Också ett sätt att skildra en ung kvinna på flykt

Pekoral, skrev en recensent om Alexander Maksiks roman "något att hålla fast vid" (Brombergs, 2013).
Hm...   jag gjorde misstaget att kolla om det fanns något skrivet på internet om boken innan jag satte mig att själv tycka till om boken, som jag gillade.

Jag känner mig rätt så upprörd, eller i vart fall besviken, på recensionen. Tonen i Nina Fries recension för Litteraturmagazinet känns överlägen och nedlåtande. Jag ställer mig frågan om en roman, och då speciellt en roman som behandlar livet, situationen för en ung kvinna på flykt, måste skrivas på ett visst bestämt sätt? För att det är ett viktig ämne?  Måste man skriva som Henning Mankell?  _ Jodå, han skriver bra, om detta, kunnigt och inkännande, i Tea-bag. Är det sättet det enda? Eller vad?

Det ÄR ett viktigt ämne. Och visst kan man tycka att inledningen är lite svävande romantiserad, eller idylliserad genom att den unga kvinnan försörjer sig, nödtorftigt, genom att ge turister fotmassage på stranden. För en billig penning. Och det är massage, och lite prat som antyds ha en viss terapeutisk verkan, men ingen strandprostitution. Snopet? Är det för mycket solsken att handlingen, frånsett återblickar, utspelar sig i den grekiska övärlden?

Man undrar vart det ska ta vägen. Visst, och som så ofta så kommer bakgrund in bitvis,  allt eftersom. Och att det inte är en solskenshistoria, om än i flyktingskepnad, det etsar sig in för varje återblick. Och genom kvinnans tankar och reaktioner inför de människor hon möter. Som, trots allt, till och från är rätt positiva. På ett sätt som får henne att hitta något slags grund, ett fotfäste som gör att hon kan leva vidare, trots den fruktansvärda erfarenhet hon har med sig. En erfarenhet som avslöjas först mot slutet.
På sätt och vis kan jag känna det irriterande att vi inte får veta mycket mera omedelbart. Men då skulle det bli för enkelt. Och bakgrunden till hennes flykt, den är inte enkel och hemsk. Den är både hemsk och komplicerad. Som i och för sig det nog ofta kan vara för flyktingar. Inte minst för ensamma flyktingar.

Jag rekommenderar boken till läsning. Den ger, menar jag, fler vinklar på detta med hur det kan vara att vara på flykt, ensam och kvinna.

Ett sätt som skiljer sig från Mankells sätt att skriva, som jag också gillar, men värdefullt ändå.