Kdu-ordf på villospår. Med tillägg.

KDU:s ordförande Sara Skyttedal har i en DN-debattartikel försökt sig på samma bransch som Fredrik Reinfeldt, om än från en annan vinkel. Att se "balanserat" på flyktingpolitiken.
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."

Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.

Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja,  I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, " 

Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....

Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister. 

Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar. 
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.

Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige. 
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar 
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån. 

Det finns säkert 100 000 villor med plats för någon eller några asylflyktingar, bara villaägarna ville öppna sina hjärtan. Det gäller villaägare i Täby, Danderyd, Vellinge...men också i Köping, Älvkarleby, Tranås och Åmål. 
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."

Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt.  Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar",  (Det ger ju jobb också. )

Det borde även bli billigare. Många skulle nog upplåta plats utan ersättning, men självfallet bör en ersättning utgå för den eventuella merkostnad som ett upplåtande kan medföra. Inget i höjd med den hyra som flera av dagens hyresvärdar för asylboende kräver dock. 

Jan Björklund i tv-utfrågningen

Folkpartiledaren Jan Björklund gjorde ett för mig oväntat gott intryck i gårdagens TV-utfrågning.
Lugn, säker och trygg, och ibland med en humoristisk glimt i ögat. Utan den aggressiva framtoning han ibland har, speciellt  i skolfrågor.
Och just i skolfrågorna hade han kvar sin övertygelse, men var lite mera lågmäld, vilket svt:s snabbkommentatorer också nogsamt noterade. Det kan ju faktiskt bero på att han känner att i sak har flera partier, även s, i mycket närmat sig fp. Även om s viftar lite än för att i valrörelsen  "ge alternativ".

I t ex flyktingpolitiken visade han ett starkt engagemang och en oro över de främlingsfientliga stämningar som fr f allt SD står för och underblåser.  Han var djupt allvarlig inför inte minst Rysslands inblandning i och invasion i Ukraina och det folkmord som IS begår i norra Irak och avser att utvidga än mer.  Demokratifrågan var viktig i hans framträdande. 

Han erkände också att han utifrån en jämställdhetsaspekt blivit klokare med åren vad gäller föräldraledighet.

En anmärkning dock. Utfrågarna misslyckades, som de brukar, med att genom frågorna ge en klar totalbild av fp:s ideologiska kurs (och ev hemvist). 

Av den kritik som finns inom fp och ännu mer bland socialliberaler utanför fp emot fp-ledningen linje, av den förmärktes inget i intervjuarnas frågor. Så det slapp Björklund. Det skulle varit intressant se hur han klarat sådana frågor.

Den "humane" Jimmie Åkesson

Reinfeldts klantighet gynnar Åkessons SD.

SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.

TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister.  Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad  SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår.  Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.

Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många".  Så var det med hans humanism.

Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar".  Sveriges rasrena folkstam ska bygga på  färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för.  Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb.  Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han...  Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se.  Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.

För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät.  Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.

Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag.  Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det.  Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".

Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.

Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling.  Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.

Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.

Vet du vem du är, Jimmie?

Vet du vem du är? Apropå teveprogrammen som släktforskar. 

Har ni observerat att praktiskt taget "alla" kända personer som det släktforskas om i teve, de har något "utländskt" påbrå någonstans i sin släkttavla. Ofta något hundratal år tillbaka. Och att ofta verkar det vara det som gett dem några gener som medverkat till att de blivit kända. 

Jag gissar att de flesta av oss, även vi som inte är så kända och tror oss vara gediget "svenska", också har några droppar invandrat blod i våra ådror. Kanske rätt många till och med.  Och som bidragit till att vi är den vi är. Och som kanske kommer att spela roll för att våra efterkommande blir mer kända i positiv bemärkelse än vad vi är.  

Jag är faktiskt riktigt frestad av att börja kolla rejält bakåt i tiden...  på både mors och fars sida. 

Därmed vill jag inte säga att jag rekommenderar Jimmie Åkesson att börja släktforska, han kanske får en chock. Som bleking är det ju risk att han inte bara har skånskt eller danskt blod i sig. Utan något "ännu värre" ur hans synpunkt. Och varför var han i Norge nyligen för att värva röster? 

Du är ute på svag is, Jimmie, tänk om du inte är den du tror....  Tänk om din vältalighet beror på någon verbalt begåvad som inte alls var "ursvensk"...  

