked i en sådan fråga.
Vallagen, apropå FRA-lagens hantering mm. 1.1
Det är ju ingen tvekan om att det råder stor oro och besvikelse över hur FRA-frågan behandlats av riksdag, regering och etablerade partier.
Dessutom finns ju stor oro över hur närbesläktade frågor behandlas i t ex EU-parlamentet.
På s.k. förekommen anledning så kan jag här ge länken till vallagen.
http://www.val.se/valsystemet/lagar/vallagen/
Vallagen är på 15 kapitel, fördelade på 5 avdelningar.
Av intresse kan vara att veta att det behövs en anmälan om registrering, åtföljd av 1500 namnunderskrifter från röstberättigade svenska medborgare för att delta som nytt parti i riksdags- och EU-val. Det är en hel formalia som skall beaktas. Men den intresserade kan ju själv läsa vidare i lagen.
Tillägg: Genom att klicka på länken ovan så hittar man lätt en hel del annan information om vad som gäller vid val, för väljare likaväl som för partier. Där finns länkar till lagen om proportionella val, förvaltningslagen, regeringsformen, om partistöd och mycket annat av stort intresse.
Dessutom finns ju stor oro över hur närbesläktade frågor behandlas i t ex EU-parlamentet.
På s.k. förekommen anledning så kan jag här ge länken till vallagen.
http://www.val.se/valsystemet/lagar/vallagen/
Vallagen är på 15 kapitel, fördelade på 5 avdelningar.
Av intresse kan vara att veta att det behövs en anmälan om registrering, åtföljd av 1500 namnunderskrifter från röstberättigade svenska medborgare för att delta som nytt parti i riksdags- och EU-val. Det är en hel formalia som skall beaktas. Men den intresserade kan ju själv läsa vidare i lagen.
Tillägg: Genom att klicka på länken ovan så hittar man lätt en hel del annan information om vad som gäller vid val, för väljare likaväl som för partier. Där finns länkar till lagen om proportionella val, förvaltningslagen, regeringsformen, om partistöd och mycket annat av stort intresse.
Måste vi ta oss an EU också?
Detta kan ses som en direkt uppföljning på föregående text om Avgrunden. Där skrev jag bl a att FRA-debatten och det som framkommit därvid gör att vi (=vi medborgare som är engagerade i att bevara och skydda den personliga integriteten som ett demokratiskt grundvärde) måste arbeta på två fronter. Eller med ett kort- och ett långsiktigt svenskt perspektiv om man så vill.
Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.
Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.
Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.
Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.
Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)
Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?
Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.
EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.
Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?
Kanske det inte räcker. Dvs om man ser de två första fronterna som svenska. För det är ju så att numera så lever vi i en värld där gränserna suddas ut, inte minst p g a internet! Vi har ju sett att EU:s regler också har stark betydelse för integritetsfrågorna.
Olof Bjarnason har i en kommentar till förra inlägget lyft fram hur EU behandlar, ja håller på att mygla bort det viktiga "tillägg 166 i Telekom-paketet". Och han hänvisar till Christian Engströms inlägg den 16 okt om detta.
Tyvärr är det väl inte det enda beviset på att integritetsfrågorna är viktiga att bevaka även i EU.
Ja, jag håller med om att EU har en oerhört komplicerad beslutsgång, med många möjligheter till myglande och odemokratiskt handlande.
Men, som övertydligt visats av FRA-frågan, att även om den formella demokratin i Sverige är bättre, så kan det ju gå mycket illa här med.
Är det inte ett slags "statskupp" som FRA-byråkraterna gjort när de med hjälp av en mycket liten grupp politiker tagit över det politiska beslutsfattandet? (Jfr Hans Lindblads första artikel, på denna blogg den 23 sept, http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/09/fra-lagen-hur-br-sdana-frgor-hanteras.html .)
Men OK, det är väl så att ska vi vara heltäckande så måste vi utvidga vårt problem, vår strid till inte bara två fronter utan tre, eller fyra eller fem!
Detta för att inkludera dels hur vi ska söka påverka aktuella frågor, dels hur vi ska rösta i EU-valet i vår.
Och dels även hur vi långsiktigt ska demokratisera EUs beslutsgång.
Frågan är om vi inte tar för oss en för stor munsbit då?
Betr aktuella EU-frågor kan vi fortsätta som nu, dvs att påverka nuvarande svenska EU-parlamentariker, men frågan är om det räcker, det visar bl a Bjarnason-Engströms exempel redovisat ovan.
EU-valet då? Jag tycker mig se fler mycket bra EU-kandidater från fp i nästa års val. Kandidater från fp kan bli t ex, förutom nuvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt, som ju gjort goda insatser, även förre fp-led Maria Leissner och riksdagsledamoten Cecilia Wikström, båda uttalade FRA-motståndare och goda liberaler.
Men, det blir mycket att ta ställning till och bevaka och arbeta aktivt för. Måste vi prioritera?
Och hur är samsynen om man ser på alla dessa aspekter och områden?
17 oktober 2008
Avgrunden öppnar sig alltmer. I FRA-lagens spår.
Såväl Mark Klamberg som Oskar Swartz och andra bloggare redovisar hur nya angrepp på integritet och rättsäkerhet närmast dränker oss. Det är det ena lagförslaget efter det andra, EU-konventioner och annat. Det gäller s.k. cyberbrott, registrering av bloggare, fildelning och diverse sammanblandningar av lagar och begrepp som gör att vi verkar befinna oss i ett gungfly.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
Avgrunden öppnar sig, i spåren efter debatten om FRA-lagen.
Varför har det blivit så? Är det en tillfällighet, eller är vi utsatta för något slags infernalisk konspiration av illvilliga odemokratiska krafter (och dit verkar då kommersiella krafter sälla sig också)?
Jag vill inte tro på det senare, men det är märkligt att det nu inträffar så många angrepp på integritet och rättssäkerhet. Är det "Bodströmsamhällets" smitta som sprider sig? Med hjälp av personer som Johan Batong Pehrson och andra vilkas främsta mål är "hårdare tag". Allt möjliggjort av aningslösa (eller överlastade?) riksdagsledamöter som inte förmår fokusera på väsentligheter?
Har traditionella media en skuld i att detta inte bevakas - är det för svårt för dem?
Eller vad?
Det här börjar bli för mycket för mig.
För en normal, icke helt obegåvad, allmänt välorienterad och engagerad medborgare ska det inte behövas att han/hon dessutom ska vara både jurist och tekniker för att hänga med i vad lagstiftarna sysslar med.
Det är det principiella som är viktigt, om lagar är/blir i enlighet med integritetens och rättsäkerhetens grundläggande kriterier. Och detta skall göras klart för en bred allmänhet innan lagförslag läggs! (Integritetspröva, likaväl som miljöpröva, alla förslag.)
Nu verkar det som att den bloggande juristen Mark Klamberg får alltmer rätt i att djävulen sitter i detaljerna. I myriader av detaljers labyrinter.
Men det borde inte behöva vara så, inte om lagstiftarna har en demokratisk ansats vill säga.
Konklusion. Vi för ett tvåfrontskrig.
Dels för att bekämpa aktuella galenskaper, som strider mot demokratiska principer.
Dels att skapa en ny attityd bland politiker och andra som är inblandade i lagstiftning. Den demokratiska attityd som en gång fanns, men som nu verkar förlorad i alltför hög grad.
Idag verkar det som att dagens parti- och valsystem inte fungerar längre för att blåsa liv i demokratin.
15 oktober 2008
Camilla och Johan, dubbelsparken?
Ja, Camilla Lindberg (fp) fick foten från Justitieutskottet. Självklart pga sitt liberala samvete som krävde att hon motsatte sig FRA-lagen 1.0.
Därmed får hon mindre möjligheter att utifrån den plattformen fullfölja sitt engagemang i den frågan liksom i integritetsfrågor i övrigt. (Se annat inlägg nedan om hennes integritetsmotion.)
Hon beklagar dessutom att hon inte kan arbeta vidare för att folkpartiet skall återgå till en mera human kriminalpolitik. Efterträdaren Johan Batong Pehrson (fp, men knappast liberal) har redan gått ut och krävt hårdare tag. Det blir också svårare att föra kampen mot myndighetsmissbruk och byråkrati, t ex från Skatteverkets sida.
Men det är möjligt att fp-ledningen passade på att slå två flugor i en smäll. Johan Pehrson satt tills nu i Finansutskottet, och där gjorde han inget större väsen av sig. Kanske lika bra det...
Och inte fick han bli minister heller... Kan det vara så att partiledningen inte är helt nöjd med honom.
Så nu flyttar man ned honom från det prestigefyllda Finansutskottet till det "lägre" Justitieutskottet. Och petar Camilla åt sidan, för det måste vara rättning i leden. Och Johan Pehrson är ju dessutom förste partiinpiskare...
