Guillou, en ny Strindberg?

Är det någon som inte läst Agust Strindbergs Röda rummet? Den svidande vidräkningen med den tidens ekomomiska överklass, fifflare och byråkrater. Samtidigt skriven med en dräpande humor.
Av någon anledning kom jag att tänka på Strindberg och Röda rummet flera gånger när jag i dagarna läste Jan Guillous Tjuvarnas marknad. (På bokrea, trots att den kom ut “nyss”.)
Guillou skriver där, ytterst nödtorftig maskerat, om de senaste årent finansiella skandaler, främst om hur Skandia plundrades av giriga direktörer. Och han kryddar det med interiörer som visar hur långt ifrån vanlig moral denna nya “överklass” lever och tänker. Ja, beskrivningen av hur roffardirektörernas ätteläggar lever får mig att kvälja eftersom det är dessa som i stor utsträckning omskrivs i tabloidpressens kändisreportage.
Guillou har ju tjänat stora pengar på sina Hamiltonböcker, men har ändå onekligen gjort sig mest känd och respekterad som en granskare av makten och dess profitörer. Det ska han ha all heder av. Jag tror faktiskt att Guillou hade ganska roligt när han skrev denna bok, men att han också drevs av sitt rätts-och rättvisepatos.
Nej, inte är Jan Guillou en ny Strindberg. Men det får ändå ses som beröm när jag får Strindberg i tankarna vid läsningen av Tjuvarnas marknad. Vår tids Röda rummet får vi vänta på. Flera har dock försökt. Det är gott nog, ger hopp om framtiden, att inte samhällskritiken dött.