Ger valrörelsen någon ledtråd?

Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.

Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.

Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar  i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?

Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?

Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu  mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land.  Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.

De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.

Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade...  Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller,  hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.

Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.

Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets.  Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering.  I vart fall inte i nuvarande mening.

Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men....   Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.

Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.

Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.

Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen.  Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.

Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga.  Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...

Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.

Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska

processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 

Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 

Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm

De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.

En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga,  anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".

Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget?  På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?

 Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet.  I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han  skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"

Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut. 

Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig.  Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.

Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.

Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion.  Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler.  Vi får väl se vad som händer...

Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden  och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.

Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. ^[20] [21]

KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.^[22] I maj 2011 lovade folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.^[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.

Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.

Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."  

Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat:  "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."

Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter.  Det kan ses som en kraftig begränsning.  Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill.  Och utan skumraskhistorier av något slag.

Skärpningar och förtydligande  måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg.   Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty.  http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/

Saudiaffären; Victoria och Carl Philip tycks också agera som Wallenbergs försäljare

Som komplement till gårdagens kommentar noterar jag att det kommer mera kritik emot Wallenbergarnas sätt (genom Marcus Wallenberg) att skaffa sig "illegal makt".

Intressant är också att de två kvällstidningarna idag också visar att kungahuset genom både kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip agerat som försäljare åt Wallenbergs och därmed även de går emot att Sverige ska verka för demokrati och liksom Wallenbergs arbetar för att bryta svensk lag om vapenförsäljning.

Här länk till Expressen om Victorias resa, och här länk till Aftonbladet om prinsens två (!) resor till den Saudiarabiska diktaturen.

Så kan det bli när vi har en monarki som ser som sin uppgift att hålla sig väl med diktaturer - och att Wallenbergs inte är sena att utnyttja monarkin heller för sin sak.  En allt värre soppa.

Att kungen gjort resor där han uttryckt uppskattning för diktaturer vet vi ju, men nu verkar även Victoria undergräva förtroendet för monarkin, genom sitt agerande. Förmodligen utan att hon insett det.

Wallenbergarna och vapenaffärer med Saudi etc

För drygt ett par år sedan avslöjades en del märkliga vapenaffärer med diktaturens Saudiarabien som dåvarande sosseregeringen godkände och skrev under 2005. Avtalet finns på denna länk. Några år senare hamnade frågan, främst med betoning på den vapenfabrik som Saudi ville ha byggd,  på alliansregeringens bord, främst då hos Sten Tolgfors som då var försvarsminister, men tvangs att avgå p g a just denna affär. Jag har skrivit om affären, med de frågor som den reser,  bl a även på denna länk

Saudiarabien är ju en diktatur, tveklöst, och Sverige ska inte enl lag sälja vapen till diktaturer, och även till demokratier kan det finnas vissa begränsningar. Om detta skrev jag även 2012 på denna länk.

Däremot anser jag att Sverige ska hjälpa befrielserörelser emot diktatur och bistå i kampen emot diktatur på olika sätt. Något som till och från även varit regeringens och riksdagens linje, mera nedan.

Nu framkommer fler aspekter på Saudiaffären. SR/Ekot uppger att det var Marcus Wallenberg som utövade påtryckningar på regeringen  för att fullfölja den kritiserade försäljningen. Det uppges också (i radiosändningar)  att Carl Bildt var drivande i regeringen för att göra som Wallenberg önskade.  Men det var Sten Tolgfors som sedermera fick silkessnöret.

Jag är inte förvånad över Wallenbergs agerande.  Det är ju inte första gången som Wallenbergs ser till sina egna intressen och sätter dem före att t ex arbeta för demokratiska värderingar.  Wallenbergs har ju ett visst anseende som industrimän, som näringslivsmän som t o m inte tar (officiell) ställning politiskt.  Samtidigt kan man konstatera att "Wallenbergare" (inkl deras VD:ar) i hög grad tar ställning för moderat politik, och i allt högre grad sätter vinstintresset högst, men gärna under åberopande av att det gäller "svenska jobb".

Jag vill också påminna om hur Wallenbergs agerade under den tid som inte minst fp-politikern Sven Wedén, och därefter Olof Palme, ville stödja ANC, den sydafrikanska befrielserörelsen i dess kamp emot boer-regimen och det vita förtrycket.  Wallenbergs emotsatte sig starkt bojkotten mot sydafrikanska varor. Och det för att den skulle skada Wallenbergs affärsintressen.  Sven Wedén däremot lät sin tångfabrik bojkotta affärer med Sydafrika.
Hela denna affär beskrivs utförligt i Hans Lindblads nyligen utkomna biografi över den socialliberale fp-politikern Sven Wedén, titel: Kärlek, TBC och liberalism. Ekerlids förlag.

