Dags att reflektera skriver Mark Klamberg på sin blogg idag (31 aug). (http://klamberg.blogspot.com/2008/08/tid-fr-reflektion.html) Det är inte utan att han har rätt. Så mycket har kommit fram nu att det är dags att systematisera och sortera alla intryck. (Vilket f ö den gode Mark också redan gjort med skriverierna på hans egen blogg! Tack!)
En av de saker som alltmer plågar mig är att det verkar som att all kunskap som vi inhämtat och alla analyser av problematiken kring FRA, FRA-lagen och underrättelseverksamhet versus den personliga integriteten visserligen är väl spridd inom den i och för sig stora och aktiva bloggarvärlden, men jag tycker inte mig kunna se att det når ut till någon större andel av de aktiva politikerna, med några få undantag.
Visst förekommer det en massa FRA-artiklar i riksmedia, även om de ofta drunknar i kändisjournalistiken, men i lokalpressen är det mest notiser som tas in. Teve tycks inte heller riktigt ha insett denna frågas sprängkraft än, även om de kanske så smått vaknar till.
Når bloggandet verkligen ut som vi önskar att det borde göra? Är gammelmedia (press, radio-TV) överflödiga? Nej, det tror jag inte. Vi måste alltså fundera på hur vi ska nå ut bättre. Jag gissar att innan frågan förts ut mera effektivt även i papperstidningar och gamla etermedia så struntar många politiker i vad vi skriver på bloggarna.
När våra farhågor över FRA-lagens konsekvenser sprids så att insändarredaktionerna översvämmas av upprörda inlägg och när folk börjar kontakta ”sina” politiker och fråga varför de röstat ja, då blir det omöjligt för riksdagsledamöterna att undvika att ompröva sitt ställningstagande.
Då kommer också alltfler att fundera över hur demokratin fungerar eller inte funderar. Kanske kan vi då få en pånyttfödelse av demokratin, där det inte går att smyga igenom känsliga frågor utan debatt. Men bara om vi når ut, även utanför bloggandet!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
31 augusti 2008
30 augusti 2008
Dagens FRA-kommentar, vi har vaknat
För dagen kan jag bara konstatera att motståndet emot FRA och FRA-lagen verkar bara att växa och bli allt kunnigare. Samt kunskapsinsamlandet visar på ruskigheter i det svenska samhället.
Jag vill nog beteckna mig som en vaken samhällsmedborgare, politiskt aktiv i decennier. Men i dessa "kvarter" om underrättelseverksamhet som kolliderar med integritet har jag inte vistats förr.
Samtidigt ser jag hur många andra nu tar del i demokratisk debatt, skrämda av de ledande politikerna märkliga förehavanden och frånsteg från demokratiska principer.
Det är ett viktigt resultat.
För mera kunskapsinhämtande, kolla in de bloggar jag har noterat i min vänsterspalt. Där finns enorma mängder initierad kunskap att hämta. Via dem kommer man också till ännu fler bloggar med ännu mera kunskap. Det tar många timmar att kolla runt, men det är det värt.
Min avslutande undran är i vilken mån som regering och riksdagsledamöter verkligen tar del av denna kunskap?
Jag har svårt att tro att deras ställningstaganden skulle vare det de är om de kollade in i vart fall de viktigaste av dessa bloggar. Bloggosfären är här. Det har Obama insett, när ska svenska politiker inse att de inte kan ge kommando bara, utan att lyssna också. Att visa vad de tycker och har för ideologi.
Tillägg: Jag tycker mig finna belägg för att min tro att de aktiva politikerna i hög grad undviker att ta del av bloggosfären. Detta då jag då och då, på olika sätt, tillställer många av dem tips på text både på min blogg och på andra länkar, rörande vad som framkommer om FRA-lagen.
Jag kan dock konstatera att besöken på min blogg inte ökar pga detta. De absolut flesta som besöker min blogg förefaller vara "vanliga" nyfikna, varav ytterst få är politiker (men undantagen är hedervärda personer!) .
Jag vill nog beteckna mig som en vaken samhällsmedborgare, politiskt aktiv i decennier. Men i dessa "kvarter" om underrättelseverksamhet som kolliderar med integritet har jag inte vistats förr.
Samtidigt ser jag hur många andra nu tar del i demokratisk debatt, skrämda av de ledande politikerna märkliga förehavanden och frånsteg från demokratiska principer.
Det är ett viktigt resultat.
För mera kunskapsinhämtande, kolla in de bloggar jag har noterat i min vänsterspalt. Där finns enorma mängder initierad kunskap att hämta. Via dem kommer man också till ännu fler bloggar med ännu mera kunskap. Det tar många timmar att kolla runt, men det är det värt.
Min avslutande undran är i vilken mån som regering och riksdagsledamöter verkligen tar del av denna kunskap?
Jag har svårt att tro att deras ställningstaganden skulle vare det de är om de kollade in i vart fall de viktigaste av dessa bloggar. Bloggosfären är här. Det har Obama insett, när ska svenska politiker inse att de inte kan ge kommando bara, utan att lyssna också. Att visa vad de tycker och har för ideologi.
Tillägg: Jag tycker mig finna belägg för att min tro att de aktiva politikerna i hög grad undviker att ta del av bloggosfären. Detta då jag då och då, på olika sätt, tillställer många av dem tips på text både på min blogg och på andra länkar, rörande vad som framkommer om FRA-lagen.
Jag kan dock konstatera att besöken på min blogg inte ökar pga detta. De absolut flesta som besöker min blogg förefaller vara "vanliga" nyfikna, varav ytterst få är politiker (men undantagen är hedervärda personer!) .
29 augusti 2008
FRA-lagen. Sociogram var ordet. Med mera.
Jag missade tv-debatten igår om FRA, av någon märklig anledning. Det gjorde inte Mark Klamberg, han var till och med där och deltog. Från detta har han rapporterat i sin blogg ( http://klamberg.blogspot.com/2008/08/svaret-r-sociogram-i-analysdatabasen.html ) och ger en del upplysningar som är ganska ruskiga. Även de kommentarer till detta som redan inkommit är upplysande, och obehagliga.
Det har ju påståtts att FRA inte "spanar" på ord. Nu kom förklaringen, de använder sociogram! Kolla gärna det ordets betydelse på Wikipedia. Innebörden är dock att "vi lämnar alla elektroniska fotspår, genom betalningar, mail och telefonsamtal. Allt färdas i fiberoptiska kablar och allt som går genom de berörda kablarna överförs till FRA. Olika typer av människor rör sig på olika sätt vilket gör att man kan skapa profiler (sociogram). Det går bra att identifiera mönster även om trafiken är krypterad och utan att söka på text i meddelandet. Reduktion är att man plockar ut nyckeldata ur ursprungsmeddelandet där det senare ej sparas. Nyckeldatan hamnar i analysdatabasen för att bygga upp sociogram." (citat från Marks blogg)
Det är ju än mer skrämmande att FRA genom sin spaning kan kartlägga allt detta. Synnerligen intressant redovisat av Mark, kolla in hans blogg.
Läs också redovisningen om FRA:s PUL , som innebär att man kan kartlägga och använda sexualliv, etnicitet och politisk åskådning som sökbegrepp. Integritet är det inte fråga om det minsta.
Sannerligen, ju mera man gräver och tar del av fakta i denna fråga, ju märkligare blir FRA-lagen när man försöker koppla ihop den med begreppet integritet.
Det som framkommer av alla debatter, på internet, på TV, på olika hearings bildar en alltmer skrämmande bild av vår "överhet" och hur den ser på oss vanliga väljare!
Dock - en god sak av denna FRA-historia är just hur många i riksdagspartiernas toppar (och diverse byråkrater) avslöjar sin märkliga demokratisyn. Det gör att vi kommer att kolla dem än mera framöver. Fortsätter de på detta sätt kommer vi att kunna utkräva ansvar på valdagen.
Dvs, om vi inte dessförinnan betecknats som säkerhetsrisker och genom någon märklig och i smyg införd lag förhindras att rösta.
Men demokratin är värd att kämpa för - när de som säger sig försvara demokratin så skändligen kränker den med sitt praktiska handlande.
Jag hoppas att denna debatt också väcker många av de som röstade ja den 18 juni, och att de nu vågar visa att de inte godkänner motiven för FRA-lagen utan sätter bevarandet av demokratin högre!
Det har ju påståtts att FRA inte "spanar" på ord. Nu kom förklaringen, de använder sociogram! Kolla gärna det ordets betydelse på Wikipedia. Innebörden är dock att "vi lämnar alla elektroniska fotspår, genom betalningar, mail och telefonsamtal. Allt färdas i fiberoptiska kablar och allt som går genom de berörda kablarna överförs till FRA. Olika typer av människor rör sig på olika sätt vilket gör att man kan skapa profiler (sociogram). Det går bra att identifiera mönster även om trafiken är krypterad och utan att söka på text i meddelandet. Reduktion är att man plockar ut nyckeldata ur ursprungsmeddelandet där det senare ej sparas. Nyckeldatan hamnar i analysdatabasen för att bygga upp sociogram." (citat från Marks blogg)
Det är ju än mer skrämmande att FRA genom sin spaning kan kartlägga allt detta. Synnerligen intressant redovisat av Mark, kolla in hans blogg.
Läs också redovisningen om FRA:s PUL , som innebär att man kan kartlägga och använda sexualliv, etnicitet och politisk åskådning som sökbegrepp. Integritet är det inte fråga om det minsta.
Sannerligen, ju mera man gräver och tar del av fakta i denna fråga, ju märkligare blir FRA-lagen när man försöker koppla ihop den med begreppet integritet.
Det som framkommer av alla debatter, på internet, på TV, på olika hearings bildar en alltmer skrämmande bild av vår "överhet" och hur den ser på oss vanliga väljare!
Dock - en god sak av denna FRA-historia är just hur många i riksdagspartiernas toppar (och diverse byråkrater) avslöjar sin märkliga demokratisyn. Det gör att vi kommer att kolla dem än mera framöver. Fortsätter de på detta sätt kommer vi att kunna utkräva ansvar på valdagen.
Dvs, om vi inte dessförinnan betecknats som säkerhetsrisker och genom någon märklig och i smyg införd lag förhindras att rösta.
Men demokratin är värd att kämpa för - när de som säger sig försvara demokratin så skändligen kränker den med sitt praktiska handlande.
Jag hoppas att denna debatt också väcker många av de som röstade ja den 18 juni, och att de nu vågar visa att de inte godkänner motiven för FRA-lagen utan sätter bevarandet av demokratin högre!
Hur vill vi ha demokratin och politikerna?
Jag har tidigare skrivit om hur FRA-debatten blottlagt brister i demokratin, bl a i mitt öppna brev till fp´s partisekr Erik Ullenhag (länk: http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/08/ppet-brev-till-fps-partisekreterare.html ) men även i andra texter. Ser att alltfler nu funderar i liknande banor, t ex Farmorgun den 28 aug (länk: http://farmorgun.blogspot.com/2008/08/fra-i-svt-debatt.html ) och signaturen Rikard i en kommentar till Mark Klambergs blogg ( http://klamberg.blogspot.com/2008/08/r-du-redo-fr-sanningen-om-omrstningen.html ).
Om inget annat gott kommer ut ur FRA-debatten så har den i vart fall stimulerat människors intresse för att bevara (restaurera) demokratin. Frågan är om de ledande politikerna i våra partierna har samma intresse?
Inser de ens behovet av ett medborgerligt engagemang - eller vill de spela ensamma i maktens korridorer? Alltför många yttranden av alltför många toppolitiker i FRA-frågan inger farhågor. Att inte inse klyftan till väljarna är farligt, inte bara för de politikerna, utan för demokratin som sådan! Att blunda bereder marken för antidemokratiska krafter!
Vad nyttar det då om vi får aldrig så många "FRA-lagar" som kollar varje människa in i minsta detalj???
När jag tänker på vilka politiker som jag uppskattat och som jag får något slags förtroende för, så är det de ärliga politikerna, oavsett parti och idéologi. Jag uppskattar ärliga gammelkonservativa som inte hymlar med sin åsikt. Och jag har lättare för ärliga gammelkommunister än för "rödvinsvänstern". Inte så att jag det minsta sympatiserar med deras åsikter, men de har en ideologi och står för den. De är ärliga, och ingendera av dem är faktiskt farliga för demokratin. De vill det bästa, även om jag anser att vägen är förkastlig. Och även om diskussioner med dem kan vara besvärlig pga av deras trosvisshet, så kan man diskutera utifrån resp grundsyn.
Ibland kan man till och med ge och få erkännanden om både mål och medel.
Det jag inte kan med är när målet ska rättfärdiga medlen. Det gäller både i diskussioner med kommunister - och när FRA-kramare vill försvara demokratin med odemokratiska metoder (vilket jag anser att FRA-lagen är).
Inte heller kan jag känna någon respekt för politiker som så uppenbart manövrerar bara för att få eller behålla makten.
Det är vad som man vill göra med makten som är det viktiga, och om man är beredd att lyssna på och ta hänsyn till folket i en demokratisk debatt.
Om inget annat gott kommer ut ur FRA-debatten så har den i vart fall stimulerat människors intresse för att bevara (restaurera) demokratin. Frågan är om de ledande politikerna i våra partierna har samma intresse?
Inser de ens behovet av ett medborgerligt engagemang - eller vill de spela ensamma i maktens korridorer? Alltför många yttranden av alltför många toppolitiker i FRA-frågan inger farhågor. Att inte inse klyftan till väljarna är farligt, inte bara för de politikerna, utan för demokratin som sådan! Att blunda bereder marken för antidemokratiska krafter!
Vad nyttar det då om vi får aldrig så många "FRA-lagar" som kollar varje människa in i minsta detalj???