Därmed kanske det blir en vinst för Finansutskottet. Och det blir i dubbel mening en försämring för Justitie, Camilla ut och Johan in. Han med sin oförmåga att inse att buggning är en mycket tveksam metod i ett land där vi har en poliskår som aldrig själv anmäler när polismän går utanför lagen.
Bocken till trädgårdsmästare med andra ord.
Nog krävs en nyordning inom svenskt partiväsen - en ordning där vi medborgare kan vara aktiva i en "deltagande närdemokrati".
Därmed får hon mindre möjligheter att utifrån den plattformen fullfölja sitt engagemang i den frågan liksom i integritetsfrågor i övrigt. (Se annat inlägg nedan om hennes integritetsmotion.)
Hon beklagar dessutom att hon inte kan arbeta vidare för att folkpartiet skall återgå till en mera human kriminalpolitik. Efterträdaren Johan Batong Pehrson (fp, men knappast liberal) har redan gått ut och krävt hårdare tag. Det blir också svårare att föra kampen mot myndighetsmissbruk och byråkrati, t ex från Skatteverkets sida.
Men det är möjligt att fp-ledningen passade på att slå två flugor i en smäll. Johan Pehrson satt tills nu i Finansutskottet, och där gjorde han inget större väsen av sig. Kanske lika bra det...
Och inte fick han bli minister heller... Kan det vara så att partiledningen inte är helt nöjd med honom.
Så nu flyttar man ned honom från det prestigefyllda Finansutskottet till det "lägre" Justitieutskottet. Och petar Camilla åt sidan, för det måste vara rättning i leden. Och Johan Pehrson är ju dessutom förste partiinpiskare...
Därmed kanske det blir en vinst för Finansutskottet. Och det blir i dubbel mening en försämring för Justitie, Camilla ut och Johan in. Han med sin oförmåga att inse att buggning är en mycket tveksam metod i ett land där vi har en poliskår som aldrig själv anmäler när polismän går utanför lagen.
Bocken till trädgårdsmästare med andra ord.
Nog krävs en nyordning inom svenskt partiväsen - en ordning där vi medborgare kan vara aktiva i en "deltagande närdemokrati".
Camilla Lindbergs straffas för sitt FRA-motstånd
Läste en notis om att FRA-motståndaren Camilla Lindberg (fp) nu straffas av partiet.
Hon sparkas från sin plats i Jusitieutskottet och hamnar i Kulturutskottet.
Inget dåligt utskott, men hur ska hon där kunna hålla koll på hur de 15 punkterna genomförs?
Nu hittade jag en länk för de som vill läsa mer:
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/29692-folkpartiet-petar-fra-motstandare
Det är uppseendeväckande! Vilken fadäs av ett parti som kallat sig liberalt! Det är ännu en spik i kistan för det före detta liberala folkpartiet.
Numera det helt toppstyrda oliberala och ofolkliga partiet utan markkontakt.
Protestera!
Hon sparkas från sin plats i Jusitieutskottet och hamnar i Kulturutskottet.
Inget dåligt utskott, men hur ska hon där kunna hålla koll på hur de 15 punkterna genomförs?
Nu hittade jag en länk för de som vill läsa mer:
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/29692-folkpartiet-petar-fra-motstandare
Det är uppseendeväckande! Vilken fadäs av ett parti som kallat sig liberalt! Det är ännu en spik i kistan för det före detta liberala folkpartiet.
Numera det helt toppstyrda oliberala och ofolkliga partiet utan markkontakt.
Protestera!
Vad jag kräver av en riksdagspolitiker. Partierna igår och idag.
Nyligen fick jag en minnesskrift över hundra år i en politisk kommunförening. Det slående var hur partiet lokalt växte fram ideellt och genom stark övertygelse. Det startades lokala avdelningar i små byar likaväl som i större samhällen. Det var lokala krafter som samlades, och senare anslöt sig till partiet. En rörelse från gräsrötterna. Småfolk, som man sa förr.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.
Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.
Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.
Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.
Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.
Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.
Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.
Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.
Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.
Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.
Det var svårt att finna speciellt mycket dokumentation för hundraårsskriften, speciellt dess första 50 år, men vissa saker träder fram.
Folk samlades i tämligen stora skaror även för ett parti som inte var det största. Det fanns under många decennier inga som helst avlönade partifunktionärer. Det var frivilliga ombudsmän som cyklade runt mellan byarna, utan minsta ersättning. Det byggdes upp finmaskiga nät av lokalombud och kontaktmän. Frivilligt, ideellt, utan offentliga bidrag. Administrationen fanns i kavajfickan eller i en skrivbordslåda hos någon av dessa engagerade människor.
Partiet fanns "överallt", man utgick från gräsrötterna, man diskuterade och man hade en ideologisk övertygelse.
Idag ser samhället annorlunda ut. Partierna är idag en del av staten. Statsbidragsstödda så att de kan ha horder av anställda funktionärer, vare sig de är i regeringsställning eller i opposition. Och därtill de heltidsanställda politikerna, som älskar att kalla sig "arvoderade", de lever inte på svältlön precis.
Partierna idag har få medlemmar, men stora kanslier och mycket pengar.
Ideologisk debatt finns knappt bland de kvarvarande. Allt kommer uppifrån.
Folk är intresserade av politik, men de söker sig inte till partierna.
Det har lett till en skev rekrytering till politiska uppdrag. Gett plats för de, vars främsta intresse är att komma sig upp, vilket medfört att ideologi blivit en fasad man gömmer sig bakom, men utan djupare innehåll.
Den fria debatten förs på andra ställen än i riksdag och i partier. Det visas bland annat av FRA-debatten.
Egentligen är det två saker jag ser som grundkrav på en politiker. På alla politiker.
1) att han/hon har en genomtänkt samhällssyn, en ideologi. Inte att den är densamma som min, men att den är klar och tydlig - och genomtänkt.
2) att han/hon lyssnar på folk och är beredd att diskutera, att ge och ta argument och fakta. Inte att vara en vindflöjel. Men ha en öppen attityd - resonerande, inte vara överlägsen.
Det jag inte vill se hos politiker är den rena, råa maktkampen. För är det bara makten som gäller så är alla medel tillåtna och det finns ingen ryggrad betr åsikter och ideologi.
Betr den resonerande öppna attityden återfinner jag den i hög grad bland diskuterande bloggare. I mycket högre grad än bland dagens politiker. Dessa spelar ett spel på en scen för att imponera på passiva åskådare. De övertygar inte varandra.
Men, de övertygar allt mindre oss andra heller. Därför vill vi vara med.
Riksdagsledamöter väljs för en valkrets, inte för ett parti.
Därför ställer vi krav på dem.
Därför behöver vi ett nytt slags politiker; lyssnande ideologer.
14 oktober 2008
Avskaffa partierna - för demokratins skull!
Jag sätter utropstecken efter rubriken, men inte är det så helt självklart. Men en fråga väl värd att diskutera.
Alltså, jag noterar att riksdagens ledamöter i högst begränsad grad svarar på e-mail. Mina mer eller mindre privata likaväl som mer organiserade frågerundor från engagerade medborgare. Att de i FRA-debatten visat tecken på en ovilja att sätta sig in i sakfrågan.
Att de inte är överdrivet klara i ideologiska ställningstaganden.
Att de i mycket fungerar som partimegafoner, inte som individer.
Att allt de verkar vilja är att bli valda. Sedan ska vi väljare sitta tysta. Hålla käft tills vi får rösta nästa gång om fyra år.
Och under tiden ska ledamöterna (en alltför stor del av dem i alla fall) få sova sig igenom mandatperioden och trycka på knapparna ja el nej bara utifrån vilket block de representerar.
Sedan nytt val, men enda chansen att markera om man gillar en ledamot är ett ynka kryss.
Inget sätt att markera avståndstagande.
Det är ett alltför begränsat utrymme för verkligt personval.
Ett radikalt förslag - eller en tanke att grunna omkring:
Tänk om partierna skulle avskaffas!
Tänk om varje ledamot skulle tvingas ta självständig ställning till varje fråga.
Tänk om regeringen därigenom tvangs att argumentera både lättfattligt och välgrundat!
Tänk vilken skillnad - tänk vilken demokrati!
Alltså, jag noterar att riksdagens ledamöter i högst begränsad grad svarar på e-mail. Mina mer eller mindre privata likaväl som mer organiserade frågerundor från engagerade medborgare. Att de i FRA-debatten visat tecken på en ovilja att sätta sig in i sakfrågan.
Att de inte är överdrivet klara i ideologiska ställningstaganden.
Att de i mycket fungerar som partimegafoner, inte som individer.
Att allt de verkar vilja är att bli valda. Sedan ska vi väljare sitta tysta. Hålla käft tills vi får rösta nästa gång om fyra år.
Och under tiden ska ledamöterna (en alltför stor del av dem i alla fall) få sova sig igenom mandatperioden och trycka på knapparna ja el nej bara utifrån vilket block de representerar.
