Exit (?) Persson

Börjar det inte bli för mycket av Persson nu? Jag har svårt att tänka mig att Göran Persson är speciellt lycklig över de reaktioner som TV-dokumentären om honom väckt. Hans (och Fichtelius?) avsikt var givetvis att resa ett äreminne över epoken Göran Persson (HSB). Detta nödtorftigt dolt av dokumentärformatet.
OK, jag har faktiskt inte sett programmen, men reaktionerna tyder på att det hela är en katastof, ur flera aspekter.
Uppenbarligen avslöjas att GP är en man helt utan visioner, utan ideologi. Det som styr honom är makten, egot. Nu är det i och för sig ingen nyhet, men det tänkta äreminnet förstärker och fördjupar de även tidigare uppenbara bristerna i hans personlighet.

GP kan vara en lysande talare, men ofta har jag efteråt undrat vad det var han sa. Ett bländande skal kring floskler och tomhet.
Nu avslöjar han sig själv som en grining gubbe, så självupptagen att han alltid ser omgivningens reaktioner som bevis på lojalitet eller mera ofta som illojalitet emot honom. Saken, iden är oviktig, PERSSON är det viktiga. Han har en fallenhet att endast och allenast se brister hos andra, inte bjälken i sitt eget öga. T.o.m. hans närmaste medarbetare och partivänner tycks tröttna på honom nu.

Och nu får han 700.000 i bidrag för att på några månader (absurt, sa Torgny Lindgren, GP borde ägna resten av sitt liv till detta) skriva sina memoarer. På något sätt kan det finnas en motivering att bidra till att en framträdande politiker får skriva om sina år i maktens centrum.
Men med tanke på TV-dokumentärens innehåll, så blir jag ytterst tveksam. Det blir nog inte nutidshistoria, utan mera av elakt förtal av andra, som Persson kommer med. Plus försök att putsa upp sin självtagna helgongloria.