När jag tänker på vilka politiker som jag uppskattat och som jag får något slags förtroende för, så är det de ärliga politikerna, oavsett parti och idéologi. Jag uppskattar ärliga gammelkonservativa som inte hymlar med sin åsikt. Och jag har lättare för ärliga gammelkommunister än för "rödvinsvänstern". Inte så att jag det minsta sympatiserar med deras åsikter, men de har en ideologi och står för den. De är ärliga, och ingendera av dem är faktiskt farliga för demokratin. De vill det bästa, även om jag anser att vägen är förkastlig. Och även om diskussioner med dem kan vara besvärlig pga av deras trosvisshet, så kan man diskutera utifrån resp grundsyn.
Ibland kan man till och med ge och få erkännanden om både mål och medel.
Det jag inte kan med är när målet ska rättfärdiga medlen. Det gäller både i diskussioner med kommunister - och när FRA-kramare vill försvara demokratin med odemokratiska metoder (vilket jag anser att FRA-lagen är).
Inte heller kan jag känna någon respekt för politiker som så uppenbart manövrerar bara för att få eller behålla makten.
Det är vad som man vill göra med makten som är det viktiga, och om man är beredd att lyssna på och ta hänsyn till folket i en demokratisk debatt.
28 augusti 2008
FRA - det börjar brännas
Nu har två av de ledande fp-motståndarna till FRA-lagen, Agneta Berliner och Camilla Lindberg, kommit med ett ganska utförligt alternativ till den nuvarande FRA-lagen, publicerat i Expressen idag. De kallar det kompromiss, möjligen för att inte alltför mycket stöta sig med de mera ljumma FRA-anhängarna. Likaså berömmer de centerns "förslag" för en tid sedan, men de konstaterar att mycket måste göras för att lösa både knutarna och problemet med lagen i sig.
Det är uppenbart att pressen på FRA-motståndarna från partiledningarna är hård och att de kritiska vill här visa god vilja utan att rucka på principerna om personlig integritet. Samtidigt som de är väl medvetna om att parlamentarismens villkor är skilda från bloggdebattörers.
Det är ett förslag med goda inslag. Väldigt bra. Dock har jag några invändningar, delvis av psykologisk-taktisk art.
En invändning är just detta att benämna förslaget som en kompromiss. Det kan leda tankarna fel, eftersom det kan tolkas som att man kan ändra den nyligen antagna FRA-lagen till det bättre. Det menar jag - och det visar de genomgångar av problematiken som bl a Mark Klamberg gjort - är en felsyn. Visst kan man , och kanske ska man, ha en ny lag men först måste FRA-lagen rivas upp och en ny lag byggas upp från grunden utifrån förutsättningen att skydda den personliga integriteten. Och då räcker det inte med en tre timmars bordläggning, utan behövs en grundlig utredning, med oberoende experter involverade, först.
Det andra, som jag ser det just nu, är att förslaget visserligen tar ifrån FRA makten över sökningarna, men lägger den på operatörerna. Visserligen med kraftfulla skyddande begränsningar, men ändå... Det känns inte riktigt bra.
Men det väsentliga är dock att förslaget andas en vilja att minska dels omfattningen av "signalspaningen", dels bygga in sådana begränsningar att integriteten bevaras.
Det jag vill se nu är i vilken mån detta är tekniskt-praktiskt genomförbara förslag. Liksom om de hittills väldigt halstarriga partiledningarna är beredda att tänka om och acceptera denna "kompromiss".
Samtidigt får det slutliga genomförandet inte göras så att folket utanför riksdagen känner sig överkörda - oavsett ordvalet så måste det klart framgå att den skvader som lagen nu är, den avskaffas och integriteten skyddas.
Länk: http://www.expressen.se/debatt/1.1280650/ta-ifran-fra-makten-over-sokningarna
Det är uppenbart att pressen på FRA-motståndarna från partiledningarna är hård och att de kritiska vill här visa god vilja utan att rucka på principerna om personlig integritet. Samtidigt som de är väl medvetna om att parlamentarismens villkor är skilda från bloggdebattörers.
Det är ett förslag med goda inslag. Väldigt bra. Dock har jag några invändningar, delvis av psykologisk-taktisk art.
En invändning är just detta att benämna förslaget som en kompromiss. Det kan leda tankarna fel, eftersom det kan tolkas som att man kan ändra den nyligen antagna FRA-lagen till det bättre. Det menar jag - och det visar de genomgångar av problematiken som bl a Mark Klamberg gjort - är en felsyn. Visst kan man , och kanske ska man, ha en ny lag men först måste FRA-lagen rivas upp och en ny lag byggas upp från grunden utifrån förutsättningen att skydda den personliga integriteten. Och då räcker det inte med en tre timmars bordläggning, utan behövs en grundlig utredning, med oberoende experter involverade, först.
Det andra, som jag ser det just nu, är att förslaget visserligen tar ifrån FRA makten över sökningarna, men lägger den på operatörerna. Visserligen med kraftfulla skyddande begränsningar, men ändå... Det känns inte riktigt bra.
Men det väsentliga är dock att förslaget andas en vilja att minska dels omfattningen av "signalspaningen", dels bygga in sådana begränsningar att integriteten bevaras.
Det jag vill se nu är i vilken mån detta är tekniskt-praktiskt genomförbara förslag. Liksom om de hittills väldigt halstarriga partiledningarna är beredda att tänka om och acceptera denna "kompromiss".
Samtidigt får det slutliga genomförandet inte göras så att folket utanför riksdagen känner sig överkörda - oavsett ordvalet så måste det klart framgå att den skvader som lagen nu är, den avskaffas och integriteten skyddas.
Länk: http://www.expressen.se/debatt/1.1280650/ta-ifran-fra-makten-over-sokningarna
26 augusti 2008
Varför ska vi vara så inkrökta?
Lite plock i dagens AB. Granska spanarna, OK. Det är ju rätt. FRA-spanarna verkar ju leva i en egen värld. Instängda i sin bubbla.
Moderater vill skärpa kraven på invandrarna. Igen. Suck. OK, invandringspolitiken är inte bra. Men det är inte precis skärpning som behövs. I vart fall inte så att den drabbar vanliga invandrare och flyktingar. Givetvis bra om man kan underlätta för invandrare att få jobb.
Men själva ansatsen, att tala om skärpta krav, den känns fel. Som om invandrare vore lata smitare.
Lata smitare kanske vi vita "rika" europeer är i st. Som många av oss bär oss åt som turister i den fattiga världen. Det är bra att resa och se sig om. Att ta till sig kunskaper och intryck från andra kulturer, andra människor. Vi ska inte se på folk i andra länder som ngt slags djur i bur.
Inse att de är just människor. I grunden rätt lika. Men med andra vanor och ofta sämre levnadsvillkor. Möt dem som du själv vill bli bemött. Var en vanlig människa.
Vidga vyerna. Se människor som människor, inte som presumtiva terrorister, skurkar eller exotiska djur.
Moderater vill skärpa kraven på invandrarna. Igen. Suck. OK, invandringspolitiken är inte bra. Men det är inte precis skärpning som behövs. I vart fall inte så att den drabbar vanliga invandrare och flyktingar. Givetvis bra om man kan underlätta för invandrare att få jobb.
Men själva ansatsen, att tala om skärpta krav, den känns fel. Som om invandrare vore lata smitare.
Lata smitare kanske vi vita "rika" europeer är i st. Som många av oss bär oss åt som turister i den fattiga världen. Det är bra att resa och se sig om. Att ta till sig kunskaper och intryck från andra kulturer, andra människor. Vi ska inte se på folk i andra länder som ngt slags djur i bur.
Inse att de är just människor. I grunden rätt lika. Men med andra vanor och ofta sämre levnadsvillkor. Möt dem som du själv vill bli bemött. Var en vanlig människa.
Vidga vyerna. Se människor som människor, inte som presumtiva terrorister, skurkar eller exotiska djur.
23 augusti 2008
Är partierna för medborgarna eller för staten, apropå FRA-lagen.
Ser i AB en liten artikel om att medborgarna har ett slags beredskap för att rycka in om det krisar till sig. Lite vårdslöst uttryckt. Det är statsvetaren Erik Amnå som menar detta, enl en ny bok av honom. Därmed bekräftar han en del förmodanden som jag haft en längre tid. T ex att det som ansetts som politisk apati är en felsyn. Intresset är större än politikerna trott, det har bara tagit andra kanaler och delvis legat under ytan. Många har en stark vilja att engagera sig om det behövs. Däremot är inte de etablerade partierna speciellt lockande kanaler för detta intresse.
En viktig orsak till det till synes minskade intresset är att partierna lämnat det civila samhället och blivit en del av staten, den offentliga sektorn. Partierna är en del av etablissemanget, inte väljarnas ombud för att bevaka makten.
FRA-frågan syns vara en illustration till detta. Väldigt många människor har engagerat sig i denna viktiga och komplicerade fråga. Samtidigt har de en stor misstro till partiernas sätt att hantera den. Partierna ser sig som makten som ska kolla medborgarna. Då uppstår en förtroendeklyfta.
Men - folket har vaknat. Nu är det upp till partierna om de tar tillvara detta intresse, eller om de söker finna en "lösning" som tillfredställer dem själva, men inte står i samklang med de åsikter som så välartikulerat framförts av den "jourhavande" skaran medborgare.
Ska det bli en pånyttfödelse av demokratin - eller en fördjupad klyfta mellan partierna som en del av staten och medborgarna där nere, utan inflytande?
länk: http://www.aftonbladet.se/debatt/article3157138.ab
En viktig orsak till det till synes minskade intresset är att partierna lämnat det civila samhället och blivit en del av staten, den offentliga sektorn. Partierna är en del av etablissemanget, inte väljarnas ombud för att bevaka makten.
FRA-frågan syns vara en illustration till detta. Väldigt många människor har engagerat sig i denna viktiga och komplicerade fråga. Samtidigt har de en stor misstro till partiernas sätt att hantera den. Partierna ser sig som makten som ska kolla medborgarna. Då uppstår en förtroendeklyfta.
Men - folket har vaknat. Nu är det upp till partierna om de tar tillvara detta intresse, eller om de söker finna en "lösning" som tillfredställer dem själva, men inte står i samklang med de åsikter som så välartikulerat framförts av den "jourhavande" skaran medborgare.
Ska det bli en pånyttfödelse av demokratin - eller en fördjupad klyfta mellan partierna som en del av staten och medborgarna där nere, utan inflytande?
länk: http://www.aftonbladet.se/debatt/article3157138.ab
22 augusti 2008
Sundin och socialliberalismen
Folkpartisten Mathias Sundin i Norrköping har rest till USA och deltar i kampanjen för republikanen John McCain. Det får han givetvis göra utan partiledningens godkännande. Men nog höjer jag ett ögonbryn. Frånsett frihandelsfrågan så borde demokraterna ligga närmare folkpartiet än vad republikanerna gör. Eller i vart fall intill för något år sedan.
Fd riksdagsledamoten Lola Björkquist (fp) har uttryckt sin förvåning över Sundins ställningstagande och sin förmodan att det beror på bristande insikt i fps historia och ideologi. Detta gillar inte Johan Ingerö, neoliberal Stockholmare. Han gillar inte Björkquists attityd skriver han i sin blogg. Jag gillar inte Ingerös attityd i denna fråga.
Vad gäller FRA-frågan så verkar Mathias Sundin, Ingerö och jag vara av samma åsikt, dvs emot FRA-lagen. Men här måste jag instämma i Björkquists uttalande att många (yngre) fp-are idag inte verkar ha gått partiets nybörjarkurs eller känner till partiets historia. Eller så har de mycket kort minne.
Det är ingen tvekan om att socialliberalismen var folkpartiets ideologi åtminstone från Ohlin och intill för något år sedan. Att Ingerö inte gillar det är en annan sak. Idag används ibland ordet som en hedersetikett, men sällan med verkligt innehåll. Utanför partiet enas felaktigt ofta neoliberaler av olika slag med socialdemokrater om att säga att socialliberaler är något slags halvsossar.
Högerfolket, nyliberalerna (Adolf Hedin vänder sig i graven) säger det med illa dolt förakt, sossarna med en gnutta uppskattning. Men hur fel har inte både sidor.
En socialliberal är en klar anti-socialist, han/hon är för marknadsekonomi, frihet och personlig integritet förenat med stark social ansvarskänsla och engagemang. Ny/neoliberalerna är oftast ensidigt inriktade på ekonomisk liberalism, utan socialt ansvarstagande.
Jag menar att socialliberalismens tankar finns hos stora delar av svenska folket. Däremot är det illa beställt med dess partipolitiska hemvist. Vilket givetvis Lola Björkquist har all rätt att påpeka.
Fd riksdagsledamoten Lola Björkquist (fp) har uttryckt sin förvåning över Sundins ställningstagande och sin förmodan att det beror på bristande insikt i fps historia och ideologi. Detta gillar inte Johan Ingerö, neoliberal Stockholmare. Han gillar inte Björkquists attityd skriver han i sin blogg. Jag gillar inte Ingerös attityd i denna fråga.
Vad gäller FRA-frågan så verkar Mathias Sundin, Ingerö och jag vara av samma åsikt, dvs emot FRA-lagen. Men här måste jag instämma i Björkquists uttalande att många (yngre) fp-are idag inte verkar ha gått partiets nybörjarkurs eller känner till partiets historia. Eller så har de mycket kort minne.
Det är ingen tvekan om att socialliberalismen var folkpartiets ideologi åtminstone från Ohlin och intill för något år sedan. Att Ingerö inte gillar det är en annan sak. Idag används ibland ordet som en hedersetikett, men sällan med verkligt innehåll. Utanför partiet enas felaktigt ofta neoliberaler av olika slag med socialdemokrater om att säga att socialliberaler är något slags halvsossar.