Sedan nytt val, men enda chansen att markera om man gillar en ledamot är ett ynka kryss.
Inget sätt att markera avståndstagande.
Det är ett alltför begränsat utrymme för verkligt personval.
Ett radikalt förslag - eller en tanke att grunna omkring:
Tänk om partierna skulle avskaffas!
Tänk om varje ledamot skulle tvingas ta självständig ställning till varje fråga.
Tänk om regeringen därigenom tvangs att argumentera både lättfattligt och välgrundat!
Tänk vilken skillnad - tänk vilken demokrati!
Strimmor av ljus betr integriteten.
Det finns trots allt lite ljus i tunnelns slut. Med det menar jag att trots FRA-lagen och Piratjägarlagen (som ännu inte tagits!) så finns det enstaka riksdagsledamöter som lagt motioner i sant liberal anda och inom viktiga områden med vidare giltighet.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Den viktigaste är nog folkpartisten Camilla Lindbergs motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk. Det är en ambitiös genomgång av vårt behov av ett privatliv, skyddat mot oönskade intrång och statlig inblandning.
Hon påpekar att Sverige har en svag lagstiftningen till skydd för privatlivet. Hon visar också att skyddet för privatlivet kan hotas av flera var för sig oberoende och ganska harmlösa mass- övervakningssystem. Den tekniska utvecklingen möjliggör ett sammanställande och analys av information som tidigare var alltför splittrad och mångfacetterad för att kunna utgöra något hot mot individens integritet.
Motionen har fyra förslag till beslut:
1. Införande av en integritetsbalk. 2. Att införa integritetsrevisioner. 3. Att införa obligatoriska integritetskonsekvensanalyser, samt 4. att införa förbud mot massövervakningssystem.
Det sista motiverar hon bland annat med att risken finns ... att system som tekniskt medför risker för massövervakning införs utan en tillräcklig analys av integritetsperspektivet. Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning.
Självfallet ser jag här en syftning som också har bäring på diskussionerna kring FRA-lagen.
Även Birgitta Ohlsson (fp) har en motion som också berör integriteten. Motion 2008/09:K331 Integritetskonsekvensutredning. Hon menar, full riktigt, att när lagar föreslås skall det, före beslut, finnas en integritetskonsekvensutredning, som visar hur den kan påverka medborgarnas personliga integritet. Kan man här ana kritik mot hur FRA-lagen tillkommit?
M-ledamoten Karl Sigfrid har en motion 2008/09:N433 om ACTA-avtalet och friheten på internet. Han skriver att på initiativ av USAm fl länder och EU förhandlas det nu fram ett internationellt antipitratavtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA). Istället för att gå via de vanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer dessa aktörer att förhandla multilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Förhandlingarna hålls hemliga. Varken lagstiftare eller allmänhet har insyn.
Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag söka i resenärers datorer efter vissa typer av olagligt material. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.
Mot den bakgrunden vill Sigfrid att Sverige bör verka för att ACTA-avtalet förhandlas fram i full öppenhet. Likaså vill han att Sverige bör säkerställa att det inte sluts ett ACTA-avtal som medför censur, avstängningar från Internet eller andra inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Slutligen vill han att EU:s civilrättsliga sanktionsdirektiv ej bör införlivas i svensk lagstiftning på ett sätt som urholkar den enskildes integritetsskydd.
Detta ser jag som ett välkommet apropå till den Piratjägarlag som regeringen föreslagit.
Ska privatföretag få göra det inte polisen får göra? Avledningsmanöver eller ”bara” ideologisk blackout?
Om regeringens lagförslag beträffande "Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område".
Jag är ingen fildelningsentusiastisk piratpartist. (Men i FRA-frågan har vi mycket likartade åsikter. Kanske även i några andra avseenden, men knappast i allt.) Möjligen är det därför som jag inte tyckt mig ha anledning att fördjupa mig i regeringens förslag om en lag som ska ge privata företag något som kan betecknas som polisiära uppgifter när det gäller fildelning.
Eller så värjer jag emot det som tar bort uppmärksamheten från den integritetskränkande FRA-lagstiftningen. Jag känner en djup upprördhet över att inte riksdagsledamöterna satt sig in i denna utan bara viftar bort frågor och fakta och lyder partipiskorna. Min upprördhet bottnar alltså i att jag ser hot mot demokratiska värden.
Nu ser jag att demokratiska värden hotas även av detta nya lagförslag, om hur privatföretag ska träda i polisens ställe. Det skadar rättssäkerheten och förtroendet för Sverige som en rättsstat. (I likhet med FRA-lagen.)
Regeringen försöker nu slå i oss att EU ålägger oss detta. Men EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.
Varför då denna lag?
Jag menar att det är polis som ska utreda lagöverträdelser, inte privatföretag. Det är den viktiga principfrågan. Hur kan det komma sig att det läggs ett sådant förslag – på tvärs emot en så grundläggande rättsprincip?
Det är alltså dags att ställa frågor till de enskilda riksdagsledamöterna om detta ämne också – inte bara om FRA.
Risken är att detta förslag kan röstas igenom av en majoritet, som inte sätter sig in i frågan, och som pga blockpolitiken röstar i grupp. Precis som den inte satte sig in i FRA-frågan. En riksdag som i likhet med regeringen tappat den ideologiska kompassen, som inte ser när ett demokratiskt värde som rättssäkerhet är i fara!
Någon antydde att detta är en avledningsmanöver. Kanske - kanske inte.
Det är möjligt att det faktiskt är så att det kommit in fel personer i regeringen, som är lättpåverkade till förmån för mörkermän som bara vill ha lagar som gynnar dem själva.
Alltså, vi har en situation med en ideologiskt svag regering, som styrs av byråkrater och lobbyister, och en rädd eller okunnig riksdag!
Tänk om riksdagen kunde slå oss med häpnad och med kraft avslå detta. Det skulle inte få oss att förlåta dess missgrepp med FRA-lagen. Men ändå i någon mån ge oss ett hopp om att den inte somnat in helt.
Jag är ingen fildelningsentusiastisk piratpartist. (Men i FRA-frågan har vi mycket likartade åsikter. Kanske även i några andra avseenden, men knappast i allt.) Möjligen är det därför som jag inte tyckt mig ha anledning att fördjupa mig i regeringens förslag om en lag som ska ge privata företag något som kan betecknas som polisiära uppgifter när det gäller fildelning.
Eller så värjer jag emot det som tar bort uppmärksamheten från den integritetskränkande FRA-lagstiftningen. Jag känner en djup upprördhet över att inte riksdagsledamöterna satt sig in i denna utan bara viftar bort frågor och fakta och lyder partipiskorna. Min upprördhet bottnar alltså i att jag ser hot mot demokratiska värden.
Nu ser jag att demokratiska värden hotas även av detta nya lagförslag, om hur privatföretag ska träda i polisens ställe. Det skadar rättssäkerheten och förtroendet för Sverige som en rättsstat. (I likhet med FRA-lagen.)
Regeringen försöker nu slå i oss att EU ålägger oss detta. Men EG-domstolen har beslutat att det är upp till varje medlemsland att besluta om detta direktiv skall bli lag eller inte. Sverige behöver alltså inte alls införa denna lag.
Varför då denna lag?
Jag menar att det är polis som ska utreda lagöverträdelser, inte privatföretag. Det är den viktiga principfrågan. Hur kan det komma sig att det läggs ett sådant förslag – på tvärs emot en så grundläggande rättsprincip?
Det är alltså dags att ställa frågor till de enskilda riksdagsledamöterna om detta ämne också – inte bara om FRA.
Risken är att detta förslag kan röstas igenom av en majoritet, som inte sätter sig in i frågan, och som pga blockpolitiken röstar i grupp. Precis som den inte satte sig in i FRA-frågan. En riksdag som i likhet med regeringen tappat den ideologiska kompassen, som inte ser när ett demokratiskt värde som rättssäkerhet är i fara!
Någon antydde att detta är en avledningsmanöver. Kanske - kanske inte.
Det är möjligt att det faktiskt är så att det kommit in fel personer i regeringen, som är lättpåverkade till förmån för mörkermän som bara vill ha lagar som gynnar dem själva.
Alltså, vi har en situation med en ideologiskt svag regering, som styrs av byråkrater och lobbyister, och en rädd eller okunnig riksdag!
Tänk om riksdagen kunde slå oss med häpnad och med kraft avslå detta. Det skulle inte få oss att förlåta dess missgrepp med FRA-lagen. Men ändå i någon mån ge oss ett hopp om att den inte somnat in helt.
12 oktober 2008
Jakten efter skatten vid regnbågens slut - om Volvo, ekonomi, inflation, girighet och finanskrasch.(1.1)
I dessa dagar snurrar rent ofattbara belopp runt i nyheterna om finanskraschen, som nu tycks omfatta hela världen, efter viss eftersläpning i Latinamerika.
Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.
Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.
Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.
OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.
Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.
Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).
Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.
Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.
Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.
Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.
Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.
Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.
Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.
Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.
Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.
Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.
Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.
Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?
Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.
Hundratals miljarder dollar, hundratals miljarder kronor. Det är som helt bottenlösa hål som öppnar sig. Bottenlösa - ingen markkontakt. Det som började som en kris i fastighetsmarknaden i USA, plus en begynnande konjunkturavmattning, det blev en bankkris och en finanskrasch som hotar hela länder. Inte "bara" börsmarknaderna kraschar.
Det är ju så att till och med reella värden försvinner på grund av en psykologisk hysteri. Det är inte bara finansbubblorna som punkterats.
Under några dagar sa Sveriges finansminister och riksbankschef att svensk ekonomi och svenskt bankväsen var i grunden stabila. Men vad hjälper det när världsekonomin råkat i gungning?
Pengarna snurrar, sedelpressarna går för högvarv. Om än det mesta sker genom noteringar i datorer.
Ett besked om att tretusen Volvoarbetare ytterligare kommer att bli av med sina jobb, ger rysningar. Bilarna säljs inte. Då säger regeringen, efter en liten tvekan, vi plussar på med 1,5 miljard till AMS/AF. Det är en halv miljon per skalle.
OK, en del var varslande tidigare, och det är underentreprenörer som drabbas också. Men det är inte den exakta summan per individ som är det mest intressanta. Utan det är att det öses ut pengar utan att de sättas i någon relation till hur de kan ge effekt.
Ger de effekt genom att skjutsas in i AMS-byråkratin? Inte då! I vart fall inte i proportion till summan.
Säg att hälften av de som nu varslas kommer att ha nya jobb, som de fixat själva, ganska snart. Det verkar rätt rimligt. Och ytterligare kanske en fjärdedel inom ett år, i något fall genom lite extra "omskolning" annars genom eget initiativ.
Återstår kanske en fjärdedel. Personer som genom slumpen, att de av personliga skäl inte kan flytta och andra faktorer, inte kunnat få jobb. De skulle behöva en mera rejäl A-kassa än dagens. Plus andra stöd. Stöd, som erfarenheten visar att de inte kan få i denna papperstuggande byråkrati som kallas AMS/AF. Att utarma A-kasseersättningen gör att folk blir för koncentrerade på den dagliga överlevnaden i stället för att våga tänka och agera mera aktivt för nya jobb eller andra sätt för försörjning (som att starta eget efter att ha hittat en bärkraftig idé).
Känner någon till någon som fått ett jobb genom AF??? Inte jag i vart fall. Men en arbetslös är tvungen att springa där för "planeringssamtal" etc stup i kvarten. En deprimerande syssla som inte leder någonstans. Arbete får man bara genom egna aktiviteter.
Den "upplysningsverksamhet" som man med lite välvilja kan anse att AF bedriver borde kunna skötas både billigare och mera effektivt på annat sätt.
Inte heller skulle det leda någonstans att stoppa mera pengar i halsen på Volvo/Ford. Jag har svårt att se att statliga (skattebetalar-)pengar ska ge konstgjord andning till en branch som måste omstrukturera sig själv.
Knuten är ju att de bilar som ska användas i fortsättningen MÅSTE bli oerhört mycket mera bränslesnåla, drivas på annat sätt än med dyr bensin eller etanol, i sig bli MYCKET billigare.
Alltså högre krav och lägre kostnader.
Att stoppa in skattepengar ger bara en totalt höjd kostnadsnivå vilket gör att Sverige får sämre konkurrenskraft generellt.
Och flyttar all bilproduktion till Kina och Indien så kanske bilarna blir marginellt billigare, men med högre vinster till investerarna. Men troligen blir det inte lika angeläget att producera miljö- och energisnåla bilar där.
Vanliga inkomsttagare har ingen glädje av en hyperinflation, tvärtom.
Men inte bara s.k. ekonomer och politiker saknar markkontakten.
Även vanliga debattörer lever i någon slags bubbla där allt handlar om stora pengar. De finns de som säger att en halv mille är för lite att starta ett företag med.
Hoppsan. De flesta företag startar med mycket mindre. Startas av kvinnor med några tio tusen i insats.
Och varför skulle banker låna ut stora pengar i osäkra företag , det ger ju krascher. De flesta småföretag sysselsätter bara företagaren själv. Eller någon enda ytterligare. Det är inte den giriga drömmen om stora vinster och att ha ett storföretag som driver på. Det är bara så att man vill ha en rimlig försörjning. Och det är väl bra nog det.
Förutom girigheten, eller är det kanske en del av den, så är det storhetsvansinnet som driver fram finanskriser/krascher.
Utveckling och tillväxt är givetvis bra, om det sker utan att blåsa upp ekonomiska bubblor.
Framsynthet och vilja att expandera är bra, men det skadar inte att hålla kontakt med verkligheten också. Att inse att lån skall betalas. Att låga räntor inte är för all framtid givna. Att konjunkturer inte bara går upp utan även ner. Att bank- och finansanalytiker glömmer erfarenheterna efter redan ett par år är oförlåtligt.
Att inse att det ska finnas säkerhet för lån, och möjligheter för låntagaren att betala av både lånet och räntorna.
Inse att i ett normalläge så vinner ingen på en inflationsekonomi. Inte ens låntagaren. Eftersom det inte finns gratis pengar. På något sätt skall allt betalas i slutänden.
Dessutom är inflationen något som gröper ur köpkraften extra mycket för låg- och medelinkomsttagare eftersom de knappast kan överkompensera sig. Och korv och limpa kostar lika mycket för alla. Nominellt höga löner gör ”bara” att jobb prissätts bort från marknaden. Samtidigt som pengarna blir mindre värda.
Det är inget självändamål att reglera sönder den fria marknaden. Men det måste finnas spelregler, präglade av sunt förnuft och av lärdomar av tidigare kriser, så att inte den fria marknaden tar död på sig självt i en anarkistisk rusning efter skatten vid regnbågens slut.
Såväl politiker som de som på olika sätt sysslar med finansiella affärer måste faktiskt inse och ta ansvar för att erfarenheter tas tillvara.
Varför ska de annars sitta där de gör? Inte bara för sina fina löner (med mera) väl?
Bush är inte oskyldig. Men inte heller Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Inte heller Göran Persson. Och inte bankdirektörerna heller, de som vill behålla sina bonusar trots kraschen.
Behövs ett liberalt parti?
För den som är intresserad av den svenska demokratins framtid har jag skrivit ett inlägg på bloggen "Liberal 2010".
Det är en kommentar till en annan bloggares fundering, som startade i tanken "Fp+s=sant", vilket jag diskuterar vidare med en fundering kring dagens partisituation, om blockpolitik mm.
Se länken: http://liberal2010.blogspot.com/2008/10/finns-en-chans-fr-fp-att-samarbeta-med.html
Jag skriver där om det kanske till och med behövs ett nytt parti, för att åstadkomma den förnyelse av demokratin som verkar behövas.
Nu i spåren av FRA-affären.
Det är en kommentar till en annan bloggares fundering, som startade i tanken "Fp+s=sant", vilket jag diskuterar vidare med en fundering kring dagens partisituation, om blockpolitik mm.
Se länken: http://liberal2010.blogspot.com/2008/10/finns-en-chans-fr-fp-att-samarbeta-med.html
Jag skriver där om det kanske till och med behövs ett nytt parti, för att åstadkomma den förnyelse av demokratin som verkar behövas.
Nu i spåren av FRA-affären.
10 oktober 2008
Vad har Gutenberg med FRA och demokrati att göra? (1.1)
Vi vet att boktryckarkonsten hade både politisk och religiös sprängkraft. Den möjliggjorde att katolska kyrkans monopol över själarna bröts. Biblar trycktes på det språk människor kunde läsa och därmed uppstod olika protestantiska rörelser. Det blev också lättare att sprida och ta del av politiska idéer genom både böcker och små pamfletter som utvecklades till tidningar. Liberalismen fick spridning, och demokratin började sakta men säkert spridas över västeuropa och nordamerika.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.
Envåldshärskare och andra diktatorer lärde sig snabbt att hata journalister och författare, dvs människor som använde det nya mediet.
I slutet av 1900-talet kom datorer, mobiltelefoner, men framför allt internet, som gjorde kommunikationen mellan människor mycket snabbare och bredare. På internet finns inte det filter som tidningar, radio och teve har.
I arabvärlden hyser man nu stort hopp om att internet skall sprida demokratiska idéer på ett sätt som inte har fungerat genom traditionella media, vilka enklare har kunnat kontrolleras av makthavarna.
I Kina söker regeringen hindra att all information skall komma ut på internet, men frågan är hur länge det går? Kan kommunistregimen på sikt hindra att internet bidrar till en allt friare tillgång till information och debatt?
