Socialliberalismens vägval, viktigt!. Det är dock inte det som L-partiet gjort

 Fd kommunalrådet och riksdagsmannen Harald Nordlund har i UNT (6 nov)  kommenterat L-partiets bakgrund och  val. Jag citerar hans artikel, och kommenterar den nedan , något kortare  (har också citerats i Facebook). 
---

Liberalernas vägval en historisk parentes

Med enstaka undantag kan partierna i Sveriges riksdag kalla sig liberala. Inte för att partierna är lika, men för att begreppet liberal, från latinets liber som betyder fri, är öppet för partiernas egna definitioner.

Begreppet liberal kräver en förstavelse för att tydliggöra en ideologi. Den kan handla om Manchesterliberalismen, vars inriktning var att helt fri konkurrens är bästa förutsättningen för ekonomisk utveckling och för en rättvis fördelning. Förespråkarna menade att frihet råder när samhället inte utfärdar förbud eller tvång. Sedan det visat sig att den helt fria konkurrensen missgynnade de svaga i samhället växte fram en ny inriktning för några liberaler i England redan i mitten av 1800-talet, som kom att få benämningen socialliberalism. Kravet på en starkare statlig styrning var uttryck för ambitionen att skapa jämlika förutsättningar. I Sverige formulerades socialliberalismen av Bertil Ohlin, på 1940-talet, som en politik för en frihet så länge inte andra kommer i kläm. Uttrycktes så småningom som sociala reformer utan socialism.

Under Folkpartiledaren Bengt Westerberg var denna profil tydlig. Därefter har skett en stegvis dragning åt höger, under namnet Liberalerna, med en vurm för marknadskrafter i även offentlig verksamhet där det solidariska ansvarstagandet blivit mer otydligt. I dag även steg bort från internationell solidaritet genom, i vissa frågor, samarbete med ett nationalistiskt parti.

Idèer från Manchesterliberalismen lever vidare i vad som benämns nyliberalism och som tar sig uttryck i krav på inskränkning av statliga ingripanden och lägre skatter. Utan att beskriva något av riksdagspartierna som nyliberalt kan skönjas inslag i den nu nytillträdda svenska regeringens överenskommelse med Sverigedemokraterna i, det så kallade, Tidöavtalet.

Samtidigt som Liberalerna dragit sig åt höger kan förflyttningar noteras för även Socialdemokraterna. Man talar inte längre om socialism utan man har stakat ut kursen som en tredje vägens politik. Vägvalet beskrivs ofta som en kompromiss mellan Socialdemokraternas tidigare demokratiska socialism och en kapitalistisk marknadsekonomi. Avståndstagandet från socialismbegreppet och accepterandet av marknadsekonomin ger socialdemokratisk politik i dag likheter med den socialliberalism Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, stod för under Bengt Westerbergs ledarskap.

Utan Liberalernas ideologiska förflyttning kan anses ha förelegat förutsättningar, att efter valet i år, skapa ett nära samarbete mellan L och S i en regeringskoalition. Oviljan, inte minst från Liberalernas sida, att söka sådant samarbete kan kläs i ord som misstro. Attityden att socialdemokraterna kan man inte lita på har funnits och finns fortfarande hos en del i partiet. Med nuvarande positionering för Liberalerna är ju en nära samverkan helt främmande. Med nära samverkan avser jag koalition . Den form av samverkan vi sett i form av Januariövernskommelsen och det nyss träffade Tidöavtalet anser jag bör, ur demokratisk synpunkt, ifrågasättas. Den typen av avtal anger att ett oppositionsparti är delvis en del av regeringspolitiken, delvis ett oppositionsparti. Lösningen skapar osäkerhet hos väljarna. Tidöavtalet är ur denna aspekt ännu mer tveksamt då ett oppositionsparti beretts plats i regeringskansliet med ett eget kansli. Partiledningars förhandlanden, som inte sällan leder till överenskommelser, som står i strid med, av partiernas högsta beslutande organ, fattade beslut, bör inte vara möjliga.

Fastslås bör att ett parti är antingen i regeringsställning eller i opposition.

Liberalernas nuvarande vägval torde komma att utgöra en kort parentes i dess historia. Partiets långsiktiga existens kan knappast grundas i en samverkan med konservativa och reaktionära partier. Det fortsatta vägvalet står mellan att strypas av sådana krafter och att återgå till en profilerad socialliberalism.

På den senare vägen bör en framtida koalition mellan Liberalerna (som då bör finna ett mer relevant namn) och Socialdemokraterna vara möjlig.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) ---

Mitt, Lars-Erick Forsgren, svar.

Min kommentar blir sålunda: Jag skulle mått bättre om du rubricerat artikeln: "L-partiets vägval blir en historisk parentes".

Varför det då? Jo, jag menar att liberalism har, alltsedan Ohlins tid, på svenska betytt socialliberalism enligt folkpartiets tolkning. När fp bytte namn till Liberalerna så hade det dock redan urvattnats en hel del genom partiell anpassning till "nyliberalismen" som jag, liksom t ex Hans Lindblad, snarare ser som ny-konservatism med ekonomisk slagsida. När nu partiet dessutom anpassat sig till extremkonservatism och rasistisk-nationalism till och med i en regeringssamverkan (med SD), så har L-partiet definitivt avlägsnat sig totalt från socialliberalismen!

Därför så menar jag att partiet kan betecknas som L-partiet, en partiorganisation som har lämnat sitt ursprung, och inte har rätt att kalla sig liberalt/Liberalerna, och bara (möjligen) ha kvar L-et. L-partiet är ett organisatoriskt skal utan innehåll. Skalet kan knappast återfyllas med innehållet socialliberalism. Det måste till en ny organisation som ideologins hemvist.

Partiernas förflyttningar (som de facto skett) är dock inte riktigt korrekt att beskrivas på en höger-vänsterskala, det är mer komplicerat än så. En viktig dimensionen demokrati eller auktoritär/diktatur av olika karaktär. Olika syn på vad frihet innefattar, välfärden omfattning. Ideologiernas utveckling - eller avveckling etc. Internationalism eller nationalism.

Nå, jag instämmer i konstaterandet att socialliberalismens fortsatta existens inte kan vila på en samverkan med ärkekonservativa eller rent reaktionära krafter. Framtiden måste vila på ideologins egen kraft genom att den presenteras trovärdigt.

Om den kan eller bör förstärkas genom samarbete med centern och/eller socialdemokratin beror i hög grad på hur de partierna utvecklas. Centern har en tid bitvis legat rätt nära socialliberala tankegångar, hur det blir efter ledarskiftet kommer väl snart visa sig. Socialdemokratin har en historia, som varit lätt socialistiskt färgad men också varit pragmatisk på en linje som mera ska samla makten hos partiet än för en klar ideologisk linje. Vad som nu sker efter valet vet vi inte. Det kan bli en radikalisering åt socialism-light, eller en dragning åt SD:s hårdhet kring invandrare och flyktingar, eller en slags pragmatisk mittenposition, som kan ha en smaklig portion av socialliberalism. Det får vi se, kanske.

Det viktiga är att socialliberalismen finns som ett tydligt och klart alternativ! Ett folkliberalt alternativ, som inte belastas av L-partiets snedsteg.

LARS-ERICK FORSGREN, 
Alltjämnt socialliberal, men sedan länge inte L-partist. 

1 kommentar

Gilla

Kommentera