I min genomgång av serien ”Sveriges
statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till
volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i
två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör,
under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var
vanligt.
Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.
Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.
Vem var han då – denne den förste
kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga
förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver
folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och
inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det
liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till
Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot
alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne
inte gillade militarisering).
Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.
Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.
Under de tre första decennierna under
1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var
inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så
var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).
För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).
För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.
I de frågor där det fanns olika
åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och
främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och
sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan
arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig
inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg
ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på
arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister)
ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle
hävda fackföreningarnas intressen.
Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.
Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.
Ekman däremot ville inte se det så,
han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet
också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs
frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora
folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även
arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden,
och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.
Och så gjorde han – vilket förstås
irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera
sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.
Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.
Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.
Men han var frisinnad, som det
definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som
socialliberal.
Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.
Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.
Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.
Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.
En trettiotalets helnyktra
miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?
I detta sammanhang vill jag rekommendera Waldemar Swenssons biografi över honom
SvaraRaderaWaldemar Svenssons biografi (som skrevs för många decennier sedan) över vännen C G Ekman är en av de källor som legat till grund för den skrift jag här kommenterar, och är skriven av Per Th Olsson (utkom 2010). Och åberopas och citeras ett flertal gånger.
SvaraRaderaIntressant är att Waldemar Svensson var i högsta grad frisinnad och dessutom var agronom, och hade nära kontakt med den landsbygd, som även var Ekmans.
CG Ekman beskriver också Miljöparitets dilemma (i en artikel i Frisinnad tidskrift, citerad 1978): "Överenskommelser i en koalition förpliktigar ej sällan ett partis riksdagsrepresentanter att i den fråga som nyligen programmatiskt förelagts deras väljare rösta i rak strid mot de senares klart angivna önskemål och röstavgivning."
SvaraRaderaCG Ekman förespråkade enpartiregeringar i minoritet framför koalitionsregeringar, eftersom koalitionsregeringar flyttade makten från riksdagen till regeringen och gjorde riksdagsledamöterna "till strängt kontrollerade röstmaskiner".
Olle Wästberg