Man kan alltså konstatera att Wallenbergs sätter egna intressen före landets, genom den politiks om Sverige genom riksdag och regering vill föra för demokratiska värderingar. Och inte bara det, de tvekar inte att påverka och pressa på olika regeringar att göra som Wallenbergs vill.  Och i detta fall verkar, enl media, även utrikesminister Carl Bildt varit öppen för deras påtryckningar.

Skamligt, men bra att det kommer till allmän kännedom. Att Wallenbergs även hade goda kontakter med tidigare s-regeringar är ju inte heller någon hemlighet.

Ser nu att kritiska kommentarer också kommer från t ex Allan Widman (fp) och från v-ledaren Jonas Sjöstedt. Det är bra, byken verkar behöva tvättas än en gång.

---
Saudiaffären som blev en Tolgforsaffär kommentera jag och Hans Lindblad även på denna länk fr 2012.

Vart tar c och kd-väljarna vägen?

Som jag skrev igår så verkar enl senaste SIFO både centern och kristdemokraterna hamna under riksdagsspärren.  Om det också blir slutresultatet vet vi ju inte ännu, men det är högs sannolikt att de i vart fall tappar många av sina tidigare väljare.
Vart går dessa väljare i år?

Visserligen kan en och annan stödröst ha kommit de två partierna tillgodo i 2010 års val, men det lär de väl få iår med, troligen från moderater som vill rädda regeringsunderlaget.
Inget av allianspartierna rosar marknaden enl de olika opinionsmätningarna, så att några missnöjda väljare går från till c och kd till fp eller moderaterna verkar inte sannolikt. I vart fall inte i någon märkbar utsträckning.
Är det troligt att missnöjda centerpartister går till sossarna? Tveksamt. Till vänsterpartiet, knappast troligt heller.  Till miljöpartiet då - ja, kanske en del, men inga stora skaror.  Till Feministiskt initiativ eller SD då, nja det kan inte vara så många heller.
Så vart går de?
Jag gissar att många visar sitt missnöje genom att inte rösta alls. För att undvika  en storförlust så gäller det alltså för både c och kd att övertyga "sina" väljare (från 2010) att trots allt gå och rösta på dem även i år.

De röstförluster som moderaterna verkar få går nog till dels SD, dels sossarna. Och betr överströmningen till s beror den nog på att den arbetarpartistämpel som moderaterna åsatte sig flagnat betänkligt och att gamla s-väljare som gav m sina röster senast nu återvänder till s.  Samtidigt som s förlorar röster till vänsterpartiet och till SD. Även fp torde tappa röster dels till sofflocket, dels till s pga att många alltmer saknar den socialliberala profilen som fp tidigare stod för, samtidigt som man inte känner sig så rädda för att s skulle agera för socialistiskt. Eller man hoppas det i vart fall.

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.

Är folkmordet oundvikligt? Ska ISIS ta över "halva världen"?

Är demokratin försvarslös?

Jag är en nyfiken man, försöker följa med, se och höra vad som händer i världen, i politiken etc. Ändå känner jag att den akuta situationen i norra Irak där *Islamiska Staten (IS eller ISIS) närapå tagit mig på sängen. Visst har jag märkt vissa smärre tecken i nyhetsfloden som varnat något år, men inte speciellt kraftfullt. Sedan några månader har det dock plötsligt blivit akut, ISIS har skrämt den Irakiska armén på flykt och snabbt tagit över stora delar av norra Irak (inkl stora oljetillgångar). Men så verkade det rätt tyst några veckor.
Eller var det den tryckande sommarvärmen och semesterlättja som gjorde att jag blundade med öronen ett tag?  Den svenska valrörelsen märkte ju inte heller...

