Sidor

27 november 2022

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP, DET AVGÖR DESS FRAMTID.

 

LIBERALISM KRÄVER KUNSKAP om vad det är. 

Liberalismens ev framtid. OBS, liberalism i Sverige är detsamma som socialliberalism som den utformades under Bertil Ohlins tid. (I samarbete med Waldemar Swensson, och inkluderande det folkliga frisinnet.)
Vem minns idag "ELSA" ?
Elsa var förkortningen för det studiematerial som var underlag för att fp-s studiecirklar om partiets ideologi skulle visa vad som var ideologin i sig, och i förhållanden till andra partier. Inte ett valprogram i sakfrågor, utan förhållningsättet, vägvisaren, kompassen.
De senaste decennierna visar, anser jag, att inte mist folkpartiet L-partiet kraftigt försummat den ideologiska skolningen och debatten. Debatten har handlat om sakfrågor, inte om hur välja väg.
Den senaste tiden visar hur ödesdigert detta blivit för det socialliberala partiet (vare sig det kallat sig fp eller L-partiet).
Att L-partiet är så ideologiskt vilse att det stöder den främsta ideologiska motståndaren, det odemokratiska och på nazismen vilande SD.
L-partiet är nu bortom räddning, det är ett tomt skal, som i och för sig med knapp nöd tog sig in i riksdagen, men i rena desperationen sålde sin själ, sin ärorika historia före år 2000.

De som ser sig som liberaler (på svenska, dvs socialliberaler) måste nu "gå hem och läsa historia" som Gunnar Helén sa en gång i tiden. Läsa in den, gärna i någon form av moderna studiecirklar. Så att "nyliberalismen" (dvs neo-conservatismen) genomskådas, liksom den själviska och naziinflammerade extremnationalismen. Att lära sig ske skillnad på socialt ansvarstagande och socialism i form av sosseri, och mellan socialism och kommunism, se skillnad mellan demokrati och diktatur och auktoritära varianter.

Att se vad socialliberalism står för: frihet i gemenskap, valfrihet så långt den inte skadar andra, frihet i samverkan och samarbete, internationalism, hänsyn till jorden, att verka för vår överlevnad, klimatet, stoppa rovdriften etc. Minska klyftorna och främja fred och utveckling, ansvarstagande och välfärd. Sociala reformer utan socialism. Att se framåt  Demokrati som främjar framsteg och motverkar förtryck.

För ett liberalt samhälle (ELSA). Sök kunskap, läs om, studera vad som är den sociala liberalismens historia och kärna, demokratins kärna. 

Än finns några socialliberaler kvar i livet. Ta tillvara deras kunskaper.  Mycket finns också skrivet. 
Läs, studera, samverka för den folkliga sociala liberalismens framtid. 
Gå gärna med i Folkliberalerna, ett parti  under bildande. 

Ni hittar folkliberalerna på Facebook. 

20 november 2022

Besvikelse över L-partiets svikna ideal, folk blir vilsna. Liksom svikna löften över huvud taget.

  Jag får snart sagt varje dag höra från någon, som tidigare inte varit så väldigt aktiv i politiken, eller deltagit i politiska diskussioner, bli alltmer besvikna på L-partiet och hur det agerar som en motsats till det parti det var en gång.

Många är uppenbarligen klart förvirrade av att hitta L-partiet som en allierad till SD. Man inte smälta att fp´s efterträdare inte bara bytt namn utan också målsättning och sällskap.
Och är besvikna över att det inom L-partiet ännu finns företrädare, som säger sig vara socialliberaler, och hoppas att L-partiet ska förmås återvända till sin socialliberala syn på politiken, frihet i gemenskap och med ansvar, tolerans och en positiv syn på människor som måste fly från krig och svält, att hjälpa utsatta både i Sverige och i andra länder. Som vill leva i ett samhälle med kultur, utveckling och framtidstro, som stoppar klimathot och förstörelsen och skövlandet av naturen.
Jag förstår så innerligt väl de människor som har den längtan efter ett alternativ som stämmer med deras bild av hur folkpartiet en gång var ett socialliberalt parti för en ljus framtid.
Jag delar deras frustration, deras längtan.
Vi måste se till att det finns ett sådant alternativ. Nu när L-partiet svikit.
---
Sen undrar jag hur många som blandar ihop SD med S? Sverigedemokrater och Socialdemokrater låter ju rätt lika, när man ser partinamnen på valsedlarna. Och för all del när man hör partiföreträdare också uttala sig.  SD försöker ju då och då locka s-väljare med en del  förslag, som ska påminna om gamla sosseförslag. Och det är ju ingen tvekan om att S ofta närmar sig SD-förslag, i akt och mening att hålla kvar väljare som frestas av SD´s invandringsfientliga politik. 

