Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.