Frånsett några få verkliga experter tycks dock de flesta, även engagerade, ha fungerat som jag gjort. Men nu vaknar och varnar alltfler.
 ISIS  är uppenbarligen en domedagssekt, som kidnappat och utnyttjar den mest extrema (och knappast mest idétrogna) islamismen i politiskt syfte. En maktsträvan av rent perverst slag. Som lockar unga och våldsbenägna fanatiker. ISIS verkar rekrytera unga fanatiker även från Sverige. De verkar vara 200% emot allt vad demokrati och mänskliga rättigheter oc h humanism är, en strävan till den mörkaste medeltid. Och de har enorma ekonomiska resurser. 
De visar öppet vad de vill, visar en råhet, som skrämmer och förfärar. Demokratiska, anständiga krafter har inte mycket att sätta emot.  Detta är terrorism i sin värsta form. En terrorism som faktiskt hotar hela stater, ja på sikt många stater, på ett sätt som inte erfarit tidigare, då den faktiskt "bara" drabbat enskilda människor, om än det i vissa fall varit hundratals personer eller fler (som Sept 11).  I första hand är det nu (norra) Irak som ISIS tagit över, men våld. Men

ISIS vill begå folkmord. Inte ens nazisterna var så öppna med det i sin polemik. Och inte andra, nutida terroristorganisatörer heller, inte Al-Quaida, inte Usama Bin Laden etc, Inte ens talibanerna i Afghanistan. De har visserligen inte tvekan för mord, dödande och förtryck av olilktänkande, och återgång till medeltiden. Men motiverat det med "befrielse". Här är det mycket klart uttalat. ISIS ska hota och mörda sig till ett välde som går från hela mellanöstern, större delen av Afrika och hela östra sydeuropa plus Spanien. Och det är inte ens ett långsiktigt mål, det ska ske inom några år. Genom att döda de som ställer upp på ISIS "ideologi", genom mord, hot, förföljelse. ISIS verka har enorma ekonomiska tillgångar, en välsmord propagandaapparat (vilken, som sagt,  inte hymlar med vad de vill) och stark militär styrka - om än det är osäkert hur stor den är. 

Låt mig ge några länkar som analyserat och utrett det hela. Dels Cornucopia, dels Magnus Ernström på bloggen Morgonsur. 
Läs dem. De senaste dagarna har också SVT och SR gett en del skrämmande rapporter, inte minst om hur folk flyr i skräck från de områden som ISIS behärskar, hur de inte går att hjälpa etc. 

Det farliga är ju inte islam i sig. De flesta muslimer är inte extrema, vilket t ex SD vill få oss att tro. Nej, men här är det politiserande extremister som vantolkar islam och övertygar sina anhängare att världen ska erövras för att föras tillbaka till medeltiden, utan minsta gnutta demokrati, ingen humanism, inget människovärde, kvinnoförtryck och våld.  Detta är budskapet, och med våld och terror och dödande så vinner de både mark och inflytande. Det sägs att hot även uttalats emot Sverige. 

Måtte nu folk vakna. Att varna för terrorism är inte att vara rasist. SD´s agerande stöder de facto det som ISIS står för. Läs Cornucopia bl a om detta.  De som känner till mina åsikter vet att jag inte är varken rasist eller emot muslimer. Men jag vill värna demokratin och stoppa terrorismen. 

"IS tajming i att utropa kalifatet är perfekt; med situationen i Syrien som lackmustest för att västvärlden nu slutligen mattats ut säkerhetspolitiskt. Efter att sedan 1991 ha drivit dyrköpta insatser i  Irak, Afghanistan och Libyen hänger väst på repen och tvingas backa ur större internationella åtaganden för att istället koncentrera sig på ekonomin på hemmaplan. Det finns varken finansiering eller politisk kraft att uppbåda för att enas om den gigantiska militära insats som skulle krävas för att ge IS riktig huvudvärk.

I det läget kliver IS fram ur det fördolda och bildar ett slags surrealistisk stat, som i sig utgör ett unikt fenomen; man har skapat den – mig veterligen – första statsbildning i modern tid som officiellt gjort gränslös ondska till statsbärande doktrin.

IS driver en kompromisslöst brutal linje som gör dem osårbara för alla sanktionsmedel ur den globala storpolitiska portföljen: De är ointresserade av handelshinder, bojkotter eller ekonomiska sanktioner, eftersom de överhuvudtaget inte är intresserade av pengar. Och de struntar frankt i om hela världen får veta att de bedriver folkmord, eftersom de själva stolt marknadsför sådana som en självklar grund i statens åligganden. IS-anhängare poserar glatt med namn och bild offentligt i sammanhang den mest störde massmördare annars skulle göra allt för att förneka att han ens befunnit sig i."  Bl a om detta skriver Magnus Ernström. 

