Hör och ser att Torbjärn Fällding avlidit, 90 år gammal. Det var ju känt att han varit sjuk en tid, så det kom i och för sig inte överraskande. Men är trist likaväl.
Jag är inte och har aldrig varit centerpartist, ej heller bondeförbundare. Men jag gillade Fälldin, för hans raka och konsekventa linje, hans övertygelse som ibland låg nära min, men ibland långt ifrån (som i kärnkraftfrågen). Och han var den som bröt socialdemokratins långa maktinnehav. Som när det skedde 1976 faktiskt var den viktigaste frågan då - där alla icke-socialistiska partier var överens. Jag minns än hur jublande glad jag var dagen efter valdagen, hur ja sprang iväg och bjöd på tårta på jobbet. Glädjen hos mina arbetskamrater var i de flesta fall ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig. Sosseröstare hade ju betraktat sosseregeringar som något av en naturlag.
Men att bryta detta var en viktig demokratisk seger.
Dessutom var Fällding i det mesta (föruytom i kärnkraftsfrågan) en bra och sammanjämkande statsminister, där det var hans center och Ahlmark/Ullstens folkparti som angav tonen. Moderaterna ville gärna dominera, men det gick inte, lyckligtvis. Och Fälldin var en bonde med fötterna på jorden, hade ett övernattningsrum i Stockholm, där han själv tvättade upp strumporna varje kväll. Och han och hans ministrar föregick med restriktivitet vad gäller statsrådens löner. Vad jag minns så sänkte han lönerna, eller åtminstone frös dem. Vilken kontrast mot tidigare - och senare regeringar.
F.ö. finns bra bilder av Fälldin i både SvD och DN. Jag ger länkarna här och här.
Att han inte precis fick igenom sin och centerns kärnkraftspolitik har han angripits för. Men det är ju helt förståeligt, hans centerparti var visserligen stort, men hade ingen egen majoritet.
Men han "höll gränsen" när Sovjets u-båtar började kränka svenska vatten. Han var emot byråkrati - och han klarade att debattera med-mot Olof Palme. Fälldins lugna trygga argumentering gick bättre hem än Palmes ettriga stil.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Jag tror att man hedrar Fälldin bäst genom att ta fram både positivt och negativt om hans gärning.
SvaraRaderaDet som det mest fokuserats på är att han ledde den första borgliga regeringen på 44 år. Det är naturligtvis stort. Men man måste också se det stora avgörande misstaget. Hans benhårda ultimatum om kärnkraften. Det ledde ju till att mycket av regeringsarbetet förlamades och sedan att regeringen sprack. Man undrar hur en så erfaren politiker kunde försätta sig i den situationen. Var där ingen bland hans förtrogna som kunde säga stopp och belägg eller var det så att Fälldin inte lyssnade på andra? Egentligen skulle man inte bildat en borglig regering 1976 men vem kunde då säga nej till det. Det var här efter rekordvalen partiets långa utförslöpa startade.
Det har också påpekats att den borgliga regeringen egentligen förde en socialdemokratisk politik. Det är till del riktigt. Många borgliga skröt med att de minsann ökat de offentliga utgifterna mer än någonsin. Då får man också inse vilken tidsanda som rådde. Socialdemokraterna ville överlämna det svenska näringslivet till LO och många var oroliga för att den sociala omsorgen skulle försvinna med en borglig regering. Kanske är det så att man måste först skapa tankemässiga förutsättningar för en ny politik innan man sjösätter den.
Under den andra mandatperioden började man ta tag i landets ekonomiska problem. Det stora som hände då var överenskommelsen som kallas ”Den underbara natten”. Det viktiga i den var sänkta marginalskatter och minskade förmåner för villaägare och andra låntagare. Här vågade Fälldin driva en politik som han visste var riktig trots motstånd från moderaterna som spräckte regeringen på frågan. Jag anser att detta var en avgörande händelse i svensk efterkrigshistoria. Det var här man vände på politiken. Rekordårens manna var slut och hade övergått i stora underskott och nu äntligen tar man tag i problemen. Senare som en uppföljning kom 1990 det som kallas ”Århundradets skattereform”. Då var Centerpartiet bortskrämt och det var bara Folkpartiet och Socialdemokraterna som gjorde upp. Fälldin hade då lämnat politiken. Man kan ju undra om partiet stått pall om Fälldin varit kvar vid rodret.