Högerfolket, nyliberalerna (Adolf Hedin vänder sig i graven) säger det med illa dolt förakt, sossarna med en gnutta uppskattning. Men hur fel har inte både sidor.
En socialliberal är en klar anti-socialist, han/hon är för marknadsekonomi, frihet och personlig integritet förenat med stark social ansvarskänsla och engagemang. Ny/neoliberalerna är oftast ensidigt inriktade på ekonomisk liberalism, utan socialt ansvarstagande.
Jag menar att socialliberalismens tankar finns hos stora delar av svenska folket. Däremot är det illa beställt med dess partipolitiska hemvist. Vilket givetvis Lola Björkquist har all rätt att påpeka.
Hur kan jäviga bli experter? Betr FRA-lagen.
Hajar till inför en upplysning som framkommit i bloggvärlden om vilka som ska vara centerns (många) "experter" betr FRA-lagen och dess tekniska möjligheter i olika avseenden.
Experterna lär ska vara FRA och Telia. Haha, det måste vara ett skämt!!! Ett dåligt skämt dessutom. De är ju i högsta grad inblandade parter, och därför synnerligen jäviga enl normalt betraktelsesätt. FRA har ju agerat i egen sak för att ta fram denna lag, och därmed tagit initiativet från politikerna. Byråkratins seger över demokratin, kallar jag (och Gefle Dagblad) det.
Skärpning nu, jäviga är inte opartiska experter.
Experterna lär ska vara FRA och Telia. Haha, det måste vara ett skämt!!! Ett dåligt skämt dessutom. De är ju i högsta grad inblandade parter, och därför synnerligen jäviga enl normalt betraktelsesätt. FRA har ju agerat i egen sak för att ta fram denna lag, och därmed tagit initiativet från politikerna. Byråkratins seger över demokratin, kallar jag (och Gefle Dagblad) det.
Skärpning nu, jäviga är inte opartiska experter.
FRA-lagen en skvader som inte kan flyga
Varför trassla till det ytterligare? Varför söker centern genom sitt hugskott förvirra till debatten om signalspaning?
Är det för att binda upp sina egna interna kritiker, eller är det ett spel för att rädda ansiktet på regeringen, Tolgfors och FRA-lagen?
Hur är det möjligt att annars sansade och intelligenta människor som Erik Ullenhag, fps partisekreterare "går på" centerutspelet? OK, han är ju partitjänsteman och måste följa parti-ledningen. Men hur kan t ex SvDs ledarsida också gå på bluffen?
Centerutspelets försvarare vill se kompletta nya lagförslag från motståndarna, men själva har de bara ett hugskott utan konkretion vad gäller dess tekniska genomförbarhet för att ge det eftersträvade (begränsade) intergritetsskyddet, men medger i bisatser att det har brister i effektivitet (i informationsinsamlande). Alltså ej bra nog för info-insamling, och utan reellt integritetsskydd.
Det måste ju då ändå vara helt klart att FRA-lagen är en skvader. Den kan inte flyga. Den är farlig, kränkande för integriteten utan att ge det resultat som den sägs ska ge.
Min slutsats blir att lagens förespråkare struntar i detta, för dem är det en prestigefråga. Några kanske inte satt sig in i det hela tillräckligt, men det kan väl knappast gälla de i regeringen och partiledningarna i alliansen? Eller? Men alla tvivlare då, som grubblar hur centerns skvader ska lösa deras samvetskonflikt, har de inte orkat läsa alla invändningar som finns? Som framförts inte "bara" i bloggar och e-mail utan också i tidningsartiklar t ex i AB och Nu.
Har de dessutom missat att Tolgfors inte svalt centerhugskottet, han ser det bara som ett diskussionsinlägg som ska vägas mot andra. Dvs han låtsas välvillig för att "locka hem" någon, men det han säger förpliktigar till intet, kan mala ner det hur han vill och hålla fast vid lagen.
En del FRA-förespråkare klamrar sig fast vid "signalspaning i kabel", som ett mantra, utan att definiera vad de vill göra med det, och hur det ska ske med eller utan integritetskränkningar.
Jag kan inte se annat än att FRA-lagen är omöjlig att bygga på. Den är feltänkt, det visar de förslag till "förbättringar" som lagts. Menar centern vad de säger om att inte signalspana på svenskar så innebär det att lagen måste stoppas, rivas upp!
Man, regering och riksdag, måste tänka om, ta om hela frågan från början. Göra en grundlig utredning dels om behovet av info-insamling i stor skala på internet, se om det är tekniskt möjligt utifrån integritetsbehovet. Alltså, se på frågan utan skygglappar, men med utredningsdirektiv som i huvudsak begränsas till dessa huvudprinciper om integritet och ändamålsenlighet vad gäller informationsinsamlande som inte kan ske på annat, mera öppet sätt. Samt att givetvis skall det finnas starka misstankar om brott om avlyssning ska kunna ske på ett sätt som närmar sig integritetskränkning.
Länkar bl a: http://www.odsvall.se/blog/2008/08/riv-upp-lagen-och-starta-om/
http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/08/fra-centern-backar-del-3.html
http://martenschultz.wordpress.com/2008/08/21/fra-skall-inte-spana-pa-svensk-kommunikation-sager-centern/
http://tvivlar.wordpress.com/2008/08/21/fra-dags-att-visa-korten-centern/
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/centerfrslaget-finns-inte.html
http://scriptorium.se/josh/2008/08/21/jag-ar-skeptisk/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3146806.ab
http://farmorgun.blogspot.com/2008/08/fra-tekniskt-mjligt-och-politiskt.html
Är det för att binda upp sina egna interna kritiker, eller är det ett spel för att rädda ansiktet på regeringen, Tolgfors och FRA-lagen?
Hur är det möjligt att annars sansade och intelligenta människor som Erik Ullenhag, fps partisekreterare "går på" centerutspelet? OK, han är ju partitjänsteman och måste följa parti-ledningen. Men hur kan t ex SvDs ledarsida också gå på bluffen?
Centerutspelets försvarare vill se kompletta nya lagförslag från motståndarna, men själva har de bara ett hugskott utan konkretion vad gäller dess tekniska genomförbarhet för att ge det eftersträvade (begränsade) intergritetsskyddet, men medger i bisatser att det har brister i effektivitet (i informationsinsamlande). Alltså ej bra nog för info-insamling, och utan reellt integritetsskydd.
Det måste ju då ändå vara helt klart att FRA-lagen är en skvader. Den kan inte flyga. Den är farlig, kränkande för integriteten utan att ge det resultat som den sägs ska ge.
Min slutsats blir att lagens förespråkare struntar i detta, för dem är det en prestigefråga. Några kanske inte satt sig in i det hela tillräckligt, men det kan väl knappast gälla de i regeringen och partiledningarna i alliansen? Eller? Men alla tvivlare då, som grubblar hur centerns skvader ska lösa deras samvetskonflikt, har de inte orkat läsa alla invändningar som finns? Som framförts inte "bara" i bloggar och e-mail utan också i tidningsartiklar t ex i AB och Nu.
Har de dessutom missat att Tolgfors inte svalt centerhugskottet, han ser det bara som ett diskussionsinlägg som ska vägas mot andra. Dvs han låtsas välvillig för att "locka hem" någon, men det han säger förpliktigar till intet, kan mala ner det hur han vill och hålla fast vid lagen.
En del FRA-förespråkare klamrar sig fast vid "signalspaning i kabel", som ett mantra, utan att definiera vad de vill göra med det, och hur det ska ske med eller utan integritetskränkningar.
Jag kan inte se annat än att FRA-lagen är omöjlig att bygga på. Den är feltänkt, det visar de förslag till "förbättringar" som lagts. Menar centern vad de säger om att inte signalspana på svenskar så innebär det att lagen måste stoppas, rivas upp!
Man, regering och riksdag, måste tänka om, ta om hela frågan från början. Göra en grundlig utredning dels om behovet av info-insamling i stor skala på internet, se om det är tekniskt möjligt utifrån integritetsbehovet. Alltså, se på frågan utan skygglappar, men med utredningsdirektiv som i huvudsak begränsas till dessa huvudprinciper om integritet och ändamålsenlighet vad gäller informationsinsamlande som inte kan ske på annat, mera öppet sätt. Samt att givetvis skall det finnas starka misstankar om brott om avlyssning ska kunna ske på ett sätt som närmar sig integritetskränkning.
Länkar bl a: http://www.odsvall.se/blog/2008/08/riv-upp-lagen-och-starta-om/
http://henrikalexandersson.blogspot.com/2008/08/fra-centern-backar-del-3.html
http://martenschultz.wordpress.com/2008/08/21/fra-skall-inte-spana-pa-svensk-kommunikation-sager-centern/
http://tvivlar.wordpress.com/2008/08/21/fra-dags-att-visa-korten-centern/
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/centerfrslaget-finns-inte.html
http://scriptorium.se/josh/2008/08/21/jag-ar-skeptisk/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3146806.ab
http://farmorgun.blogspot.com/2008/08/fra-tekniskt-mjligt-och-politiskt.html
21 augusti 2008
Centerns utspel innebär ingen egentlig ändring, kan bara orsaka splittring.
Har försökt luska ut vad c egentligen vill i FRA-frågan med sitt utspel. Ser nu att Mark Klamberg gjort en redig sammanställning på sin blogg, som visar att det är en splittrings- och avledningsmanöver.
Möjligen tänkt som att rädda regeringen, eller regeringens prestige, men inte mer.
Det är så ofullständigt och tveksamt att man undrar om det ändå inte mest är ett fult försök att splittra motståndarna.
Nej, FRA-lagen måste rivas upp, stoppas och en grundlig utredning göras om FRA och underrättelseverksamheten.
Som en följd av denna fråga känns det alltmer angeläget också med en författningsdomstol.
Jag citerar inte Marks genomgång utan nöjer mig med att ge länken:
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/det-r-en-splittrings-och.html
För övriga texter och analyser som Mark gjort, se länken till vänster.
Möjligen tänkt som att rädda regeringen, eller regeringens prestige, men inte mer.
Det är så ofullständigt och tveksamt att man undrar om det ändå inte mest är ett fult försök att splittra motståndarna.
Nej, FRA-lagen måste rivas upp, stoppas och en grundlig utredning göras om FRA och underrättelseverksamheten.
Som en följd av denna fråga känns det alltmer angeläget också med en författningsdomstol.
Jag citerar inte Marks genomgång utan nöjer mig med att ge länken:
http://klamberg.blogspot.com/2008/08/det-r-en-splittrings-och.html
För övriga texter och analyser som Mark gjort, se länken till vänster.
20 augusti 2008
20 augusti, fyrtio år efter 1968.
Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.
I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.
Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.
Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.
Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.
I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.
Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.
Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”
Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.
Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.
I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.
Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.
Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.
Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.
I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.
Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.
Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”
Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.
Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.
Superclass eller folktribun
Jag uppmärksammades just på en rec i DN av boken ”Superclass, Hur den nya globala makteliten styr världen” av David Rothkopf. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=814630). Författaren var tidigare rådgivare till president Bill Clinton och har kartlagt världens maktelit. Han visar vilka de är, utan att ge oss en lista på dem alla, och deras inbördes nätverk. Han har suttit med vid hemliga sammanträden och deltagit i deras middagsdiskussioner. Vad händer bakom de stängda dörrarna när de möts varje år i Davos eller ombord på ett flygplan på hög höjd? Nå, alla de 6.000 som han definierar in i denna Superclass kommer knappast till Davos. Men de är inte fler och inkluderar alla dollarmiljardärer. Och de träffas, vare sig de reser med dyra VIP-plan som tar dem förbi alla vanliga kontroller, eller inte.
Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.
Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.
Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.
(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)
Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.
Boken, jag har inte läst den bara ett antal rec och andra texter om den på internet, tycks mena att det inte förekommer någon konspiration (och jag är smått allergisk mot konspirationsteorier), men däremot ett slags ”kulturell” inavel beroende på intressegemenskap och ett umgänge (även socialt) i stort sett bara med andra människor med mycket pengar eller makt, på ett eller annat sätt. En grupp människor där alla tycker ungefär detsamma och där pengar och makt är viktigare än demokrati i egentlig mening.
Självfallet är det ett demokratiskt problem att så mycket kan styras bakom stängda dörrar – och utan att ansvar kan utkrävas.
Rothkopf pekar på att så stor andel av både senat och representanthus i USA är dollarmiljonärer, och ifrågasätter om det är represenativ demokrati. Det kan givetvis vara ett problem, men än värre är att även de som inte är miljonärer i så hög grad identifierar sig med rika (och indirekta) makthavare.
Alltså, jag anser att det är ett problem att skikten makthavare under denna Superclass (t ex regeringsledamöter och parlamentariker i västvärlden, även i Sverige) gärna verkar vilja "gradera upp" sig till Superclass. Det bidrar till den ökande klyftan mellan makthavare och väljare. FRA-lagen och debatten kring den är ett aktuellt och belysande expempel på det här i Sverige.
Man ser sig även på något lägre nivå, som den överklass man ändå är, i stället för att vara folkets företrädare eller kontrollanter av makten.
(Det kanske är ett kuriosum, men ändå noterbart, att det Rothkopf påpekar även utnyttjas av dunkla rasistiska/främlingsfientliga krafter med en inriktning liknande sverigedemokraternas. Trots att det verkligen inte kan vara Rothkopfs mening.)
Det är svårt att sätta titeln folktribun på någon riksdagsledamot idag. Folktribunen Adolf Hedin, med sin kamp mot bolagsväldet, känns avlägsen, inte bara i tiden. Adolf Hedin anses visserligen som den första heltidspolitikern i Sverige, men det var under en tid då det innebar uppoffringar. Hedin var det slags liberal (kan anses som den förste socialliberalen i Sverige) som vi idag saknar i svensk politik. En man som förespråkade sociala reformer, som stod på småfolkets sida emot bolagsvälde och överhet. En folktribun. Han skulle inte ha röstat på någon FRA-lag eller annat som gynnade makteliten på folkets bekostnad.
