Femtioåringen

För ett par dagar sedan firade EU femtio år. Nåja, firandet var väl tämligen avslaget, inte minst i Sverige där det enligt uppgift endast hölls ett seminarium (!) på födelsedagen. Dessutom kan man ju diskutera när EU föddes, men Romfördraget för femtio år sedan är väl så gott som något. Trots att Kol- och Stålunionen var dess föregångare och att det officiella namnet på europasamarbetet skiftat från tid till annan.
I Sverige så är det fortfarande opportunt att, så fort EU kommer på tal, uttrycka negativitet och dra fram ett antal brister. OK, visst har EU brister. Det man ändå bör komma ihåg är det grundläggande syftet och målet: fred mellan Europas stater. Fred, frihet och demokrati. Där har samarbetet lyckats. Spåren från andra världskriget förskräckte och tidigt insåg man att en god väg för fred var handel. Att handla, göra affärer, det är ju faktiskt bättre än att kriga.
Därför är det bra att antalet stater i EU succesivt ökat. Även om man kan ha invändningar och farhågor vid utvidgningar så är det ändå bra ju fler det blir, eftersom medlemsskap endast beviljas demokratiska stater, som respekterar mänskliga rättigheter och som är villiga att samarbeta. Att det finns en kö av stater som vill leva upp till det kan ju inte vara fel.