Det finns dock en vilja att stävja internet även på andra håll. En del på grund av att man tror att internet i sig är farligt, andra då man inser att det är farligt (för makten) med fri information och möjligheten till snabb debatt - till och med över gränserna. Denna skepsis finns också i västliga demokratier, inklusive Sverige. Jämför gärna med frågan om FRA-lagen och debatten kring den.
De etablerade partierna har emellertid inte insett att internet har en demokratisk sprängkraft, en kraft de själva inte längre har. Partierna kan inte hantera internet. De sätter upp hemsidor, och partifunktionärer får e-mailadresser. Men inte mycket mera. De ser internet som ett sätt att sprida propaganda, som envägskommunikation från partiet till väljarna. De ser inte att internet är till för diskutera med folket, för tvåvägskommunikation.
Det är intressant att i den mån som ”ledande” politiker har hemsidor eller bloggar, så finns där ofta ingen kommentarfunktion. Det finns däremot som regel på de bloggar som ”vanligt” folk har. En lärdom av FRA-debatten (också) är att många politiker inte svarar på mail ens. Det är som att de inte vill kommunicera med sina väljare. De ogillar att höra folkets röst, möjligen eftersom den inte säger det de vill höra.
Internet har den egenskapen att den sprider information till nya grupper (precis som boktryckarkonsten), inte bara till en mindre grupp politiker eller politiska kommentatorer i tidningar, och den gör det snabbt! Mycket snabbt!
Där på internet väcks frågor som folk anser intressanta, de stöts och blöts i ett gigantiskt grupparbete om de väcker ett bredare intresse. Folk vill vara med, söker varandra och hjälper generöst varandra med både fakta och synpunkter. Det är en öppen värld.
Så annorlunda än den värld där partierna finns. Internetfolket ser att politikerna lever i en värld för sig, en liten värld.
På internet finns alla slags människor, jurister, tekniker, dataexperter och alla andra slags experter. Här märker man att de demokratiska idealen lever kvar, även om många inte använder det fikonspråk som en del politiker älskar. Det talas klartext.
Sålunda, boktryckarkonsten öppnade för nya idéer. Ett folkligt engagemang uppstod bl a för demokratin. På samma sätt är det med internet. Den svenska demokratin har stelnat, men folk bryr sig.
De svenska partierna växte upp genom att dess idéer spreds genom skrifter och tidningar och människor med ideologiska övertygelser. Det fanns lokalavdelningar för de flesta partier i snart sagt varje liten by, i ett land med hälften så många invånare som idag.
Nu tvinar partierna. Medlemmarna flyr de partier som blivit en del av staten, med statliga och kommunala bidrag. Riksdagsledamöterna ser sig allt oftare som överhet, som statliga representanter som ska kontrollera folket (jfr igen med FRA-frågan).
Det nya mediet är internet, som snabbar upp och breddar kommunikationerna mellan människor. På internet godtar man inte att partierna inte lyssnar. Folket vill vara med, vill samtala med makten. Vill ställa politikerna till svars för vad de gör - och inte gör - i riksdagen. Genom medborgarjournalistik på internet har vi upptäckt (eller rättare sagt, fått bekräftat) att det tydligen är byråkraterna som styr över politikerna. Politiker som inte ”orkar” sätta sig in i alla frågor. På internet avslöjas att det finns politiker som är snorkiga, otrevliga och okunniga, sådana som argumenterar utan argument. Eller som inte alls deltar i debatt, som inte svarar på mail.
OK, det finns undantag, men de är då ofta nertryckta av att läsa in myriader av handlingar till mindre viktiga frågor och/eller av partipiska.
De som tillhör den stora skara medborgare, som använder internet, har också upptäckt att traditionella media (i USA kallade gammelmedia), som dagspress och faktiskt även radio/teve, de fungerar ofta som ett filter, som sorterar bort information och debatter, och de kan till och med tjänstgöra som partimegafoner i stället för kritiska granskare med olika ideologiska utgångspunkter.
FRA-frågan är ett belysande exempel. De makthavande ville ha tyst i leden och ett snabbt beslut. När det inte gick så togs partipiskan fram. Söndra-härska-taktiken användes för att låsa in interna kritiker i snabbt hopsnickrade (dåliga) s.k. kompromisser. FÖR självständig gentemot sitt parti är det inte hälsosamt att vara i Sverige. Det lyckades också i stort sett att skapa tystnad inom partierna (tillfälligt?) och man lät pressen ge sken av att debatten och frågan är död.
Gånge denna kalk ifrån oss, hoppades Allan Widman i fps partiorgan Nu.
Men, de har fel. Oron inom partierna finns kvar om än något dämpad, åtminstone i några partier. Oppositionen har väckt motioner om att riva upp lagen (lagpaketet). En oro finns också eftersom inget parti har begärt eller fått mandat av väljarna att stifta denna lag.
Det vet man på internet, bland de upplysta bloggarna. Den mängd jurister och tekniker där som skärskådat lagen har funnit den undermålig. Så lappad och lagad och full av ofullkomligheter och brister att den helt enkelt måste rivas upp, utredas och hela historien tas om från början med rätt infallsvinklar som inkluderar den personliga integriteten från början.
FRA-frågan har visat behovet av en författningsdomstol, som kollar om lagarna strider emot grundlagen, den har visat behovet av ett betydligt starkare inslag av personval så att politiker bättre kan ställas till ansvar, den har visat behovet av en pånyttfödelse av partisystemet och demokratin och av riksdagsledamöter med civilkurage som kan och vågar fungera som en gång i tiden Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile gjorde.
(Tillägg: Hedin verkade för runt 100 år sedan, Svensson för ca 50 år sedan. Är det inte dags för åtminstone en kraftfull politiker nu - med samma kraft och lidelse för en demokrati i den enskilda människans tjänst!? )
Och framför allt: vi måste få politiker som kan och vill kommunicera med folket. Att de inser att de själva måste delta i det medborgerliga samtal som förs i det nya, breda och kunniga mediet som heter internet. Samtala, diskutera, inte spela överlägsna och tillrättavisande.
Ett halvdussin personer som dricker kaffe ihop i en bidragsfinansierad partilokal, de är inte folket. Folket är större än så, och vill delta i politiken. Vi vill inte bara sitta som åskådare och se hur små grupper spelar om makten, och som inte verkar ha några speciellt synbara ideologiska förankringar.
09 oktober 2008
Vad bör, ska och vad kan politiker göra?
Några bloggkommentarer föranleder dessa reflexioner.
FRA-lagen i sig självt, juridiskt-tekniskt, politiskt/ideologiskt, dess politiska handläggning (jfr Hans Lindblads artiklar på denna blogg), integritetsfrågan mm är ett tecken på att rättssäkerheten naggas i kanten alltmer.
Därför är det viktigt att lagen rivs upp, utreds i botten och görs om rätt. Detta för att få den uppmärksamhet som principen om rättssäkerhet och överensstämmelse med grundlagen innebär.
Därmed kan kanske på sikt en uppriven, utredd och ny FRA-lag stärka rättsäkerheten även på andra områden.
Som det är nu verkar medborgarnas vakenhet krävas på alltför många områden.
Det väcker frågan: VAD GÖR RIKSDAGENS LEDAMÖTER? Vad kan de göra, vad ska de göra?
Varför fungerar de inte som integritetsombudsmän - allihopa?
Är det så att de dränks i oväsentliga pappersmängder, så att de inte hinner med eller orkar upptäcka de viktiga principiella frågorna? '
Eller saknar de i alltför hög grad de egenskaper som Adolf Hedin och Svensson i Ljungskile hade?
Saker som framkommit under denna debatt väcker även frågan om hur lagar stiftas.
Så saknas t ex i vänsterns motion om att riva upp FRA-lagspaketet en väsentlig laghänvisning.
Och de 15 punkterna, liksom andra tillägg är så bemängda med oklarheter att man baxnar.
Då ropas på att experter ska kallas in för.
Men - lagar SKA stiftas av politiker. Dock - de ska ha experter inom olika områden till sin hjälp. Inte för att dessa experter, som lätt råkar bli byråkrater, ska bestämma.
Utan för att de ska formulera lagarna så att lagarna blir som politikerna VILL, men som de inte själva kan utforma dem.
De, politikerna, har ju diverse hjälpredor idag - både av administrativt och politrukliknande slag, och jurister och tekniker. Dock verkar det inte räcka. Varför inte?
En kul - och måhända tankvärd - innovation har väckts på internet i olika bloggar; att kanske skulle lagförslag först läggas ut på internet - för att kunna kollas på sina konsekvenser. Som ett slags informell remissrunda!
Bland internets bloggare finns ett oändligt antal experter, som kan nagelfara lagförslag. Dessutom helt ideellt!
FRA-lagen i sig självt, juridiskt-tekniskt, politiskt/ideologiskt, dess politiska handläggning (jfr Hans Lindblads artiklar på denna blogg), integritetsfrågan mm är ett tecken på att rättssäkerheten naggas i kanten alltmer.