19 augusti 2008
Lamt av regeringen om Ryska invasionen av Georgien
Oj. oj. Lite inställda militära samprojekt med Ryssland, det är Sveriges protest, långt efter invasionens början. Plus lite lamt prat. Är regering och opposition så rädda för ryssen att de inte vågar ta bladet från munnen ordentligt?
Är det vår egen nedrustning som gör dem så skraja?
(Eller har FRA lyckats uppsnappa att Putin mailat till ryske ambassadören att nu skickar han någon ubåt till Sverige och skräms. Men kunde de analysera det rätt???? - OBS, ironi.)
OK, Georgiens slipsätande president är inte Guds bästa barn, men det övervåld som Putins Ryssland tillgriper är helt oacceptabelt! Nog borde den svenska regeringen ha tagit i lite mera. Minns ju Palmes klarspråk mot Sovjet 1968 då Tjeckoslovakien krossades.
Och så har ju Ryssland mage att kalla sina styrkor fredsbevarande. När bad FN el EU att Ryssland skulle skicka in sina trupper?
Är det vår egen nedrustning som gör dem så skraja?
(Eller har FRA lyckats uppsnappa att Putin mailat till ryske ambassadören att nu skickar han någon ubåt till Sverige och skräms. Men kunde de analysera det rätt???? - OBS, ironi.)
OK, Georgiens slipsätande president är inte Guds bästa barn, men det övervåld som Putins Ryssland tillgriper är helt oacceptabelt! Nog borde den svenska regeringen ha tagit i lite mera. Minns ju Palmes klarspråk mot Sovjet 1968 då Tjeckoslovakien krossades.
Och så har ju Ryssland mage att kalla sina styrkor fredsbevarande. När bad FN el EU att Ryssland skulle skicka in sina trupper?
18 augusti 2008
Sanna Kallur - en toppentjej
Vilken maximal otur hon har, Sanna Kallur. Att få foten fel på första häcken och ramla handlöst. Det var tydligen en drömstart, som bara höll några meter. Detta efter en säsong med svår skada och lång väg till att komma i form och över huvud taget kunna starta.
Nu sa hon att hon kände sig i toppform, trots allt. Så händer detta. Inte konstig att man såg tårarna komma fram. Jag gissar att de flesta nu lider med henne. Sanna verkar ju inte bara vara en våldsamt duktig idrottare, en fighter utan också vara en ovanligt sund toppentjej som dessutom vet att det finns en värld utanför toppidrotten också.
Hon hade varit värd en framgång nu i OS, efter alla bekymmer. Nu när hon funnit formen också. Allt för någon centimeter fel vid första häcken...
Det är så att jag kommer av mig i bekymren för FRA-lagen.
Nu sa hon att hon kände sig i toppform, trots allt. Så händer detta. Inte konstig att man såg tårarna komma fram. Jag gissar att de flesta nu lider med henne. Sanna verkar ju inte bara vara en våldsamt duktig idrottare, en fighter utan också vara en ovanligt sund toppentjej som dessutom vet att det finns en värld utanför toppidrotten också.
Hon hade varit värd en framgång nu i OS, efter alla bekymmer. Nu när hon funnit formen också. Allt för någon centimeter fel vid första häcken...
Det är så att jag kommer av mig i bekymren för FRA-lagen.
Taktiskt och otaktiskt i FRA-frågan.
Från FRA-kramare reses alltmer kravet på "balans" i debatten och detta från varje enskild människa som debatteras. Jag uppfattar det så att FRA-kramarna främst finns inom riksdagen, regeringen och den närmsta kretsen kring dem, liksom bland politiserande byråkrater inom FRA och vissa politiserande militärer. Dvs folk som är eller agerar som politiker på hög nivå, och därmed är skyldiga att uppträda och agera tämligen balanserat. (Jfr m-ledamoten och militären Göran Petterssons föga balanserade "argumentering".)
Att ställa samma krav på varje medborgare är däremot synnerligen övermaga. Visserligen tror jag att debatt många gånger vinner på att föras i en lugn och saklig, analyserande ton, men det kan inte åläggas varje engagerad människa att vara så. Enskilda väljare måste få välja det sätt att uttrycka sig som han/hon kan. Och vrede och upprördhet är legitima känslor i fall där man känner sin personliga integritet hotad. Det måste de "balanserade" makthavarna förstå och acceptera.
Inte heller kan en riksdagsledamot avkräva en vanlig, engagerad väljare att kunna presentera fullständiga alternativ till förslag från makthavarna (som ju förfogar över stora utredningsresurser, hur nu de används... ) som den enskilde har invändningar emot.
Däremot bör enskildas sakkunskap i olika frågor tas tillvara. Denna sakkunskap förefaller dessutom, i vart fall i FRA-debatten, överträffa den "expertis" som makthavarna hittills använt sig av.
Men hur ska frågan om signalspaningslagen hanteras vidare? Hur ska vi få ett bättre integritetsskydd och hur ska vi motverka de skadeverkningar för demokratin, som makthavarnas behandling av denna fråga, skapat?
De värsta FRA-kramarna kan vi knappast rubba, de verkar inte emottagliga för sakargument, utan tvärtom lider de av en argumentnöd som närmast är pinsam och som visar att de målat in sig i ett hörn.
Många av FRA-kramarna och även en del andra ja-röstare, som i grunden är tveksamma, anser nog att det förekommer övertoner i debatten från nej-sägarna. Och visst gör det så. De vänder sig emot extrema, närmast anarkistiska uttalanden från folk som vänder sig emot all kontroll överallt. De tveksamma vill dock ofta ha en kompromiss.
Dessa tveksamma är vår målgrupp!
Vi måste därför vinnlägga oss i att söka upp de tveksamma och diskutera med dem. Vi måste visa att en kompromiss inte löser frågan om integriteten. Vi måste få de tveksamma att grubbla över om signalspaning/massavlyssning är den bästa vägen för att skydda Sverige. Att säga ja eller nej till signalspaning eller FRA-lagen är inte detsamma som att vara för eller emot underrättelseverksamhet eller försvar. Vi måste övertyga dem om de ytterligare oönskade konsekvenser som FRA-frågan fått och kan få för demokratin i Sverige.
Jag tror att vi måste använda både ironi och saklighet. Ironi är svårt (alla förstår det inte), men rätt använd mycket effektiv. Men framför allt måste vi "balanserade", men definitiva motståndare till FRA-lagen vara sakliga och analytiska, samtidigt som vi visar en ödmjuk inställning till de tveksamma, utan att därför kompromissa bort vare sig integritetskravet i sig eller demokratiska värden i övrigt.
Att ställa samma krav på varje medborgare är däremot synnerligen övermaga. Visserligen tror jag att debatt många gånger vinner på att föras i en lugn och saklig, analyserande ton, men det kan inte åläggas varje engagerad människa att vara så. Enskilda väljare måste få välja det sätt att uttrycka sig som han/hon kan. Och vrede och upprördhet är legitima känslor i fall där man känner sin personliga integritet hotad. Det måste de "balanserade" makthavarna förstå och acceptera.
Inte heller kan en riksdagsledamot avkräva en vanlig, engagerad väljare att kunna presentera fullständiga alternativ till förslag från makthavarna (som ju förfogar över stora utredningsresurser, hur nu de används... ) som den enskilde har invändningar emot.
Däremot bör enskildas sakkunskap i olika frågor tas tillvara. Denna sakkunskap förefaller dessutom, i vart fall i FRA-debatten, överträffa den "expertis" som makthavarna hittills använt sig av.
Men hur ska frågan om signalspaningslagen hanteras vidare? Hur ska vi få ett bättre integritetsskydd och hur ska vi motverka de skadeverkningar för demokratin, som makthavarnas behandling av denna fråga, skapat?
De värsta FRA-kramarna kan vi knappast rubba, de verkar inte emottagliga för sakargument, utan tvärtom lider de av en argumentnöd som närmast är pinsam och som visar att de målat in sig i ett hörn.
Många av FRA-kramarna och även en del andra ja-röstare, som i grunden är tveksamma, anser nog att det förekommer övertoner i debatten från nej-sägarna. Och visst gör det så. De vänder sig emot extrema, närmast anarkistiska uttalanden från folk som vänder sig emot all kontroll överallt. De tveksamma vill dock ofta ha en kompromiss.
Dessa tveksamma är vår målgrupp!
Vi måste därför vinnlägga oss i att söka upp de tveksamma och diskutera med dem. Vi måste visa att en kompromiss inte löser frågan om integriteten. Vi måste få de tveksamma att grubbla över om signalspaning/massavlyssning är den bästa vägen för att skydda Sverige. Att säga ja eller nej till signalspaning eller FRA-lagen är inte detsamma som att vara för eller emot underrättelseverksamhet eller försvar. Vi måste övertyga dem om de ytterligare oönskade konsekvenser som FRA-frågan fått och kan få för demokratin i Sverige.
Jag tror att vi måste använda både ironi och saklighet. Ironi är svårt (alla förstår det inte), men rätt använd mycket effektiv. Men framför allt måste vi "balanserade", men definitiva motståndare till FRA-lagen vara sakliga och analytiska, samtidigt som vi visar en ödmjuk inställning till de tveksamma, utan att därför kompromissa bort vare sig integritetskravet i sig eller demokratiska värden i övrigt.
17 augusti 2008
Är en kompromiss önskvärd i FRA-frågan?
Går det att få en öppning i FRA-frågan?
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?
När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.
Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.
Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.
Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.
Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.
Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.
Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?
När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.
Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.
Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.
Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.
Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.
Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.
Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.
Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.
15 augusti 2008
Det öppna brevet läses
Det finns i skrivande stund inte många direkta kommentarer här på min blogg om det igår publicerade öppna brevet till Erik Ullenhag om FRA, demokratin och fp:s framtid. Däremot så har jag noterat att det studerats av en mängd besökare och att det kommenterats på flera andra av de "tyngsta" bloggarna. Hittills har jag bara sett positiva omdömen, men nog kan det finnas negativt tyckande också. Med "tyngsta" menar jag då bloggar som skriver och kommenterar FRA-lagen och gör det på ett sansat sätt, om än ofta skarpa i sin analys av frågan och av FRA-lagsförespråkares uttalanden.
Jag förutsätter att Erik U kommer med ett svar och att han svarar tar mina allvarliga frågor på allvar. Däremot gissar jag att svaret dröjer något. Det pågår ju betr FRA-lagen diverse diskussioner och även övriga aspekter borde övervägas noga. Annars blir jag inte bara besviken, utan också än mera bekymrad.
Jag rekommenderar också läsarna av min blogg, vare sig de är för eller emot FRA-lagen och vare sig de ser andra problem i dess kölvatten, att kolla upp de bloggar som jag ger länkar till här till vänster.
Både Bloggen Bent, Enligt min humla, Farmor Gun, Fp i Nacka, Mark Klamberg och Scaber_nestor ger mycken värdefull information och inblick i debatten öht, ibland till och med saltat med god humor.
Men det finns många fler, som är tämligen lätta att hitta själv via dessa bloggar.
Omsorgen om vårt demokratiska Sverige är värt det.
Jag förutsätter att Erik U kommer med ett svar och att han svarar tar mina allvarliga frågor på allvar. Däremot gissar jag att svaret dröjer något. Det pågår ju betr FRA-lagen diverse diskussioner och även övriga aspekter borde övervägas noga. Annars blir jag inte bara besviken, utan också än mera bekymrad.
Jag rekommenderar också läsarna av min blogg, vare sig de är för eller emot FRA-lagen och vare sig de ser andra problem i dess kölvatten, att kolla upp de bloggar som jag ger länkar till här till vänster.
Både Bloggen Bent, Enligt min humla, Farmor Gun, Fp i Nacka, Mark Klamberg och Scaber_nestor ger mycken värdefull information och inblick i debatten öht, ibland till och med saltat med god humor.
Men det finns många fler, som är tämligen lätta att hitta själv via dessa bloggar.
Omsorgen om vårt demokratiska Sverige är värt det.
14 augusti 2008
Öppet brev till fps partisekreterare Erik Ullenhag, om FRA-lagen, fp och demokratiska problem
FRA-lagen visar på en mängd problem och brister i demokratin. FRA-lagen och debatten om den, är mycket viktigare och större än man först kan tro. Den handlar inte bara om bristen på integritetsskydd. Det är visserligen illa nog, men det finns många fler aspekter.
Jag skriver till dig, då valet av dig till partisekreterare tände ett hopp om att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr verkar det hittills som både socialliberala som mer allmänt liberala idéer fortsatt att trängas tillbaka inom fp. Som etiketter lever de, men knappast mer än så. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag och tusentals andra det. Både inom och utom partiet.
FRA-lagens hantering hittills inom fp har blottlagt både detta och visat på mer allmänna problem för demokratin i Sverige.
Alltså, FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan för Sverige. Den skapar bara problem av olika slag. Det är obegripligt att fp (och regeringen) ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruera rent tekniskt vilket också leder till en konflikt med de liberala principerna om integritet för den enskilde. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni åtminstone i någon liten mån tagit till er de många kloka och initierade synpunkter och fakta som framkommit i debatten från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni helt frankt se till att den rivs upp. Likså visar vad som framkommit, att FRA i sig också måste läggas ner. Sedan kan man starta från början. Med eller utan samförstånd med sossarna. Helst utan, eftersom de inte på något sätt är en garanti för en bättre, mera integritetsskyddande lag.
Att, med taktiska motiveringar, ”sy in s” i en ny lag är kanske inte heller så smart. Att konstruera en halvdålig lag skulle bara öka känslan bland väljarna om att maktetablissemanget (riksdagspartierna) inte lyssnar på folk, klyftan fördjupas alltmer.