Jag kan inte begripa annat är nu måste i första hand, i humanismens namn,  folkmordet i norra Irak stoppas.  Och kurderna måste få hjälp att försvara sig.  Inte med prat, utan med konkreta åtgärder. 

Sedan måste IS(IS) som sådant tillintetgöras.  Demokratin måste försvaras. 

Valfläsket - fläskpannkaka eller pyttipanna?

Ser på en FB-tråd en förvirring om den mängd utspel som partierna gör inför valet. En mängd valfläsk, som någon liknade vid en fläskpannkaka.
Men frågan är om de olika ingredienserna, tagna som helhet, verkligen blir något så välsmakande som en fläskpannkaka. Det blir mera av en pyttipanna, där vi har svårt att se om ingredienserna passar ihop.

Grundfelet i är att man inte kan se det ideologiska sammanhanget i förslagen idag. För det finns inte. Tyvärr. I st är det en massa plottrande, som man tror ska vinna röster.

Funnes det klart urskiljbara ideologier behövdes det inte en massa småförslag hit och dit, utan vi kunde veta vilken väg respektive parti skulle gå när olika frågor blir aktuella.

Var är vänsterpartiets grundideologi - dvs kommunismen? Utsorterad ur programmet, och "ersatt" av ett slgs populistisk gammal sossemodell.
 Var är sossepartiets ideologi idag??? Ingen vet, inte ens partiets innersta cirkel. Det är ett misch-masch åt alla håll!  Just nu kostnadskrävande överbud, som inte finansieras. Valvinnare?
Var är mp:s ideologi? Det miljövänliga har tonats ner, anpassats mera till s (?) plus en del smärre socialliberala inslag och  det motsägande utvecklingsfientliga. Någon klassisk ideologi som ledstjärna finns inte, och inte något sammanhängande nytt heller.
Och M som försöker dölja sin konservatism (mixad med nyliberalism) och låtsas vara det nya "arbetarpartiet" som sänker skatten för de som inte behöver sänkt skatt, och skickar ut folk i FAS3.
Och kd, som inte vågar visa kristendomen som ledstjärna, har bara en slags socialkonservativ och moralkonservativ mix.
Centern, vart tog bf vägen, det bondekonservativa med "5 öre mer för mjölken?" Den socialliberala perioden blev kort. Nu är det en mix av oförenliga inslag som bara förvirrar.
Och fp, som gått till höger om moderaterna och lämnat socialliberalismen, men till och från ändå försöker sig på en socialliberal fernissa.

Slutligen SD, som försöker förena sin nationalism och  invandrar- och invandringsfientliga, och stundtals rasistiska politik med en del gammelsossiga idéer, som sossepartiet gått ifrån sedan länge. Alltid lockar det någon som inte känner igen sig hos s längre. Men var är linjen? Finns något annat än populistisk nostalgi och främlingsfientlighet?

Vad ska man tro? Det enda säkra är att man ser att alla partier vill ha makten. Men till vad?

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Mississippi, dramatisk tragedi.

Under ett par semesterdagar passade jag på att läsa en fantastisk bra bok. Mississippi, av Hillary Jordan. Förlag: Historiska Media. Engelsk originaltitel: Mudbound.
Det är ingen tegelsten (jag har några sådana på gång också), men rymmer enormt mycken tragik av närmast klassiskt slag.
Det handlar om två familjer i USA:s söder, en vit och en färgad familj, vars liv går in i varandra. Tidpunkt i huvudsak mitten av 40-talet. Hat, kärlek, fördomar, lusta, förtryck, spritmissbruk etc. Hur andra världskriget påverkade - och inte påverkade folks inställning till varandra. Och allt mot bakgrund av den helt överskuggande rasismen så ,som den levde kvar ännu då. Och som visar grogrunden till varför medborgarrättsrörelsen på 50-60-talen var så nödvändig.

Den visar också skillnaderna mellan den rasism som vi idag upplever jämfört med den som fanns bara för 60-talet år sedan. Men också hur de välvilligaste av de vita (i vart fall i Södern) ändå var fulla av fördomar och rasism även den.

Samtidigt ger boken en  bakgrund till bluesen, och varför den växte fram några decennier tidigare - och ännu under lång tid gav inspiration till bluesens hårda verklighetsbeskrivning.