- Tänk om partierna kunde hålla fast vid den ideologi de angett som sin.  Och inte nosa efter vad de tror är "populärt"... 

Som väljare vill man nog veta vad som partierna verkligen tycker. Vad som vägleder dem. Man vill kunna lita på vallöften, inte att de ändrar sig och bryter löftena efter valet. 

18 november 2022

L-partiets moraliska konkurs - plats för ett sant socialliberalt parti

 L-partiet under SD ("sverigedemokraterna") = en ideologisk och moralisk konkurs, helt ovärdig det parti som folkpartiet var, och bildades av de frisinnade och liberala, 1934.

"Någon" har stulit mitt parti, så kände jag, när förfallet började. Och det har blivit allt värre.
Mitt parti var det socialliberala, som stod för frihet i gemenskap, frihet och socialt ansvar, för det folkliga frisinnet, för de glömda. Liberal demokrati, utan socialism och utan nazism.
Det var då det.
Idag är L-partiet ett tomt skal, som inte har ngt berättigande, som motverkar det som en gång var dess ideologi och samverkar, underdånigt, med de som var dess fiende. --- Jag vill inte skriva ut L-partiets fullständiga namn, Liberalerna, eftersom det numera är helt falsk beteckning. Som misskrediterar allt vad liberalism står för. Därför skriver jag L-partiet. Förhoppningsvis så försvinner det snart, senast inom fyra år, och ett nytt parti framträder för de socialliberala väljarna. T ex under namnet Folkliberalerna.

Gilla
Kommentera
Dela

14 november 2022

Socialliberalismens vägval, viktigt!. Det är dock inte det som L-partiet gjort

 Fd kommunalrådet och riksdagsmannen Harald Nordlund har i UNT (6 nov)  kommenterat L-partiets bakgrund och  val. Jag citerar hans artikel, och kommenterar den nedan , något kortare  (har också citerats i Facebook). 
---