Det duger inte, som hittills skett, att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt mera verkar som att det är FRA-kramarna som inte inser vad lagens konsekvenser är. Eller så söker de dölja detta, av någon ljusskygg anledning.
Som framgick av en ledare i liberala Gefle Dagblad den 28 juli, uppföljd med ytterligare kritik även senare, så kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över demokratin, över politikerna. Detta är djupt allvarligt. Ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution. För att stärka demokratin.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för väsentliga liberala värden. Jag är allvarligt oroad inte bara över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett hemvist, fp bör bli det igen. För det är ju så att det finns mängder av liberaler i Sverige, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är vare sig allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena faktiskt omfattas av en majoritet av svenskarna. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som numera kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande och engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Folk vill ha ett parti som skyddar oss emot makten och som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som använder sin ställning för att stänga in oss och för att kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Trygghet och sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan de etablerade politikerna och väljarna. Tyvärr verkar inte partiledningarna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, tryggt lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har den senaste tiden fått en del reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier (i tidningar och på internet) som visar hur skickliga de är på att utnyttja denna klyfta mellan maktetablissemanget och väljarna. När man kollar lite djupare vad som rör sig bland de som har sd-sympatier ser man samma sak, bara ännu mera mångfacetterat.
FRA-frågan i sig gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd spelar på det missnöje som finns med invandringspolitiken, men vrider det åt ett främlingsfientligt håll. De spelar på en muslimskräck. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led även har invandrare, oftast då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Någon slags främlingsrädsla förefaller vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns många sd-sympatisörer som dras åt vissa andra drag, t ex kulturkonservatismen eller reagerar mot den dåliga äldreomsorgen i Sverige. Tydligt är också att en sd-sympatisör lätt överser med en del inslag i sd:s politik till förmån för något annat. Och framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort i rikspolitiken. Den rikspolitik vars partier idag fjärmat sig alltmer från vanligt folk. Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag vill gärna tro att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste inse att det inte får finnas en klyfta mellan riksdagspartierna och väljarna. Det kan ske genom att de alla finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder gamla eller nya etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Partierna måste inse att makten inte är det viktigaste. Viktigare är att veta vad man vill göra med makten – och att man klart redovisar detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bedriva populistisk politik, utan för att visa vad de vill, vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens probem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Det ska bli enklare att personrösta och personröstande ska få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas. Det måste bli möjligt för andra än nickedockor att ägna sig åt politik. Idag är det inte många som vill ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde ledamoten är en nickedocka, som är utbytbar mot en annan nickedocka. Allt för att underlätta för inpiskare och regeringar. Men vem har sagt att det ska vara lätt att regera?
Partierna måste ta chansen att, med FRA-frågan som avstamp, återerövra de demokratiska grundväreringarna. Att visa upp sina ideologier även i praktiken och sluta att trixa och som främsta syfte ha eller ta makten. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Etc. Att slopa FRA-lagen och FRA kan vara ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag skulle gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelseprocessen. Med socialliberalismen i fokus. För att bekämpa de obehagliga inslagen hos sverigedemokraterna. För demokratins skull.
Jag skriver till dig, då valet av dig till partisekreterare tände ett hopp om att fp skulle återerövra socialliberalismen. Tyvärr verkar det hittills som både socialliberala som mer allmänt liberala idéer fortsatt att trängas tillbaka inom fp. Som etiketter lever de, men knappast mer än så. Du bestrider det gissar jag, men så upplever jag och tusentals andra det. Både inom och utom partiet.
FRA-lagens hantering hittills inom fp har blottlagt både detta och visat på mer allmänna problem för demokratin i Sverige.
Alltså, FRA-lagen är ingen lösning på säkerhetsfrågan för Sverige. Den skapar bara problem av olika slag. Det är obegripligt att fp (och regeringen) ännu inte insett hur hopplöst fel lagen är. Den är felkonstruera rent tekniskt vilket också leder till en konflikt med de liberala principerna om integritet för den enskilde. Därmed blir den ett hot mot demokratiska värden, inte ett skydd.
Om ni åtminstone i någon liten mån tagit till er de många kloka och initierade synpunkter och fakta som framkommit i debatten från de som är kritiska till signalspaningslagen skulle ni helt frankt se till att den rivs upp. Likså visar vad som framkommit, att FRA i sig också måste läggas ner. Sedan kan man starta från början. Med eller utan samförstånd med sossarna. Helst utan, eftersom de inte på något sätt är en garanti för en bättre, mera integritetsskyddande lag.
Att, med taktiska motiveringar, ”sy in s” i en ny lag är kanske inte heller så smart. Att konstruera en halvdålig lag skulle bara öka känslan bland väljarna om att maktetablissemanget (riksdagspartierna) inte lyssnar på folk, klyftan fördjupas alltmer.
Det duger inte, som hittills skett, att anklaga FRA-lagens motståndare för bristande kunskaper, när det faktiskt mera verkar som att det är FRA-kramarna som inte inser vad lagens konsekvenser är. Eller så söker de dölja detta, av någon ljusskygg anledning.
Som framgick av en ledare i liberala Gefle Dagblad den 28 juli, uppföljd med ytterligare kritik även senare, så kan FRA-lagens genomdrivande ses som en byråkratins seger över demokratin, över politikerna. Detta är djupt allvarligt. Ytterligare ett skäl till att lägga ner FRA som institution. För att stärka demokratin.
FRA-debatten visar att fp(s ledning) idag inte står för väsentliga liberala värden. Jag är allvarligt oroad inte bara över fp:s framtid. Socialliberalismen behöver ett hemvist, fp bör bli det igen. För det är ju så att det finns mängder av liberaler i Sverige, det har FRA-debatten visat. Däremot finns idag inget parti som otvetydigt är vare sig allmänt liberalt och än mindre socialliberalt.
Min tro är att de socialliberala värdena faktiskt omfattas av en majoritet av svenskarna. De vill inte ha socialism, och inte den smått anarkistiska låt-gå-liberalism som numera kallas nyliberalism. De vill ha en socialt ansvarstagande och engagerad liberalism, en liberalism som skyddar den enskilde och ger frihet åt alla så länge den inte skadar andra. Folk vill ha ett parti som skyddar oss emot makten och som håller tummen i ögat på makt och byråkrati, inte partier som använder sin ställning för att stänga in oss och för att kontrollera oss. Vi vill ha en välavvägd mix av frihet och rättvisa. Trygghet och sociala skyddsnät, men inte kollektivistiskt tvång. Frihet och trygghet inte bara för friska, välavlönade utan även för sjuka och arbetslösa.
FRA-debatten visar nästan övertydligt hur stor klyftan är mellan de etablerade politikerna och väljarna. Tyvärr verkar inte partiledningarna själva ha upptäckt det, eller så negligerar de det, tryggt lutade mot allt högre partistöd och ett system som ger partiapparaterna makten över nomineringar.
Jag har den senaste tiden fått en del reaktioner från sverigedemokrater på mina skriverier (i tidningar och på internet) som visar hur skickliga de är på att utnyttja denna klyfta mellan maktetablissemanget och väljarna. När man kollar lite djupare vad som rör sig bland de som har sd-sympatier ser man samma sak, bara ännu mera mångfacetterat.
FRA-frågan i sig gynnar sd, men också det misstroende för de etablerade politikerna som frågan blottlagt. Sd spelar på det missnöje som finns med invandringspolitiken, men vrider det åt ett främlingsfientligt håll. De spelar på en muslimskräck. Samtidigt visar de gärna upp att de i sina led även har invandrare, oftast då arbetskraftsinvandrare som ogillar senare tiders flyktingar. Någon slags främlingsrädsla förefaller vara det gemensamma för sd:s sympatisörer, även om det inte alltid kan betecknas som rasism. Men det finns många sd-sympatisörer som dras åt vissa andra drag, t ex kulturkonservatismen eller reagerar mot den dåliga äldreomsorgen i Sverige. Tydligt är också att en sd-sympatisör lätt överser med en del inslag i sd:s politik till förmån för något annat. Och framför allt gillar man att sd är en ”underdog”, ett oprövat kort i rikspolitiken. Den rikspolitik vars partier idag fjärmat sig alltmer från vanligt folk. Det är skicklig populism som sd bedriver.
Jag vill gärna tro att dessa brister kan avhjälpas. Alla partier måste inse att det inte får finnas en klyfta mellan riksdagspartierna och väljarna. Det kan ske genom att de alla finner eller återerövrar sin ideologiska bas, tillämpar den och inte bara använder gamla eller nya etiketter. Folk genomskådar till slut om etikett och innehåll inte stämmer överens.
Partierna måste inse att makten inte är det viktigaste. Viktigare är att veta vad man vill göra med makten – och att man klart redovisar detta för väljarna. Partier som bara är valapparater inger inget förtroende i längden. Partierna måste lyssna på folket. Inte för att bedriva populistisk politik, utan för att visa vad de vill, vilken grundsyn de har och hur de vill angripa dagens probem utifrån sina resp ideologier. Visa att teori och praktik stämmer.
Därför måste t ex personvalen lyftas fram. Det ska bli enklare att personrösta och personröstande ska få bättre genomslag i valet. Ledamöternas ställning gentemot partiledningarna måste stärkas. Det måste bli möjligt för andra än nickedockor att ägna sig åt politik. Idag är det inte många som vill ägna sig åt en politik som upplevs som smutsig. Politikens rykte måste förbättras, genom att göra det möjligt för alla politiker att ta ställning utifrån sin övertygelse och sitt samvete.
Systemet med utkvittning i riksdagen är skapt för ett statiskt blocktänkande, där den enskilde ledamoten är en nickedocka, som är utbytbar mot en annan nickedocka. Allt för att underlätta för inpiskare och regeringar. Men vem har sagt att det ska vara lätt att regera?
Partierna måste ta chansen att, med FRA-frågan som avstamp, återerövra de demokratiska grundväreringarna. Att visa upp sina ideologier även i praktiken och sluta att trixa och som främsta syfte ha eller ta makten. Att ta tillbaka den demokratiska styrningen av byråkratin. Etc. Att slopa FRA-lagen och FRA kan vara ett första, men ej tillräckligt steg.
Jag skulle gärna se att folkpartiet blev ledande i den förnyelseprocessen. Med socialliberalismen i fokus. För att bekämpa de obehagliga inslagen hos sverigedemokraterna. För demokratins skull.
13 augusti 2008
FRAmtid? Problemen i svensk demokrati.
FRA-debatten visar inga tecken att avmattas. Tvärtom. Möjligen någon dag i någon tidning, men inte på internet. För dagen debatteras/häcklas, som också jag gjort, Tolgfors senaste dumheter. Det skrivs mängder om att FRA-lagen inte stämmer med Eu:s regler. Det framhålls att lagen gör det dyrare med internet genom dyrare abonnemang eftersom kabelbolagen måste ta ut sina ökade kostnader från oss som använder internet. Och Camilla Lindberg har bloggat med DNs läsare.
Jag kan bara konstatera att jag inte hittat något nytt argument för lagen. Försöken att försvara den blir alltmer komiska. Däremot radar nackdelarna upp sig, fler och fler. Såväl tekniska som principiella.
På många sätt åskådliggör debatten problemen med svensk demokrati idag. Byråkrativäldet. De skilda världarna för vanligt folk och ledande politiker. Misstron. Nickedockor i riksdagen. Svårigheten att se konsekvens mellan uttalade mål och praktisk politik. Liberalismens kris. Sossarnas hyckleri. Partiernas och partiväsendets framtid. Etcetera.
Jag kan bara konstatera att jag inte hittat något nytt argument för lagen. Försöken att försvara den blir alltmer komiska. Däremot radar nackdelarna upp sig, fler och fler. Såväl tekniska som principiella.
På många sätt åskådliggör debatten problemen med svensk demokrati idag. Byråkrativäldet. De skilda världarna för vanligt folk och ledande politiker. Misstron. Nickedockor i riksdagen. Svårigheten att se konsekvens mellan uttalade mål och praktisk politik. Liberalismens kris. Sossarnas hyckleri. Partiernas och partiväsendets framtid. Etcetera.
Politikerförakt, nickedockor, FRA och sverigedemokrater.
Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”. Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.
Förakt tycker jag är något man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet. Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.
Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut. Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka. Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).
FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet. Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.
Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.
Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen. De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.
Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet. Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter. Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati. Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är. Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.
Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.
Förakt tycker jag är något man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet. Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.
Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut. Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka. Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).
FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet. Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.
Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.
Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen. De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.
Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet. Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter. Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati. Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är. Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.
Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.
Falsksång i Peking-OS
Som så mycket annat så visade sig den lilla sångerskan i OS-invigningen vara ren progaganda. En bluff. Hon mimade till något som en "ful" och något äldre flicka sjungit in.
Så visar det sig, än en gång, att det är fasaden som är det viktiga även för denna diktatur. Samt att ytan är viktigare innehållet, vilket ju är en allmän tendens numera.
Men, ett litet barn som verkligen sjunger, kan det vara fult?
Så visar det sig, än en gång, att det är fasaden som är det viktiga även för denna diktatur. Samt att ytan är viktigare innehållet, vilket ju är en allmän tendens numera.
Men, ett litet barn som verkligen sjunger, kan det vara fult?
Pinsam Tolgfors om Georgien och FRA
Tolgfors, avrustningsministern, är en riktig pratmaskin. Hörde hans kommenterande igår kväll i TV om Georgienkriget. Men inte behöver vi ett försvar för det inte...
Däremot så lyckades han inflika att Rysslands krig mot Georgien visar att det behövs signalspaning. Pinsamt!