Därför är det viktigt att lagen rivs upp, utreds i botten och görs om rätt. Detta för att få den uppmärksamhet som principen om rättssäkerhet och överensstämmelse med grundlagen innebär.
Därmed kan kanske på sikt en uppriven, utredd och ny FRA-lag stärka rättsäkerheten även på andra områden.
Som det är nu verkar medborgarnas vakenhet krävas på alltför många områden.
Det väcker frågan: VAD GÖR RIKSDAGENS LEDAMÖTER? Vad kan de göra, vad ska de göra?
Varför fungerar de inte som integritetsombudsmän - allihopa?
Är det så att de dränks i oväsentliga pappersmängder, så att de inte hinner med eller orkar upptäcka de viktiga principiella frågorna? '
Eller saknar de i alltför hög grad de egenskaper som Adolf Hedin och Svensson i Ljungskile hade?
Saker som framkommit under denna debatt väcker även frågan om hur lagar stiftas.
Så saknas t ex i vänsterns motion om att riva upp FRA-lagspaketet en väsentlig laghänvisning.
Och de 15 punkterna, liksom andra tillägg är så bemängda med oklarheter att man baxnar.
Då ropas på att experter ska kallas in för.
Men - lagar SKA stiftas av politiker. Dock - de ska ha experter inom olika områden till sin hjälp. Inte för att dessa experter, som lätt råkar bli byråkrater, ska bestämma.
Utan för att de ska formulera lagarna så att lagarna blir som politikerna VILL, men som de inte själva kan utforma dem.
De, politikerna, har ju diverse hjälpredor idag - både av administrativt och politrukliknande slag, och jurister och tekniker. Dock verkar det inte räcka. Varför inte?
En kul - och måhända tankvärd - innovation har väckts på internet i olika bloggar; att kanske skulle lagförslag först läggas ut på internet - för att kunna kollas på sina konsekvenser. Som ett slags informell remissrunda!
Bland internets bloggare finns ett oändligt antal experter, som kan nagelfara lagförslag. Dessutom helt ideellt!
08 oktober 2008
Civilkurage, respekt och Hans Lindblad
I ett mail till mig utvecklar Hans Lindblad en aning resonemanget om civilkurage och när man kan ha respekt för andras åsikter.
Jag vet att Hans inte har något emot att jag sprider hans åsikter, så jag tillåter mig att citera ett stycke, där han själv kommenterar sin artikel nu senast.
"Jag relaterar (till) John Kennedys bok om politiskt kurage. Han tar upp ett antal politiker som stått fast vid sin uppfattning även när de mött mycket starkt motstånd. Ett av de exempel Kennedy för fram är senator Taft (som senare förlorade mot Eisenhower ifråga om att bli republikanernas presidentkandidat 1945). Det Kennedy tar upp är Tafts kritik mot Nürnbergprocessen mot naziledarna, där Taft menade att domstolen inte byggde på etablerade grunder. Kennedy delade absolut inte Tafts åsikt, men han fann att Taft hade kurage genom vidhålla sin uppfattning, alltså att han tog självständig ställning och inte vek ned sig bara för att han hade många emot sig."
Hans Lindblad skriver vidare att han kan respektera riksdagsledamöter avsett om de i sak är för eller emot att FRA får spana i kablar.
"Däremot har jag svårt för ledamöter som före valet varit negativa mot att ge FRA ökade befogenheter men sedan efter valet byter sida."
Alltså, att de som efter att ha hamnat i regeringssits plötsligt vill spana på folk, fastän de tidigare var emot det.
Vidare ställer sig Hans frågande till de ledamöter som fram till för någon vecka sedan menade att det för landets säkerhet var viktigt att FRA fick de befogenheter Odenberg och sedan Tolgfors begärde.
"Hur kan de nu, strax efter, godta att FRA får betydligt snävare ramar för sitt agerande? Antingen vilseledde de medborgarna och överdrev hoten, eller också bryr de sig nu mycket mindre om de hot de själva ansett vara allvarliga."
Jag vill gärna att debatt förs i hyfsade former, även om jag kan förstå att man i upprörda ögonblick tar till mindre rumsrena uttryck. Som regel kan och bör man skilja på sak och person, och kunna respektera varandra också när man har olika åsikter. Är de väl genomtänkta och/eller ideologiskt grundade så är det dessutom ganska lätt att känna respekt.
Det bör också respekteras att personer kan känna osäkerhet i frågor där de inte är informerade, eller känner att de inte övertygats av den information de fått. Eller om de utsatts för starka påtryckningar från på olika sätt "närstånde". Att det då kan ta tid att komma fram till ett eget ställningstagade, eller att man ändrar ett ställningstagande efter det man fått mera information och hunnit tänka igenom frågan vidare.
Däremot är det svårt att respektera åsikter som inte är förenade med insikter. Liksom att ställningstaganden ändras till exempel om man för tillfället är majoritetsställning i stället för i opposition.
Och det är svårt att förstå, som i FRA-frågan, att det som ena stunden är så väldigt viktigt, den andra stunden är så oviktigt att man utan vidare kompromissar bort det.
Jag vet att Hans inte har något emot att jag sprider hans åsikter, så jag tillåter mig att citera ett stycke, där han själv kommenterar sin artikel nu senast.
"Jag relaterar (till) John Kennedys bok om politiskt kurage. Han tar upp ett antal politiker som stått fast vid sin uppfattning även när de mött mycket starkt motstånd. Ett av de exempel Kennedy för fram är senator Taft (som senare förlorade mot Eisenhower ifråga om att bli republikanernas presidentkandidat 1945). Det Kennedy tar upp är Tafts kritik mot Nürnbergprocessen mot naziledarna, där Taft menade att domstolen inte byggde på etablerade grunder. Kennedy delade absolut inte Tafts åsikt, men han fann att Taft hade kurage genom vidhålla sin uppfattning, alltså att han tog självständig ställning och inte vek ned sig bara för att han hade många emot sig."
Hans Lindblad skriver vidare att han kan respektera riksdagsledamöter avsett om de i sak är för eller emot att FRA får spana i kablar.
"Däremot har jag svårt för ledamöter som före valet varit negativa mot att ge FRA ökade befogenheter men sedan efter valet byter sida."
Alltså, att de som efter att ha hamnat i regeringssits plötsligt vill spana på folk, fastän de tidigare var emot det.
Vidare ställer sig Hans frågande till de ledamöter som fram till för någon vecka sedan menade att det för landets säkerhet var viktigt att FRA fick de befogenheter Odenberg och sedan Tolgfors begärde.
"Hur kan de nu, strax efter, godta att FRA får betydligt snävare ramar för sitt agerande? Antingen vilseledde de medborgarna och överdrev hoten, eller också bryr de sig nu mycket mindre om de hot de själva ansett vara allvarliga."
Jag vill gärna att debatt förs i hyfsade former, även om jag kan förstå att man i upprörda ögonblick tar till mindre rumsrena uttryck. Som regel kan och bör man skilja på sak och person, och kunna respektera varandra också när man har olika åsikter. Är de väl genomtänkta och/eller ideologiskt grundade så är det dessutom ganska lätt att känna respekt.
Det bör också respekteras att personer kan känna osäkerhet i frågor där de inte är informerade, eller känner att de inte övertygats av den information de fått. Eller om de utsatts för starka påtryckningar från på olika sätt "närstånde". Att det då kan ta tid att komma fram till ett eget ställningstagade, eller att man ändrar ett ställningstagande efter det man fått mera information och hunnit tänka igenom frågan vidare.
Däremot är det svårt att respektera åsikter som inte är förenade med insikter. Liksom att ställningstaganden ändras till exempel om man för tillfället är majoritetsställning i stället för i opposition.
Och det är svårt att förstå, som i FRA-frågan, att det som ena stunden är så väldigt viktigt, den andra stunden är så oviktigt att man utan vidare kompromissar bort det.
Veteranerna säger ifrån!
Bengt Westerberg sa nyligen ifrån i FRA-frågan, liksom han gjort i frågan om övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen. Maria Leissner och Ola Ullsten sa också ifrån betr FRA-lagen. Hans Lindblad har tagit upp flera aspekter betr FRA-frågans hantering av dagens partiledning. Han har liksom Bengt Westerberg inte heller gillat fp´s vacklande betr övergångsreglerna.
Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.
En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.
Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?
Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.
Kritiska liberaler, som i det längsta är lojala men som till slut måste säga ifrån pga sina liberala samveten.
En som inte heller kan hålla tyst nu är fd statsministern Ingvar Carlsson (s). Det som fått honom att bli orolig är hur finanskrisen sköts. Han anser att det borde föras samtal över blockgränserna för att möta krisen och hur den kommer att slå mot Sverige. Där har han fått rätt också av Bengt Westerberg.
Men vare sig Carlsson eller Westerberg har märkt några tecken på samarbetsvilja hos dagens parter. Reinfeldt uttalade sig med uttalad kyla om tanken.