Liberalernas vägval en historisk parentes
Med enstaka undantag kan partierna i Sveriges riksdag kalla sig liberala. Inte för att partierna är lika, men för att begreppet liberal, från latinets liber som betyder fri, är öppet för partiernas egna definitioner.
Begreppet liberal kräver en förstavelse för att tydliggöra en ideologi. Den kan handla om Manchesterliberalismen, vars inriktning var att helt fri konkurrens är bästa förutsättningen för ekonomisk utveckling och för en rättvis fördelning. Förespråkarna menade att frihet råder när samhället inte utfärdar förbud eller tvång. Sedan det visat sig att den helt fria konkurrensen missgynnade de svaga i samhället växte fram en ny inriktning för några liberaler i England redan i mitten av 1800-talet, som kom att få benämningen socialliberalism. Kravet på en starkare statlig styrning var uttryck för ambitionen att skapa jämlika förutsättningar. I Sverige formulerades socialliberalismen av Bertil Ohlin, på 1940-talet, som en politik för en frihet så länge inte andra kommer i kläm. Uttrycktes så småningom som sociala reformer utan socialism.
Under Folkpartiledaren Bengt Westerberg var denna profil tydlig. Därefter har skett en stegvis dragning åt höger, under namnet Liberalerna, med en vurm för marknadskrafter i även offentlig verksamhet där det solidariska ansvarstagandet blivit mer otydligt. I dag även steg bort från internationell solidaritet genom, i vissa frågor, samarbete med ett nationalistiskt parti.
Idèer från Manchesterliberalismen lever vidare i vad som benämns nyliberalism och som tar sig uttryck i krav på inskränkning av statliga ingripanden och lägre skatter. Utan att beskriva något av riksdagspartierna som nyliberalt kan skönjas inslag i den nu nytillträdda svenska regeringens överenskommelse med Sverigedemokraterna i, det så kallade, Tidöavtalet.
Samtidigt som Liberalerna dragit sig åt höger kan förflyttningar noteras för även Socialdemokraterna. Man talar inte längre om socialism utan man har stakat ut kursen som en tredje vägens politik. Vägvalet beskrivs ofta som en kompromiss mellan Socialdemokraternas tidigare demokratiska socialism och en kapitalistisk marknadsekonomi. Avståndstagandet från socialismbegreppet och accepterandet av marknadsekonomin ger socialdemokratisk politik i dag likheter med den socialliberalism Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, stod för under Bengt Westerbergs ledarskap.
Utan Liberalernas ideologiska förflyttning kan anses ha förelegat förutsättningar, att efter valet i år, skapa ett nära samarbete mellan L och S i en regeringskoalition. Oviljan, inte minst från Liberalernas sida, att söka sådant samarbete kan kläs i ord som misstro. Attityden att socialdemokraterna kan man inte lita på har funnits och finns fortfarande hos en del i partiet. Med nuvarande positionering för Liberalerna är ju en nära samverkan helt främmande. Med nära samverkan avser jag koalition . Den form av samverkan vi sett i form av Januariövernskommelsen och det nyss träffade Tidöavtalet anser jag bör, ur demokratisk synpunkt, ifrågasättas. Den typen av avtal anger att ett oppositionsparti är delvis en del av regeringspolitiken, delvis ett oppositionsparti. Lösningen skapar osäkerhet hos väljarna. Tidöavtalet är ur denna aspekt ännu mer tveksamt då ett oppositionsparti beretts plats i regeringskansliet med ett eget kansli. Partiledningars förhandlanden, som inte sällan leder till överenskommelser, som står i strid med, av partiernas högsta beslutande organ, fattade beslut, bör inte vara möjliga.