Det detta tragiska krig visar är att Sverige behöver ett effektivt och starkt försvar. Vad gäller underrättelsesidan kunde krisen och kriget ha förutsetts om intelligenta människor nära regeringskansliet läst några morgontidningar, varav några utländska också.
Däremot så skulle ingen signalspaning i världen ha förhindrat kriget, inte heller skulle vårt försvar blivit starkare av det.
Tror verkligen Tolgfors och de andra FRA-kramarna att svenska folket är dumbommar?
Däremot så lyckades han inflika att Rysslands krig mot Georgien visar att det behövs signalspaning. Pinsamt!
Det detta tragiska krig visar är att Sverige behöver ett effektivt och starkt försvar. Vad gäller underrättelsesidan kunde krisen och kriget ha förutsetts om intelligenta människor nära regeringskansliet läst några morgontidningar, varav några utländska också.
Däremot så skulle ingen signalspaning i världen ha förhindrat kriget, inte heller skulle vårt försvar blivit starkare av det.
Tror verkligen Tolgfors och de andra FRA-kramarna att svenska folket är dumbommar?
12 augusti 2008
Rysslands invasion av Georgien
Ryssland, landet som går bakåt betr demokratisk utveckling, går nu in i ett grannland, i Georgien. Ryssland styrs nu av nationalistiska känslor och panslavism och hyllandet av en stark man. Georgien är en skör demokrati, ett resultat av Sovjetunionens sönderfall 1991, ett litet land inklämt i Kaukasus mellan Ryssland och Turkiet.
Precis som i Ryssland finns olika minoriteter, som vill ha något slags självstyre, även i Georgien. Provinsen Sydossetien har i praktiken fungerat självständigt en tid, vilket Georgien i längden inte kan tolerera. Likartade förhållanden råder i Abchazien. Den möjligen väl populistiske presidenten i Georgien lät nyligen militär gå in i Sydossetien.
Rysslands president, som numera titulerar sig premiärminister bakom en fasadpresident, är knappast en mindre populist med sin starka framtoning av panslavist. Alltså lät Putin ryska trupper gå in och "befria" Sydossetien. De ryska trupperna går också emot Georgiens huvudstad och har nu också gått in i Abchazien.
Ryssland är ju numera en återuppbyggd militär stormakt. Georgien har inte resurser att vare sig återta sina egna områden, än mindre att tåga in och "befria" minoriteter i Ryssland.
Man kan självfallet ha sympatier med åtminstone en del minoriteters önskemål om visst självstyre. Som regel är det dock orealistiskt, områdena är för små och där finns inte bara en etnisk grupp utan flera. Ibland är dessa separatistiska rörelser långt ifrån demokratiska men desto mera av extremnationalister.
Det är fullt möjligt att Georgien har behandlat sina minoriteter väl bryskt, men när en minoritet bryter sig ut blir det förstås konsekvenser av detta.
I demokratiska sammanhang är det naturligt att söka lösa sådana konflikter med fredliga medel, att med förhandlingar söka nå lösningar. Finns det ett demokratiskt underskott bland de inblandade så är detta tyvärr inte ett populärt alternativ. Än värre är det när ena parten är en militär stormakt.
Ryssland leker med elden. Att "befria" minoritetsbefolkningar hos en granne uppmuntrar samtidigt inhemska minoriteter! För "någon logik bör väl finnas"?
Ja, visst. Men logiken i detta område är att Ryssland har militär styrka och ett demokratiskt underskott. Stor och stark sätter sig på liten och svag.
Avlägsnare demokratier - med redan överansträngda resurser - får nöja sig med att ängsligt se på vad som sker. Möjligen att protestera lagom högt.
Nu är frågan, nöjer sig Ryssland med Sydossetien och Abchazien? Tar de hela Georgien månne? De är på god väg. Vad händer sedan?
Förutom Rysslands expansiva politik rent allmänt och negativa syn på grannländers vilja att flörta med NATO så finns ju också olja inom området. Och oljeledningar som går därigenom till Kaspiska havet.
Precis som i Ryssland finns olika minoriteter, som vill ha något slags självstyre, även i Georgien. Provinsen Sydossetien har i praktiken fungerat självständigt en tid, vilket Georgien i längden inte kan tolerera. Likartade förhållanden råder i Abchazien. Den möjligen väl populistiske presidenten i Georgien lät nyligen militär gå in i Sydossetien.
Rysslands president, som numera titulerar sig premiärminister bakom en fasadpresident, är knappast en mindre populist med sin starka framtoning av panslavist. Alltså lät Putin ryska trupper gå in och "befria" Sydossetien. De ryska trupperna går också emot Georgiens huvudstad och har nu också gått in i Abchazien.
Ryssland är ju numera en återuppbyggd militär stormakt. Georgien har inte resurser att vare sig återta sina egna områden, än mindre att tåga in och "befria" minoriteter i Ryssland.
Man kan självfallet ha sympatier med åtminstone en del minoriteters önskemål om visst självstyre. Som regel är det dock orealistiskt, områdena är för små och där finns inte bara en etnisk grupp utan flera. Ibland är dessa separatistiska rörelser långt ifrån demokratiska men desto mera av extremnationalister.
Det är fullt möjligt att Georgien har behandlat sina minoriteter väl bryskt, men när en minoritet bryter sig ut blir det förstås konsekvenser av detta.
I demokratiska sammanhang är det naturligt att söka lösa sådana konflikter med fredliga medel, att med förhandlingar söka nå lösningar. Finns det ett demokratiskt underskott bland de inblandade så är detta tyvärr inte ett populärt alternativ. Än värre är det när ena parten är en militär stormakt.
Ryssland leker med elden. Att "befria" minoritetsbefolkningar hos en granne uppmuntrar samtidigt inhemska minoriteter! För "någon logik bör väl finnas"?
Ja, visst. Men logiken i detta område är att Ryssland har militär styrka och ett demokratiskt underskott. Stor och stark sätter sig på liten och svag.
Avlägsnare demokratier - med redan överansträngda resurser - får nöja sig med att ängsligt se på vad som sker. Möjligen att protestera lagom högt.
Nu är frågan, nöjer sig Ryssland med Sydossetien och Abchazien? Tar de hela Georgien månne? De är på god väg. Vad händer sedan?
Förutom Rysslands expansiva politik rent allmänt och negativa syn på grannländers vilja att flörta med NATO så finns ju också olja inom området. Och oljeledningar som går därigenom till Kaspiska havet.
Vart tog Creeper vägen?
Igår installerade jag Creeper på denna blogg. Ett litet program som kollar vilka myndigheter som kollar vad, t ex på min blogg. Igår funkade det bra. Men i dag är länkandet till Creeper borta utan att jag gjort något.
Vad har hänt? Är det något "vanligt" internetfel?
Är det FRA som inte gillar att jag försöker kolla vad de kollar?
Jag såg ju igår diverse konstigheter med Creepers hjälp. T ex att olika myndigheter, som Försäkringskassan och Skatteverket, går in och kollar diverse "lustiga" bloggar som knappast kan vara intressanta för dem.
Eller kan det vara anställda på dessa myndigheter som sitter och nöjesgooglar på arbetstid?
Eller är det Ryssland som ställer till trassel pga kriget mot Georgien?
Eller vad? Någon som vet?
Dock, jag undrar om FRA genom allmän signalspaning fastnar i detta nät. Creeper söker ju på namngivna myndigheter och bloggar. FRA scannar (ska scanna, efter lagens ikraftträdande, hm...) av allt som passerar en server i utlandet (vilket ju det mesta gör), inte bara vissa specifiserade adresser.
- - -
En halvtimme efter det att ovanstående skrevs hittar jag på google uppgifter om att Creeper haft svårigheter tidigare. Nu kan jag inte få upp deras egen hemsida. Hur lång tid tar det för dem att komma ut och igång igen?
Det pågår tydligen en kamp mellan "vissa myndigheter" och det fria ordet. Även tekniskt.
Vad har hänt? Är det något "vanligt" internetfel?
Är det FRA som inte gillar att jag försöker kolla vad de kollar?
Jag såg ju igår diverse konstigheter med Creepers hjälp. T ex att olika myndigheter, som Försäkringskassan och Skatteverket, går in och kollar diverse "lustiga" bloggar som knappast kan vara intressanta för dem.
Eller kan det vara anställda på dessa myndigheter som sitter och nöjesgooglar på arbetstid?
Eller är det Ryssland som ställer till trassel pga kriget mot Georgien?
Eller vad? Någon som vet?
Dock, jag undrar om FRA genom allmän signalspaning fastnar i detta nät. Creeper söker ju på namngivna myndigheter och bloggar. FRA scannar (ska scanna, efter lagens ikraftträdande, hm...) av allt som passerar en server i utlandet (vilket ju det mesta gör), inte bara vissa specifiserade adresser.
- - -
En halvtimme efter det att ovanstående skrevs hittar jag på google uppgifter om att Creeper haft svårigheter tidigare. Nu kan jag inte få upp deras egen hemsida. Hur lång tid tar det för dem att komma ut och igång igen?
Det pågår tydligen en kamp mellan "vissa myndigheter" och det fria ordet. Även tekniskt.
11 augusti 2008
Bara lite småfunderingar
Idag känner jag ingen inspiration att skriva. Bara en obeskrivlig trötthet, krig i Georgien - ett krig som Reinfeldt och andra FRA-kramare använder - helt felaktigt - i sina försök att försvara FRA-lagen. Stigande inflation. Allmänt en massa otrevliga saker.
Men, trots allt, fick in en grej om FRA i NSD (norrländskan) i lördags. Moderata Norrbottens-Kuriren, som bytt ledarskribent, däremot har inte tagit den. NK verkar lite av FRA-kramare numera. Märkligt. Tidigare hade NK mera intelligenta ledare, inte så att man höll med alltid, men de var ofta intressanta och då och då riktigt självständiga gentemot m-partiet.
Dock, man behöver inte söka länge på internet för att hitta mängder av bra analyser av FRA-lagen och motiv för (som saklöst sågas) och motiv emot lagen.
Jag undrar om speciellt många riksdagsmän, ministrar och sk sakkunniga i departementen, tar sig tid för att följa debatten på bloggar etc?
Eller läser de endast PM från byråkraterna på FRA i tron att de är experter? Oj, oj, vilken felsyn i så fall!
Jag har t ex erfarit att inte så många i riksdagen tar sig tid att svara på mail ens, än mindre att kolla upp de tips de får. Med några lysande undantag.
En ljuspunkt var i alla fall att jag hittade bloggen "Enligt min humla". Intelligent ironi och analys.
Men, trots allt, fick in en grej om FRA i NSD (norrländskan) i lördags. Moderata Norrbottens-Kuriren, som bytt ledarskribent, däremot har inte tagit den. NK verkar lite av FRA-kramare numera. Märkligt. Tidigare hade NK mera intelligenta ledare, inte så att man höll med alltid, men de var ofta intressanta och då och då riktigt självständiga gentemot m-partiet.
Dock, man behöver inte söka länge på internet för att hitta mängder av bra analyser av FRA-lagen och motiv för (som saklöst sågas) och motiv emot lagen.
Jag undrar om speciellt många riksdagsmän, ministrar och sk sakkunniga i departementen, tar sig tid för att följa debatten på bloggar etc?
Eller läser de endast PM från byråkraterna på FRA i tron att de är experter? Oj, oj, vilken felsyn i så fall!
Jag har t ex erfarit att inte så många i riksdagen tar sig tid att svara på mail ens, än mindre att kolla upp de tips de får. Med några lysande undantag.
En ljuspunkt var i alla fall att jag hittade bloggen "Enligt min humla". Intelligent ironi och analys.
10 augusti 2008
FRA-anställd med sjukt kontrollbehov
Finner på Expressen idag den 10 aug följande artikel.
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig
Det handlar om en FRA-anställd, uppenbarligen en mycket sjuk människa. En sjuk människa, med abnormt kontrollbehov över andra. En man som behöver vård. Men som nu blir en av de som kontrollerar oss andra. Friad av Hovrätten eftersom man där följer den goda principen hellre fria än fälla.
En princip som dock icke FRA tillämpar.
Läs och se vad som rör sig i huvudet på en av våra "signalspanare".
http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1259696/liza-marklund-bajsmannen-pa-fra-ser-dig
Det handlar om en FRA-anställd, uppenbarligen en mycket sjuk människa. En sjuk människa, med abnormt kontrollbehov över andra. En man som behöver vård. Men som nu blir en av de som kontrollerar oss andra. Friad av Hovrätten eftersom man där följer den goda principen hellre fria än fälla.
En princip som dock icke FRA tillämpar.
Läs och se vad som rör sig i huvudet på en av våra "signalspanare".
FRA-kramarnas väderkvarnar
Hörde för en stund sedan i radions P1 i Godmorgon världen, en kommentator Ulf Wickbom(krönikör närmast) försöka sig på en FRA-vänlig analys. Ganska snärtigt, men ack så fel. Hela resonemanget utgick från FRA-lagens motståndare är motståndare till kontraspionage etc.
Kan inte FRA-kramarna argumentera för sin sak utan att bekämpa väderkvarnar? Varför tillskriva FRA-lagens kritiker ståndpunkter de flesta av dem (oss) inte innehar?
Vi är inte anarkister. Vi inser att Sverige behöver en underrättelsetjänst. Men - och det är det viktiga - den ska tjäna oss. Den skall fungera som ett skydd för demokrati och yttrandefrihet och integritet. Vi vill inte ha ett kontraspionage som gör sig till våra domare och som ser oss som skyldiga (till vad?) intill vi bevisat motsatsen.
Det är inte heller FRAs sak att argumentera för en lag som ger dem möjligheter av oanat slag. FRA ska följa lagarna och lagstiftarnas intentioner. Inte pådyvla dem lagförslag som gör FRA till en stat i staten. Kontraspionage är nödvändigt, men spionromantiker som kräver snart sagt obegränsad insyn i och kontroll av vanliga medborgares liv och leverne, de vi vill inte ha.
