Guillou, en ny Strindberg?

Är det någon som inte läst Agust Strindbergs Röda rummet? Den svidande vidräkningen med den tidens ekomomiska överklass, fifflare och byråkrater. Samtidigt skriven med en dräpande humor.
Av någon anledning kom jag att tänka på Strindberg och Röda rummet flera gånger när jag i dagarna läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad. (På bokrea, trots att den kom ut “nyss”.)
Guillou skriver där, ytterst nödtorftig maskerat, om de senaste årent finansiella skandaler, främst om hur Skandia plundrades av giriga direktörer. Och han kryddar det med interiörer som visar hur långt ifrån vanlig moral denna nya “överklass” lever och tänker. Ja, beskrivningen av hur roffardirektörernas ätteläggar lever får mig att kvälja eftersom det är dessa som i stor utsträckning omskrivs i tabloidpressens kändisreportage.
Guillou har ju tjänat stora pengar på sina Hamiltonböcker, men har ändå onekligen gjort sig mest känd och respekterad som en granskare av makten och dess profitörer. Det ska han ha all heder av. Jag tror faktiskt att Guillou hade ganska roligt när han skrev denna bok, men att han också drevs av sitt rätts-och rättvisepatos.
Nej, inte är Jan Guillou en ny Strindberg. Men det får ändå ses som beröm när jag får Strindberg i tankarna vid läsningen av Tjuvarnas marknad. Vår tids Röda rummet får vi vänta på. Flera har dock försökt. Det är gott nog, ger hopp om framtiden, att inte samhällskritiken dött.

Tänkvärt.

Hörde imorse ett citat av Winston Churchill, som jag tycker är tänkvärt. En mening som borde vara ledstjärna för även dagens politiker.
Någon hade ifrågasatt om man inte kunde spara in på kulturen för att få pengar till försvaret. Churchills svar: Vad ska vi då försvara?
Ett citat att minnas.

Femtioåringen

För ett par dagar sedan firade EU femtio år. Nåja, firandet var väl tämligen avslaget, inte minst i Sverige där det enligt uppgift endast hölls ett seminarium (!) på födelsedagen. Dessutom kan man ju diskutera när EU föddes, men Romfördraget för femtio år sedan är väl så gott som något. Trots att Kol- och Stålunionen var dess föregångare och att det officiella namnet på europasamarbetet skiftat från tid till annan.
I Sverige så är det fortfarande opportunt att, så fort EU kommer på tal, uttrycka negativitet och dra fram ett antal brister. OK, visst har EU brister. Det man ändå bör komma ihåg är det grundläggande syftet och målet: fred mellan Europas stater. Fred, frihet och demokrati. Där har samarbetet lyckats. Spåren från andra världskriget förskräckte och tidigt insåg man att en god väg för fred var handel. Att handla, göra affärer, det är ju faktiskt bättre än att kriga.
Därför är det bra att antalet stater i EU succesivt ökat. Även om man kan ha invändningar och farhågor vid utvidgningar så är det ändå bra ju fler det blir, eftersom medlemsskap endast beviljas demokratiska stater, som respekterar mänskliga rättigheter och som är villiga att samarbeta. Att det finns en kö av stater som vill leva upp till det kan ju inte vara fel.

Exit (?) Persson

Börjar det inte bli för mycket av Persson nu? Jag har svårt att tänka mig att Göran Persson är speciellt lycklig över de reaktioner som TV-dokumentären om honom väckt. Hans (och Fichtelius?) avsikt var givetvis att resa ett äreminne över epoken Göran Persson (HSB). Detta nödtorftigt dolt av dokumentärformatet.
OK, jag har faktiskt inte sett programmen, men reaktionerna tyder på att det hela är en katastof, ur flera aspekter.
Uppenbarligen avslöjas att GP är en man helt utan visioner, utan ideologi. Det som styr honom är makten, egot. Nu är det i och för sig ingen nyhet, men det tänkta äreminnet förstärker och fördjupar de även tidigare uppenbara bristerna i hans personlighet.