Fastslås bör att ett parti är antingen i regeringsställning eller i opposition.
Liberalernas nuvarande vägval torde komma att utgöra en kort parentes i dess historia. Partiets långsiktiga existens kan knappast grundas i en samverkan med konservativa och reaktionära partier. Det fortsatta vägvalet står mellan att strypas av sådana krafter och att återgå till en profilerad socialliberalism.
På den senare vägen bör en framtida koalition mellan Liberalerna (som då bör finna ett mer relevant namn) och Socialdemokraterna vara möjlig.
Harald Nordlund
f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) ---
Mitt, Lars-Erick Forsgren, svar.
Min kommentar blir sålunda: Jag skulle mått bättre om du rubricerat artikeln: "L-partiets vägval blir en historisk parentes".
Varför det då? Jo, jag menar att liberalism har, alltsedan Ohlins tid, på svenska betytt socialliberalism enligt folkpartiets tolkning. När fp bytte namn till Liberalerna så hade det dock redan urvattnats en hel del genom partiell anpassning till "nyliberalismen" som jag, liksom t ex Hans Lindblad, snarare ser som ny-konservatism med ekonomisk slagsida. När nu partiet dessutom anpassat sig till extremkonservatism och rasistisk-nationalism till och med i en regeringssamverkan (med SD), så har L-partiet definitivt avlägsnat sig totalt från socialliberalismen!
Därför så menar jag att partiet kan betecknas som L-partiet, en partiorganisation som har lämnat sitt ursprung, och inte har rätt att kalla sig liberalt/Liberalerna, och bara (möjligen) ha kvar L-et. L-partiet är ett organisatoriskt skal utan innehåll. Skalet kan knappast återfyllas med innehållet socialliberalism. Det måste till en ny organisation som ideologins hemvist.
Partiernas förflyttningar (som de facto skett) är dock inte riktigt korrekt att beskrivas på en höger-vänsterskala, det är mer komplicerat än så. En viktig dimensionen demokrati eller auktoritär/diktatur av olika karaktär. Olika syn på vad frihet innefattar, välfärden omfattning. Ideologiernas utveckling - eller avveckling etc. Internationalism eller nationalism.
Nå, jag instämmer i konstaterandet att socialliberalismens fortsatta existens inte kan vila på en samverkan med ärkekonservativa eller rent reaktionära krafter. Framtiden måste vila på ideologins egen kraft genom att den presenteras trovärdigt.
Om den kan eller bör förstärkas genom samarbete med centern och/eller socialdemokratin beror i hög grad på hur de partierna utvecklas. Centern har en tid bitvis legat rätt nära socialliberala tankegångar, hur det blir efter ledarskiftet kommer väl snart visa sig. Socialdemokratin har en historia, som varit lätt socialistiskt färgad men också varit pragmatisk på en linje som mera ska samla makten hos partiet än för en klar ideologisk linje. Vad som nu sker efter valet vet vi inte. Det kan bli en radikalisering åt socialism-light, eller en dragning åt SD:s hårdhet kring invandrare och flyktingar, eller en slags pragmatisk mittenposition, som kan ha en smaklig portion av socialliberalism. Det får vi se, kanske.
Det viktiga är att socialliberalismen finns som ett tydligt och klart alternativ! Ett folkliberalt alternativ, som inte belastas av L-partiets snedsteg.