Inte ens om de förnekar att de kan göra vad lagen ger dem möjlighet till.
Vi vill inte har ett FRA som kämpar emot väderkvarnar. FRA har inte förhindrat kriget i Georgien, och skulle inte ha gjort det med den nya lagen heller! Lägg inte ut dimridåer!
Kan inte FRA-kramarna argumentera för sin sak utan att bekämpa väderkvarnar? Varför tillskriva FRA-lagens kritiker ståndpunkter de flesta av dem (oss) inte innehar?
Vi är inte anarkister. Vi inser att Sverige behöver en underrättelsetjänst. Men - och det är det viktiga - den ska tjäna oss. Den skall fungera som ett skydd för demokrati och yttrandefrihet och integritet. Vi vill inte ha ett kontraspionage som gör sig till våra domare och som ser oss som skyldiga (till vad?) intill vi bevisat motsatsen.
Det är inte heller FRAs sak att argumentera för en lag som ger dem möjligheter av oanat slag. FRA ska följa lagarna och lagstiftarnas intentioner. Inte pådyvla dem lagförslag som gör FRA till en stat i staten. Kontraspionage är nödvändigt, men spionromantiker som kräver snart sagt obegränsad insyn i och kontroll av vanliga medborgares liv och leverne, de vi vill inte ha.
Inte ens om de förnekar att de kan göra vad lagen ger dem möjlighet till.
Vi vill inte har ett FRA som kämpar emot väderkvarnar. FRA har inte förhindrat kriget i Georgien, och skulle inte ha gjort det med den nya lagen heller! Lägg inte ut dimridåer!
Länkar till intressanta bloggar etc
Den uppmärksamme läsaren har noterat att jag lagt till en lista över länkar till intressanta bloggar i spalten till vänster.
Intressant innebär inte alltid att jag håller med om åsikterna i dessa, men att där kommit (kommer?) fram sådant som kan vara värt att begrunda. Som tillför nya aspekter, eller som stimulerar till mothugg rentav.
Dessutom finns några länkar till sidor som är "familjen närstående", om man så säger.
Jag skall dock söka att inte göra länklistan för lång.
Intressant innebär inte alltid att jag håller med om åsikterna i dessa, men att där kommit (kommer?) fram sådant som kan vara värt att begrunda. Som tillför nya aspekter, eller som stimulerar till mothugg rentav.
Dessutom finns några länkar till sidor som är "familjen närstående", om man så säger.
Jag skall dock söka att inte göra länklistan för lång.
FRA-kramarna har lancerat en ny princip
En del (många) av FRA-kramarna anser oss kritiker naiva eller okunniga när vi kräver att det ska finnas brottsmisstanke innan svenska medborgare ska utsättas för avlyssning/kopiering/insamling av kommuncerade uppgifter.
Man (dvs FRA) måste spana på alla, för man kan inte veta vem som begår något brott.
Alltså, alla är misstänkta så länge ej annat bevisats.
Dvs, precis motsatsen till den rättsprincip som det västerlandet hittills vilat på. Att man är oskyldig tills annat bevisats.
Med FRA-kramarnas inställning är vi ännu ett steg, nej många steg närmare det totalitära samhället.
Man (dvs FRA) måste spana på alla, för man kan inte veta vem som begår något brott.
Alltså, alla är misstänkta så länge ej annat bevisats.
Dvs, precis motsatsen till den rättsprincip som det västerlandet hittills vilat på. Att man är oskyldig tills annat bevisats.
Med FRA-kramarnas inställning är vi ännu ett steg, nej många steg närmare det totalitära samhället.
09 augusti 2008
FRA, debatten på bloggar och annars.
Enl en opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.
En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.
Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner. Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha. Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.
Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.
Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.
Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig". I det läget får kritik inte förekomma. Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.
FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare. Vi svenska vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.
Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.
En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.
Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner. Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha. Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.
Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.
Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.
Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig". I det läget får kritik inte förekomma. Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.
FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare. Vi svenska vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.
Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.
08 augusti 2008
OS-invigningen, en imponerande propagandeshow
Motvilligt måste jag erkänna att OS-invigningen idag blev en imponerande propagandashow. Kina utnyttjade alla resurser för att ge en glättad bild, att visa att de är "best-in-show".
Samtidigt har dessa invigningar blivit så omfattande och pompösa att de är tröttande - hur påkostade de än är.
Och vi får inte glömma att det är en fasad som Kina visar. Förtryck och diktatur är lika hård som tidigare. Felet är att IOK en gång beslöt att än en gång ge de olympiska spelen till en diktaturstat.
Samtidigt har dessa invigningar blivit så omfattande och pompösa att de är tröttande - hur påkostade de än är.
Och vi får inte glömma att det är en fasad som Kina visar. Förtryck och diktatur är lika hård som tidigare. Felet är att IOK en gång beslöt att än en gång ge de olympiska spelen till en diktaturstat.
07 augusti 2008
Har Sverigen ingen statsminister?
Ett illa förvaltat ledarskap, det är rubriken på dagens ledare i SvD. Jag trodde att den handlade om Reinfeldt. Men icke, den här gången var det Gordon Brown i Storbrittannien som kritiserades. Men är det någon som vet vad Reinfeldt gör? En statsminister borde vara en ledare, oavsett om man gillar honom/henne eller inte. Suck.
OK, idag kan man läsa att Reinfeldt "öppnar för att ändra FRA-lagen", men inte att riva upp den. Vad är det för trams? Har inte karln hunnit läsa sig in i frågan än? Har han minsta förstånd om ledarskap så borde han frankt erkänna att hela frågan är fel skött. Att det är lika bra att slopa eländet och börja om från början. Någonstans läste jag att motivet att inte riva upp lagen är att då skulle FRAs uppgifter vara oreglerade.
Men snälla nån, finns det ingen instruktion för FRA? För övrig har vi väl kvar grundlagen, och den ska FRA följa betr de mänskliga rättigheterna, vare sig det finns eller inte finns speciallagar.
Eller hur?
Reinfeldts agerande kan närmast beskrivas som slingrigt icke-agerande. En bra karl kan ändra sig när nya fakta kommer fram. Inse det Fredrik! Tänk vilken respekt du skulle få om du vågade erkänna att hela FRA-lagen var ett misstag.
Det är så man funderar om inte Sverige har någon statsminister!
OK, idag kan man läsa att Reinfeldt "öppnar för att ändra FRA-lagen", men inte att riva upp den. Vad är det för trams? Har inte karln hunnit läsa sig in i frågan än? Har han minsta förstånd om ledarskap så borde han frankt erkänna att hela frågan är fel skött. Att det är lika bra att slopa eländet och börja om från början. Någonstans läste jag att motivet att inte riva upp lagen är att då skulle FRAs uppgifter vara oreglerade.
Men snälla nån, finns det ingen instruktion för FRA? För övrig har vi väl kvar grundlagen, och den ska FRA följa betr de mänskliga rättigheterna, vare sig det finns eller inte finns speciallagar.
Eller hur?
Reinfeldts agerande kan närmast beskrivas som slingrigt icke-agerande. En bra karl kan ändra sig när nya fakta kommer fram. Inse det Fredrik! Tänk vilken respekt du skulle få om du vågade erkänna att hela FRA-lagen var ett misstag.
Det är så man funderar om inte Sverige har någon statsminister!
Piteborna gäspade åt sd
Sverigedemokraterna är på turné i norr. I Umeå och Luleå blev det bråk och motprotester. Det är precis vad sd vill. Då kan de spela martyrer. Likadant var det i Piteå när de var där för några år sedan.
Men årets besök i Piteå gick lugnt till. Poliserna uppges ha varit fler än åskådarna, som inkluderade några unga från andra partier. Inget skrik och bråk. Trist för sverigedemokraterna.
Piteborna gäspade åt dem.
Att bli nonchalerade är det värsta sd vet. Men saklig debatt, som avslöjar det unkna i deras politik är ett bra sätt att bemöta dem. För några martyrer har de aldrig varit.
Ett genomförande av deras politik skulle däremot skapa många martyrer.
Men årets besök i Piteå gick lugnt till. Poliserna uppges ha varit fler än åskådarna, som inkluderade några unga från andra partier. Inget skrik och bråk. Trist för sverigedemokraterna.
Piteborna gäspade åt dem.
Att bli nonchalerade är det värsta sd vet. Men saklig debatt, som avslöjar det unkna i deras politik är ett bra sätt att bemöta dem. För några martyrer har de aldrig varit.
Ett genomförande av deras politik skulle däremot skapa många martyrer.
06 augusti 2008
FRA-lagen - byråkratins seger
Det största debattämnet denna sommar har varit - och är - frågan om FRA-lagen och det integritetkränkande i den. Vreden över politikernas och framför allt över regeringens agerande är stort! Många riksdagsledamöter tvingades att rösta ja till lagen emot sin vilja, och har ångrat sig. För denna ånger har de fått utstå både spott och spe från såväl anhängare av lagen som motståndare.
Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som publicerades i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.
Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:
"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra. Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna.
Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar.
Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön.
Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.
FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA.
För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.
Från en fd fp-riksdagsman, har jag fått denna ledare som publicerades i Gefle Dagblad den 28 juli. Jag citerar den i sin helhet, då den förutom sin skarpa kritik av lagen i sig även belyser hur byråkrater och teknokrater spelar sitt spel. Jag menar att de fått ökat utrymme att agera för sina egna intressen när makten i sig blivit politikernas ledstjärna framför ideologin.
Ledaren har rubriken "FRA och byråkratins roll" och lyder:
"Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra. Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna.
Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot men utsattes för starka påtryckningar.
Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter ha betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenhetena ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om.
Härom dagen sökte FRA blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön.
Den frågan som diskuteras gäller dock inte radiotrafik - där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas - utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap.
FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter." Slut citat.
Vad jag förstått var Beatrice Ask, som annars är mycket lojal till Reinfeldt, mycket kritisk till lagen, men ålades munkavle.
Den brist på omdöme som FRA-ledningen visat är ytterligare ett skäl till att helt enkelt lägga ner FRA.
För de underrättelsebehov som finns, kan sedan ett nytt, fräscht organ byggas upp. Ett organ som präglas av demokratiska grundvärderingar och som styrs av regler som skyddar den personliga integriteten. FRA idag verkar vara befolkat av förvuxna grabbar med spionromatik på hjärnan. Det duger inte i dagens samhälle.
Och, som står i GD-ledaren, en regering ska uppfylla sina vallöften. Det är det den får mandat för i valet. Att man inte gillar sättet eller graden de gör detta på, är en annan sak. Däremot ska en regering inte utöka statens makt på bekostnad av enskildas integritet när detta inte ingick i valprogrammet, och dessutom är i direkt motsättning till vad som är regeringspartiernas ideologiska principer.Det är en av de allvarliga bristerna i den sorgliga historia som hanteringen av FRA-lagen utgör.
M-ledningen kritiserar sina kritiker, på fel grunder...
Läser nu att M-ledningen går till kraftig attack på de interna kritikerna till FRA-lagen. De beskyller kritikerna för att inte förstå lagen. Men en läsning av lagen visar att det är m-ledningen (och tydligen regeringen) som inte själv förstår vad de genomdrivit.
Partiledningen skriver: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet med lagstiftningen.
Men enl professorns i statsvetenskap Ulf Bjereld så är det fel. Själva lagtexten lyder: ”De trådägande operatörerna skall till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns.” Och från dessa så kallade samverkanspunkter ”har myndigheten ansvar för att överföra signalerna till sina system”. Det visar att FRA-försvararna har fel, att m-ledningen inte själv begriper vad de genomfört. Eller att de medvetet blundar. Eller att FRA-ledningen fört regeringen och FRA-lagens försvarare bakom ljuset.
Byråkratins seger över politiken?
Partiledningen skriver: FRA får ej kopior på all elektronisk trafik. FRA får bearbeta delar av flödet av kommunikationen, i enlighet med lagstiftningen.
Men enl professorns i statsvetenskap Ulf Bjereld så är det fel. Själva lagtexten lyder: ”De trådägande operatörerna skall till särskilda samverkanspunkter överföra all trafik som förs över Sveriges gräns.” Och från dessa så kallade samverkanspunkter ”har myndigheten ansvar för att överföra signalerna till sina system”. Det visar att FRA-försvararna har fel, att m-ledningen inte själv begriper vad de genomfört. Eller att de medvetet blundar. Eller att FRA-ledningen fört regeringen och FRA-lagens försvarare bakom ljuset.
Byråkratins seger över politiken?
05 augusti 2008
Ska AF snedvrida konkurrensen?
I Borås lär förekomma ett projekt i samabete mellan Borås stad och Studieförbundet Vuxenskolan kallat SV Compass. Givetvis uppbackat av Arbetsförmedlingen. I projektet ska folk som är i det s.k. utanförskapet få bidragsjobb. Dvs de gör legojobb till mycket lågt pris åt olika företag. Därigenom så snedvrids konkurrensen och vissa företag kan, genom dessa billiga legojobb, göra sig av med tidigare reguljärt anställda.
Tror någon att de i projektet bidragsanställda kommer ut i det ordinarie arbetslivet genom detta?
Minskar utanförskapet genom att göra lågavlönade legojobb i en "skyddad sektor"?
Vad händer med de som får sparken från sina jobb p g a AF-betalda bidragsjobb?
Hur kan det näringsliv - som annars hyllar fri och rättvis konkurrens - utan betänkligheter (verkar det som) ta emot bidrag på detta sätt och sätta konkurrensen ur spel?
Frågorna är många.
Tror någon att de i projektet bidragsanställda kommer ut i det ordinarie arbetslivet genom detta?
Minskar utanförskapet genom att göra lågavlönade legojobb i en "skyddad sektor"?
