processen.
Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller.
Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka. Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten.
Hur komma ur detta?
Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.
Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva. De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".
Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.
Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna förvisas till åskådarplats.
--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli.
--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli.
Probemet är trots allt mindre de politiskt intresserade - men som ej är partianknutna - än de många som gett upp politiken inte tror att den är för dem, inte ser det meningsfullt att ens försöka påverka. Ett slags politiskt utanförskap.
SvaraRaderaVad man ska göra tåö att tänka på, men när t e SSU bara har några tusen medlemmar är det ett tecken på att systemet är riggat för en annan verkligheten än den verkliga.
Olle. Nå, det är möjligt att problemet är ngt mindre för de politiskt intresserade än för de som gett upp politiken.
SvaraRaderaMen, i praktiken är fler intresserade än man kan tro, även om de ofta inte uttrycker sig som att de är intresserade. Många befinner sig i ett gränsområde, där de kanske någon ggn engagerar sig i en enda sakfråga, men inte vet hur de ska "komma med" i vidare sammanhang.
De, liksom de som gett upp helt, ser politiken som ett spel där de inte hör hemma.
Det kanske är ett systemfel, som hänger ihop med att partierna är små medlemsmässigt, "funkar" på ett omodernt sätt och är toppstyrda, pga ex-vis partistödet.
Men också ett attitydproblem. Folk ser att "politikerna" sitter i sina glashus, "politikerna" (och då tänker man på ministrar, riksdagsmän, kommunalråd) har sett till att de är överbetalda (ofta) och därmed placerat sig i en klass för sig, man inser att partierna ser sig som om de marknadsför varor - med hjälp av PR-byråer, att de inte vill diskutera problem, attityder och idéer/ideologier! Partiernas attityd är att de tänker (nåja) åt oss, vill inte ha oss med. Varför skulle vi då bry oss? Det är ju meningslöst.
Det finns en klyfta mellan politikerna (eliten) och väljarna. Jag har ingen konkret lösning, men jag menar att vi, partierna, de politiskt aktiva, först måste inse att det är en klyfta. Släppa in folk som har idéer, som inte går efter partiprogram (men som kanske har en klarare ideologi än partiet), klarare personval som inte styrs av partierna el valsystemet, bort med spärrar för att komma in i beslutande organ. Underlätta för nya partier, eftersom folk är trötta på de gamla, som inte förmår engagera och tappat kompassen. Etc.
Dvs dagens riksdagspartier måste släppa attityden att det är de som har monopol på politiken, på demokratins system.
En sak till. Självfallet är det bra att, som Birgitta O föreslår, att aktiva politiker inte ska utsättas för hot och angrepp ("tårtningar", eller värre) i sina uppdrag.
SvaraRaderaMen man måste vara vaken för att ju fler SÄPO-vakter och andra skydd kring politikerna också upplevs som ännu en mur som sätt upp, höjs, mellan den politiska eliten och folket.
Att man inte ska bry sig om att ens försöka påverka politiken, politikerna, partierna.