GP kan vara en lysande talare, men ofta har jag efteråt undrat vad det var han sa. Ett bländande skal kring floskler och tomhet.
Nu avslöjar han sig själv som en grining gubbe, så självupptagen att han alltid ser omgivningens reaktioner som bevis på lojalitet eller mera ofta som illojalitet emot honom. Saken, iden är oviktig, PERSSON är det viktiga. Han har en fallenhet att endast och allenast se brister hos andra, inte bjälken i sitt eget öga. T.o.m. hans närmaste medarbetare och partivänner tycks tröttna på honom nu.

Och nu får han 700.000 i bidrag för att på några månader (absurt, sa Torgny Lindgren, GP borde ägna resten av sitt liv till detta) skriva sina memoarer. På något sätt kan det finnas en motivering att bidra till att en framträdande politiker får skriva om sina år i maktens centrum.
Men med tanke på TV-dokumentärens innehåll, så blir jag ytterst tveksam. Det blir nog inte nutidshistoria, utan mera av elakt förtal av andra, som Persson kommer med. Plus försök att putsa upp sin självtagna helgongloria.

och Nuder kommer inte att återställa A-kassan.

Det sossarna, med all rätt, mest angrep Alliansen för i senaste valrörelsen - och därefter - har varit sänkningen och övriga försämringar av A-kassan. Men nu visar det sig att en av de tyngsta sossarna, Per Nuder, säger att sossarna inte kommer med någon återställare om de vinner nästa val.
Så mycket var det alltså värt.
I sak hade de rätt, men det var tydligen bara valfläsk. Inte ökar denna omsvängning respekten för politiker precis.

LO för kärnkraft

Så kom det då framkrypande, att LO är positivt till utbyggd kärnkraft. Det brukar betyda att s-partiet svänger också. LO inser att vi behöver el-energi, och att idag är elen både knapp och dyr.
För jobbens del behövs kärnkraft. Och för att kunna ha värme inomhus på vintern.
Självklart måste säkerheten höjas. Men elen behövs.

Hushållsnära tjänster - vi väntar på halva reapriset

Enligt SIFO vill bara en liten del (13%)av svenskarna köpa "hushållsnära tjänster" med ett skatteavdrag på 50%. Jag har faktiskt inte funderat på hur stor efterfrågan skulle bli. Dock blir jag kanske inte helt överraskad. För visserligen är det en reform i rätt riktning, men för vanliga inkomsttagare är det även i fortsättningen alltför dyrt.
Det är ungefär som med rea. Visst låter det bra med 50% rabatt, men när utgångspriset ändå är för högt har man inte råd. Det är först när det blir halva reapriset som det är något som plånboken orkar med.
Eventuellt.
Sverige har blivit för dyrt för vanliga inkomsttagare, och speciellt då för den tredjedel av oss som inte ens har vanliga inkomster.

Tandförslag utan bett

Så ska tandvårdskostnaderna sänkas. Igen. Hittills har det i slutändan bara betytt högre kostnader för både den enskilde och via skatten.
OK, en check på 300 vartannat år är alltid något, täcker kanske hälften av en undersökning... Men en lagning eller något annat, av "normalstorlek", det kostar fortfarande så mycket att många avstår.

"Rabatterna" på åtgärder över 15.000 då? Tja, nog är det en ribba som är satt utifrån föreställningen att vanligt folk har löner på riksdagsmannanivå.

Min reflektion är att det grundläggande problemet är den höga totala kostnadsnivån. En nivå som är svår att kompensera bara med tillskott av skattemedel. Det borde det tittas på ordentligt. Är det för höga löner? Är det för höga lokalkostnader eller för dyr utrustning? Dyr byråkrati? Eller vad är det?

Det finns faktiskt länder där tänder kostar mindre att laga, utan statliga subventioner. Och där det inte kostar skjortan att putsa tandsten heller. Utan att därför tandläkarna är underbetalda.