Vad händer med de som får sparken från sina jobb p g a AF-betalda bidragsjobb?
Hur kan det näringsliv - som annars hyllar fri och rättvis konkurrens - utan betänkligheter (verkar det som) ta emot bidrag på detta sätt och sätta konkurrensen ur spel?
Frågorna är många.
Om K2 och utmaningar
Kan inte annat än hålla med den radiolyssnare, som ringde in sin åsikt om bergsklättrarna.
Detta med anledning av att flera bergsbestigare omkommit i strävan att nå K2-toppen.
Varför riskerar folk livet på sådana saker? De blir ju inte ens först. Kräver deras kroppar och sinnen stora utmaningar, så kunde de väl göra något som är lite mindre av ego-trippar.
Som t ex att arbeta med bistånd eller annan hjälp i utsatta områden på vår jord. Det pågår ju alltid några krig och olika naturkatastrofer inträffar regelbundet.
Där kan de som vill riskera livet samtidigt göra någon nytta.
Detta med anledning av att flera bergsbestigare omkommit i strävan att nå K2-toppen.
Varför riskerar folk livet på sådana saker? De blir ju inte ens först. Kräver deras kroppar och sinnen stora utmaningar, så kunde de väl göra något som är lite mindre av ego-trippar.
Som t ex att arbeta med bistånd eller annan hjälp i utsatta områden på vår jord. Det pågår ju alltid några krig och olika naturkatastrofer inträffar regelbundet.
Där kan de som vill riskera livet samtidigt göra någon nytta.
04 augusti 2008
M-politiker går också emot FRA-lagen
Har väntat på det, men nu kom det. Ett stort antal ledande moderata kommunalpolitiker säger nej till FRA-lagen.
De kan inte försvara lagen inför sina väljare. Det är bara att hoppas att deras åsikter når fram till den "avlyssnande" Reinfeldt....
De kan inte försvara lagen inför sina väljare. Det är bara att hoppas att deras åsikter når fram till den "avlyssnande" Reinfeldt....
03 augusti 2008
Funderingar kring turism och levnadskostnader
Jag läser i en ett par veckor gammal DN om Marcus Jonsson, som lockar utländska turister med älgsafari, vargar, myror och med att få bo i en gammal kolarkoja.
Tja, inte är det väl fel att folk kommer ut i naturen och att det går att tjäna en slant på det.
Eller?
Plötsligt tvekar jag och börjar grubbla.
Varför är det så dyrt i Sverige?
Vad är det som driver upp inflationen? Är det "bara" oljepriset, direktörslönerna och inflationsförväntningarna pga av den amerikanska bolånekrisen? (Den sista faktorn är ju dessutom ganska speciell för just denna inflationstopp.)
Varför blir det allt svårare att klara sig på en låg inkomst, en inkomst som ganska nyligt ansågs vara en normalinkomst?
Ja, alltmer kostar, sådant som tidigare varit fritt. Och även enkla "nöjen" kostar - och stiger snabbt i pris.
Alltmer blir föremål för exploatering. Ibland är det ett sätt för någon att överleva. Men lika ofta, eller oftare, därför att någon vill tjäna stora pengar.
Frisk luft, rent vatten och naturupplevelser kostar mer och mer. Om inte annat indirekt. T ex miljöstörande fabriker påverkar både vatten och luft och ger oss kostnader för att överleva, och försämrar livsmiljön.
Nå, i Sverige kan vi ännu, oftast, gå ut i skogen utan extrakostnader. Dvs om den ligger nära, så vi inte behöver bilen. Och om vi inte känner oss tvungna att köpa dyra "fritidskläder".
Som turist i utlandet kostar ofta varje steg vi tar. Är det då fel att "vi" tar betalt i Sverige också? Det kan man ju fundera över. Turism, spec den som riktar sig till penningstarka turister, har faktiskt en tendens att öka levnadsomkostnaderna också för lokalbefolkningen.
Är det bra? Är det oundvikligt?
Jag känner mig tveksam. Både turism och att kostnadsbelägga allting, det sliter både på natur, kultur och människor. Livet blir mera kostsamt att leva även för den som inte har "normalinkomst".
Vilket leder till att det s.k. utanförskapet ökar.
Tja, inte är det väl fel att folk kommer ut i naturen och att det går att tjäna en slant på det.
Eller?
Plötsligt tvekar jag och börjar grubbla.
Varför är det så dyrt i Sverige?
Vad är det som driver upp inflationen? Är det "bara" oljepriset, direktörslönerna och inflationsförväntningarna pga av den amerikanska bolånekrisen? (Den sista faktorn är ju dessutom ganska speciell för just denna inflationstopp.)
Varför blir det allt svårare att klara sig på en låg inkomst, en inkomst som ganska nyligt ansågs vara en normalinkomst?
Ja, alltmer kostar, sådant som tidigare varit fritt. Och även enkla "nöjen" kostar - och stiger snabbt i pris.
Alltmer blir föremål för exploatering. Ibland är det ett sätt för någon att överleva. Men lika ofta, eller oftare, därför att någon vill tjäna stora pengar.
Frisk luft, rent vatten och naturupplevelser kostar mer och mer. Om inte annat indirekt. T ex miljöstörande fabriker påverkar både vatten och luft och ger oss kostnader för att överleva, och försämrar livsmiljön.
Nå, i Sverige kan vi ännu, oftast, gå ut i skogen utan extrakostnader. Dvs om den ligger nära, så vi inte behöver bilen. Och om vi inte känner oss tvungna att köpa dyra "fritidskläder".
Som turist i utlandet kostar ofta varje steg vi tar. Är det då fel att "vi" tar betalt i Sverige också? Det kan man ju fundera över. Turism, spec den som riktar sig till penningstarka turister, har faktiskt en tendens att öka levnadsomkostnaderna också för lokalbefolkningen.
Är det bra? Är det oundvikligt?
Jag känner mig tveksam. Både turism och att kostnadsbelägga allting, det sliter både på natur, kultur och människor. Livet blir mera kostsamt att leva även för den som inte har "normalinkomst".
Vilket leder till att det s.k. utanförskapet ökar.
Burmas cyklonoffer får betala.
Hör just att Burmas diktaturregim ska kräva betalt av cyklonoffren för den hjälp de får. Biståndet sker på kredit.
Ja, egentligen bör man inte bli förvånad. Men jag måste erkänna att det känns som en ny innovation. Till och med för att komma från en diktaturregim.
Kanske har diktatorn någon ytterligare dotter som ska få ett fantasibröllop med guld och lyx. Som cyklonoffren ska betala.
Ja, egentligen bör man inte bli förvånad. Men jag måste erkänna att det känns som en ny innovation. Till och med för att komma från en diktaturregim.
Kanske har diktatorn någon ytterligare dotter som ska få ett fantasibröllop med guld och lyx. Som cyklonoffren ska betala.
01 augusti 2008
Sommarjazz i Badhusparken med Kicki E
Det var en skön jazzkväll som JiP bjöd på igår kväll i Badhusparken i Piteå. Lagom ljum sommarkväll. Mycket folk och fin musik. Som vanligt jazzklubbens husband, och med Kicki Enqvist som sångsolist.
Som vanligt, hm, tyvärr bestod sommarens jazzkvällar bara av två. Den första två veckor tidigare och då var inte vädret det bästa, tyvärr. Även om nu, enl uppgift, danspaviljongen i parken ska rivas, så hoppas jag verkligen att sommarjazzen återkommer och att det blir minst 4-5 ggr per sommar.
Husbandet spelade kompetent, med ett extra plus för Sigge Löf på tenor och sopransax.
Kicki är dock den klart lysande stjärnan. Hon har rutin och en ledig scenvana som ger perfekt publikkontakt. Men framför allt rösten. Att hon föredrar att lyfta fram (svenska) visor, eller svenska texter till amerikanska standardlåtar gör inget. Allt blir skön jazz, och det märks att hon gillar det hon gör. Sången är en del av henne själv. Det är inget påklistrat eller anstängt, som hos en del andra sångerskor.
Hon framförde låtar förknippade med både Monica Zetterlund (Att angöra en brygga) och med Toots Thielemanns (Bluesette/Bedårande sommarvals), Love for sale (med svensk text!) och gamla "budskapsjazzlåten" Doodlin´, på engelska (!).
Kicki har sannerligen inte blivit sämre sedan hon för omkring tjugo år sedan vann SJRs jazztävling tillsammans med Basse (Hagström, el-bas).
Som vanligt, hm, tyvärr bestod sommarens jazzkvällar bara av två. Den första två veckor tidigare och då var inte vädret det bästa, tyvärr. Även om nu, enl uppgift, danspaviljongen i parken ska rivas, så hoppas jag verkligen att sommarjazzen återkommer och att det blir minst 4-5 ggr per sommar.
Husbandet spelade kompetent, med ett extra plus för Sigge Löf på tenor och sopransax.
Kicki är dock den klart lysande stjärnan. Hon har rutin och en ledig scenvana som ger perfekt publikkontakt. Men framför allt rösten. Att hon föredrar att lyfta fram (svenska) visor, eller svenska texter till amerikanska standardlåtar gör inget. Allt blir skön jazz, och det märks att hon gillar det hon gör. Sången är en del av henne själv. Det är inget påklistrat eller anstängt, som hos en del andra sångerskor.
Hon framförde låtar förknippade med både Monica Zetterlund (Att angöra en brygga) och med Toots Thielemanns (Bluesette/Bedårande sommarvals), Love for sale (med svensk text!) och gamla "budskapsjazzlåten" Doodlin´, på engelska (!).
Kicki har sannerligen inte blivit sämre sedan hon för omkring tjugo år sedan vann SJRs jazztävling tillsammans med Basse (Hagström, el-bas).
Om pensionspengar och energipriser
Den 28 juli hade PJ Kask en ledare i PT som tog upp oklarheter i vissa s k riskkapitalbolag, i vilka AP-fonderna investerar våra pensionspengar. Tydligen blundar fondstyrelserna, med tunga fackliga företrädare, för det tveksamma i hur riskkapitalbolagen skaffar och förvaltar ”sina” pengar, samtidigt som AP-fonderna gärna kritiserar för höga direktörslöner.
Att kritisera direktörslönerna är helt rätt och legitimt, men det ursäktar inte att de inte är mera noggranna betr vilka riskkapitalbolag som de satsar våra pensionspengar i. Kanske är det för stora fonder och kanske har de ”tunga” LO- och TCO-namnen inte tid och kunskaper nog för att rätt sköta sina uppdrag?
Den 1 aug kritiserar med rätta Kenneth Jonsgården i sin PT-ledare de skyhöga vinster som både statliga Vattenfall och andra energibolag gör, och han frågar vad Maud Olofsson gör för att få ner el-priserna genom ökad konkurrens.
Låt oss konstatera att den svenska konkurrenslagstiftningen är ett dåligt skämt. Det är alltför lätt att sätta konkurrensen ur spel. Bolag med monopol eller i oligopol slipper för lindrigt undan och kan fortsätta sin marknadsdominans och håva in för höga vinster. Det är bevis för att vi inte har en fungerande marknadsekonomi. Ett av de tydligaste tecknen på det är hur el-marknaden ”fungerar”.
En fri marknad förutsätter konkurrens. Och konkurrens måste stödjas av en effektiv konkurrenslagstiftning! Annars råkar vi som kunder och konsumenter illa ut.
En sak i Jonsgårdens resonemang gör dock att jag hoppar till. Han menar att skatter på energibolagens övervinster skulle sänka el-priset för kunderna. Hur i allsin dar skulle det gå till? Skatter betraktas ju som kostnader, och kostnader övervältras ju alltid på kunderna. Höjda bolagsskatter skulle alltså höja våra energikostnader, inte sänka dem.
Nej, det som behövs är en effektivare konkurrens, bl a genom bättre konkurrenslagstiftning. Kanske med specialregler för energimarknaden. Idag fungerar den ju bara för att ge orimliga löner och bonusar till el-direktörerna.
Att kritisera direktörslönerna är helt rätt och legitimt, men det ursäktar inte att de inte är mera noggranna betr vilka riskkapitalbolag som de satsar våra pensionspengar i. Kanske är det för stora fonder och kanske har de ”tunga” LO- och TCO-namnen inte tid och kunskaper nog för att rätt sköta sina uppdrag?
Den 1 aug kritiserar med rätta Kenneth Jonsgården i sin PT-ledare de skyhöga vinster som både statliga Vattenfall och andra energibolag gör, och han frågar vad Maud Olofsson gör för att få ner el-priserna genom ökad konkurrens.
Låt oss konstatera att den svenska konkurrenslagstiftningen är ett dåligt skämt. Det är alltför lätt att sätta konkurrensen ur spel. Bolag med monopol eller i oligopol slipper för lindrigt undan och kan fortsätta sin marknadsdominans och håva in för höga vinster. Det är bevis för att vi inte har en fungerande marknadsekonomi. Ett av de tydligaste tecknen på det är hur el-marknaden ”fungerar”.
En fri marknad förutsätter konkurrens. Och konkurrens måste stödjas av en effektiv konkurrenslagstiftning! Annars råkar vi som kunder och konsumenter illa ut.
En sak i Jonsgårdens resonemang gör dock att jag hoppar till. Han menar att skatter på energibolagens övervinster skulle sänka el-priset för kunderna. Hur i allsin dar skulle det gå till? Skatter betraktas ju som kostnader, och kostnader övervältras ju alltid på kunderna. Höjda bolagsskatter skulle alltså höja våra energikostnader, inte sänka dem.
Nej, det som behövs är en effektivare konkurrens, bl a genom bättre konkurrenslagstiftning. Kanske med specialregler för energimarknaden. Idag fungerar den ju bara för att ge orimliga löner och bonusar till el-direktörerna.