Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Fälldin, en stor politiker

Hör och ser att Torbjärn Fällding avlidit, 90 år gammal. Det var ju känt att han varit sjuk en tid, så det kom i och för sig inte överraskande. Men är trist likaväl.
Jag är inte och har aldrig varit centerpartist, ej heller bondeförbundare. Men jag gillade Fälldin, för hans raka och konsekventa linje, hans övertygelse som ibland låg nära min, men ibland långt ifrån (som i kärnkraftfrågen). Och han var den som bröt socialdemokratins långa maktinnehav. Som när det skedde 1976 faktiskt var den viktigaste frågan då - där alla icke-socialistiska partier var överens. Jag minns än hur jublande glad jag var dagen efter valdagen, hur ja sprang iväg och bjöd på tårta på jobbet. Glädjen hos mina arbetskamrater var i de flesta fall ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig. Sosseröstare hade ju betraktat sosseregeringar som något av en naturlag.
Men att bryta detta var en viktig demokratisk seger.
Dessutom var Fällding i det mesta (föruytom i kärnkraftsfrågan) en bra och sammanjämkande statsminister, där det var hans center och Ahlmark/Ullstens folkparti som angav tonen. Moderaterna ville gärna dominera, men det gick inte, lyckligtvis. Och Fälldin var en bonde med fötterna på jorden, hade ett övernattningsrum i Stockholm, där han själv tvättade upp strumporna varje kväll. Och han och hans ministrar föregick med restriktivitet vad gäller statsrådens löner. Vad jag minns så sänkte han lönerna, eller åtminstone frös dem. Vilken kontrast mot tidigare - och senare regeringar.

F.ö. finns bra bilder av Fälldin i både SvD och DN. Jag ger länkarna här och här.

Att han inte precis fick igenom sin och centerns kärnkraftspolitik har han angripits för. Men det är ju helt förståeligt, hans centerparti var visserligen stort, men hade ingen egen majoritet.

Men han "höll gränsen" när Sovjets u-båtar började kränka svenska vatten. Han var emot byråkrati - och han klarade att debattera med-mot Olof Palme. Fälldins lugna trygga argumentering gick bättre hem än Palmes ettriga stil.

Turkiet - är stabilitet viktigast?

Kuppförsök i Turkiet. Vad i...  och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val,  kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.

Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.

Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.

Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen".  Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.

Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte,  är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc.  Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.

Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.

I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben.  Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...

Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.

(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )

Betr Boliden, gruvbolaget och lite till

Jag har på annan plats skrivit några mer personliga, och halvprivata, reflexioner kring besök i Boliden, det samhälle där flera av mina barndomsår tillbringades. Senaste besöket var i juli 2016. Texterna innefattar, förutom kommentarer av mera privat karaktär också mer allmänna noteringar kring samhället i sig - och om gruvbolaget, som länge helt och hållet skötte och var samhället.
   År 1924 hittade man guldmalm, bolaget bildades - och därmed samhället. Som framgår bl a av Wikipedia så är Boliden  den enda serviceorten i Skellefteå som inte varit egen kommun. Det beror på att samhället ända till 1965 i praktiken var helt styrt av Bolidens Gruv AB. Därefter övergick skötseln av Bolidens samhälle till Skellefteå landskommun. 
Då min resetext innehöll en del frågor, så googlade jag lite grand för att få en del svar som besöket i sig inte gav.

Min mor arbetade på gruvbolagets kontor (sent 30- och tidigt 40-tal). Vid besöket 2009 var den en gång ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning), administrationen satt i nybyggnader, tämligen charmlösa. Det gamla kontoret hade nu namnet Bergrum Boliden.
Såhär beskrivs det i Norran 2012, vilket visar vad som hänt efter vårt första besök, men före årets. "Kontoret togs ursprungligen i bruk 1927. 

Huset var kontor ända tills Boliden lät bygga det nya, en koloss i tegel som togs i bruk 1972. Därefter byggdes det gamla om till utbildningslokaler. 
Var museum i 20 år
Det såldes sedermera till Skellefteå kommun som hyrde ut till Skellefteå museum. Där fanns gruv- och mineralmuseet Bergrum Boliden i cirka 20 år, men lades ner hösten 2012. Sedan såldes huset tillbaka till Bolidenbolaget – för en krona."  
Bilden i svartvitt visar hur det såg ut från början. Det var då rött, men fick senare sin gula färg. 

Alltså. Det gamla kontoret var bolagets kontor från börja och fram till 1972, blev sen utbildningslokal och därefter ett filialmuséum till Skellefteå muséum, men såldes 2012 tillbaks till bolaget (som i o f sig genomlevt både utveckling, diverse skandaler och ägarbyten) för en krona.  Och skulle rustas upp och åter användas av bolaget. Av upprustning, i vart fall utsides, syntes intet vid årets besök. Men en del av det som förutskickades 2012 har nog gjorts, betr takhöjning (bättre isolering) och utstädning av det gamla muséet.  Men en del av entrén var borta, ledstänger etc, och genom fönstren kunde man se en del bråte.  Ovanför entrén står fortfarande "Bergrum Boliden", som ett minne (?) från den tid byggnaden var muséum.

Den gruva, där guldmalmen lång tid var det viktigaste,  lades ner 1967.  Här också en bild av linbanan mellan Boliden och Kristineberg (1943). En linbana av stor betydelse för samhället under dessa år. 

Nå, mera om både Boliden och bolaget kan man googla fram, ex-vis på Wikipedia och bolagets egna hemsida, http://www.boliden.com/sv/

Det är intressant att samhället inte byggdes upp i hast som en kåkstad utan tanke, inget "vilda västern" inte. Tvärtom, det hade karaktär av ett mönstersamhälle.  Det har en intressant stadsplan, med flera gatunamn som både har anknytning till gruvan men samtidigt är rätt ovanliga. Värt att studera. Liksom bolagets historia.

Vid vårt besök 2009 så var samhället mycket sömnigt, med väldigt hög andel pensionärer och övergivna hus. Men samtidigt fanns där ett asylboende, som gav visst hopp om liv. Och numera verkar det finnas gott underlag till skolorna, där den gamla ståtliga skolan, där jag gick, är av en klass som bör bevaras med pietet. Det gamla torget, som strax efter vår flytt blev park, nu med namnet Margaretaparken, har fräschats upp. Och samhället verkar nu ha fått en del inflyttande (efter decennier av tillbakagång) som upptäckt att huspriserna är låga och pendelavståndet till Skellefteå är rimligt.
Boliden AB är ett världsföretag, där metallåtervinning är en viktig och växande del, och bolagets framgångar  bör vara positivt för Boliden även om gruvan varit nerlagd sedan länge.

För övrigt anser jag att ett minnesmärke, som inte är kopplat till gruvbolaget, som är närmast

kulturhistoriskt och gett (och ger) karaktär åt samhället är Missionskyrkan. Den har på senare år tappat namnet, skylten finns kvar men utan texten. Den verkar tämligen väl bevarad, i vart fall på utsidan, men jag kunde senast inte se många tecken på verksamhet. Och jag menar att om de nuvarande ägarna inte har varken verksamhet i någon större omfattning eller resurser att varaktigt bevara kyrkan, då bör samhället på något sätt se till att den bevaras - av kulturhistoriska skäl.  Så att byggnaden inte röner samma öde som Frälsningsarméns, i och för sig blygsammare, kapell.

Denna bild av Missionskyrkan (byggd 1932)  är av äldre, okänt, datum.