Att Tomas Östros då hakade på är kanske inte förvånande, även om måhända finansutskottet inte är bästa plats att föra dessa samtal. Däremot tror jag det är en god sak att ledande politiker håller dörrarna öppna för samtal så att överenskommelser kan nås i frågor som denna. Att minska finanskrisens och lågkonjunkturens skadeverkningar nere i Sverige kan inte vara något ideologiskt skiljande mellan partierna?
Det är synnerligen ovanligt att avgångna partiledare eller andra ledande politiker tar till orda i aktuella politiska frågor, speciellt då om de har annan uppfattning än dagens politiker.
Men det kanske skulle behövas att de gjorde det oftare.
Finanskrisen dämpar intresset för FRA-frågan
Vi måste inse det, den akuta finanskrisen, börs- och bankoron, det tar bort en stor del av intresset för FRA-frågan. Framförallt gäller det hos mera lindrigt intresserade och hos (gamla) massmedia. Men - även hos oss engagerade. Vi kan inte värja oss, finanskrisen oroar också oss.
Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...
När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.
Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.
Samtidigt är det så, att finanskrisen kan inte speciellt många göra något åt. Inte ens för de av oss som är ekonomer. Ansvar och beslut tas på annan nivå. Vi kan diskutera och möjligen skicka något mer eller mindre initierat varningsrop om sakernas tillstånd, men ...
När det gäller FRA-frågan har vi dock ändå en chans att påverka. Vi har redan gjort det, mer än någon kunde tro för ett halvår sedan, om än inte riktigt som vi hoppats. Genom internet kan vi hålla frågan levande, och bevaka vad som händer och inte händer.
Och så ska vi inte glömma de viktiga brister i demokratin som frågan blottat. Och som t ex Hans Lindblad diskuterat till vissa delar på denna blogg.
07 oktober 2008
Hans Lindblad: Turerna i FRA-frågan är utan motstycke.
Här ännu en artikel jag fått av byråkratbekämparen, integritetsvärnaren och försvarsexperten Hans Lindblad (fp). F d riksdagsman. Rekommenderas till läsning!
"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.
På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.
”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.
Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.
Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!
Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.
Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.
I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.
Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?
Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.
Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.
Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.
De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.
Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.
Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?
Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.
Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?
Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.
Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.
Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.
Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.
Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.
Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.
FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.
Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?
FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.
Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.
Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.
Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.
Hans Lindblad. "
Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.
"Turerna kring FRA-frågan innehåller moment som torde sakna motstycke i riksdagens historia. Konflikten mellan förment statsintresse och individens integritet är däremot inget nytt, den motsättningen fanns redan långt innan Sverige blev demokrati. Vi känner igen den från konventikelplakatet, lösdriverilagen, samelagstiftningen, tvångssteriliseringar, krigsårens arbetsläger, IB och mycket annat.
På den enskildes sida
Två svenska parlamentariker står i en klass för sig själva genom att ta enskildas parti mot överhet i form av koncentrerad makt och byråkratvälde, Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskile, båda liberaler.
”Folktribunen” Hedin var riksdagsman i omgångar från 1870 till sin död 1905, och under hela denna tid hade han ständiga strider för enskilda mot övergrepp av olika slag. I samband med tvåkammarriksdagens tillkomst gav han 1867 i 15 anonyma brev, först i en tidning och sedan som broschyr, ett framsynt och märkligt täckande program för område efter område. Det första sakområdet beskrev han som ”Ämbetsmannaväldet i Sverige”.
Hedin var svår att ha att göra med tyckte många, han ruckade aldrig på sina ideal för att göra någon till lags. Jag noterade med visst vemod att när folkpartiet 2005 hedrade Hedin på hundraårsdagen av hans bortgång så betonade de närvarande aktiva politikerna starkt hans roll som de svenska socialförsäkringarnas store pionjär men betydligt mindre hans roll som byråkratins främste övervakare.
Svensson i Ljungskile myntade begreppet ”allmakt” om statligt förmynderi över medborgare. Ensam i riksdagen tog han upp raden av rättsskandaler i början av 50-talet, med rötter in i hovet, domstolar och polisledning. Man kan säga att han i riksdagen drev den granskning av maktövergrepp mot enskilda som Vilhelm Moberg samma tid gjorde i artiklar, en pjäs och boken ”Det gamla riket”. Båda märkligt lika till utseende, framtoning och attityd, totalt omutliga och lika tjurskalliga som Hedin kunde vara, men Moberg samtidigt förbålt rolig. Riksdagen kom omsider att göra en särskild lagändring ”Lex Ljungskile”, för att säkra parlamentarikers möjlighet som granskare!
Hedin som förebild
Under mina riksdagsår sökte jag efter fattig förmåga ha Hedin som ideal och förebild. Det gav en slags trygghet i rollen, inte minst under många års bataljer med generaler och deras eftersägare som ständigt sökte utmåla mig som okunnig och inkompetent i försvarsfrågor.
Bilden av den svenska riksdagens främsta värnare av den enskildes integritet och rättigheter är alltså två buttra, principfasta och totalt omutbara ledamöter med många år i riksdagen.
I FRA-frågan röstade en enda ledamot i allianspartierna emot en integritetskränkande lag, ironiskt nog med inskränkningar som nu tre månader senare ingen enda tycks vilja försvara i sak. Camilla Lindberg från Dalarna hade dock ingen starkt inarbetad ställning som Hedin och Ljungkile, tvärtom var hon nybörjare, invald i senaste valet, okänd för de allra flesta.
Färska kritiker
Nio ledamöter i regeringspartierna har uttalat starkt motstånd mot tanken på massavlyssning, sex folkpartister, två centerpartister och en moderat. Det historiskt nya ligger i den remarkabla sammansättningen.
Sju av nio är kvinnor.
Sex av nio är helt färska, invalda 2006.
De tre övriga invaldes 2002.
Det betyder att ingen av alliansens riksdagsledamöter invalda före 2006 haft några mer väsentliga invändningar mot FRA-lagen. Det är svårt att se det bara som en statistisk slump.. Kan historiker eller statsvetare ge något tidigare exempel i riksdagen att det enbart är nybörjare som hävdar egna uppfattningar?
Personlig integritet förklaringen
Kunde förklaringen möjligen vara att det här rör sig om internet och att unga begriper det mer än äldre? Så är det nog bland bloggare. Flera av de nio är verkligen unga men tre är födda åren 1949, 1956 och 1958. Det gemensamma för de nio är alltså inte åldern utan att de trädde in i riksdagen vid senaste eller näst senaste valet. Men framför allt, kablarna i sig är komplett ointressanta. Det är den personliga integriteten som är den centrala frågeställningen, och där borde ålder och antal år i riksdagen inte göra någon skillnad.
Är man optimist kan man se ett paradigmskifte och tro att från 2002 inleddes en ny trend av parlamentariskt kurage efter åratal av likriktning. Men tänk om det visar sig att konformismen fortsätter att öka med antal riksdagsår, då är det ingen bestående förbättring.
Svårt vara ny i riksdagen
Jag har väldigt svårt för att vara kritisk mot att bara Camilla stod på sig och röstade nej i omröstningen. Jag var yngst i första kammaren, under dess sista två år, och kan inte med säkerhet säga att jag skulle ha haft kraft att stå emot om jag utsatts för liknande bombardemang av vädjanden, hot och påtryckningar från parti- och gruppledningar.
De hårdaste påtryckningarna jag utsattes för kom långt senare, i januari 1991. Jag hade tidigare i FN:s generalförsamling hört Sveriges utrikesminister, som så ofta, hårt kritisera stora stater för att de inte tillät FN att ingripa i olika sammanhang, alltså att det kalla kriget blockerade FN.
När så Saddam Hussein invaderade Kuwait 1991 gjorde FN just det Sverige under lång tid så högljutt krävt, nämligen att gripa in och i det här fallet uppmana till stöd för den angripna staten. Jag fattade ingenting när det visade sig att Sverige då valde att stå utanför, medan bortåt 30 andra stater, som aldrig haft Sveriges höga svansföring i FN, följde säkerhetsrådets uppmaning att bistå Kuwait. Jag menade att det för skams skull måste finnas åtminstone en ledamot i riksdagen som stod upp för den tidigare svenska linjen att stötta FN.
Folkpartiets gruppledning blev närmast skräckslagen, förklarade att motionen var helt otänkbar och vädjade till mig att avstå, eftersom en sådan motion sades vara livsfarlig för partiet.
Men jag hade redan bestämt mig för att lämna riksdagen efter försvarsbeslutet året därpå, och gruppledningen insåg snart att jag – extra härdad genom kroniska konflikter med ÖB och arméchefer - inte längre var gripbar för någon form av påtryckningar. Dessutom gick ju kriget snart bra för FN-alliansen, och jag tror inte en enda väljare lät sig påverkas negativt av min motion.