LARS-ERICK FORSGREN, 
Alltjämnt socialliberal, men sedan länge inte L-partist. 
1 kommentar
Gilla
Kommentera

09 november 2022

Nazze-sd styr och "regeringen" med sina partier viftar på svansen

 Visst kan man diskutera om de är nazister eller fascister, eller en mix av båda dessa antidemokratiska läror, som SD och dess ledning, står för, men det är hårklyveri. Det viktiga är att det är detta som är grunden för SD, och förblivit, hur mycket än SD tar på sig kostymer (utåt) och söker putsa sitt språk.
För att rädda en text om detta så försöker jag här klistra in den här.  

 Peter  Robsahm påminner:

"Jag skulle vilja börja med en kort historia:
En politisk ideolog gick in på en bar med en apa på axeln. Han stegade törstigt fram till bardisken och beställde så en öl.

Bartendern satte glaset under kranen och medan ölet fylldes på tittade han upp och sa med en menande nick: ”var har du fått tag i den där?”
”Tja, det började med en böld i arslet”, sa apan.
Det är svårt att riktigt säga när bölden började växa. På allvar alltså.
Den första rodnaden började dock göra sig påmind redan 1988 när gamla nazistherrar som fd SS-Rottenführer Gustav Ekström, Gösta Bergquist, Fritz Håkansson från Nordiska Rikspartiet och andra, strukturerade upp en ny verksamhet - Sverigedemokraterna.
Anders Klarström, hette en annan tidig kraft, tillika den förste partiledaren i det parti som snart skulle husera namn som Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. Han var förresten den som ringde upp underhållaren Hagge Geigert och sa att ”vi ska bränna dig ditt jävla judesvin… ditt äckliga judesvin… vi ska döda dig”.
Det var för övrigt i samma veva som killen från Sölvesborg och busskontrollant Söder gick med i partiet.
Killen från Sölvesborg kanske lockades av värderingarna som kokade i brunsoppan av rester från BSS, NRP och gamla SS?
Kanske var det likadant med Björn Söder och magister Lohikoski?
Om inte, vad hade de då där att göra?
Den här soppan - för det är verkligen en jävla soppa - av gamla nazister, rikspartister och skinnskallar var dock allt annat än rumsrena. Sverigedemokraterna ville ju komma upp sig här i världen och då gick det ju inte an att springa omkring och skrika ’Sieg Heil’ eller sitta och sjunga Horst Wessel-sången med nostalgiska tårar i ögonen. Folk gick inte på sådant under 1990-talet. De var inte redo.
Alltså gjordes det enda tänkbara: att ta av sig bomberjackorna, kränga på kavajerna och börja nynna på Du gamla du fria i stället.
Och plötsligt hade vi början till en böld.
Det tog sin lilla tid, men skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Gustav Ekström hade således rätt, den gamle räven. Det han dock inte ville att de skulle glömma när de ”modefierades”, var sin ledare.
Hörde ni det; Jimmie, Björn, Richard och Mattias? Er ledare!
Nu har åren gått och partiet med sina funktionärer har kommit upp sig här i världen. Det är en kostym som inte kan hänga och slänga hur som helst, utan måste sitta snyggt och fint.
Likt förbaskat beter de sig gång på gång som gamla skinnskallar på grönbete. Det går inte an att hålla på som ett nättroll på Facebook, lägga ut gammal skit som ska hetsa mot folkgrupp och som bygger på skräp som var lögner redan första gången de skrevs. I kommentarsfälten är det ostädat. De verkar vilja sitta på två stolar samtidigt - leka sofistikerade och bete sig som simpla huliganer. Arbete och fritid, liksom.
Men nu är man inte ”vem som helst” och borde bära sin position med någon sorts värdighet.
Samtidigt som jag skriver detta, så vet jag ju hur mycket det är att begära. Det finns liksom inte med i det vitmaktshuliganska genomet.
För innerst inne, långt inuti, har inte mycket hänt sedan tiden då man frotterade sig med dem som har kultstatus i världen där blått går över i brunt.
Det kostymklädda nazistpartiet är inget parti som vilket som helst. Och alla är livrädda. Politiker fjäskar, media fjäskar, opinionsbildare fjäskar i takt med att de radikaliseras.
Alla fjäskar.
Det är sant att alla partier har sina skamfläckar och personer som både sagt och gjort saker som inte tål dagens ljus. Men SD har samlat allt detta på ett ställe och i takt med att de växer tappar de andra många av dessa personer. I kölvattnet - det många av oss kallar för "svansen" - florerar hatet och invektiven. Människor skräms till tystnad av det tunga artilleri av verbala spyor som möter var och en som talar mot dem.
Varför måste ni envist kalla era värderingar för svenska, SD? Jag har inte ett jävla dugg gemensamt med er. Massor av folk jag känner likaså. Vi delar inga av era värderingar och har ingenting av det ni vill kalla "svenskhet".
Det är så mycket bludder och bullshit i den där soppan ni kokar, att hälften vore mer än nog.
Vi representerar två väsensskilda sätt att se på världen.
Nu kliver ytterligare en fram ur SD-dimman och börjar svamla om "Entartete Kunst" och vet ni vad, SD:are? Jag är inte ett dugg förvånad. Det var bara en tidsfråga innan de mer tydliga nazistiska anspråken skulle komma i dagen. Det går att spela teater till en viss gräns, men förr eller senare torkar klistret och masken faller av.
Sanning. Smaka på det ordet; nästan som en konjak en dag i jaktslottet med fasan och bourgogne på bordet.
Herrar skitspridare i SD: Jag får aldrig någon makt. Jag har heller ingen åstundan att ”ta” någon makt. Där skiljer våra möjligheter oss åt.
Inte heller vill jag leva i en inhägnad.
Jag vill ha min frihet; frihet att älska vem jag vill, att ha möjlighet att umgås med människor av alla slag, att läsa vad jag vill, att lyssna på vilken sorts musik jag än väljer att lyssna på, att se på den konst jag behagar.
Om jag vill det, ska jag också ha möjlighet att göra det. Det ska inte några obildade kläppstrutar i Sveriges Riksdag bestämma.
Problemet är att ni Sverigedemokrater vill göra det.
Det är därför apan har en böld i arslet."
Kan vara en bild av 3 personer och personer som står

 . 
SD-trojka somstyr
Älskar
Älskar
Kommentera

jag ser detta som en relevant kommentar i detta sammanhang.

Läser denna ingress i Expr den 9 nov. 

Sverigedemokraterna har ”markerat” mot regeringen efter att två ministrar, som SD uppfattat det, tagit avstånd från delar av Tidöavtalet. Det erfar Expressen. 

– Det finns inget utrymme att distansera sig från avtalet, säger en central SD-källa.

Konflikten handlar om utvisning på grund av bristande vandel och de föreslagna begränsningarna av rätten till tolk i vården – två förslag som mötts av hård kritik.