Lättare för etablerade politiker att opponera, men det gjorde de inte
Min erfarenhet är därför entydigt att det är lättare att opponera för den som hunnit skaffa sig en plattform och allra lättast för den som ändå snart ska avgå.
Det konstiga med FRA-frågan är alltså att de som lättast kunde ha opponerat inte gjorde det, medan nybörjarna visade betydligt mer av integritetskänsla, civilkurage och samvete. Det fantastiska och kanske utan motstycke i modern tid var att nybörjarna, trots alla påtryckningar de utsatts för, ändå till slut fick regeringschefen och partiledarna att backa och tillgodose krav som de kritiska ledamöterna hade.
Tänk tanken att de nya haft stöd av någon eller ett par väletablerade veteraner som Göran Lennmarker(m), Alf Svensson(kd) eller Barbro Westerholm(fp). Tror någon att statsministern, partiledare och gruppledare då vågat eller kunnat gå så brutalt och omdömeslöst fram som nu tydligen skedde?
Diskutera gränserna för påttryckningar av enskilda ledamöter
Efter vad som hänt i år borde varje riksdagsgrupp avsätta tid för en diskussion om både integritetsfrågor generellt och frågan om vilka gränser som måste finnas för hur långt man kan pressa enskilda, särskilt nya och därmed extra sårbara, ledamöter för att hindra dem att följa egna ideal och övertygelser. Jag tror det vore viktigt, inte bara för partierna själva utan för riksdagen, vars anseende rimligen skadats, särskilt i ungdomskullarna. Åtminstone folkpartiet borde stärka ledamöterna genom att uppmana dem läsa Hedin, eller för den delen Karl Staaff om vad det innebär att ha mandat från väljarna. På lite sikt vore det bästa riksdagen kunde göra för att stärka ledamöternas ställning att öka vårt nu skäligen begränsade inslag av personval.
Hylla kritikerna
Allianspartierna borde egentligen hylla ”avvikarna”, eftersom det bara var tack vare dem som regeringen gjorde de reträtter, som de flesta nu erkänner var positiva i sak. Det var nödvändigt om inte alliansen skulle tappa all trovärdighet ifråga om att ha förståelse för personlig integritet, både medborgarnas och riksdagsledamöternas.
Alla socialdemokrater röstade emot lagen. Men det förslag regeringen Persson diskuterade var betydligt mer integritetskränkande. Man kan göra tankeexperimentet att den regeringen lagt fram ett förslag av samma innehåll som det som antogs i juni. Hur många av socialdemokraternas ledamöter skulle då ha röstat nej?
Vilket ansvar har den enskilde parlamentarikern? En lags integritetskränkningar beror naturligtvis på lagens innehåll, inte på vem som lägger fram den.
Camilla ej ännu deformerad
Camilla Lindberg ville ha kvar sin självkänsla, och därför kunde hon inte rösta på ett förslag som hennes förstånd och hjärta sade vara fel. Hon var tydligen tillräckligt ny i riksdagen för att inte ha hunnit deformeras genom att så ofta rösta som partiet att det blivit ren rutin.
De som nu säger att hon sviker genom att rösta för de förändringar hon varit med om att driva igenom, verkar inte acceptera att en ledamot bara själv kan ange vad hans eller hennes samvete kräver.
Få socialdemokrater har vågat protestera
Inom socialdemokratin finns en lång tradition av att gruppen alltid är viktigare än den enskilde ledamoten. Där har man gått så långt att enskilda ledamöter bara får väcka de motioner som ”godkänts” av riksdagsgruppens förtroenderåd. De två ur det partiet jag minns bäst att de kunde gå egna vägar var symptomatiskt nog två kvinnor, Elisabet Sjövall i Göteborg och Eva Åsbrink i Skara. Plus Bo Siegbahn, men han lämnade ju partiet. Längre tillbaka är naturligtvis Anders Örne och Ture Nerman, numera alltför glömda, stora socialdemokratiska förebilder ifråga om självständighet.
Civilkurage behövs
Möjligen kommer FRA-affären i sig att ha en positiv effekt. De nio var hunsade men har rimligen sedan fått ökat självförtroende, och andra kommer kanske genom det inträffade att morska upp sig och våga mer i framtiden, i helt andra frågor. Men naturligtvis menar jag inte att flertalet riksdagsledamöter saknar kurage. De som uppriktigt anser att det ”för sakens skull” (alltid dessa ogripbara motiv som sätts före enskilda människor!) var rätt att inkräkta på personlig integritet röstade uppenbart efter egen övertygelse. Problemet var bara att de flesta i allianspartierna inte ville att kritikerna skulle ha samma rätt.
Civilkurage har nog aldrig varit en överskottsvara i den svenska riksdagen. John F Kennedy skrev 1955 ”Studier i mod” (”Profiles in Courage”) om främst ett antal senatorer.
Ingen har veterligt kommit på idén att söka skriva en motsvarande bok om politiker i svenska Janteland.
Jag menar inte att riksdagsledamöter, särskilt inte i regeringspartier, ska kunna rösta hur som helst. Jag var irriterad när ledamöter i mitt eget parti röstade med den socialdemokratiska oppositionen för att ha kvar ett varv eller en skogsindustri i det egna länet. Det kostade hundratals miljoner och hade fler gjort på samma sätt skulle budgeten ha raserats. Budget är alltid en kompromiss, knappast en samvetsfråga. Lyckligtvis är problemet till stor del borta i och med budgettaket.
FRA-lagen fanns ej i alliansens valprogram
De fyra allianspartierna gick till val på ett gemensamt program. Väljarna skulle med fog känna sig lurade om någon viktig del i det programmet spolierades genom att ett antal av alliansens ledamöter i riksdagen röstade emot. Inför en sådan risk vore det rimligt att respektive partigrupp utövade hårt tryck mot ledamöter som hotade att ge hela alliansen en svekdebatt.
Men FRA-frågan har absolut inget av detta. Inget av de fyra partierna har enda rad i partiprogram eller stämmobeslut om att verka för statligt intrång i medborgarnas elektroniska post. De fyra partiledarna gjorde många framträdanden inför valet, men inget om detta. Tvärtom fick nog de flesta intrycket att de fyra partierna var negativa till det som kom fram under regeringen Perssons tid om tankar i regeringskansliet att ge FRA starkt ökade befogenheter.
Alliansen har helt enkelt inget väljarmandat för att införa FRA-lagen, eftersom man inte begärde något sådant mandat. Statsråd har sagt att lagen är viktig för landets säkerhet, men eftersom man inte sade detta före valet blir ju slutsatsen bara att alliansens partier i oppositionsställning var ointresserade av denna säkerhet.
Men ska inte ett parti driva samma politik oavsett om det sitter i regeringen eller inte?
FRA och ämbetsmannaväldet
En myndighet, FRA självt, drev på för att få spana mer, och försvarsdepartementet stöttade detta, det normala eftersom departement och myndigheter lever i symbios med varandra. Försvarsministern fick med sig statsministern och sedan hela regeringen, även om justitieministern i sak ogillade det hela. I nästa skede sökte partiledarna övertyga sina riksdagsgrupper, och de ledamöter som tvekade utsattes närmast för mobbning. Riksdagsgrupperna fick bara reda på delar av det reella innehållet. Tanken var kanske att i nästa led också söka övertyga väljarkåren, ett sannolikt helt utsiktslöst projekt.
Det är en värre tjänstemannamakt än i de flesta exempel jag hade i boken ”Ämbetsmannaväldet” för några år sedan.
Det hela är så långt man kan komma från grundlagens tanke att makten utgår från folket och att byråkratin ska verkställa politiska beslut, inte själva driva politik.
FRA är i högsta grad jävigt i sakfrågan och borde därför ha hållits utanför den politiska processen. I stället fann riksdagsledamöter och allmänhet att flertalet debattartiklar för ökad FRA-spaning tycktes komma från myndighetens generaldirektör och ett par tidigare anställda där.
Regler för att inte göra misstag
Efter valet 2002 bad en ny riksdagsledamot, sedermera befordrad, att jag skulle bli hennes mentor. Hon ville slippa göra alla misstag själv utan lära av mina. Jag gav henne fyra grundläggande regler.
En löd: Om gruppledningen, generaldirektörer på hearing i utskottet eller andra högt uppsatta vill söka få dig på deras sida men du inte blir övertygad av vad de säger ska du se upp. Kom ihåg att de sökt använda de bästa argument, sanna eller inte, de kan hitta på. Om du inte tycker argumenten räcker ska du instinktivt säga nej. Om du säger ja bara för att du litar på vederbörandes auktoritet är risken stor att du låter dig luras. Och du kommer att ångra dig djupt.
Hans Lindblad. "
Jag hoppas, att förutom att det ger alla en insyn i hur partierna arbetar och bör arbeta, också ger alla riksdagsledamöter kraft att stå för sina uppfattningar, även om de går på tvärs med partiledningen.